Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1869:LU22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Riksd. Kansli d. 6 April 1869, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändringar i
gällande stadganden rörande exsekutionsväsendet.

Genom ifrågavarande motioner, indika blifvit till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnade, är föreslaget:

l :o) af Herr Olof Nilsson från Westerbottens län (motionen N:o 122
i 2:dra serien), ”det ville Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande af en författning, hvarigenom såsom ett undantag från
lagens föreskrifter i 2 Kap. 1 och 2 §§ Utsökningsbalk©!! stadgas som
följer:

”1 utsökningsmål, der fråga är om fordringsanspråk, som härleda sig
från försträckningar af undsättningsmedel och styrkas med ordentlig af inom
kommunen tillsatt myndighet förd utlåningslängd eller annan behörig fordringshandling,
ege Konungens Befallningshafvande magt genom en för alla
med lagsökningen afsedda gäldenär©!’ gemensam resolution förständiga vederbörande
underexsekutor att, i händelse gäldenären, då sökandens påstående,
enligt hvad i 2 Kap. 1 § Utsökningsbalken sägs, varder honom delgifvet,
icke bestrider riktigheten af krafvet eller deremot något invänder, uttaga beloppet
jemte af Konungens Befallningshafvande bestämd ränta och kostnadsersättning
samt sökanden detta tillhandahålla; dock att utmätning, enligt så
beskaffad! beslut, ej må verkställas, innan utmätningsförrättaren tagit skriftligt
bevis, det gäldenär emot krafvet ej gör invändning, antingen af gäldenären
sjelf, eller, derest han ej är skrifkunnig eller vill beviset meddela, af
två ojäfvig© män”;

Bih, till Riksd. Prof, 1869. 7 Sami. 1 Åfä. 13 Häft.

1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

2:o) af Herr A. 0. Wallenberg (N:o 46 i lista serien), ”det Riksdagen
behagade för sin del besluta, att från Utsöknings-balkens fåle kapitel och
öfriga förordningar må helt och hållet uteslutas alla bestämmelser angående
införsel i embets- och tjenstemäns löner för deras , enskilda skulder eller andra
förbindelser”;

3:o) af Herr O. A. Larsson (N:o 100 i andra serien), att Riksdagen

ville för sin del besluta en författning af denna lydelse:

”Då fast egendom i staden eller på landet försäljes exsekutivt, vare
sig till följd af utmätning eller konkurs, bör auktionsförrättaren i protokollet
intaga alla de vilkor, hvarunder försäljningen sker. År annan än gäldenären
i besittning af egendomen, vare sig på grund af hyres- eller arrendeaftal,
och är kontraktet härom intecknadt, eller har någon erhållit inteckningssäkerhet
för besittnings- eller nyttjanderätt till någon del af egendomens
tillhörigheter, eller är någon berättigad att njuta undantag eller annan
förmån från densamma, då skall, genom särskilda utrop, utrönas huruvida
dylika inskränkningar i egendomens fria disposition verka till hinder för den,
som genom äldre inteckningar förvärfvat sig förmånsrätt ur köpeskillingen,
att utbekomma sin fordran. Utmärker gravationsbeviset, att en eller flera

inteckningar blifvit fastställda jemväl uti andra fastigheter, hvilka blifvit ge mensamt

utmätta eller i konkurs afträdda, och hafva sednare inteckningar
uti någondera fastigheten tillkommit, då skall, genom olika utrop, först utrönas
hvad som bjudes för hvardera fastigheten särskildt och dernäst utropas
hela den gemensamt intecknade panten. Det öfverskott, som härvid uppkommer,
repartiseras sedermera efter de summor, hvartill delarne förut
uppgått.

Förekommer deremot vid exsekutiv auktion, att annan fastighet, som
icke utmätt eller till borgenärer afträdd är, häftar för gemensam inteckning,
och uppstår brist i liqviden för sednare tillkomna inteckningar, då ega de
sednare inteckningarnes egare rätt att med sina anspråk vända sig mot egaren
till den för en äldre inteckning graverade egendomen och njute sin fyllnad
ur samma egendom till så stort belopp, som motsvarar de föregående
gemensamma inteckningarne”; samt

4:o) af Herr A. B. Falkman (N:o 238 i andra serien), ”det Riksdagen
för sin del ville besluta upphäfvande af de meddelade och ännu gällande
föreskrifterna om utmätt fastighets försäljande genom upp- och afslag.”

Samtliga dessa frågor ligga ostridigt inom området för den verksamhet,
som blifvit anvisad åt den af Kongl. Maj:t tillsatta komité för utsökningslagarnes
omarbetning. Vid detta förhållande och med tillämpning
af den hittills i allmänhet iakttagna, efter Utskottets åsigt fullt riktiga grundsats
att, under det en sammanhängande del af lagstiftningen utgör föremål
för komiterades behandling, derifrån lösryckta frågor icke böra med anled -

s

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

ning af enskilda motioner till hufvudsaklig pröfning upptagas, får Utskottet,
som anser förevarande framställningar ej vara af beskaffenhet att föranleda
undantag från nämnda grundsats, vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motioner icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 April 1869.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre;

af Herr Caspersson;

af Herr Ribbing: ”Under diskussionen inom Utskottet har blifvit upplyst,
att den af Herr Wallenberg väckta fråga ej står i så nära sammanhang
med exsekutionsväsendet i allmänhet, att såsom säkert kan antagas att den af den
komité, hvilken för utarbetande af lagförslag angående detsamma blifvit tillsatt,
kommer att till behandling upptagas. Något skäl till afstyrkande af motionen i
den omständighet, att det ämne, den rörer, för det närvarande vore underkastadt
lvongl. Maj:ts profning, tinnes sålunda ej. Hvad åter angår sjelfva saken
i fråga, synes mig motionärens förslag hafva allt skäl för sig, och motiven
derför äro i motionen på ett slående sätt framställda. Det, hvarom
motionen handlar, är, såsom fullt tydligt af motiveringen framgår, ej intjenad
lön, hvilken naturligen är lika utmätningsgild som annan egendom, utan
ännu ej till uppbärande förfallen lön för framtiden. Att åter nu gällande
lags stadgande om vissa inskränkningar i rätten till införsel i densamma förutsätter,
att sådan i det ej undantagna kan erhållas, är i sig sjelf klart och
till yttermera visso otvetydigt bekräftadt genom 17-40 års, af motionären
åberopade, författning. Utan att här ingå i utveckling af det af motionären
sjelf tillräckligt påpekade orimliga i att, medelst införsels beviljande, på visst
sätt förfoga öfver en lön, som man ej ännu eger, torde här vara nog att

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

såsom skäl för bifall till motionen erinra om tvänne omständigheter. Den
ena af dessa är, att rätt att lemna införsel i lön innebär ett sätt att öka sin
kredit och medför alltså en uppmuntran och ett skydd åt samma konsumtionskredit,
hvars förderflighet af erfarenheten är tillräckligt insedd och mot
hvilken det fastmer är en kreditlagstiftningens uppgift för det närvarande
att finna lagliga gränser och inskränkningar; — konsumtionskrediten, ty
någon annan kan och bör ej en embetsman såsom sådan ega: den som
egnat sin verksamhet åt det offentliga och derföre uppbär lön, kan och bör
ej bredvid denna verksamhet idka privataffärer. Härtill kommer vidare,
hvad som ock af erfarenheten är alltför väl bekant, att följden af den lemnade
införseln i lönen blir Statens förfång. En embetsman har genom beviljande
af dylik införsel minskat sina inkomster; för att ej han sjelf och
hans familj skola lida nöd måste han, jemte sitt embete, söka biförtjenster
och då betalningen för dessa ej inflyter annat än i den mån arbetet dermed
är fullgjordt och väl fullgjordt, kommer detta att stå i första rummet, tjenstens
utöfning i det andra; derpå lider den sistnämnda, men vederbörande
draga sig i det aldralängsta för att, sådant oaktadt, vidtaga några kraftåtgärder
af konsideration för de ömmande omständigheterna: — allt detta
är en lika bedröflig som vanlig historia.

Det är af dessa skäl, till Indika flera lätt kunde läggas, som jag för
min del förordar bifall till motionen, om ock, hvilket jag här ej skall bedöma,
uppnåendet af hvad motionären åsyftar ej genom de af honom föreslagna
ändringar i gällande lag och författningar allena kan vinnas.”

af Herr Rosenberg, som instämde med Herr Ribbing.