Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1876:LU21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ante. till Eiksd. Kansli den 7 .Mars 1876, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt, förslag om upphäfvande i viss
män af den sä kallade indigenatsrätten.

I syfte att uti indigenatsrätten, hvarigenom de män, som ingå i kyrkans tjenst,
äro till tjenstgöring och befordran fastade vid det stift, de genom födseln tillhöra,
åvägabringa den inskränkning, att prestkandidater måtte berättigas att, der tillfälle
till deras användande gåfves, vinna anställning till tjenstgöring inom hvilket stift,
de helst finska, har Herr IL Schönbeck uti eu inom Första Kammaren väckt, till
Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 24) föreslagit, “att Riksdagen ville för sin del,
med upphäfvande af hvad som deremot nu kan finnas stridande i 19 kap. 1 § kyrkolagen,
besluta om införande i samma § af följande ord:

Ansökan om inträde i prestembetet skall ingifvas till domkapitlet i det stift,

inom hvilket sökanden vill blifva anstäld".

Indigenatsrätten har i gällande lag sitt egentliga stöd uti en jemförelse emellan
ofvannämnda lagrum och 21 § af presterskapets privilegier den 1G Oktober 1723;

varande dessa lagbud af följande innehåll:

Kyrkolagen 19 kap. 1 §: “Ingen må träda till predikoembete!, som icke

är lagligen och ordentligen kallad och begärad, och af sin biskop eller superintendent
skickelig befunnen, god känd och vigder“, samt

Presterskapets åberopade privilegier 21 §: “ej —----må någon i det

ena stiftet tränga de dersammastädes ordinerade prester, i högre eller mindre grad,
inpå ett annat stift, der de hvarken äro födde eller ordinerade, utan till bättre skilsmessa
och riktighet skola stiftets barn helst och framför andra, hvar efter lärdom,
merit och lefverne blifva försörjde. Dock att ej någon annan välförtjent och väl
Bill. till Likså. Prat. 187(1. 7 Sami. 10 Höft.

2

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 21.

meriterad, fastän ej i stiftet född eller ordinerad, alldeles uteslutes, eftersom VI OSS
och dem, som jus patronatus ega, såväl som församlingarna all rätt och frihet i det
målet vele hafva förbehållen11.

Frågan om upphäfvande af indigenatsrätten i dess helhet har många gånger
tillförene utgjort föremål för representationens uppmärksamhet och föranledde Riksdagen
att uti skrifvelse den 14 Maj 1867, under uttalande af den åsigt, att det för
prestkandidater, som fullgjort de för ordinationen föreskrifna prof, borde vara öppet
lemnadt att söka anställning och varda ordinerade i hvilket stift inom riket de
helst åstundade och tillfälle till deras användande gåfves, dock med enahanda skyldighet
att i samma stift tjenstgöra, som hittills ålegat obefordrad prestman, samt
att önskvärdt vore, det rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket kunde hvarje
prest medgifvas, utan hänsyn till hvilket stift han tillhörde, hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga detta ärende i nådigt öfvervägande
och för Riksdagen framlägga förslag till de lagförändringar, som för upphäfvande af
den så kallade jus indigenatus kunde af Riksdagens medverkan bero.

Öfver denna Riksdagens hemställan hördt, har kyrkomötet uti underdånig
skrifvelse den 1 Oktober 1868 dels, hvad först anginge Riksdagens åsigt att frihet borde
prestkandidater beredas att vinna anställning i hvilket stift de helst åstundade och
tillfälle till deras användande gåfves, yttrat, att kyrkomötet visserligen icke kunde
förbise, att genom en sådan frihet de af naturen och andra förhållanden mindre
gynnade stiften kunde beröfvas presterliga biträden, hvilka de i händelse af indigenatsrättens
fullständiga bibehållande hade att påräkna, och att således genom rubbning
i indigenatsrätten förlägenhet kunde i ett eller annat stift vållas; men att,
då, enligt kyrkomötets åsigt, rättigheten och skyldigheten att tillhöra ett visst stift
måste stå i sammanhang icke blott med den tillfälliga omständigheten, att ordinanden
vore inom samma stift född, utan jemväl med andra förhållanden, och då det
icke syntes billigt, att presten mer än andra medborgare skulle, om tillfälle till hans
användande å annor ort gåfves, vid inträdet i embetet vara till ett visst område
hänvisad, samt då dessutom Kongl. dispens i detta hänseende alltid vunnes, så snart
ordinanden kunde inom annat stift, än det han efter födseln tillhörde, finna anställning,
kyrkomötet ansåge sig böra tillkännagifva, att det till Riksdagens berörda
förslag lemnade sitt samtycke, dock med vilkor att prestexamen skulle afläggas inför
domkapitlet inom det stift, i hvilket anställning och ordination söktes; samt dels,
beträffande den ifrågasatta utsträckningen af ansökningsrätten för prester, fästat uppmärksamheten
derpå, att det hvarken för presten eller församlingsvården kunde vara
gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig befordran
inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan tvifvel transportsökandet
skulle blifva vida allmännare, än nu vore händelsen; att, då icke vore fråga om församlingarnes
kallelserätt, utan om presternes ansökningsrätt, genom rättigheten att
söka prestsysslor öfver hela riket, fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

blefve större än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökniugarne, om de blefve
från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare; att den vigtiga kontinuiteten
vid uppsigten från stiftsstyrelsernas sida öfver prestens lära och lefverne
skulle i väsendtlig mån rubbas och i följd häraf samma styrelser komma att sakna
den närmare personliga kännedom, hvilken, genom föreskriften att vid förslags upprättande
afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i embetets handhafvande,
vore af synnerlig vigt och betydelse; och slutligen att derigenom grunden för
hela den närvarande stift.sindelningen blefve rubbad och församlingarne möjligen
kunde komma att till stor del betjenas af församlingslärare, livilka vore främmande
för de särskilda orternas egendomliga förhållanden; hvarföre, och då dessa olägenheter
icke syntes motvägas af några synnerliga fördelar hvarken för församlingarne
eller presterskapet, kyrkomötet förklarade sig icke kunna lemna samtycke till upphäfvande
af jus indigenatus, såvidt dermed afsåges medgifvande för hvarje prestman
att söka prestsysslor öfver hela riket.

I öfverensstämmelse med de åsigter, som sålunda blifvit af kyrkomötet uttalade,
hafva de komiterade, som haft nådigt uppdrag att utarbeta förslag till ny
kyrkolag, affattat 3 och 4 §§ i 13 kap. af det underdåniga dylika förslag, som
blifvit af dem den 2 Oktober 1873 afgifvet; och af konsistorierna i riket, hvilkas
yttrande öfver detta förslag blifvit infordradt, hafva, enligt hvad Utskottet inhemtat,
blott tre haft något att mot förslaget i denna del erinra, under det de öfriga elfva
icke deremot gjort någon anmärkning.

Genom Kongl. brefvet den 24 Augusti 1786 är stadgadt, att konsistorierna
hafva att “noga tillse och allvarsam hand deröfver hålla, att icke flere prester vigas,
än som nödtorfteligen behöfvas, samt att de redan vigde prester, livilka ej innehafva
ordentliga eller på stat uppförda sysslor, genast eiter behof inäga fördelas mellan
församlingarne, så att desse under hvarjehanda sken icke kunna förnöta sin tid i
lättja eller med sådana göromål, livilka ej egentligen höra till prestembetets utöfning".
Under förutsättning att, på sätt motionären jemväl åsyftat, detta stadgande
bibehölles oförändradt, komme att, genom bifall till motionen, å ena sidan för dem,
som egna sig åt det presterliga kallet, beredas den rättmätiga fördel, att de, såvidt
möjligt vore utan att framkalla de olägenheter, som af upphäfvande åt iudigenatsrätteu
i dess helhet förorsakades, skulle genom den valfrihet vid inträde i embetet,
dem sålunda förunnades, blifva uti ifrågavarande hänseende likstälde men andra
tjenstemän; under det att å andra sidan genom den inskränkning i denna valfrihet,
som betingades deraf, att deras anställning i ett stift vore af tillfälle till deras
användande derstädes beroende, komme att åtminstone i någon mån motverkas, hvad
man befarat, att genom samma valfrihet de af naturen och andra förhållanden mindre
gynnade stiften skulle beröfvas det presterliga biträde, som för dem vore af
nöden och, i händelse af indigenatsrättens fullständiga bibehållande, skulle kunna
påräknas.

4

Lag- UtshotteW Utlåtande N:o 21.

På sätt ofvan blifvit aufördt, är frågan om eu förändrad kyrkolagstiftning beroende
på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, men Utskottet anser nu förevarande frågas
skyndsamma afgörande vara af den vigt, att den desto mindre bör uppehållas i
afbidan derpå att kyrkolagstiftningens öfriga delar må erhålla sin slutliga lösning,
som tidpunkten härför, vid det förhållande att kyrkomötet ej ännu blifvit öfver det
derutinnan afgifna förslag hördt, torde vara temligen aflägsen; och med fästadt afseende
jemväl derpå, att de ojemförligt fleste vederbörande, hvilka afgifvit yttrande
öfver berörda förslag, icke haft något att deremot, i hvad deri finnes i öfverensstämmelse
med motionen förordadt, erinra, samt kyrkomötet, i ämnet särskilt hördt,
uttalat sig i samma syfte som motionären, så att icke synes antagligt, att i den
ifrågasatta lagförändringen, der den vidtoges, någon väsendtlig rubbning skulle i
sammanhang med antagandet af ny kyrkolag framdeles komma att ega rum, anser
sig Utskottet böra vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att hvad lag och
särskilda författningar innehålla derom, att ej någon må vinna
inträde i prestembetet inom annat stift, än der han är född,
skall upphöra att vara gällande.

Stockholm den 6 Mars 1876.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herrar Ribhing, Asplund och Torpadie, hvilka ansett, att Utskottet
i anledning af motionen bort tillstyrka fullständigt upphäfvande af indigenatsrätten.

af Herr Lyth: “Det föråldrade medeltidsstadgande, som benämnes jus indi genatus,

innehåller egentligen 2:ne bestämmelser. Den ena: förbud för teologie
studerande att söka ordination till prestembete i annat stift än det, hvari han är

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

5

född eller der han blifvit uppfostrad, den andra: förbud för prest att söka befordran
utom det stift, för hvars räkning lian blifvit ordinerad. Af dessa begge
förbud, hvilka för alla dem, som egna sig åt det presterliga kallet, i sjelfva verket
utgöra, ingalunda en rättighet (jus) utan ett orättvist och hämmande band på deras
sjelfbestämningsrätt, vill nu motionären och med honom Utskottet borttaga endast
det förstnämnda, men låta det senare qvarstå.

Då jag anser, att genom en sådan halfmesyr ingenting skulle vinnas, utan
olägenheterna af nuvarande förhållande snarare komma att ökas, samt då jag dertill
fruktår att lösningen af hufvudfrågan, som är ansökningsrätteus frigifvande, skulle
derigenom för en längre framtid undanskjutas, så får jag, med fasthållande af 1867
års Riksdags uttalade åsigt om borttagandet af hela den s. k. infödingsrätten,
reservera mig emot Utskottets beslut samt yrka afslag å motionen".

Herrar Friherre Åkerhielm, Pliilipsson och Magnus Jonsson hafva begärt få
antecknadt, att de icke i behandlingen af motionen deltagit.