Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1872:LU21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

3

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli den 22 Mars 1872, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta, motioner om ändring af
•gällande stadganden ifråga om skyldighet att bygga och
underhålla vägar och broar.

Till följd af erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att afgifva yttrande
öfver de uti omlormälda ämne inom Andra Kammaren gjorda framställningar åt
Herrar Ola Andersson (motionen N:o 39), Sven Håkanson (motionen N:o 126) och
C. E. Hjelm (motionen Nio 182).

Af desse har Herr Oia Andersson uttalat den åsigt, att skyldigheten att
hygga och underhålla vägar och broar borde baseras på de grunder, “att alla de,
som genom körslor begagna vägar och broar, skola, såvidt möjligt är, omedelbart
eller medelbart dem underhålla; att ingen delning eller klassificering mera skall
ifrågakomma, och att till allmänt underhåll upptagas alla lands-, härads-, sockneoch
byvägar, men ej enskilda hemmans utfartsvägar till dessa"; hemställande denne
motionär, “att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och till Riksdagens pröfning framlägga nådig proposition i frågan i
dess helhet på här föreslagna grunder".

Herr Sven Håkansson åter har föreslagit: “att, med frångående af de närvarande
nog stora föreningarne om väghållningsskyldiglieten, densamma från häradsgemensamheten
måtte öfverflyttas på socknen och fördelas på hvarje socken särskild!
för sig såsom en socknens serskilda angelägenhet; att inom hvarje vägunderhållningsdistrikt
en hvar, i förhållande till hans inkomster eller rättare hans bevillning
enligt andra artikeln i gällande bevillningsförordning, må kännas skyldig
deltaga i de allmänna landsvägarnes underhåll alla årstider efter värde, som af
fem ojäfvige gode män bestämmes, af hvilka gode män jordinnehafvarne å gäll -

4

Lag-Utskott ds Utlåtande N:o 21.

eller kommunalstämma välja två och de som erlägga bevillning för andra beskattningsföremål
äfvenledes två och hvilka fyra tillsammans utse en femte; att vägunderbållningsskyldigheten
fortfarande må bestridas af jordinnehafvarne, utan rubbning
i förut bestämda ansvarsskyldigheter; att det penningebelopp, som uppkommer genom
andra beskattningsföreraål än i mantal satt jord, fördelas emellan dem utulerhållningsskyldigheten
tillkommer i förhållande till hvars och ens hemmantal, för
hvilket vägunderhållet bcstrides; samt att den föreslagna värderingen måtte hvart
tionde år förnyas1''.

Slutligen har Herr Hjelm föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
“att by a väg skall för dess underhåll indelas på de hemman, verk och lägenheter,
som sig deraf begagna; att egendomarnes uppskattningsvärden skola utgöra
delningsgrunden; och att vägarne årligen afsynas på sätt för de allmänna vägarne
linnes stadgadt".

Sedan längre tid tillbaka har frågor om allmänna väghållningsbesväret utgjort
föremål för representationens öfverläggningar. Redan vid 1853-—1854 årens
riksdag beslöto Rikets Ständer att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergverksanläggningar,
skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på
landet kunde åläggas att till vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt
efter vederbörandes hörande nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta;
men Kongl. Maj:t förklarade med anledning häraf, att “denna skrifvelse icke borde
till någon åtgärd föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets
inom kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem, hvilka
det hittills ålegat, måste — ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare omfång,
Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet — stå
i sammanhang med och i viss mån bero på de till behandling då väckta frågorna
om ändring i bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser".

Vid de tvänne näst derpå följande riksdagarne förevar frågan ånyo. Hon återkom
jemväl vid riksdagen 1865—1866, då Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse
den 7 April sistnämnda år, — med uttalande af den åsigt, att skyldigheten att
deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till fastigheter af alla
slag, utan äfven till eu hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person
och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, men att dervid likväl borde
medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt
några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende
å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

utgörande, under den korta tid som förflutit från kommunallagens antagande, icke
kunde anses hafva undergått de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda,
och vissa kategorier genom ett ovilkorlig! antagande af denna grund för
väghållningskyldigheten möjligen skulle blifva alltför hardt betungade, — hos Kongl.
Maj! anhöllo, att Kongl. Maj! täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta
och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet.

Med anledning häraf och sedan Kongl. Kammar-kollegium atgifvit infordradt
underdånigt utlåtande i frågan, aflat Kongl. Maj! till 1868 års Riksdag nådig
proposition, hvaruti förklaras, att, hvad anginge frågan huruvida vägrödjningsoch
brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla
skattskyldige, vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande
af undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga
inkomsttitlar, Kongl. Maj! ansåge, att, derest ifrågavarande besvär må kunna
öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl
icke skäligen kunde i sin helhet på eu gång bringas till utförande, att, om en så
genomgripande förändring som dessa besvärs fördelning på alla skattskyldige skulle
kunna komma til) stånd utan att väcka billig klagan, den måste endast småningom
genomföras och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der en allmän
delaktighet kunde med mindre praktiska svårigheter åstadkommas; att härtill lämpade
sig företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige redan nu bestredes
genom kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden
vid snöfall; att det icke borde lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den
största ojemnheten vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i
fördelningen af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag vore inrättade, icke
läge så mycket deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket allena, som fast
heldre åtminstone inom flera orter — deruti att desamma vore på jorden ytterst
ojemnt fördelade, enär fördelningsgrunden varit och ännu vore hemmanens mantal,
oberoende af deras högre eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser
af större eller mindre del af detta besvär derföre icke borde ega rum, utan
att samtidigt dermed jemväl ändrades den fördelningsgrund emellan hemmanen, som
hittills varit gällande; att det möjligen kunde ifrågasättas, huruvida den frihet från
deltagande i kostnaden för vinterväghållningen, som i följd af frihet från deltagande
i väg- och brohålIningsbesväret, på grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills
varit bruk, qvarnar, skattlagda utjordar och lotshemman .beviljad, likasom den frihet,
som i detta hänseende tillkomma säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohus län, borde fortfarande gälla, äfven om en förändring i ifrågasatta syftningen
komme till stånd, men att, då berörda frihet måste anses meddelad endast med
afseende å de förhållanden, som egde rum, då densamma beviljades, eller att vägoch
brohållningen var ett jorden uteslutande åliggande besvär, så torde deraf följa
att tillämpningen af denna frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär som

0 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

genom statsmakternas beslut, efter en helt och hållet ny grund, gjordes gemensamt
för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning
jorden fortfarande droge samma andel, som i kommunalförfattningarne vore
i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget; men att det syntes icke hora ifrågakomma
att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan; Och fann kong .
Makt, på grund häraf, skäligt “föreslå Riksdagen att, med ändring af föreskriften
i Kongl. Förordningen af den 13 September 1790, § 5, må stadgas att, nar i o -verensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i fargildt. stånd under
vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den for alla ploglagen
uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen
eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller för uttagande af kommunalutskylder
på landet.*''

Uti det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års Lag-Utskott hemställdes,
på anförda skäl, att Riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att
lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kong!. Maj:t i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, som, enligt hvad
i utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens
verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen gorå den
förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde. .

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren for sin
del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t
aflåtas, hvaremot Andra Kammaren, med afslag å Utskottets utlåtande, biföll Kong .
Makts nådiga proposition; och som någon sam in an jemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen a Riksdagens
sida afslagen. „ . , .

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning anyo bragt a

bane vid 1869 års riksdag, som, under antagande att frågan om vaghallmngssky -digheteu i allmänhet skulle, i anledning af Rikets Ständers åberopade skrifvelse
den 7 April 1866, komma under vidare öfvervägande och behandling inför Kongl.
Makt, af sådan orsak förklarade, att de härutinnan gjorda framställningar ej kunde
till'' någon åtgärd å Riksdagens sida föranleda; men deremot, beträffande vintervaghållningen,
aflat till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning, som erfordras for bedömande åt
den föreslagna förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter
till Riksdagen göra den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna

kunde föranleda. ..

Förnyade framställningar i ämnet gjordes af enskilda motionärer vid 1810

års riksdag, som dock, enligt hemställan af dåvarande Lag-Utskott, lemnade dessa
framställningar utan afseende, emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende
på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Lag-Utskottets Utlåtande N:ö 21.

7

Det är bekant, att Kong!. Maj:t infordrat länsstyrelsernas och landstingens
yttranden i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten att bygga och
underhålla större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta besvär till alla
dem, som erlägga kommunalutskylder, och att, för åstadkommande af en jemnare
och billigare fördelning af kostnaden, antaga landstingsområdet i stället för häradet
till gemensamhet. Och beträffande Riksdagens nyssberörda underdåniga skrifvelse
af den 11 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att
hålla allmänna vägarne i fargildt stånd vintertiden, inhemtas af Justitie-ombudsmannens
till innevarande riksdag afgifna berättelse, alt detta ärende, när berättelsen
afgafs, var i Kongl. Civil-departementet under beredning till föredragning.

Då häraf vill synas, såsom om Kongl. Maj:t tills vidare lemnat åsido frågan
om väghållningsskyldigheten i allmänhet, hvartill också någon anledning kunde förefinnas
i den omständighet, att den vid 1869 års riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse
endast afsåg vinterväghållningen, har Utskottet, som är af den mening, att
förstnämnda fråga, lika väl som den om vinterväghållningen, bor så snart ske kan
bringas till sin lösning, trott sig böra, i anledning af Herrar Ola Anderssons och
Sven Håkanssons ifrågavarande motioner, så vidt de afse allmänna vägar, vördsamt
hemställa,

Do att Riksdagen, under åberopande af ofvanberörda underdåniga
skrifvelser af den 7 April 1866 och den 11 Maj 1869, måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske kan, låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar i fråga om väghållningsbesväret
i allmänhet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda.

Vidkommande Herr Ola Anderssons förslag, i hvad det åsyftar att äfven byvägar
måtte till allmänt underhåll upptagas, äfvensom Herr Hjelms ofvanberörda motion
rörande dylika vägar, så är genom Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735 stadgadt,
att s. k. byvägar böra underhållas af dem, som sig deraf betjena; Och då detta
stadgande har sin naturliga grund deruti, att dessa vägar icke kunna anses vara
af något synnerligt gagn för den större allmänheten, utan hufvudsakligen endast
för det eller de bylag, dit de leda, torde det ej vara välbetänkt att härutinnan
göra ändring. I den mån en enskild väg, som tjenar till utfartsväg för by eller
hemman, börjar att allmännare begagnas, ankommer det på vederbörande myndighet
att, då fråga derom väckes, pröfva huruvida en sådan väg må till allmänt underhåll
indelas.

Förhållandena i afseende på byvägar lära på särskilda orter vara så olika,
att de icke lämpligen kunna genom ett generelt stadgande regleras, på sätt Herr
Hjelm föreslagit. Denna angelägenhet synes fortfarande böra öfverlemnas åt bymännen
sjelfva, hvilka, derest öfverenskommelse om vägarnes underhåll och om grunden
derför ej kan träffas, ega att få tvisten afgjord genom domstols beslut.

8

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 21.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

2:o att Herrar Ola Anderssons och Hjelms i dessa hänseenden gjorda
framställningar ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 21 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörn er och Herr Caspersson emot Utskottets hemställan i
första punkten; samt

af Herr Sven Nilsson emot den i andra punkten gjorda hemställan.

Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1872.