Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18

Utlåtande 1880:Lu18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18,

I

N:o 18.

Ank. till Kiksd. Kansli den 11 Mars 1880, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående
upphörande af påföljden af medborgerligt förtroendes
förlust för ringare brott, som första gången begås.

Uti en inom Andra Kammaren af Herr P. Larsson väckt och till
Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 138, anför motionären, att straff
böra så inrättas, att de, utan att förlora sin afskräckande verkan, jemväl
kunna lända den brottslige till förbättring och framför allt icke genom
sina följder mer äri nödigt försvåra möjligheten för den straffade att
återvinna sin förra ställning i samhället och föra en laglydig vandel, hvadan
och då i motionärens tanke hos oss ett sådant mål för straffet icke
kunde anses till fullo vunnet, sä länge straffpåföljden af medborgerligt
förtroendes förlust fortfarande måste enligt gällande lag tillämpas å en
del ringare brott, hvilka första gången begåtts, motionären, som icke
ifrågasätter nämnda straffpåföljds fortfarande lämplighet för gröfre brott
och vid återfall i brott, föreslår, »att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
Riksdagen förelägga förslag till sådana ändringar i gällande lagbestämmelse,
att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte för
ringare brott, som första gången begås, upphöra.»

Det behjertansvärda i motionens syfte kan Utskottet icke annat än
erkänna, men Utskottet betvifiar, att tidpunkten ännu är kommen för att
än ytterligare, än hvad redan skett genom förordningen den 31 Oktober
Bih. till RiJcsd. Prot. 1880. 7 Sand. 10 Raft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

1873, inskränka tillämpningen af medborgerligt förtroendes förlust såsom''
påföljd å vissa i den allmänna uppfattningen vanfrejdande brott. I en
fråga som denna måste lagen mera än någonsin, derest den skall något
betyda, växa fram ur folkuppfattningen. Så länge uti denna en person,
som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af förbrytelsens natur
betraktas såsom vanfrejdad, skulle lagstadganden, som omöjliggjorde all
kontroll, huruvida någon vore lör sådant brott straffad, antagligen mottagas
med ovilja och åstadkomma en allmän misstro mot okända personer.

Då motionärens förslag synes förnämligast afse ringare tjufnadsbrott,
som första gången begås, torde de skäl, Utskottet vid 1877 års riksdag
anförde för sitt afstyrkande af då väckt förslag, att förlust af medborgerligt
förtroende ej vidare skulle ådömas för första resan begången, icke
qvalificerad stöld, äfven nu vara tillämpliga. Lika vigtigt, sade Utskottet,
som det för samhället vore att underlätta en frigifven brottslings
sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dymedelst ej blott minska faran
för ett upprepande af hans förbrytelse, utan äfven till nyttigt arbete återvinna
en på afvägar kommen samhällsmedlem, måste det också vara, att
ej samhällets öfriga medlemmar och i främsta rummet arbetsgivare utsättas
för olägenheten att, under okunnighet om förhållandet, i sina hem
och i sitt arbete mottaga personer, som nyss begått vanfrejdande brott,
utan att ens någon tid hafva visat prof på sin förbättring; och vore en
stöld begången under synnerligt förmildrande omständigheter, torde i de
flesta fall inga svårigheter möta för deri, som dertill gjort^ sig skyldig,
att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst, äfven om han på någon kortare
tid vore förlustig medborgerligt förtroende. Högst olämpligt vore det
äfven att medgifva en från fängelset nyss utkommen, för stöld straffad
brottsling alla medborgerliga rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af
medborgerligt förtroende, kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval
och alla kommunala angelägenheter honom ej förvägras, om han
eljest vore dertill berättigad. I sådant fall skulle ej heller kunna honom
förmenas att med laga verkan aflägga vittnesmål, men att tillerkänna
tjufvens intyg egenskap af laga bevis, innan han genom någon tids oklanderligt
uppförande kunde anses hafva återvunnit det förtroende, han förverkat,
syntes ingalunda välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att vår
lag gåfve två vittnens sammanstämmande intyg egenskap af fullt bevis,
utan att åt domaren inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens
verkan, som andra länders lagstiftning medgåfve.

Den sålunda uttalade uppfattningen har äfven af Riksdagen delats.
Såväl vid 1877 års riksdag som då ofvan omförmälda motion 1878 förnyades
i form af förslag derom, att påföljden af medborgerligt förtroendes för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

3

lust skulle afskaffas beträffande de äfven qvalificerade tjufnadsbrott, som första
gången begingos, dock med undantag för svårar.e fall, godkändes
Utskottets afstyrkande utlåtanden af begge Kamrarne, vid båda tillfällena
utan votering i någondera Kammaren; och Utskottet hemtar häraf ytterligare
skäl för sin hemställan,

att Herr P. Larssons förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 Mars 1880.

På Lag-Utskottets, vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservationer:

af Herr Torpadie, med hvilken Herrar Hammarskjöld, Johannes
Johnsson och Smedberg förenat sig: »Enligt nu gällande strafflag skall
straffpåföljden »förlust af medborgerligt förtroende» ådömas i allmänhet
ovilkorligen för vissa brott, i andra fall endast då den brottslige dömes
till ett visst mått af straff och i några då brottet betingar en viss straffart.
I de båda senare fallen beror straffpåföljdens ådörnande på domarens
pröfning af straffmåttet eller straffarten, men betingar det ena eller den
andra en slik påföljd, skall den ovilkorligen ådömas.

Jag håller emellertid före, att rätt ofta fall kunna gifvas, då en
person första gången tilltalas och finnes saker till brott, som nu medför
förlust af medborgerligt förtroende, i hvilka omständigheterna äro så
mildrande, att sagda straffpåföljds ådörnande, om än juridiskt rigtig, dock
blir hårdare än nödigt är. Mig synes detta kunna afhjelpas, om den
pröfningsrätt domaren redan har i fråga om straffet, utsträcktes jemväl
till straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende, åtminstone då dermed
belagdt brott första gången är begånget och ej tillhör de gröfsta
arter af brott, såsom förräderi, mened, mord och annat.

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

I enlighet med dessa åsigter har jag inom Utskottet yrkat, att
motionärens förslag måtte på det sätt tillstyrkas, att Utskottet bort föreslå,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t begära, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändringar
i strafflagen, att då någon första gången sakfälles
för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende,
det må, utom då fråga är om de. gröfsta arter
af dessa brott, bero på domarens pröfning, huruvida
nämnda straffpåföljd bör ådömas eller icke.»

Herrar Asplund, Lindgren, Anders Persson och Magnus Jonsson
hafva begärt få- här antecknadt, att de icke inom Utskottet deltagit i
ärendets behandling.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1880.