Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20

Utlåtande 1884:LU20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1884, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ökadt
skydd för sammankomster till gemensamma andaktsöfning av.

Ökadt skydd för sammankomster till gemensamma andajctsöfningar
påyrkas i två inom Andra Kammaren afgifna och till handläggning
af Lag-Utskottet hänvisade motioner, N:is 39 och 53.

Uti den förra af dessa motioner anför Herr J. Andersson i Lysvik:

»För fridsbrott genom våldsgerning eller störande uppträden så
väl vid allmän gudstjenst och främmande trosbekännares religionsöfning
som sammanträden för verldsliga ändamål finnes ill kap. Strafflagen
stadgadt ansvar, men för sådana uppträden vid särskilda andaktsöfningar
saknas dylikt stadgande. Och dock måste äfven för detta senare
slag af sammankomster enahanda bestämmelse anses vara af behof påkallad.
Då medlemmar af vårt kyrkosamfund eg a rättighet att sammankomma
för gemensamma andaktsöfningar, böra väl äfven dessa
sammankomster komma i åtnjutande af lagens skydd mot fridstörare.
Helt nyligen har en händelse inträffat, då i brist af stadgande om straffpåföljd
en dylik fridstörare ej ansetts kunna till ansvar fällas och detta
exempel star ej enstaka, likasom det utan tvifvel ofta kommer att upprepas,
derest det anmärkta rättslöstillståndet skulle få fortfara. Då
särskilda sammankomster för andaktsöfningar äro af väsentligen enahanda
karakter och hafva samma syftemål som den allmänna gudstjensten
och sådan gudsdyrkan, som för främmande trosbekännare är tillåten,
synes väl samma lagens skydd äfven böra komma de förra till godo.
På grund, af det anförda, får jag derför hemställa,

att .Riksdagen ville besluta sådant tillägg uti 11 kap. af Strafflagen,
att det i 1, 2 och 3 §§ tillförsäkrade skydd för allmän gudstjenst samt
Bill. till Likså. Prof. 1884. 7 Samt. 11 Häft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

främmande trosbekännare» religionsöfning äfven må komma särskilda
sammankomster för andaktsöfningar till del».

I den andra af Herr P. M. Larsson i Loa afgifna motionen andrages
hufvudsakligen följande:

I Strafflagens kap. 11 § 2 betecknades störande oljud och förargelseväckande
uppträde vid gudstjenst såsom. brott, och stadgade
samma lag straff derför. Detta stadgande gälde icke blott statskyrkans
o-udstjenst, utan jemväl främmande trosbekännares religionsöfning. Lagstiftaren
hade härigenom velat skydda hvarje religionsöfning mot störande
uppträden. Förordningen den 11 December 1868 tilläte, som
bekant, sammankomst för enskild andaktsöfning utom kyrkan och utan
prestman» omedelbara ledning. Det skydd, lagen stadgade för allmän
gudstjenst borde sålunda, enligt motionärens åsigt, utsträckas till sådan
af lag tillåten sammankomst. Svårligen torde man kunna finna någon
orsak till skilnad härutinnan. Hvar och en borde hafva rätt att fordra,
såsom svensk undersåte, att få åtnjuta lagens skydd under den tid han
egnade åt religiös betraktelse, uppbyggelse och bön, hvilket religionssamfund
han än tillhörde. Och svenska kyrkans egna medlemmar,
som med stöd af gällande lag samlades till andaktsöfning, borde icke
minst kunna påräkna att få åtnjuta en sådan förmån. Li farenheten
hade dock gifvit vid handen, att så icke vore förhållandet, och rättstillståndet
i detta afseende skulle tvifvelsutan, då det blefve meia allmänt
kändt, medföra ganska obehagliga följder. Som motionären emellertid
ville tro, att denna brist i lagstiftningen tillkommit genom förbiseende,
samt att missförhållandet skulle blifva, afhjelpt, så snart
uppmärksamheten blifvit fästad derå, ville han, i afsigt att uppnå dennä
från flera håll uttalade önskan om likställighet inför lagen, föreslå

»att Riksdagen måtte för sin del besluta en sådan ändring af 2 §
af Strafflagens 11 kap., att det skydd mot störande _uppträden, som
sagde paragraf lemnar allmän gudstjenst, måtte utsträckas jemväl till
sammankomst för enskild andaktsöfning.»

11 kap. Strafflagen innehåller straffbestämmelser i 1 § för den,
som gör våldsgerning å någon, som bevistar gudstjenst, i 2 § för den,
som störer gudstjenst genom svordom eller oljud, eller dervid eljest
kommer förargelse åstad, och föreskrifver, i 3 §, att hvad i 1 och. 2 §§
är stadgadt, ock gäller, om der sagda brott föröfva» vid gudstjenst,
som dem tillåten är, hvilka bekänna sig till främmande lära; hvarjemte
i 7 § särskilt straff stadgas för den, som i uppsåt att skada göra, eller

3

Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 20.

eljest i vredesmod, emot annan drager knif eller svärd, eller spänner
bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller
3 § sägs, ändock att ingen skada sker.

Med sådan gudstjenst, hvarom dessa lagrum tala, förstås allmän,
offentlig gudstjenst inom svenska kyrkan så ock, enligt 3 §, allmän gudstjenst
inom af staten erkändt främmande trossamfund, och sålunda hafva
ock domstolarne enstämmigt tolkat nämnda lagbestämmelser (se Naumanns
Tidskrift för lagskipning, o. s. v. 1875, s. 558 ff. samt det af
båda motionärerne till stöd för motionerna anförda besvärsmål, hvari
Kongl. Maj:t den 7 November 1883 meddelat utslag). Följden häraf
är, att något särskildt skydd icke åtnjutes för vare sig sådana särskilda
sammankomster för andaktsöfning af medlemmar utaf svenska kyrkan,
hvarom förordningen den 11 December 1868 handlar, eller för sådana
enskilda, gemensamma andaktsöfning ar af medlemmar utaf främmande, af staten
erkändt trossamfund, hvilka kunna anses med de förra jemförliga. Der
dylika sammankomster hållas i enskildt hus, gälla naturligen, äfven beträffande
dem, de allmänna bestämmelserna om hemfrid och hemfridsbrott.

Utskottet finner nu, i likhet med motionärerne, att personer, vid
dylika sammankomster församlade till gemensam andaktsöfning, böra
mot obehörigt störande, på hvad sätt det vara må, af denna kunna
påräkna lagens skydd, men att uti detta hänseende en lucka verkligen
förefinnes i vår gällande rätt.

Då emellertid för en utredning i fråga om hvilka bestämmelser
skulle vara bäst egnade att fylla denna lucka erfordras en omsigt och
pröfning, som Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle att åt ärendet egna får
Utskottet, med anledning af förevarande motioner, hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,
det Kongl. Maj:t täckes låta utarbeta samt förelägga
Riksdagen förslag till sådana lagbestämmelser, som
kunna finnas erforderliga för att åt sammankomster
för gemensam andaktsöfning bereda hittills saknadt
nödigt skydd.

Stockholm den 15 Februari 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.