Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1886:LU19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

5

tf:o 19.

Ank. till Riksd, Kansli den 12 Februari 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om edgångs
utbytande i vissa fall emot laglig försäkran.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad
en inom Kammaren af Herr Erik Nyström väckt motion, N:o 128, hvari
hufvudsakligen anföres:

Motionären hade vid sistlidna års riksdag väckt förslag om förändrade
föreskrifter angående edgång i syfte att erhålla ett sätt för
laglig försäkran, som hade edens innebörd, men icke edens form. Detta
förslag, som Lag-Utskottet afstyrka hade icke vunnit Riksdagens bifallMotionären
hade emellertid i den omständighet, att icke heller Kung!.
Maj:ts proposition med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande
ordalagen vid edgångs fullgörande blifvit af Riksdagen antaget,
funnit en anledning att nu återkomma med samma motion. Det »legaliserade
trots mot Herrens andra bud», som egde rum genom det öfverflödiga
lagstadgade svärjandet, hade ett ännu sorgligare motstycke
i det gyckelspel med de heligaste ord och känslor, som egde rum, der
menniskor af yttre tvång eller af hänsyn till yttre fördelar nödgades
att gå ed och använda ordasätt, som de i sitt innersta ogillade. Hvad
vunne samhället på sådant? Huru ginge det under sådana förhållanden
med aktningen för lag och rätt? Och att ett samhälle, som sade
sig bekänna kristen tro, tilläte och uppmuntrade sådant missbruk af

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Guds namn, kunde väl det vara Gud behagligt? — Så väl från Lagutskottet
som från enskilda medlemmar af Riksdagen invändes i fjor
mot motionens syfte, att dispens från edgång skulle omintetgöra den
garanti, staten egde rätt att fordra, med andra ord, att en enkel försäkran
eller löfte skulle vara mindre bindande än ed. Men man kunde
med skäl fråga: Hvad värde har den garanti, som ligger i en ed, af gifven

af en person, som försäkrar att edens ord för honom betyda så
mycket som noll? — Man anmärkte vidare, att antalet af de fall af edsvägran,
som i motionens bilaga anfördes, var så försvinnande litet emot
de tusentals fall, der man gått eden, och att det vore obilligt att begära
en undantagslag för ett så obetydligt mindretal. Detta inkast,
som alldeles förbisåge den helgd, hvarmed rikets grundlag värnade individens
samvetsfrihet, blundade också för det faktum, att nu gällande
dissenterlag verkligen innehölle den bestämmelsen, att om en främmande
trosbekännare tillhör ett samfund, hvars lära förbjuder edgång,
så skall Kongl. Maj:t förordna, huru i fråga om edgång förfaras skall

— ett medgifvande, som i sjelfva verket innebure ingenting mindre än
att den enskildes samvetsfrihet kunde i händelse af behof värnas genom
undantagsbestämmelser. Också vore ju allmänt bekant, att Kongl.
Maj:t redan i särskilda fall lemnat dispens från edgång i och för embetes
tillträdande, äfven der den edsvägrande ej tillhört dissentersamfund
med sådan lära, som förbjuder ed. Med skäl kunde frågas: Vore
det ej bättre, att man hade en för alla dylika fall gällande förordning
om dispens från ed, än att dispensens meddelande lemnades att bero
på mera tillfälliga omständigheter. — En annan mvändning vore den:
hvarföre kan ej den, som af samvetet känner sig hindrad att svärja,
gå ut ur kyrkan och sluta sig till ett dissentersamfund för att på den
vägen erhålla dispens? Svaret vore lätt gifvet med en motfråga, Hvar
funnes det samfund, eller hvad vore det samfund värdt, som ville
upptaga till medlem en person, som kanske ej i någon annan punkt
sympatiserade med detsamma utom möjligtvis just i edsfrågan?
Och till hvilket samfund ville man väl hänvisa dem, som öppet förklara,
att de hvarken tro på Gud eller ett lif efter detta? — Lagutskottet
anförde slutligen i sitt afstyrkande af berörda motion,
att densamma icke innehölle något närmare formuleradt förslag till författning
i det åstundade syftet. För att nu förekomma slik anmärkning,
ville motionären denna gång våga försöket att gifva ett formuleradt
förslag, lemnande åt andra att pröfva och gilla, förbättra eller förkasta.

— I England hade man sedan mera än femtio år haft en lag, som för
personer, hvilka hyste betänkligheter mot edgång, föreskrefve en form

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

af laglig försäkran, hvilken man tillerkände samma betydelse som en
ed, i det lagen derom bestämde, att om en person, som afgifvit sådan
försäkran, befunnes hafva försäkrat eller förklarat något, som strede
mot sanningen, så ådroge han sig samma böter och samma straff, som
gälde för mened. Denna försäkran saknade så väl hvarje ord, liktydigt
med svärja eller ed, som ock hvarje hänsyftning på Gud eller ett
lif efter detta. Den vore helt kort och lydde så: i>Jag, N. ÅT"., varande
en af de s. k qväkarne (eller hysande samma öfvertygelse som de s. k.
qväkarne eller den s. k. brödraförsamlingen, allt efter omständigheterna)
afgifver härmed min högtidliga, upprigtiga och sannfärdiga förklaring och
försäkran.» (Act 3 and 4 William IV, c. 49, A. D. 1833; cfr. Act 1 and
2 Victoria, c. 77.) — Någon dylik form vore det väl ej omöjligt för oss
också att komma öfverens om. I fråga om löfteseder kunde ju alltså
för de personer, här äro i fråga, stadgas en form af försäkran, så lydande:
»Jag, N. N., afgifver härmed mitt högtidliga, upprigtiga och
sannfärdiga löfte och försäkran, att» o. s. v. — utan något tillägg af
bedyrande eller åkallelse vid slutet. — Bekräftelseederna, vid hvilka
man i synnerhet vore mån om att bevara de ordalag, som skulle skänka
staten äskad garanti, syntes dock, äfven de, för personerna i fråga kunna
utbytas mot en försäkran af enahanda enkla lydelse, utan vidare tillägg
af bedyrande eller försvärjelse. — Man invände att den vördnad och
fasa, hvarmed allmänheten af ålder lärt sig att betrakta den vanliga
bekräftelseeden och som fylde den till domarebordet framträdande med
en helig skräck, alldeles skulle komma att saknas, i händelse en så enkel
bekräftelseform sattes i stället. Men dervid förbisåge man, att om
lagen för dem, som afgåfve dylik försäkran i eds ställe, bestämde
samma ansvar i händelse af löftesbrott eller lögnaktiga uppgifter, som
nu vore stadgadt för edsbrott eller mened, så läge just i dessa lagens
ansvarsbestämmelser korrektivet mot det lättsinne, som vore frestadt
att leka med allvarliga saker; och att äfven här vid lag med tidens längd
eu sådan enkel löftesform skulle så småningom för folkmedvetandet
kläda sig i den gestalt af allvar och skräck, som önskligt vore. — Att den
förordade reformen vore oskadlig, hade motionären försökt visa; att den
vore af behofvet påkallad, derom vittnade åter och åter förekommande
fall af edsvägran och dermed följande obehag, både för den vägrande
och för den nödgande, ett oefterrättlighet stillstånd, der domaren ofta
kände sig maktlös och rådlös.

På grund af det anförda föreslår motionären, att Riksdagen måtte
för sin del besluta,

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

att för personer, som på grund af öfvertygelse
vägra aflägga ed, bestämmes en form af laglig försäkran,
så lydande: »Jag, N. N., afgifver härmed mitt
högtidliga, upprigtiga och sannfärdiga löfte och försäkran,
att» o. s. v.;

att särskildt till 17 kap. 16 § Rättegångsbalken
lägges en ny punkt af följande lydelse: »Vittnen,
som ej kunna förmås att aflägga ed, skola i begge
delomännens eller deras ombudsmäns närvaro denna
försäkran afgifva: »Jag, N. N., afgifver härmed mitt
högtidliga, uppriktiga och sannfärdiga löfte och försäkran,
att jag skall vittna och gifva till känna allt
hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så
att jag ej uppsåtligen något förtiger, tillägger eller
förändrar»;

samt att sådan försäkran tillerkännes samma
helgd och ansvar, som nu tillerkännes edgång i lagstadgad
form.

I förevarande ämne vidhåller Utskottet fortfarande den mening,
som uttalats i dess till sistlidna års Riksdag afgifna utlåtande (N:o 8)
i anledning af Herr Nyströms då väckta motion. Antalet af de fall,
der vägran att aflägga ed egt rum under åberopande af religiösa betänkligheter
eller under förklaring att eden för den person, som skulle
aflägga densamma, saknade all betydelse, har hittills visat sig försvinnande
litet i förhållande till de fall, der eden utan invändningar
blifvit aflagd; och det är äfven för den mest skarpsynte omöjligt att
med säkerhet döma om de verkliga, inre motiven för en edsvägran.
För främmande trosbekännare är, såsom bekant, i förevarande afseende
särskildt stadgadt i 16 § af förordningen den 31 Oktober 1873. Staten
kan, enligt Utskottets mening, ej af hänsyn till den subjektiva uppfattningen
hos de få bland svenska kyrkans medlemmar, hvilka uppgifva
sig vara af betänkligheter mot edens religiösa form hindrade att
aflägga ed, afstå från den garanti för rättssäkerhetens uppehållande,
som onekligen ligger i edens egenskap af religiös handling. Ett lagstadgande,
hvarigenom straffet för mened förklarades tillämpligt jemväl
då en person efter aflagd försäkran i den af motionären föreslagna eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 9

liknande form burit falskt vittnesbörd, skulle, i synnerhet med de bevisregler,
som hyllas i vår nu gällande rättegångsordning, innebära en
mycket ringa ersättning för nämnda garanti.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Folke Andersson i Helgesta.

Bih. till Riksd. Prat. 1S86. 7 Sami. 7 Höft.

2