Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1874:LU16

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1874, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om inställande tills vidare af
inmutningar enligt nu gällande grufvestadga inom Norrbottens
län.

Herr A. Gumeelius liar uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 102)
anmärkt, att Norrbottens rika malmfält i våra dagar, då jernprisen vore högt uppdrifna,
ådroge sig en ökad uppmärksamhet och vore föremål för en spekulationslust,
»om visserligen icke afsåge endast att under sken af bergsbruk komma åt skogen, utan
ock torde grunda sig på förhoppningar att kunna få under gynnande omständigheter
till höga pris aflåta mutsedlar åt enskilde personer och bolag, som tilläfventyrs komma
att bildas för grufvedrift i dessa nejder. En ökad anledning till sådana spekulationer
hade uppvuxit med det sedan någon tid framkastade förslaget om en jernvägsbyggnad
från en fjord på Norges nordvestkust öfver flertalet af de ifrågavarande malmfälten till
hamn vid Bottniska vikens nordliga ända. Kunde en sådan förbindelseled åstadkommas
af ett svenskt eller svensk-norskt bolag vore det en väsendtlig fördel. Men
ett grundvilkor för att ett sådant bolag skulle kunna bildas läge deruti, att Sveriges
malmrikedomar i Norrbotten icke i förväg råkat i påpassliga utländingars händer. Väl
torde jernvägsförslaget äfven genom de främmandes åtgärd förverkligas, men det kunde
ifrågasättas, om det ej vore att föredraga att dessa malmberg än ytterligare ställdes
under framtiden, framför att desamma med tillhörande jern vägsförbindelser och skogsområden
folie i händerna på utländingar, som då nästan kunde sägas vara herrar till
en betydlig del af Norrbotten och ofvan liggande Lappmarker. Förslag till ny grufve -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

9

stadga, hvilken utan tvifvel vore afsedd att afhjelpa en del af det nu varande inmutningsväsendets
olägenheter, väntades snart blifva färdigt från den komité, som vore
nedsatt för frågans beredande. Det syntes derföre vara önskligt att, för det närvarande
och intill dess den nya grufvestadgan blefve gällande, icke vidare inmutningar
i stort finge ske i denna aflägsna, nära riksgränsen belägna landsdel, der det vore
alltför liten utsigt till, att något nämnvärdt bergsbruk kunde under den närmaste tiden
komma till stånd. Der likväl i särskild! fall verkliga afsigten med en inmutning

kunde visas vara att drifva malmbrytning, torde efter särskild pröfning och på sär skilda

vilkor inmutning icke böra förvägras. Men för vinnande af det med förevarande
motion åsyftade målet — malmfältens skyddande mot otidigt vinstbegär —
fordrades icke blott att inga nya mutsedlar tills vidare utlemnades och att således
icke heller förverkade mutsedlar finge förnyas, utan jemväl att hvilostånd icke beviljades
och att de stora, ännu giltiga inmutningarne kunde endast genom arbete försvaras.
En under nästlidna året vidtagen åtgärd emot inmutningssvindel i Sveriges

sydligaste län ingåfve förhoppning att en, af omständigheterna än mera påkallad, likartad
åtgärd måtte tillgodokomma äfven det nordligaste länets malmrikedomar. Motionären
ville alltså föreslå: »att Riksdagen snarast ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa, det måtte vidare inmutningar i enlighet med nu gällande grufvestadga icke
få i Norrbotten ega rum i annat fall än då Kongl. Maj:t, efter särskild pröfning,
finner skäligt sådant tillåta, samt att hvilostånd å redan inmutade malmfält i Norrbotten
tills vidare i allmänhet icke måtte medgifvas.»

Enligt erhållen remiss åligger Lag-Utskottet att häröfver sig yttra; och får
Utskottet i sådant afseende först och främst erinra, att genom Kongl. förordningen

den 12 April 1872 redan är föreskrifvet, att utländing hädanefter icke må i riket
bearbeta inmutad mineralfyndighet, eller idka grufdrift, med mindre han erhållit
Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, och Kongl. Maj:t jemväl, på hans särskilda
ansökning att få å fyndigheten eller grufvelägenhoten arbete anställa och fullfölja, funnit
skäligt dertill lemna bifall. Den af motionären föreslagna åtgärd är således icke erforderlig,
så vidt dermed åsyftas att uppställa hinder för utländingar att göra sig till
godo ifrågavarande malmstreck. Ej heller är en slik åtgärd behöflig med hänseende
till den af motionären förutsatta möjlighet att »under sken af bergsbruk åtkomma
skogen», emedan inmutning icke grundlägger någon rätt att afverka skogen inom det
inmutade området. Men så vidt Utskottet förmår inse, vore det band på inmutningsrätten,
som motionären nu ifrågasatt, egnadt snarare att hämma än att befrämja
bergshandteringens utveckling.

I fråga om hvilostånd, eller tillåtelse för grufegare att under någon viss tid
inställa grufvedriften, fordrar gällande grufvestadga, såsom vilkor härför, att sådana
hinder emot grufvedriftens fullföljande finnas, hvilka grufegaren ej kunnat förekomma,
eller att andra giltiga anledningar till sökt hvilostånd uppgifvas och behörigen styrkas;

Bih. till Rilcsd. Prot. 1874. 7 Sami. 7 Höft. 2

10

Lay-Utskottets Utlåtande N:o 16.

och må före utmålslåggningen något hvilostånd för försöksarbete på annans mark icke
meddelas, så framt ej den, som har rätt till jordegareandelen, dertill samtyckt. Någon
grundad anledning har ej visats vara för hand, att särskildt för grufanläggningar inom
Norrbottens län införa den grundsats, att hvilostånd i allmänhet icke bör medgifvas.
Och om förändrade föreskrifter i detta ämne möjligen äro af behofvet påkallade, lärer
sådant icke förbises vid utarbetandet af den förväntade nya grufvestadgan,. hvilkens
föreskrifter angående hvilostånd och arbetsskyldighet utan tvifvel komma att ega
tillämplighet äfven på äldre inmutningar.

Hvad angår det genom Kongl. kungörelsen den 24 Maj 1872 meddelade, af
motionären åberopade förbud tills vidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfvndigheter,
torde endast behöfva erinras, att detta förbud, föranledt af Riksdagens underderdåniga
skrifvelse den 13 i samma månad, stod i samband med den då väckta
frågan om inmutningsrättens upphäfvande i afseende på stenkol.

På grund af hvad nu anfördt blifvit, får Utskottet vördsamt hemställa,

att omförmälda motion ej måtte till någon vidare åtgärd å Riksdagens
sida föranleda.

Stockholm den 12 Mars 1874.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservation:

af Herrar Philipsson, liven Nilsson, Nils Petersson, Wennfous, Lyth och
Hjelm, Indika hemställde, »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke inmutningar i Norrbottens
län, i enlighet med nu gällande grufvestadga, tills vidare och intill dess fråga
om ny grufvestadga blifvit afgjord, borde förbjudas i annat fall, än då Kongl. Maj:t,
efter särskild pröfning, funnit skäligt sådant tillåta.»

Herr A/zelius har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling inom
Utskottet icke deltagit.

Stockholm, tryckt hos J. & A. Riis, 1874.