Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1870:LU22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

I

N:o 22.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Mars 1870, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen
angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och fördaf''söndring den 6 Augusti 1864.

Omförmälda Kongl. Förordning innehåller i de tre första momenten
af 9 § följande stadganden:

»1 Mom. A jord, som från hemman eller lägenhet afsöndras, skall
årlig afgäld läggas i spanmål eller annan lämplig räntepersedel; och må
denna afgäld ej vara mindre, än att den motsvarar hvad af hela hemmanets
eller lägenhetens räntor och öfriga utskylder, vid jemförelse af egornas
storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade jorden belöper.

2 Mom. Afhandling rörande jordafsöndring skall ingifvas till Konungens
Befallningshafvande, som har att tillse, huruvida den i afseende å
afsöndringens storlek är med denna förordning öfverensstämmande, samt
pröfva den öfverenskomna afgälden, och densamma, der den befinnes tillräcklig,
fastställa, men, i annat fall, högre lämplig afgift bestämma.

3 Mom. Innan ärendet af Konungens Befallningshafvande afgöres,
må icke allenast, der så nödigt finnes, kronobetjeningen höras, utan äfven
yttrande af landtmätare inhemtas, om sådant, med hänsigt till afsöndringens
betydlighet eller andra förhållanden, pröfvas vara af behofvet påkalla^».

Bill. till Likså. Prot. 1870. 7 Sami. 12 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 168), som blifvit
till Lag-Utskottet öfverlemnad, har Herr /''. Staaff anmärkt, hurusom stadgandet
i 2 mom. i många fall vore öfverflödigt, alltid föranledde kostnad
och kunde åstadkomma orättvis beskattning. Ofta vore den öfverenskomna
afgälden billig och rättvis; då vore en inblandning å statens sida öfverflödig.
Staten uttoge sina bestämda skatter af hemmanet, dess jord måtte
egas eller brukas af en eller flere personer, hvarom ock 13 § i förordningen
innehölle särskild bestämmelse, och kunde alltså icke förlora sin rätt,
äfven om afgälden ej vore tillräcklig. Skulle afgälden vara så låg, att hemmanet,
hvarifrån afsöndringen skett, derigenom slutligen råkade i ödesmål,
finge staten då ingripa och genom sina tjensteman enligt redan gifna författningar
söka rättelse. Afgälden kunde följaktligen vara antingen för låg
eller för hög, det allmänna, staten, lede dock derigenom ingen skada, och
för öfrigt hade staten här åtagit eller tillvällat sig ett aldrig äskadt förmynderskap
för ena parten, hemmanet, men icke för den andra, den afsöndrade
lägenheten. Afgälden kunde möjligen hafva blifvit så högt föreskrifven,
att den afsöndrade lägenheten derigenom råkade i ödesmål, men
häremot vore ingen kontroll föreskrifven; hvadan, derest stadgandet om
pröfningen vore nödvändigt, en ofullständighet härvid förefunnes. Någon
olägenhet hade dock deraf icke försports.

Den föreskrifna pröfningen föranledde alltid kostnad. Ansökning i
ämnet, med afskrift af den upprättade afhandlingen, skulle till Konungens
Befallningshafvande ingifvas, denna ansökning förses med resolution, i flesta
fall att landtmätare, kronofogde och häradsskrifvare skulle inkomma med
yttrande om afgäldens tillräcklighet och derefter meddelas utslag. Lösen
för resolution, utslag och betyg, ej sällan äfven ersättning för nödig befunnen
mätning och gradering eller uppskattning, kommissionsarfvoden, eller
ock kostnad för särskilda resor, uppginge mången gång till vida högre belopp
än flera års sammanräknade afgälder; kostnader och besvär desto
tyngre att utgöra som nyttan deraf vore ingen, men följden orättvis.

Sjelfva beskattningen eller afgäldsbestämmelsen kunde, oaktadt alla
uppräknade besvär och kostnader, Indika i och för sig sjelfva voro en beskattning
ingalunda ringa i förhållande till den afsöndrade lägenhetens mången
gång obetydliga värde, ej sällan blifva orättvis. Vid afgäldens pröfning
måste ett, låt vara flera, års utgifter uppskattas i penningar och summan
fördelas på hela hemmanets jorduppskattning, att derigenom måtte
utrönas, huru den förhölle sig till den afsöndrade lägenhetens uppskattade
egovälde. Här uppstode många svårigheter, att ej säga omöjligheter, att
träffa det rätta. En mängd in natura prestationer förekomme, såsom vägunderhåll,
byggnad af allmänna hus; under en vinter kunde vägunderhållet

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

kosta tio gånger mera än under en annan, sommarvägarne fordrade under
en regnig sommar långt flera dagsverken än under en torr, kyrko-, presthus-
och skolhusbyggnader inträffade under några år, under andra icke;
kronoskjuts, inqvartering vore i krigstider mångfaldigt svårare att utgöra
än under fredliga, och mera dylikt; allt detta skulle likväl uträknas till
eu bestämd penningesumma och denna utgöra grunden för den beskattning,
som skulle gälla för all framtid. Svårigheten ökades deraf att en del
skatter försvunne; bränvinsskatt af jord, salpetergärd, passevolans; en del
underlättades: såsom rotering; eu del tillkomme: folkskoleafgifter, skolhusbyggnader
o. s. v.

Härefter kotnme svårigheten att bestämma ett rättvist förhållande
mellan uppskattad in- och afrösningsjord, hvars lösning mången gång måste
öfverlemnas till personer, som i detta hänseende saknade erforderlig erfarenhet.

På grund häraf och då den rättelse i afseende på afsöndringens
storlek, som annan egare af stamhemmanet, än den som upplåtit, kunde
påfordra, när som helst och oberoende af ifrågavarande stadganden stode
att vinna, har motionären föreslagit, »det måtte Riksdagen hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdandet af en författning, hvarigenom
stadgas, att andra och tredje mom- af 9 § i Kongl. Maj:ts förnyade Förordning
angående grunderna för hemmansklyfning och jordafsöndring den
6 Augusti 1864 skola erhålla följande förändrade lydelse:

2 Mom. I fall af tvist bestämmer på anmodan af jordegare eller
afsöndringsinnehafvare Konungens Befallningshafvande afgäldens belopp.

3 Mom. Innan sålunda inkommet ärende af Konungens Befallningshafvande
afgöres, må icke allenast — — — (i öfrigt lika med författningen.
)

Det kan visserligen ej förnekas, att den pröfning i ifrågavarande
hänseende, som efter nu gällande lag ovilkorligen åligger Konungens Befallningshafvande
att på förhand iakttaga, medför icke blott ökad trygghet
i afseende på afsöndringens bestånd, men äfven förmånen deraf att den
årliga afgälden redan från början bestämmes en gång för alla- Men dessa
fördelar torde dock ej vara så stora, att de uppväga de kostnader och olägenheter,
hvilka motionären i sitt förslag framhållit såsom förknippade
med tillämpningen af denna lag. Ty det är klart att omförmälda preliminära
pröfning hos Konungens Befallningshafvande blir öfverflödig i alla
de fall, der kontrahenterna vetat att iakttaga lagens föreskrifter i fråga om
afsöndringens storlek och den årliga afgälden; och om lagen blott lemnar
dem rättighet att, der så nödigt anses, påkalla sådan pröfning, synes lagstiftningen
hafva gifvit dem allt det skydd i berörda afseende, som skä -

4

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 22.

ligen kan fordras; likasom det allmännas intresse bör vara tillräckligt tillgosedt
derigenom, att enahanda rättighet tillerkännes kronans vederbörande
ombudsman.

Behöfligheten af ifrågavarande pröfning blir mindre i samma mån
som den afsöndrade lägenheten är obetydlig eller upplåtelsen omfattar
endast en kortare tid; men dessa sednare omständigheter föranleda likväl
icke motsvarande minskning i de med pröfningsåtgärden förenade kostnader,
hvilka i allmänhet är lika för den mindre som för den större afsöndringen-
Dessa kostnader blifva derföre särdeles kännbara för den
som med knappa tillgångar vill förskaffa sig en ringa jordlägenhet af föga
värde- Så beskaffade afsöndringar, afsedda egentligen endast till bostad
för innehafvare!!, förekomma i ganska stor mängd på vissa orter och frågan
är i synnerhet med hänseende till dessa orter behjertansvärd.

Enligt 17 § i Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864, skall med
afsöndrad jord eller lägenhet, som till full ego upplåtes, lagfaras så som
om jordafång finnes föreskrifvet; och om upplåtelse skett på viss tid eller
på lifstid, bör afhandlingen intecknas och inteckningen förnyas på sätt särskildt
stadgadt är. I Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, som numera
är upphäfd, fanns uttryckligen stadgadt, att lagfart eller inteckning
ej fick beviljas, med mindre pröfning rörande afsöndringens storlek och
afgäldens belopp i föreskrifven ordning föregått. Något sådant stadgande
återfinnes hvarken i 1864 års förordning eller i den föregående förordningen
i ämnet af den 19 December 1827. Häraf vill väl synas som att
berörda vilkor för vinnande af lagfart eller inteckning bortfallit; men förhållandet
är emellertid att olika praxis härutinnan utbildat sig vid domstolarne,
så att den ene domaren beviljar lagfart och inteckning oberoende
af den på Konungens Befallningshafvande ankommande pröfning, under
det att den andre fordrar att sådan pröfning derförinnan egt rum- Om
derföre en lagförändring i angifna syftningen åstadkommes, kan nyssnämnda
pröfning naturligtvis icke vidare ifrågasättas såsom vilkor för beviljande
af lagfart och inteckning, och derigenom vunnes enhet i lagskipningen i
berörda hänseende, desto mera maktpåliggande, som lagfart eller inteckning är
det enda medel, hvarigenom innehafvare af afsöndrad lägenhet kan skydda
sig i sin rätt mot tredje man, åtminstone så mycket, att lägenheten icke
kan honom fråntagas utan skälig lösen.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet, i anledning af ifrågavarande
motion, vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville meddela den ändring af Kongl. Förordningen den 6
Augusti 1864, att Konungens Befallningshafvandes pröfning af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

5

jordafsönclrings lagenlighet och af öfverenskomna afgäldens tillräcklighet
icke må anses erforderlig förr, än sådan pröfning af
vederbörande påkallas, samt förklara dylik pröfning icke utgöra
vilkor för lägenhetsinnehafvarens rätt att erhålla den i 17 § af
samma Kong], Förordning föreskrift^ lagfart eller inteckning.

Stockholm den 23 Mars 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: »Ehuru jag lika lifligt som Utskottet önskar
förekomma alla hinder för den mindre bemedlade att förskaffa sig en egen
torfva, är jag af olika mening med Utskottet i fråga om befordrandet af
detta ändamål. Det är nemligen genom förminskning i de kostnader, som
kunna drabba förvärfvaren af en afsöndrad lägenhet, som förvärfvandet
bör underlättas, men icke genom vidtagande af åtgärder, hvarigenom egandeoch
besittningsrätten till en sådan lägenhet blefve osäker, hvilket skulle
blifva följden af Utskottets förslag.

Om bestämmandet af afgälden uppskjutes till den tid då uppodlingen
deraf blifvit verkställd och lägenheten tilläfventyrs bättre häfdad, än det
hemman, hvarifrån den blifvit afsöndrad, så kunde, enär det blefve svårt,
om icke omöjligt, att bestämma det skick, hvaruti lägenheten vid afsöndringen
befanns, denna afgäld möjligen komma att bestämmas till vida
högre belopp, än lägenhetsinnehafvaren beräknat, och det arbete han derå
nedlagt således föranleda till en högre afgäld, än om denna blifvit bestämd
vid sjelfva afsöndringen.

Derjemte och för det fall att afsöndring från hemmanet skett till
högre belopp, än lagen medgifver, eller flera sådana afsöndringar egt rum,
skulle rättelse härutinnan vidtagas först sedan lägenhetsinnehafvarne en
längre tid deraf varit i besittning, och tvister uppstå för hvilken eller

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

hvilka af dera reduktion borde ske. För en sådan lägenlietsinnehafvare är
det en nästan oberäknelig olycka att beröfvas den jord, hvarå han nedlagt
sitt arbete, vore det ock mot en ersättning, som sällan eller aldrig
motsvarar den fördel, han eger att hafva eget hus och hem; helst om
detta beröfvas honom, sedan han redan hunnit den ålder, att han icke
mera förmår bebygga och upparbeta en annan lägenhet, och ersättningen
sällan torde sätta honom i stånd att förvärfva en redan upparbetad. Det
synes derför vara med jordinnehafvarnes egen sanna fördel, lika som med
ood ordnino-, mest förenligt, att deras rättigheter och skyldigheter blifva
på en gång°och för alltid fullt bestämda, äfvensom det ligger i hemmansegarens
intresse att med säkerhet veta hvad han har att fordra.

Då jag af dessa skäl måste afstyrka motionärens förslag, anser jag
deremot hans ändamål kunna på annat sätt uppnås. Jag hyser nemligen
den åsigt att, då den ifrågavarande åtgärden afser dels bestämmande af
afgälden af lägenheten, dels dess antecknande i kronans jordebok, den undersökning
af kronobetjeningen, som Konungens Befallningshafvande jemlikt
9 ''§ 3 inom. i Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864 i och för
omförmäld a pröfning kan påkalla, är en tjensteåtgärd af sådan beskaffenhet,
att -kronobetjeningen icke är berättigad till någon ersättning derföi.
Men då icke, desto mindre, efter hvad uppgifvits, flerestädes lär vara förhållandet
att lägenhetshafvare drabbas af kännbara utgifter i berörda afseende,
bör rättelse härutinnan ske, hvarigenom den egentliga anledningen
till missnöje med den nuvarande lagen ock blefve undanröjd. Efter ram
åsigt således bör förevarande motion ej föranleda annan åtgärd, än att
Riksdagen genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller:

att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida bestämda
föreskrifter må erfordras derom, att i de fall, der, för
fastställande af afhandling rörande jordafsöndring samt afgälden
deraf, kronobetjeningens hörande anses nödigt, någon kostnad
derför icke må drabba sökanden».

af Herr Faxe: »Jemte det jag åberopar de skäl, som föranledt Lagutskottet
att afstyrka bifall till de förslag, i enahanda syftning med nu
förevarande, som vid förra riksdagen väcktes och hvilka skäl då af Första
Kammaren godkändes, får jag fästa uppmärksamheten på vigten deraf, att
sådana afsöndringar som ske under full eganderätt må blifva i kronans
jordeböcker antecknade. Detta är den enda nu tillgängliga utvägen, att
vinna säker kännedom om och hvad som blifvit från fast egendom på sådant
sätt afsöndradt. Vigten häraf för långifvare mot hypothek i fast
egendom på landet torde icke kunna motsägas. I saknad af tillf öilitlig upplys
ning härom, äfventyra!’ långifvaren att lemna försträckning mot hypothek

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

i fastighet, af hvilken kanske blott en ringa del tillhör låntagaren och den
större delen blifvit afsöndrad till andra personer. Om det än är möjligt för
enskildta långifvare, att genom inhemtande af upplysningar inom orten,
der fastigheten är belägen, i viss mån tillförse sig emot de förluster, som
kunde blifva en följd häraf, så är sådant nära nog omöjligt för allmänna
låneinrättningar, och de förluster, som sålunda för dessa äfventyras, kunna
blifva ganska kännbara. Visserligen innefattar nu gällande författning ingen
uttrycklig bestämmelse derom, att afgäldens fastställelse bör föregå lagfartens
beviljande; men mångenstädes, om än icke i allmänhet, har detta
i praxis gjort sig gällande; och denna praxis synes ganska god, likasom man
bör hoppas att den allt mer och mer skall vinna tillämpning. Hade förslag
blifvit väckt om förändring af författningens bestämmelser i sådan
riktning, skulle jag icke tvekat, att tillstyrka bifall dertill. Emellertid är det
icke skäl, att gifva en förklaring eller en bestämmelse i alldeles motsatt syftning;
man bör ej släppa det lilla man har, för det man ej kan få allt hvad man
önskar. Det är dessutom icke blott i fråga om pant, men äfven vid köp
af landtfastighet, vigtigt, att ur offentliga handlingar kan inhemtas upplysning
om hvad säljaren verkligen egen Det kan eljest inträffa, att köparen,
vid tillträdet af det köpta, finner att han får vida mindre än han ansett
sig hafva förvärfvat. Visserligen kan han göra sin ersättningsrätt gällande
mot säljare, som förtegat afsöndringen; men det är icke alltid säkert att
säljaren förmår gälda en dylik ersättning.

Det må medgifvas, att föreskriften om anteckning i jordeboken icke
egentligen tillkommit för det här ofvan antydda ändamål, utan fast heldre
afser eu kameral åtgärd; men det synes dock vala ett godt, att äfven det
förra derigenom kan vinnas, åtminstone så länge man saknar ordentliga
fastighetsböcker, för hvilkas behöflighet jemväl det här omförmälda förhållandet
är ett kraftigt bevis; af åtgärdens kamerala egenskap följer emellertid
att anteckning i jordeboken af den afsöndrade lägenheten och dess
ränta icke rimligen kan ske förr, än afsöndringen i öfverensstämmelse med
gällande föreskrifter blifvit pröfvad och räntan fastställd.

Jag vill dock erkänna att en dylik pröfning är mindre behöflig i
fråga om afsöndring på viss tid eller för innehafvarens lifstid; men efter
hvad jag under en lång tids tjenstgöring såsom landshöfding inhemtat, blifva
dylika afsöndringar| blott undantagsvis hos Konungens Befallningshafvanden
anmälda; och i fall mau ville meddela en ovilkorlig föreskrift derom,
att, vid afsöndring af jord eller lägenhet under eganderätt, pröfningen hos
Konungens Befallningshafvande skall föregå lagfartens beviljande, skulle
jag icke hafva emot en föreskrift i alldeles motsatt riktning då fråga är
om annan afsöndring. Jag vill derjemte i förra afseendet erinra, att ett

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

stadgande af förstnämnda beskaffenhet ingalunda kan medföra något äfventyr
för den, som förvärfvat eganderätt till jord eller lägenhet, som från
hemman afsöndrats, om det tillika stadgades, att, då sökt lagfart af nämnda
anledning icke kan beviljas, sökanden skall föreläggas att inom viss tid göra
anmälan hos Konungens Befallningshafvande om afgäldens fastställande och
beslutet derom förete, samt att frågan emellertid blifver hvilande.

På de skäl jag nu angifvit hemställer jag att Hr Staaffs ifrågavarande
motion må lemnas utan vidare afseende.”

af Herr Caspers.son, som instämt med Herr Faxe; samt
af Herr Bergström.

Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1870.