Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1877:LU16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

1

N;o 16.

Ank. t,iil Riksd. Kansli don 22 Mars 1877, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om ändring i
Kong!. förordningen den 31 Oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, dels
ock om upphäfvande af eller ändring i Kongl. förordningen
den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 9) har Herr Frith. Graf ström bland armat föreslagit,
»att § 3 af Kongl. förordningen af den 31 Oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, måtte erhålla följande
lydelse:

l:o. Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och
vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för kyrkoherden
i den församling han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt, inställe
sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt
anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning
i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan
han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling
må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

2:o. Medlem af svenska kyrkan, som antingen vägrar att döpa sitt
barn, oaktadt han derom af vederbörande pastor påmints och ett år förflutit,
sedan barnet föddes, eller ock vägrar att af kyrkans presterskap
mottaga föreskrifven religionsundervisning och att konfirmeras, oaktadt
han uppnått myndig ålder, eller ock deltager i sådan nattvardsgång, som
Bih. till Riksd. Prot. 1877. 7 Sami. 11 Häft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

af svenska kyrkans lagar förbjudes, skall anses genom detta sitt förfarande
hafva gifvit till känna sin afsigt att ur kyrkan utträda. Det ankomrne
då på pastor i den församling han tillhör att för honom i vittnens närvaro
förklara, att pastor så uppfattar hans förfarande och, om tvenne
månader derefter förflutit, utan att han förklarat sig vilja ändra detsamma,
skall han anses från kyrkan skild och pastor derom göra anteckning
i kyrkoboken.»

Nämnda § lyder nu sålunda:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära
och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för
kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund,
hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan
minst två manader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle
sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i
kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han
fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling
må ej heller någon före nämnde ålder upptagas.»

Herr Grafströin har således ifrågasatt den förändring i nu gällande
bestämmelser, att en person skulle under vissa vilkor kunna mot sin
vilja skiljas från statskyrkan, samt att utträde ur denna kyrka skulle
medgifvas äfven den, som omfattat främmande, icke kristen lära.

Under nuvarande förhållanden kunna personer, som i lära och lefverne
uppenbarligen hylla åsigter, stridande mot statskyrkans bekännelse,
ändock qvarstå i kyrkans yttre gemenskap, så länge de sjelfve sådant
önska. Att många och stora olägenheter kunna uppstå häraf, ligger i
öppen dag; men på det sätt Herr Grafström föreslagit torde dessa olägenheter
icke böra afhjelpas.

Vid lagstiftning, som angår vår svenska kyrka, måste man taga
hänsyn dertill, att hon är statskyrka. Såsom sådan har hon jemte sina
högre rent religiösa intressen jemväl till uppgift att befordra statens
intressen ; till följd hvaraf hon icke kan till sina medlemmar intaga samma
exklusiva ställning som sekten. Då samvetsfriheten måste utgöra en af
dess ledande grundsatser, måste ock yttringarne deraf i väsentlig mån
tolereras, och följaktligen böra kyrkans medlemmar icke från hennes gemenskap
och förmåner afskiljas, så länge någon utsigt förefinnes, att de
kunna åt kyrkan återvinnas, d. v. s. så länge de icke sjelfva öppet gifva
sin önskan till känna att från henne blifva skilde.

Ett sådant tillvägagående, som motionären föreslagit, skulle för öfrigt
i många fall visa sig skadligt för kyrkan sjelf. Erfarenheten har
visat, att separatistiska rörelser ofta uppstå och hastigt tillväxa till följd

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

3

af personligt förtroende till någon begåfvad predikant eller af andra tillfälliga
anledningar, rncn att dessa rörelser efter längre eller kortare tid
åter lägga sig. Hade nu de personer, som i rörelsens början omfattat
de separatistiska lärorna, blifvit från kyrkan skilde, så hade en återgång
till dess gemenskap för dem försvårats och i flera fall säkerligen uteblifvit.
Någon afskräckande verkan af ett dylikt uteslutande torde ej heller
kunna påräknas, då främmande trosbekännare i medborgerligt afseende
hafva nära nog samma rättigheter, som statskyrkans medlemmar.

Trogen undervisning i ordets rätta lära, förenad med mildhet och
fördragsamhet, är utan tvifvel kyrkans bästa och mest verksamma medel
att bevara sig från så val inre som yttre splittringar. Mot sina i något
hänseende vilseförda medlemmar bör hon, så långt möjligt är, visa långmodighet
och undseende, och i öfverensstämmelse med denna grundsats,
långt ifrån att hastigt skilja dem ifrån sig, göra allt för att återföra dem
till kärlek och förtroende för sin lära och ordning.

Allra minst kan Utskottet tillstyrka, att en sådan makt, som förslaget
afser, skulle läggas uteslutande i pastors hand. Man kan nemligen
med skäl befara, att denna icke alltid skulle med nödig varsamhet
begagnas. Af missförstådt nit och i förhoppning att undertrycka uppkommande
villomeningar kunde pastor förledas att till kyrkans verkliga
skada använda nämnda makt. Vid tillämpningen skulle för öfrigt, äfven
med iakttagande af all varsamhet, möta stora svårigheter, å ena sidan
att undvika onödig stränghet och å den andra att icke gifva anledning
till misstankar om mannamån genom underlåtenhet att från kyrkan skilja
alla dem, på hvilka de föreslagna bestämmelserna kunde tillämpas.

Utskottet anser sig på dessa grunder icke kunna tillstyrka något
stadgande i den syftning, att en medlem af statskyrkan skulle mot sin
vilja kunna från densamma skiljas; och då någon lagförändring icke
torde böra ifrågasättas endast för det fall, att någon skulle vilja öfvergå
till främmande, icke kristen lära, hvilket, så vidt Utskottet har sig bekant,
ännu icke inträffat, hemställer Utskottet vördsamt,

l:o att Herr Grafströms motion, så vidt den afser ändring
i ofvannämnda Kongl. förordning den 31 Oktober 1873,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Grafström har uti sin motion jemväl ifrågasatt ändring i
Kongl. förordningen den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster
för andaktsöfningar, och Herr H. Magerman har uti en inom
Andra Kammaren afgifven motion (N:o 63) framstält förslag om upphäfvande
af eller ändring i denna förordning.

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

Förordningen lyder nu sålunda:

»Medlemmar åt'' Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskap»
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då
allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,
der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller
må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller
den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i
händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt
anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller
enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring
i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller
eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomma på kyrkorådet
att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare
uppträda. Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds
förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio
till och med tre hundra Riksdaler.»

Häruti har Herr Grafström föreslagit den ändring, att orden:
»Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud
mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till och
med trehundra Riksdaler», måtte utgå och ersättas af dessa: »Om nu
sådan lärare, som ofvan nämnes, underlåter att ställa sig till efterrättelse
kyrkorådets förbud, skall pastor inberätta förhållandet till vederbörande
Domkapitel. Ankomma då på Domkapitlet att underrätta sådan lärare,
att Domkapitlet anser fortsättningen af en sådan öfverklagad verksamhet
såsom en anmälan om utträde ur svenska kyrkan, och om sådan lärare
ej deraf låter sig rätta och två månader derefter förflutit, varde han
från svenska kyrkan skild; och göre vederbörande pastor derom anteckning
i kyrkoboken.»

Herr Hagerman åter har hemstält, »att Riksdagen måtte för sin
del besluta upphäfvandet af Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 11
December 1868, eller åtminstone senare delen deraf: »Uppträder någon,
som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika,
vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses
leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna
gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme
på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen
vidare uppträda. — Hvar som underlåter att ställa sig till efter -

5

Lag-Vtskottets Utlåtande N:o 16.

rättelse kyrkorådsförbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från
och med femtio till och med tre hundra Riksdaler.»

Så länge statskyrkan förefinnes såsom eu institution med verdsliga
former, tillkommer det staten att tillse, det ordning och skick i yttre
afseende inom församlingen upprätthålles.

Detta är också ändamålet med ifrågavarande förordning, hvilken
till sitt hufvudsakliga innehåll icke torde kunna betraktas annorlunda än
såsom en borgerlig ordningsstadga.

Att emot en församlings beslut, uttaladt af kyrkorådet såsom dess
lagliga representant i kyrkliga angelägenheter, påtruga församlingen läror,
som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för
den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens
helgd, kan ej vara tillbörligt. Äfven om man, såsom Herr Hagerman,
skulle anse, att hvarken kyrkan, gudstjensten eller religionen genom, ett
sådant förfarande i ringaste mån skadas, hvilket. Utskottet dock icke
kan medgifva, måste likväl ett dylikt uppträdande i ordningens intresse
vara förbjudet. Det är icke utspridandet af de såsom skadliga ansedda
lärorna, som är med straff belagdt, utan det är trotset att emot meddeladt
förbud dermed fortfara, som straffas.

Då stadgandet i fråga är af preventiv natur, afsedt att förekomma
skadliga följder af den objudne predikantens verksamhet, är det också
uppenbart, att det måste öfverlemnas åt kyrkorådet att bedöma, huruvida
sådana följder kunna anses uppkomma, och att man ej kan vänta
med förbudets meddelande till dess de förderfliga verkningarne redan
framträdt.

Hvad åter angår den påföljd, som Herr Grafström i stället för nu
stadgade bötesstraff föreslagit för underlåtenhet att ställa sig ett dylikt
förbud till efterrättelse, hänvisar Utskottet till hvad ofvan är anfördt
angående uteslutande af någon ur kyrkan mot hans vilja och vill derjemte
påpeka, att, genom antagande af Herr Grafströms förslag, församlingen
skulle stå alldeles utan skydd mot sådane, inom Luthersk menighet
uppträdande predikanter, som sjelfve redan utträdt ur kyrkan.
Utskottet anser ingalunda olämpligt, att ohörsamhet mot kyrkorådets
beslut är med bötesstraff belagd. Då det i sjelfva verket är borgerlig
ordning, som öfveträdes, bör också borgerligt straff användas.

Så vidt Utskottet har sig bekant, hafva ifrågavarande bestämmelser
blifvit med varsamhet och urskilning tillämpade; och får Utskottet alltså

hemställa: _ ^

2:o att Herr Hagermans motion måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende, samt,

6

Lag-Utskottets Ltlåtande A‘:o 16.

3:o att icke heller hvad Herr Grafström föreslagit
angående ändring af Kong], förordningen den 11 December
1868 måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 Mars 1877.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Reservationer;

af Herr Ribbing: »Då jag anmäler ruin reservation mot det slut,
hvartill Utskottet kommit, beträffande Herr Grafströms motion (N:o 9),
är min mening med densamma icke den, att sålunda hafva uttalat den
åsigt, att Utskottet ovilkorligen skulle hafva tillstyrkt bifall till motionen
utan hvarje modifikation i något af dennas särskilda momenter eller detaljbestämmelser.
. Min från Utskottets afvikande mening afser, att Utskottet
ansett sig öfver hufvud och i det hela böra afstyrka bifall till
motionen. Denna mening stöder jag på den, af motionären sjelf framhållna,
ovederläggliga grund, att ett samfund eller samhälle är omöjligt,
hvars medlemmar få uppträda och vara verksamma i strid mot de lagar,
i hviska samhällets ändamål eger sitt uttryck, eller, för att uttrycka mig
positivt, att samfundets rätt att vara till ovilkorlig! inbegriper rätten att
reagera mot hvarje mot dess samfundsordning afsigtlig! rigtad kraft.
Borttages en sådan rätt eller förvägras den ett samfund, så kan detsamma
visserligen längre eller kortare tid qvarstå till namnet — sådant
beror på extensiteten och intensiteten af de inom samfundet verksamma
fiendtliga krafterna — men utgör eller betecknar i sjelfva verket
blott en samling menniskor, under någon yttre, gemensam synpunkt betraktade,
t. ex. svenska statskyrkan, summan af alla dem, som icke bil -

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

dat ett eget religionssamfund, eller uttryckligen förklarat sig vilja stå
utanför den förstnämnda. Nu gällande dissenterlag har ganska väl
iakttagit individens religionsfrihet och rätt emot statskyrkan: han kan
nar helst häri finner sig i någon mån af kyrkan besvärad eller, öfver
iu vud, när han sådant önskar, träda ur densamma, så snart han blott
uppgijvei ett kristet religionssamfund, i hvilket han säger sig ämna ingå.
statskyrkan sjelf åter står mot sina medlemmar fullkomligt ofri och
rättslös: hon måste finna sig vid angrepp till och med på sina fundamentallagar
af dem, som höra till henne, utan att dervid ega att göra
annat, än afvakta om angriparen sjelf till äfventyra kan finna för godt
att lemna henne. I förevarande hänseende är dissenterande religionssamfunds
ställning ojemförligt bättre än statskyrkans, och det är derför
ock helt naturligt, om de komma att framstå såsom långt starkare
och mera lifskraft^, än hon. Det är, vidare, ur statskyrkans anförda,
legaliserade vanmakt, som sådana oegentlighet^’ kunna uppstå, som den,
att hon val möjligen kan hafva utsigt att blifva qvitt sådana medlemmar,
som delvis eller i vissa lärosatser inom den kristna religionen afvika
tran hennes läror — nemligen om dessa sjelfve vilja utträda —
men deremot eger fullkomlig visshet om att få åse dem fortfarande verksamme
inom henne, som förklarat sig såsom hennes motståndare i sjelfva
hennes karakter af kristen kyrka. Ej ens ett erkännande kan statskyraii,
med nämnda ställning till sina medlemmar, påräkna, att hafva rätt att
sträfva för bibehållande af sina läror och sin kyrkliga ordning: ega de, som
fortfarande qvarstå inom henne, att uppenbarligen uppträda mot båda och
tifl deras kullkastande, så är just deras fortfarande ledamotskap i kyrkan
egnadt att framkalla ett sken af rätt för deras fordran, att kyrkan
skall andra sin bekännelse och sina lagar efter deras mot båda rigtade
yrkanden och fordringar, men deremot framkalla ett sken af orätt för
kyrkan, om denna _ begär, att de, som vilja vara hennes medlemmar,
skola underkasta sig hennes ordning. Sådana, lindrigast sagdt, oeo-enthgheter.
skulle, med bifall i det väsentliga till Herr Grafströms motion,
åt sig sjelfva upphöra.

. sj;or vinst> som ett sådant bifall vidare skulle medföra, består

deri, att sålunda kyrkans verksamhet såsom ordningsmagt och statens
enahanda verksamhet med hänsyn till kyrkan och yttre ordning i afseende
på denna i deras inbördes förhållande och skilnad från hvarandra
r- vin *ramträ^a 1 långt klarare dag, än nu i fråga om statskyrkan är
förhållandet. Det ligger alltid något inadeqvat deri, om ett samfund
såsom kyrkan, som konstitueras genom enhet i öfvertygelse och uppfattning
af vissa läror, samt i praxis såsom uttryck och afspegling af så -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

dan öfvertygelse, i sitt förhållande till sina egna medlemmar går utöfver
lärande, förmanande och utförande af och till dessa öfvertygelser oc i
denna praxis, samt, hvad som utgör vilkor för dess tillvaro, fordran gentemot
hvarje sin medlem af anslutning till båda. Det är sålunda allti
inadeqvat, om ett sådant samfund för sitt bestånd och mot någon sin
medlem använder åtgärder, som — tillhörande det, med hänsyn till rättsförhållanden
och utan afseende på den yttre handlingens förhållande till
den inre sedliga öfvertygelsen, tillvarande borgerliga samhället afse att
direkte verka på viljan. Men just derföre, att statskyrkan är statens, förblandas,
äfven der staten endast såsom polis- och tvångsmagt är verksam
för upprätthållande af yttre ordning med hänsyn till det kyrkliga
samhället, mycket lätt åtgärderna för denna yttre ordning med åtgärder
af direkt eller egentlig kyrklig betydelse och ändamål, och. statskyrkan
ådrages så det sken, som litade den ej fullt på magten af sina egna lärors
sanning, utan lånade den verldsliga magtens hjelp för att med yttre
medel eller straff tvinga till inre öfvertygelser. Äfven i detta hänseende
är det derföre af stor vigt för statskyrkans egen styrka och bestånd., att
åtgärder vidtagas och en ordning finnes sådan,, att statskyrkan .ej ma
framstå i sämre dag än dissenterförsamlingar, vid Indika en dylik förblandning
af åtgärder för kyrklig och verldslig ordning, med afseende
på kyrkan icke uppstår, emedan de myndigheter, från hvilka hvardera
slaget af sådana åtgärder utgår, i fråga om sådana församlingar tydligare,
än vid statskyrkan, framträda såsom från hvarandra skilda».

af Herr Wieselgren, med hvilken Herr Torpadie instämt: »Det
torde vara klart, att 3 § af Kong!. Förordningen den 31 Oktober 1873
är byggd på grundsatsen af den enskildes rätt att dyrka Gud i enlighet
med sin egen öfvertygelse, utan att i detta hänseende vara bunden af
någon statskyrkans bekännelse. Ä ill han utträda ur statskyrkan, År
detta honom tillåtet. Han eger »religionsfrihet».

I nämnda § är denna grundsats dock icke fullt genomförd. Den
myndig ansedde personens rätt är tvärtom ännu begränsad till valfrihet
emellan särskilda uppfattningar af kristen tro..

Denna inskränkning har, efter hvad jag känner, redan erhållit,
praktisk betydelse. Personer, som icke kunnat såsom kristen nämna den
åskådning, till hvilken de slutit sig, hafva af sådan anledning förvägrats
utträde ur statskyrkan, och äro ännu emot sin vilja tvungne att qvarstå
i den skefva och för ett ärligt sinne olidliga ställning, som innefattas uti
att heta ett och vara ett annat.

Att ännu blott ett fåtal torde befinna sig i denna ställning, utgör
för mig icke något skäl att vägra ändring af en lag, ämnad att tillgo -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16. 9

dose just den enskildes rätt till frihet i sina religiösa förhållanden. I
strid emot Utskottet, men i öfverenstämmelse med den uppfattning, som
bjuder Konungen att mg eris samvete tvinga eller tvinga låta, anser jaosåledes
Herr Grafströms förslag till ändring i hvad han satt såsom lista
momentet ar tredje § i förstnämnda Kongl. Förordning
höra af Riksdagen bifallas.

„ Samma frihet från samvetstvång, hvilken den enskilde bör e^a rätt
att åtnjuta, måste dock, efter min uppfattning, tillkomma äfven°statskyrkan.
Om också staten måste inom denna betinga sina medlemmar
en vidsträcktare plats och större rättigheter än som kan ifrågasättas
hvad angår de enskilda religionsbekännelserna, torde detta statens betingande
dock icke böra sträckas så långt, att kyrkans kraf på samvetsfrihet
derigenom kränkes eller, till och med, hennes bestånd hotas. Om
staten, såsom ofta påstås, verkligen anser henne såsom en sin »institution»,
med, såsom jag förmodar, vigtiga uppgifter, bör han väl åt henne
gilva magt att möta och undanrödja faror, hvilka annars torde kunna
örvaucda henne till eu kanske slutligen tom och liflös form utan annan
betydelse än det historiska minnets; och att bevara henne från detta öde
må väl för honom vara vigtigare än omsorgen att åt en eller annan sin
medborgare behålla de yttre »förmåner», som af en till namnet obruten
gemenskap med statskyrkan möjligen kunna denne beredas. Statskyrkan
bär icke och bör icke hafva i sin magt att emot en fiendtlig vilja så
ti lvägagå som staten har och måste hafva i förhållande till dem, hvilka
icke vilja ställa sig hans lagar till efterrättelse; men just häraf betingas
Kyrkans fordran, att för sin sjelfbevarelse få använda det medel, som
innefattas i rättigheten att från sig skilja de krafter, som visa sio- motverka
hennes syften, om äfven dessa krafter skulle af eu eller°annan
orsak finna för sig förmånligt att till det yttre inom henne qvarstå.

Då jag hyser denna uppfattning, har jag naturligtvis icke kunnat
gilla den motivering, på grund af hvilken Utskottet tillstyrkt afsina å
andra momentet af Herr Grafströms ifrågavarande motion. Men då motionären
1 sin tillämpning af den grundsats, jag erkänt vara riktig, icke så
mycket, som ömkligt vant, tillvaratagit, om jag så får säga, svarandepartens
ratt, och för öfngt under nu rådande förhållanden grundsatsens
praktiska genomförande utan fara för ovishet och bristande jemnhet i
dess tillämpning å de enskilda fallen, icke torde kunna försiggå utan i
sammanhang med lagändringar, om hvilka nu icke är tal, har jag icke
trött vara lämpligt ifrågasätta bifall till denna del af förslaget! sådant
detsamma här blifvit framstäf.

ISih. till Uiksd. Prut. 1671. 7 Sami. 11 t loft

2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

Beträffande åter af Herrar Grafsten och Hagerman föreslagna
ändringar af Kongl. Förordningen den 11 December 1868, i hvad densamma,
för uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud
mot utöfvande af lärareverksamhet, stadgar påföljd af verdsligt, straff,
sammanfaller min önskan med motionärernes, för så vidt de med sina
motioner åsyfta upphäfvandet af nämnda straffpåföljd. Har lekman genom
sin berörda verksamhet stört borgerlig ordning, bör han drabbas af borgerligt
straff på sätt gällande strafflag derom stadgar; har han brutit mot
den kyrkliga ordningen bör han drabbas af kyrkligt straff; men att genom förblandande
af tro snit med »trots» förvandla den kyrkliga förseelsen till borgerlig
och dymedelst stämpla den kanske varmt religiöse, om ock sekteriske lekmannapredikanten
såsom en borgerlig förbrytare, hvilken med böter eller
motsvarande kroppsstraff bör förhjelpas till tukt och sinnesändring det är,
enligt mitt förmenande, ett förfaringssätt, på hvilket allra minst kyrkan sjeb
kan hafva något att vinna. Sanningens segrar understödjas illa genom
motståndarnes insättande på vatten och bröd. Och att dylikt ännu i
dag kan förekomma i ett land, som hyllar religionsfrihetens upphöjda
grundsatser, och der man icke kan hafva glömt tillsägelsen, att »hvad 1
icke viljen att menniskorna skola göra eder, det gören 1 icke heller dem»
— det innebär åtminstone för mig nog manande skäl att önska borttagandet
ur lagen af de bestämmelser, på grund af hvilka kunna vidtagas
så motbjudande åtgärder, som de ofvan antydda.

Då man emellertid genom antagandet af Herr Hagermans. motion
skulle lemna utan afseende kyrkans, efter min mening, obestridliga rätt
att från sig afsöndra mot hennes sträfvanden fiendtliga krafter, samt de
med hänsyn till denna rätt af Herr Grafström föreslagna bestämmelser
lika litet som i förut berörda fallen torde kunna anses nog tillgodose
den anklagades rätt, har jag icke heller i detta stycke kunnat förorda
bifall till hvad som föreslagits; men då en god och snar lösning af de
genom förevarande motioner Riksdagens behjertande understälda frågor
rörande behöflig ändring af nu berörda stadganden i Kongl. Förordningen
den 31 Oktober 1873 och den 11 December 1868 måste vara af
synnerlig vigt, har jag ansett att Utskottet, för vinnandet af detta syfte, med
anledning af de i ämnet väckta motioner bort föreslå Riksdagen,

att genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om meddelandet af sådana tillägg och ändringar
i nu gällande lagstadganden, hvarigenom, utan
inblandning af borgerliga straffbestämmelser, statskyrkan
blefve°satt i tillfälle, att, genom lämpliga påföljder

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

11

af kyrklig art, bereda sig skydd mot sådana sina medlemmar,
som, utan att från henne vilja utgå, dock
visa sig afvikande från hennes bekännelse och uppenbart
fiendtlige emot hennes syften.»

af Herr Magnus Jonsson.

Herr Philipsson har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling
inom Utskottet icke deltagit.