Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1872:LU19

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

1

X:o 1».

Ank: till K.iksd. Kansli flen 21 Mars 1872, kl. 12 vnidd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af främmande
trosbekännare\s skyldighet att deltaga i aflöning och
underhäll af svenska statsky eko för samling arnes presterskap
och kyrkliga inrättningar.

Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 November 1863 stadgar, bland annat:

i § 4 »Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
tillkommer hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmäktige
rösträtt eger och inom församlingen är mantalsskrifven eller
ändock derstädes är för fast egendom eller inkomst af arbete eller kapital
till allmän bevillning uppförd, samt för oguldna utskvlder till kyrka eller
skola icke häftar.

Den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, är från rätt till
deltagande i kyrkostämma undantagen».

och i § 37, mom. 1. »Alla, som inom församlingen äro mantalsskrifne
eller ändock derstädes för fast egendom eller inkomst af arbete
eller kapital till allmän bevillning uppförde, skola, i mån af hvarandras
särskilda bevillning efter Art. II i Bevillningsförordningen, i de afgifter,
om Indika kyrkostämma besluter, deltaga, utom i de fall, för hvilka annorlunda
är i lag eller författning stadgadt. År nu redan beslut fattadt om

Bih. till Likså. Prat. 1872. 7 Samt. 10 Höft. J

2 Lag-Utskottets Utledande N:o 19.

annan grund för afgifts utgående, må ett sådant beslut ej anses genom
denna förordning upphäfdt. Enahanda skyldighet åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter, hvilka, enligt gällande lag eller författningar,
åligga innevånare i en församling oaktadt de i kyrkostämma icke
ega rösträtt, gör denna förordning ej ändring i hvad sålunda stadgadt är».

Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
öfriga delar af riket den 21 Mars 1862 innehåller, bland andra, följande
bestämmelser:

§ 4. »Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
tillkommer, på landet, den som å kommunalstämma och, i stad, den
som vid allmän rådstuga rösträtt eger: främmande religionsbekännare och
de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, dock härifrån undantagne».

§ 35. »De afgifter, om hvilka kyrkostämma besluter, skola, utom
i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå
efter den för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund».

Herr Wilhelm Walldén har uti en inom Andra Kammaren väckt, till
Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 34) anfört, att, så vidt af anförda
stadganden kunde dragas den slutsats, att främmande religionsbekännare
här i landet, äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan
och blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagne, skulle
kännas skyldige att icke blott för sill fasta egendom utan äfven för sina
personer och sin inkomst af kapital eller arbete deltaga i de utgifter, hvilka
erfordras för svenska statskyrkans och dess presterskaps underhållande, så
skulle, enligt motionärens öfvertygelse, denna omständighet innefatta en
stor orättvisa och vara med så väl den religiösa fördragsamhetens numera
hos oss allmänt godkända principer, som äfven med andan af gällande lagar
fullkomligt oförenlig. Det kunde icke vara rättvist att tvinga medborgare,
hvilka tillhörde af svenska staten sjelf erkända religionssamfund, till att
vidkännas uppoffringar icke blott för vidmakthållande af egen kult, utan
derutöfver jemväl för underhållande af en kyrka och ett presterskap, af
hvilka de på grund af sin religiösa öfvertygelse icke kunde hafva något
gagn; och såsom en yttring af ännu fortfarande ofördragsamhet eller åtminstone
af en viss motvilja mot olika tänkande måste det väl anses att
belasta främmande religionsbekännare med jemförelsevis större bördor i och
för upprätthållande af religiösa institutioner, än statskyrkans egna medlemmar.
Att ett sådant förhållande icke heller vore öfverensstämmande
med andan af de lagar, som numera reglerade menigheters rätt att vårda
egna angelägenheter, syntes ligga i öppen dag. Hvilka åsigter man än
måtte hysa i afseende på kyrkans skiljande från staten, torde det icke kunna

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

nekas, att år 1862 ett stort och afgörande steg togs till den borgerliga
kommunens skiljande från den kyrkliga församlingen. Detta framginge
redan deraf: att särskilda lagar med olika bestämmelser utfärdats för den
enes eller andras verksamhet; att de båda samfunden officiel erhållit olika
namn; att deras områden icke längre beliöfde med hvarandra sammanfalla;
att kyrkoherdens embetsbefattning med kommunen vore inskränkt till hans
rätt att deltaga i kommunalnämndens förhandlingar, under det att han deremot
vore sjelfskrifven ordförande i kyrkostämma samt i kyrkoråd och
skolråd o. s. v. Det ådagalades jemväl deraf, att till föremål för kommunens
verksamhet anvisats alla sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma
borgerliga angelägenheter, fattigvården deruti inbegripen, under det
att kyrkoförsamlingens verksamhet åter inskränkts till, jemte folkskoleväsendet,
rent kyrkliga frågor. Då med dessa sistnämnda främmande religionsbekännare
icke hade det ringaste att skaffa, vore det helt naturligt
och riktigt att de blifvit uteslutne från rätt att deltaga i dessa frågors
afgörande; men sammanställdes stadgandet derom med hvad motionären
redan antyclt, så torde lagstiftarens mening få antagas hafva varit att göra
kyrkoförsamlingen till intet annat än ett samfund af statskyrkan tillhörande
personer, hvilka egde att efter vissa bestämda grunder och pa visst i lagen
utstakadt sätt ordna och förvalta sina gemensamma angelägenheter — till
hvilka folkskolan äfven räknades — och att derför af sina medlemmar
uttaxera nödiga bidrag. Tillämpningen af denna fullkomligt riktiga och
med den rent kristliga uppfattningen af församlingens väsende öfverensstämmande
grundsats hade dock blifvit antingen glömd eller med afsigt
lemnad å sido då man kommit till kapitlet »om afgifter till kyrka», så vida
nemligen dithörande stadgande!! måste, vid en riktig tolkning, anses innefatta
skyldighet för främmande religionsbekännare att bidraga till statskyrkans
underhåll. Ett dylikt förbiseende innefattade alltså en inkonseqvens
af ganska betänklig beskaffenhet, så mycket betänkligare, som den
tillika vore en obillighet. Det anmärkta förhållandet streke äfven i ett
annat afseende mot våra kommunallagars anda. En af dessa lagars hufvudsakligaste
uppgifter syntes nemligen vara att noga afväga rättigheter
och skyldigheter mot hvarandra, och äfven i afseende på främmande religionsbekännare
hade man samvetsgrant vidhållit denna uppgift så länge
man befann sig på den borgerliga kommunens område. Men när det blef
fråga om den kyrkliga församlingen, kastades äfven denna grundsats plötsligt
å sido och blef jemnvigten emellan skyldigheter och rättigheter för
främmande trosbekännare upphäfd, ty skattskyldighet till statskyrkan kunde
de visserligen genom en lagtolkning i sådan syftning få sig ålagd, men
från rättigheten att deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

öfver deras användande vore de i tydliga och bestämda ordalag uteslutne.
Emellertid skulle det kunna sättas i fråga, huruvida de båda kyrkostämmoförordningarne,
sådana de nu vore, verkligen behöfde leda till ett dylikt
missförhållande. Motionären ville ej nu framlägga de skäl, som kunde tala
för en motsatt tolkning, och sådant skulle dessutom, åtminstone hvad kyrkostämmoförordningen
för Stockholm anginge, vara förspilld möda, enär två
särskilda fall förekommit, det ena år 1865, det andra år 1868, då Kongl.
Maj:t funnit § 37, mom. 1, i nämnda förordning ovilkorligen leda derhän,
att t. ex. mosaiska trosbekännare borde med statskyrkans egna medlemmar
för sin inkomst och sin egendom deltaga i afgifter till dessa sistnämndes
kyrkokassa, presterskap och kyrkobetjening. Vid sådant förhållande syntes
erfarenheten redan tillräckligt hafva vitsordat behofvet af en förändring
utaf dithörande stadganden. Hvad kyrkostämmoförordningen för öfriga
delar af riket åter beträffade, så hade motionären sig icke bekant, huru
dess stadgande i § 35 blifvit tillämpadt, men då äfven detta lagrums uppställning
onekligen kunde gifva anledning till tvekan i fråga om främmande
religionsbekännares skyldighet att deltaga i statskyrkliga utgifter eller icke,
syntes jemväl hithörande stadganden i Kongl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 böra omarbetas i den af
motionären angifna syftning. Deremot ville motionären icke tillåta sig
att framställa något bestämdt förslag i afseende derpå, huruvida den afsedda
skattebefrielsen borde gälla både inkomst af kapital eller arbete och fast
egendom eller endast den förstnämnda beskattningstiteln. För egen del
vore motionären visserligen af den åsigt, att full rättvisa mot främmande
trosbekännare blefve skipad endast om deras fästa egendom jemväl inbegrepes
i friheten från utskylder till svenska statskyrkan; men han vore ej
i tillfälle bestrida, att en närmare granskning af de flera förhållanden, som
på denna frågas bedömande måste inverka, möjligen kunde komma att
ådagalägga några större praktiska svårigheter emot en dylik skattefrihetens
utsträckning. Och då motionären ingalunda ville göra förslagets öde beroende
på eu eventuelt befunnen olämplighet i denna särskilda omständighet,
inskränkte han sig till att alternativt framhålla önskvärdheten af den
föreslagna befrielsens utsträckning jemväl till fäst egendom, som af främmande
religionsbekännare innehafves- Slutligen skulle motionären väl helst
hafva önskat, att främmande religionsbekännares skattefrihet inom statskyrkans
församlingar kunde utsträckas jemväl till folkskoleväsendet, så länge
detta vore med statskyrkan på det närmaste förbundet och hvilade på eu
helt och hållet konfessionel grundval. Men då motionären icke kunde neka,
att folkskolan, äfven på detta sätt ordnad, måste jemväl för främmande
religionsbekännare vara ur rent medborgerlig synpunkt af stor vigt och för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 5

dem medföra åtminstone indirekta fördelar, hade motionären icke trott sig
böra utsträcka sin hemställan till sådana på kyrkostämma beslutade afgifter,
som afse folkskolans underhållande, och det så mycket mindre som lian
hade anledning antaga, att redan i nu gällande lagstiftning intet hinder
för främmande religionsbekännare funnes att låta sina barn begagna folkskolans
undervisning i alla andra ämnen än de religiösa. En följd af deras
fortfarande skattskyldighet i detta hänseende blefve dock alltid, att dem
måste tillerkännas rättighet att på kyrkostämma deltaga i afgörandet af
derstädes förekommande folkskoleangelägenheter, naturligtvis med undantag
af allt sådant som särskilt anginge religionsundervisningen.

Af dessa skäl har motionären hemställt, »att Riksdagen ville hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täckes låta utarbeta och för en kommande
Riksdag framlägga förslag till sådana ändringar i nådiga förordningarne
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862
och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November
1863 jemte öfriga möjligen härmed i sammanhang stående lagar
och förordningar, att främmande religionsbekännare äfvensom de, hvilka
anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och blifvit i annat, här i landet
tillåtet religionssamfund upptagne, blifva för sina personer, sin inkomst af
kapital eller arbete samt, om möjligt, jemväl för sin fasta egendom befriade
från skyldighet att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnes
presterskap och kyrkliga inrättningar, men, mot det att de erhålla rätt till
deltagande i kyrkostämmas beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter,
hvilka icke särskilt angå religionsundervisningen, bibehållas vid skyldigheten
att efter i lag stadgade grunder bidraga till folkskoleväsendets vidmakthållande
och utveckling».

Detta förslag berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet
emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande
skola hafva en statskyrka. Men så länge grundsatsen af eu statskyrka
erkännes, blir det för staten en ovillkorlig uppgift, att bereda henne erforderliga
medel för sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska
kyrkan kan staten så mycket mindre undandraga sig detta, som presterskapet
hos oss har sig ålagdt icke blott att utöfva sjelfva lärarekallet, men
äfven att bestrida vissa statsborgerliga förrättningar. Presten är på samma
gång eu kyrkans och eu statens tjenare, det sednare icke minst derföre
just att kyrkan erkännes såsom statskyrka.

När det ingår i statens grundsatser att upprätthålla denna kyrka,
blir deraf en gifven följd, att egenskapen af svensk medborgare betingar
skyldigheten att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiela behof,
hvartill hörer i främsta rummet presterskapets aflöning. Med ännu mera

6

Lag-l It sköttel ;< t Itlål (Hide N:o 19.

skäl gäller detta, då, på sätt redan är antyda presterskapet har till embetsåliggande
att tjena staten jemväl i borgerligt afseende, såsom att föra
de s. k. ministerialböckerna, att derutur meddela statistiska uppgifter o. s. v.
Härtill torde kunna läggas den omständighet att, enligt Kongl. förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 23
Oktober 1860, sådan trosbekännare ej anses oberättigad att embetsåtgärd
af svenska kyrkans presterskap påkalla. Det hade visserligen icke varit
emot god ordning stridande, om från början svenska kyrkans presterskap
lika med andra statens tjensteman fått af statsverket uppbära sin aflöning,
sådan den genom allmän lag är vorden bestämd. Under en tid, då hvarje
svensk undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan vidare
betydelse, antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag af församlingarne
erlades till statsverket eller direkt till presterskapet. Skulle nu
också genom tillåtelse för främmande trosbekännare att inom riket stifta
egna religionssamfund de till statskyrkans presterskap direkt utgående utgifter
mindre åskådligt framstå såsom utgifter till staten, äro de dock i
sjelf va verket fortfarande sådana, afsedda till vidmakthållande af en statsinstitution
af stor omfattning och djup rot.

Afgifterna till svenska kyrkan och dess presterskap utgå, åtminstone
på landet, till aldra största delen såsom ett realonus af fast egendom.
Från skiljaktighet i trosbekännelse kan omöjligen härledas något rättmätigt
anspråk å fastighetsegarens sida att vinna befrielse från detta onus.
Då han åtkommit fastigheten behäftad med ett sådant onus, har han intet
att beklaga sig öfver, om han får vidkännas detsamma. Men äfven ur eu
annan synpunkt vore det olämpligt att göra svenska kyrkans och presterskapets
rättigheter i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsegarens
religionsbekännelse. Fastigheten kan nemligen ofta, ja flera gånger under
ett år, vexla egare, tf hvilka den ene tillhör svenska kyrkan, den andre
åter något främmande religionssamfund- Det kan ock inträffa att fastigheten
samtidigt tillhör flera personer med olika religionsbekännelser. Svårigheterna
att i sådana fall reda förhållandet, om motionärens förslag vunne
bifall, äro allt för mycket i ögonen fallande för att behöfva någon närmare
utveckling. Dessutom bör ej lemnas oanmärkt, att det på en fastighet belöpande
bidrag representerar icke blott egaren eller innehafvaren, utan oftast
tillika eu större eller mindre personal af tjenstefolk och arbetare,
hvilka kunna tillhöra svenska kyrkan, under det att egaren eller innehafvaren
bekänner sig till främmande lära; och enahanda anmärkning gäller
i viss mån äfven sådana kyrkliga bidrag, hvilka grunda sig på andra beskattningsföremål.
Det betänkliga deruti, att, så länge nu gällande lag om
främmande religionsbekännare qvarstå!'' oförändrad, befrielse från skyldig -

Lag-utskottets Utlåtande N:o 19. 7

lieten att lemna bidrag tilläfventyrs någon gång kunde utgöra en lockelse
till utödande ur svenska kyrkan, torde ej heller böra lemnas utan all uppmärksamhet.

De kyrkliga bidrag, Indika icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet
jemförelsevis så obetydliga och föga betungande, att eu lagförändring i
föreslagna syftet blott i denna del knappt kunde anses vara af något synligt
behof påkallad, äfven om den icke vore stridande mot ofvan utalade
åsigter om bidragens egenskap af eller likställighet med en skatt, afsedd
för ett statsbehof.

Då någon minskning i presterskapets lagbestämda löneförmåner icke
blifvit ifrågasatt och ej heller utan rättskränkning kan genom lagstiftningen
tillvägabringa^ att vinna tillämpning under nu varande löntagares tjenstetid,
leder motionärens förslag nödvändigt till en fråga, som han dock
lemnat obesvarad, den nemligen, på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning
åt presterskapet skulle beredas i stället för de bidrag, som enligt förslaget
komme att upphöra. Denna fyllnad skulle förmodligen lemnas antingen
af statsverket eller genom ökade bidrag af svenska kyrkans qvarstäende
medlemmar. I förra fallet inträffade dock samma olägenhet, som
motionären velat afhjelpa, eller att äfven främmande trosbekännare komme
att i sin mån bidraga. 1 det sednare åter kunde bördan blifva allt intryckande,
t. ex. om fråga blefve att sålunda fylla hvad som belöpte sig
på en inom en mindre kyrkoförsamling belägen betydlig fastighet, hvars
egare anslutit sig till något främmande religionssamfund.

Hvad särskilt angår motionärens förslag i hvad det åsyftar rättighet
för främmande trosbekännare att deltaga i kyrkostämmas beslut om
alla sadana folkskoleangelägenheter, Indika icke särskildt angå religionsundervisningen,
emot det att de skulle bibehållas vid skyldigheten altt bidraga
till folkskoleväsendets vidmakthållande och utveckling, så torde endast
behöfva påpekas det principvidriga i en lagbestämmelse, som åt dylika
trosbekännare inrymde rättighet att gemensamt med svenska kyrkans
bekännare besluta i angelägenheter, Indika af lagen hänföras inom det kyrkliga
området. Med införandet af en genom lagstiftningen ordnad folkundervisning
blef denna redan från början ställd på kyrklig grund, och detta
med rätta, emedan religionsundervisningen, sjelfva kärnan i den allmänt
medborgerliga bildningen, måste ingå såsom ett hufvudsakligt moment i
folkskolans uppgift att bibringa det uppväxande slägtet de första grunderna
för en sådan bildning. Kyrkostämman måste derföre vid ordnandet af folkskolans
angelägenheter alltid fästa behörigt afseende å religionsundervisningen.
Ett beslut, fastän det icke särskildt angår religionsundervisningen,
kan dock vara af beskaffenhet, att i högsta grad menligt inverka på, den -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

samma. Den begränsning, som motionären gjort i afsigt att skydda denna
undervisning för olämpligt inflytande af främmande trosbekännare, är följaktligen
icke betryggande. Religionsfrihetens grundsatser fordra dock, att
hvarje tillåten kyrkoförsamling bör skyddas i sin rätt att, utan ingrepp af
olika tänkande, inom sig ostördt få verka för uppnående af sina ändamål.
På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,
att Herr Walldéns omförmälda förslag ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 18 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Carlén: »Motionärens yrkande om befrielse för främmande
religionsbekännare från afgifter till vår svenska kyrka synes mig hvila,
principielt taget, på riktiga grunder: det kan nemligen ej vara billigt att
tvinga någon att bidraga till uppehållandet af en kyrka, den han ej tillhör,
och det måste kännas förödmjukande för denna kyrka att mottaga dylika
tvungna bidrag. Men så länge kyrkan är en statskyrka, torde man nödgas
tåla obilligheten och förödmjukelsen, hvilka dessutom betydligt minskas,
då man besinner att statskyrkan genom sina tjenare fullgör åtskilliga rent
borgerliga funktioner, till gagn för hela samhället och således äfven för
andra kyrkors bekännare. Kunde detta gemensamma gagn i penningar
uppskattas och således omkostnaderna för själavårdens utöfvande särskildt
bestämmas, så vore det visserligen i sin ordning att befria främmande
religionsbekännare från de senare; men då detta ej lärer låta sig göra,
nödgas äfven jag afstyrka bifall till motionen, i hvad den afser en dylik
befrielse.

Deremot

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Deremot finnes, så vidt jag förstår, icke det ringaste hinder att —
i fråga om den af motionären yrkade rättighet för främmande religionsbekännare
att deltaga i beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter, som
ej angå religionsundervisningen—låta billigheten tala, i all synnerhet som
denna billighet understödes ej mindre af rättvisan, som krafvel- jemvigt
emellan skyldigheter och rättigheter, än äfven af statsklokhet^!, som bjuder
att i verldsliga angelägenheter behandla alla medborgare lika, utan afseende
å deras trosbekännelse.

För min del bär jag derföre ansett, att Riksdagen borde besluta aflåtande
af en sådan underdånig skrifvelse rörande främmande religionsbekännares
rätt att deltaga i kyrkostämmas beslut om de folkskoleangelägenheter,
hvilka icke angå religionsundervisningen, som motionären föreslagit.
»

af Herr Ribbing, som instämt med Herr C-arlén;

af Herr Mankell: »Då jag för min del ej kunnat biträda Utskottets
beslut i denna punkt, får jag mot detsamma anmäla min reservation.

Utskottets afstyrkande utlåtande i afseende på den delen af Herr
Walldéns motion, som afser upphörandet af skyldigheten för främmande
religionsbekännare äfvensom för dem, hvilka anmält sig till utträde ur svenska
kyrkan och blifvit i annat här i landet tillåtet religionssamfund upptagne,
att bidraga till aflöning af statskyrkans presterskap och till upprätthållande
af dess kyrkliga inrättningar, grundar sig hufvudsakligen på det
skälet, att nämnde religionsbekännare äfven äro statsborgare, hvilka i denna
sin egenskap böra bidraga till aflöning af ett presterskap, som, jemte lärarekallet,
äfven bestrider vissa staf,sborgerliga förrättningar; och så länge
statskyrkan sålunda äfven är en statsinstitution, så böra alla statsborgare
bidraga till dess upprätthållande.

Inkonseqvensen af denna bevisning torde dock vid första påseendet
vara i ögonen fallande. Till en början borde på grund deraf främmande
religionsbekännares o. s. v. nyssnämnde skyldighet åtminstone blott sträcka
sig till aflöningen af presterskapet, men ej till underhållet af kyrka m. fl.
materiela föremål, som höra till upprätthållandet af statskyrkans yttre kult.
Vidare borde bidraget till presterskapets underhåll egentligen blott utgå
för den del af dess verksamhet, som afser nyssnämnda statsborgerliga göromål,
men ej för den religiösa. Men att på grund af den olämpliga befattning
med verldsliga bestyr, som tyvärr blifvit åt statskyrkans presterskap
uppdragen, äfven tvinga främmande religionsbekännare att bidraga
till bekostandet af dess religiösa verksamhet, hvilken dock alltid måste
blifva hufvudsaken, synes mig i hög grad orättvist,

Bill. till Riksd. Prof 1872. 7 Samt. 10 Häft.

2

10

Lag-Utskottets Utlåtande iV.-o 19.

I sammanhang dermed ber jag att få fästa uppmärksamheten vid
den orättvisa, som blifvit eller kan blifva främmande religionsbekännare
tillfogad genom de s. k. konventionernas upprättande. Dessförinnan voro
de befriade från alla afgifter till sådana religiösa förrättningar, hvilka de
ej sjelfve af statskyrkans presterskap påkallade. Men enligt konventionerna,
i hvilka värdet af dylika förrättningar äro inberäknade, komma de i alla
händelser att deltaga i dessa afgifter.

Fastän Utskottet ej bestämdt uttalat sig till förmån för statskyrkans
bibehållande, utan blott ansett den ifrågasatta åtgärden olämplig, sä länge
den förefinnes, vill det dock synas, som om Utskottet genom sitt afstyrkande
af motionen ansett statskyrkans tillvaro såsom nyttig och gagnelig
för samhället. År detta förhållandet, så vill jag begagna tillfället att protestera
mot en dylik åsigt. Sannt är visserligen, att likheten i religion
måste anses såsom en stor välgerning för ett folk och såsom ett^ möjligt
nationelt sammanbindningsmedel. Men den är för statens ändamål ingalunda
nödvändig, såsom exemplet af många främmande länder utvisar.
Och att den aldrig helt och hållet kan genomföras, då alla menniskor efter
deras olika bildningsgrad hafva olika religiösa åsigter, bekräftas genom erfarenheten.

Att deremot vilja införa eller bibehålla den religiösa enheten genom
det tryck, som ovilkorligen måste medfölja tillvaron af en med mangfaldiga
företrädesrättigheter och tvångsmedel utrustad statskyrka, måste alltid verka
särdeles skadligt på det religiösa lifvet inom samhället, emedan deraf födes
dels hyckleri, dels likgiltighet och dels pietism af den farligaste beskaffenhet.
Lyckligtvis hafva vi redan befriat oss från flera af de band, hvilka
man i fordna tider ansåg nödvändiga för qvarhållande inom statskyrkan
af olika tänkande. Främmande religionsbekännare kunna numera utnämnas
till de flesta embeten samt deltaga i alla politiska och kommunala
värf, som ej röra statskyrkans eller folkskolans angelägenheter. Men ännu
qvarstår —- oberäknadt ansvaret för utgifvande af icke renläriga skrifter
och svårigheterna vid nya religionssamfunds bildande jemte vissa tvångsmål
i afseende på giftermål och barnauppfostran — skyldigheten för främmande
religionsbekännare o. s- v., att, jemte sina egna, äfven underhålla
statens religiösa inrättningar, såsom statskyrkans sista, stora och mäktiga
bålverk mot religionsfriheten. Enhvar, som känner menniskonaturen, vet
att detta medel verkar kraftigare än något annat. Och såsom förevändning
för dess användande anför man den i alla händelser underordnade omständigheten,
att presterna äfven hafva verldsliga bestyr, hvilka dock lätteligen
kunde anförtros åt andra myndigheter.

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Men så länge statskyrkan för sitt upprätthållande begagnar sig af
dylika medel, kan den aldrig rentvå sig från beskyllningen, att mindre
fästa afseende vid utvecklingen af sann gudsfruktan inom samhället, än
vid bibehållandet af verldsliga fördelar, samt måste ovilkorligen utsätta sig
för misstanken, att anse sin egen lärobyggnad så svag, att den blott medelst
yttre tvång kan försvaras. ;p.>o ■

Jag tror derföre att det måste ligga i statskyrkans eget intresse att
befria sig från dessa beskyllningar och misstankar, som blott kunna förr''
svaga dess anseende, genom att medgifva afskaffandet af de tvångsmedel,
som ännu kunna hindra olika tänkande att utträda ur dess sköte. Och
om statsmagterna för sin del medverka till samma ändamåls vinnande samt,
fastän representerande pluralitetens religiösa tro, visa fördragsamhet mot
en minoritet med annan religiös öfvertygelse, kunna derigenom blott välsignelserika
följder för den sanna gudsfruktan, hvilken framför allt fordrar
frihet i lära och bekännelse, uppkomma.

På dessa grunder anser jag mig ur principiel synpunkt till alla delar
böra gilla syftet af Iierr WMldéns motion. Deremot hafva tvifvelsmål
hos mig uppstått, huruvida den föreslagna befrielsen för främmande religionsbekännare
och medlemmar af i landet tillåtna religionssamfund från
erläggande af afgifter till statskyrkans underhåll nu genast i hela dess
omfattning skulle kunna genomföras, särdeles hvad beträffar sådana afgifter
som utgå från innehafvande fastigheter — ett tvifvelsmål som motionären
sjelf synes hafva delat. Ide förvecklingar, som genom befrielsen äfven af
fastigheter skulle uppstå, hafva delvis af Utskottet blifvit skildrade. Och
äfven för mig vill det synas, som om en dylik åtgärd, vid vårt skatteväsendes
nuvarande beskaffenhet, skulle möta stora hinder. Den föreslagna
befrielsen torde derföre i början blott böra sträcka sig till sådana afgifter,
som beräknas efter person samt efter inkomst af kapital eller arbete.

Ej heller vill jag neka, att det sålunda för olika tänkande lättade
utträdet ur statskyrkan af en eller annan skulle kunna missbrukas att
undandraga sig alla afgifter för religiösa ändamål, fastän sådant torde
komma att höra till undantagen, då tillfredsställandet af de religiösa behofven
för flertalet utgör en inre nödvändighet, som manar till de största
yttre uppoffringar. Men för att förekomma sådana missbruk torde vara
tillräckligt att stadga, det den, som vill blifva befriad från afgifter till
statskyrkan efter person eller inkomst, bevisligen skall styrka sig erlägga
dylika afgifter till upprätthållande af det religionssamfund, han tillhörer.

Hvad beträffar den del af motionärens förslag, som afser rättigheten
för främmande religionsbekännare o. s. v. att deltaga i kyrkostämmas beslut
om sådana folkskoleangelägenheter, som icke särskilt angå^religionsunder -

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

visningen, synes mig denna fordran, då de deltaga i kostnaderna för folkskolans
upprätthållande, så billig, om rättigheter och skyldigheter skola
stå i ett rättvist förhållande till hvarandra, att jag helt och hållet måste
instämma med motionären.

På ofvan anförda skäl får jag således för min del, med den inskränkning
och det vilkor som förut blifvit antydda, tillstyrka bifall till motionen.»

Herr Grefve Wachtmeister har begärt få antecknadt, att han i motionens
handläggning inom Utskottet icke deltagit.

Stockholm, G. W Blomqvists Boktryckeri, 1872.