Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1872:LU16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

3

lV:o 13.

Anis. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1872, kl. 2 e, m.

Utlåtande, i. anledning af väckt förslag om tillägg till 15 kap. 2 § Iiättegångs-balken
i fråga om fullmäktigskap.

Herr Grefve Eric Sparre hur uti en inom Andra Kammaren vackt motion
(N:o 153) framhållit behofvet af dagliga sakförare och i sådant afseende anfört, att
man redan i 1734 års lag, inseende behofvet af dugliga sakförare, nedlagt fröet till
en sakförare institution genom bestämmelserna i 15 kap. 2 § rättegångs-balkeu, som
är af denna lydelse: “De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyklade,
ärlige, redlige och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som
af Rätten, der saken drifves, ej godkänd är och iof dertill fält. Vill parten bruka
till fullmäktig sin skyldeman, eller den i hans tjenst är, eller han eljest häfver förtroende;
stånde det honom fritt. Konungens betjente, som kronans uppbörd ej
hafva, må ock för sina vänner tala, när deras förmän det tillåta och de sin tjenst
dermed ej försumma, eller det emot deras embetes pligt ej strider.11 Och vidare
funnes i 9 § stadgadt: “Den, som fått af Rätten lof att rättegångssaker drifva, vare
skyldig, att ulan betalning hjelpa de fattiga för råtta, då domaren det pålägger.“
Men det frö till en sakförare-institution, som sålunda blifvit utsådt, hade nästan helt
och hållet blifvit qväfdt, då, inom hela riket, Göta Hofrätt samt Hofrälten öfver
Skåne och Blekinge vore de underdomstolar, der personer förordnades att vara sakförare.
Kastade man eu blick på förhållandet i Frankrike, England och Amerika —
de länder der civilisationen och industrien mest framskridit — funne man de flesta
civila embetsmän derstädes hafva längre eller kortare tid egnat sin verksamhet åt
advokatyrket. Ingen förordnades i dessa länder till domare, med mindre han förut
vissa år praktiserat såsom advokat. Hos oss deremot funnes inom hela landet knappt
50 personer som förtjenade benämningen advokater, och ännu färre vore de, Indika
egde kunskap och förmåga att så som ag hör utöfva yrket. Allmänheten, särdeles
på landsbygden, saknade kunnige personer att i sina rätlegångsangelägenheter rådfråga.
Ett sådant förhållande mångfaldigade både tvisternas antal och det besvär''
som domaremakten måste underkasta sig för deras utledande och afdömande. För

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

affärsmannen och industriidkaren, ja, lor alla vore del likvisst högst, angeläget att på
de ställen, der de hade något i rättsväg att uträtta, ega någon pålitlig, till namn och
adress känd person, till hvilken de kunde vända sig.

På det alt emellertid någon åtgärd måtte vidtagas till afhjelpande al olägenheterna
i anmärkta hänseendet, ville motionären föreslå, “att Riksdagen ville dels för
sin del besluta en författning, så lydande:

Såsom tillägg till hvad lagen i 15 kap. Rättegångs-balken angående laga
fullmäktig innehåller förordnas som följer;

Vid hvarje allmän domstol skola minst två skicklige män bemyndigas att såsom
fullmäktige tillhandagå parter, som dem anlita. Dessa fullmäktige skola nämnas, vid
hofrätt och underrätt af Rätten sjelf och vid Högsta Domstolen al Konungens Nedre
Justitierevision;

dels ock genom underdånig skrifvelse hos Kong!. Maj:l anhålla, att Kongl.
Maj:t, såvida berörda lagförslag godkännes, täcktes i nåder meddela erforderliga föreskrifter,
i ändamål att ifrågavarande sakförares namn och adresser må komma till
allmänhetens kännedom.11

Utskottet, som enligt erhållen remiss har att öfver detta förslag afgifva yttrande,
har funnit detsamma förtjent af uppmärksamhet. De olägenheter, som härflyta
deraf att i de särskilda orterna ej finnas kända personer, till hvilka parter och rättsökande
med tillförsigt kunna vända sig i sina rätlsangelägenheler, äro obestridliga
och hafva ofta blifvit öfverklagade. Särskilt må erinras, att, då för omkring tio
eller tolf år sedan hos Sveriges Riksdag och Norges Storlhing fråga förevar om antagande
af eu för begge rikena lika lag angående verkställighet i det ena riket af
domar och utslag, meddelade i det andra, det härom utarbetade förslag bifölls i
Sverige, men afslogs i Norge, hufvudsakligen på den grund, alt tillgång på sakförare
här i landet icke fanns för de norrmän, som deraf kunde vara i behof. De af
motionären föreslagna bestämmelser skulle utan tvifvel i någon mån bidraga till omlörmälda
olägenheters afhjelpande; och Utskottet kan så mycket mindre hysa några
betänkligheter vid att i hufvudsaken biträda förslaget, som detsamma egentligen afser,
icke införande af någon ny institution, utan endast en mera bestämd föreskrift för
domaren att, på sätt redan nu varande lag antyder, hvar för sitt område bemyndiga
vissa personer att der låta allmänneligen bruka sig såsom fullmäktige. Ett sådant
bemyndigande innebure endast en anvisning på lämpliga personer, till hvilka parterna
kunde anförtro sina angelägenheter; det upphäfde ej rättigheten för parl alt sjell
utföra sin talan eller dertill välja annat Renligt ombud.

Deraf att en person bemyndigas att allmänneligen biträda med rättegångssakers
utförande följer ingalunda, all han skulle hafva ovilkorlig skyldighet att åtaga
sig hvarje sak, som honom anförtros. Detta må i hvarje fall bero på aftal vederbörande
emellan; tv då det är parten obelaget att anlita hvem som helst, så bör
det ock stå sakföraren öppet att afsåga sig ett erbjudet förtroende, om han dertill

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 16.

5

finner sig föranlåten. Eu sådan sakförare är följaktligen icke att betrakta såsom
offentlig tjensteman. Det ökade förtroende, som är att påräkna såsom en följd af
förordnandet, bör medföra tillräckligt stora fördelar, för att uppväga den dermed förknippade
skyldigheten att utan betalning biträda fattiga, då domaren det pålägger.

På hufvudsakligen enahanda skäl, som nu blifvit anförda, beslöt 1869 års
Riksdag ett lagstadgande, sådant som det af motionären nu föreslagna. Detta beslut
bief dock icke af Kongl. Maj:t godkändt, i anseende till deremot förekomna anmärkningar,
nemligen: att, enligt hvad Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet omförmalde
och den föreslagna lagtexten innebure, domstols bemyndigande för vissa personer
att såsom fullmäktige tillhandagå parter måste antagas innefatta domstolens
vitsord om dessa personers egenskaper för ett sådant kall, icke blott i afseende å
den skicklighet, som på grund af domstolens erfarenhet kunde bedömas, utan ock i
afseende å deras moraliska egenskaper och pålitlighet; att en förmodan att inom

alla domstolars verkningskrets eller i närheten deraf städse skulle finnas två män,

som, af domstolen kände, kunde förtjena ed sådant dess omdöme och vore villige
alt ett slikt uppdrag sig åtaga, syntes icke böra, såsom förslaget innebure, tagas till
grund för ett ovilkorlig! åläggande för domslolarne att meddela ett bemyndigande
till sakförarekallel, på sätt förslaget innehölle; och att den föreslagna lagen sannolikt

icke kunde i en stor del af riket verkställas utan en den råtta meningen illa mot svarande

tolkning, till följd hvaraf den genom domstolarnes bemyndigande rekommenderade
sakförareklassen kunde komma alt betydligen uppblandas med ingenting
mindre än kunnige och rättsinnade män.

Dessa anmärkningar torde lämpligen kunna undanrödjas genom en modifikation
af föreslagna lagstadgandet på det sätt, att skyldigheten för underdomslolarne att
anställa sakförare göres beroende derpå, om tjenliga personer, som tillika äro villiga
att uppdraget sig åtaga, der finnas att tillgå. Föreskrift om ett sådant vilkor synes
deremot ej vara erforderlig i afseende på de högre myndigheterna, hvilka hvar inom
sin ort höra utan svårighet finna personer, lämplige och villige att sakförarekallet
der utöfva. Dä eu af Rälten förordnad sakförare är att anse såsom Rättens förtroendeman,
bör det, i likhet med hvad 42 § i gällande konkursiag stadgar i fråga
om Rättens ombudsman, få ankomma på Rätten att, när så skäligt pröfvas, sakföraren
från uppdraget skilja, utan att klagan deröfver må föras.

ReträlFande särskild! den af motionären föreslagna underdåniga skrifvelse, åsyftande
att Kongl. Maj:t måtte meddela föreskrifter i ändamål att ifrågavarande sakförares
namn och adresser skulle komma till allmänhetens kännedom, så anser Utskottet
eu sådan åtgärd å Riksdagens sida, åtminstone för det närvarande, föga behöflig,
helst det torde få antagas, all sakförarne, dertill manade af eget intresse,
sjelfva skola föranstalta om slikt kungörande, samt Kongl. Maj:t i annat fall ej lärer
underlåta att utan Riksdagens påverkan meddela föreskrifter i detta afseende, om och
när sådant ur synpunkten af det allmännas fördel finnes erforderligt.

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Med föranledande af ifrågavarande motion får Utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, så
lydande:

“Vid Konungens Högsta Domstol, så ock vid Hofrätt, skola
minst två skicklige män vara förordnade alt såsom fullmäktige
de parter tillhandagå, som dem anlita: dessa allmänna fullmäktige
nämnas vid Högsta Domstolen af Konungens Nedre Justitierevision
och vid Hofrälterna af Rätten sjelf. Äfven vid de allmänna
underrätterna skola af Rätten förordnas allmänna fullmäktige,
så vidt för uppdraget skicklige män finnas.

Förordnande att vara allmän fullmäktig kan återkallas, när
så skäligt pröfvas: deröfver må ej klagan föras.“

Stockholm den 12 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:n 17-

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1872, kl. 2. e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till författning angående upphäfvande af 2 kap. 5 och 6 §§
Giftermåls-balken samt förändrad lydelse af 13 kap. 1 § Rättegångs-balken
och 18 kap. 5 § Strafflagen.

Till Lag-Utskottets behandling hafva begge Kamrarne hänskjuta omförmälda
nådiga proposition, hvilken är af följande lydelse:

”1 likhet med den åsigt, som vid särskilda tillfällen blifvit af Riksdagen uttalad,
anser Kongl. Maj:t något giltigt skäl icke finnas till bibehållande af de i 2