Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1883:LU15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Biksd. Kansli den 15 Mars 1883, kl. 1 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af eller undantag från stadgandet i § 7 mom.
1 af förordningen den 21 December 1857 om egors
fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet-.

§ 7 af förordningen den 21 December 1857 om egors fredande
emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet lyder för
närvarande sålunda:

»Den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller
mark, som under kronans omedelbara vård står och icke till nyttjande
åt enskild person eller viss menighet blifvit upplåten, hafve ej rätt att
af kronan fordra deltagande i stängsel, der kronan ej sjelf fordrar,
att stängas skall.

Allmänning, som till delegarnes begagnande öfverlåten är, skall,
ändå att den under allmän vård eller uppsigt står, lika med enskild
mark anses.»

Ändring eller åtminstone undantag från detta stadgande yrkas
uti en från Andra Kammaren till Lag-Utskottet hänvisad, af Herr A. P.
Danielson väckt motion, N:o 52.

Motionären anför:

»I de orter, der kronan eger kronoparker eller annan skog eller
mark, har man ofta hört klagomål deröfver, att kronan ej är skyldig
Bill. till Biksd. Prof. 1883. 7 Sami. 11 Höft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

att deltaga i stängsel för sådan mark, der kronan ej sjelf fordrar att
stängas skall.

»Det torde lätt inses obilligheten deraf, att den, som har kronan
till granne vid sådan mark, skall ensam hålla all stängsel. Att den
enskilde jordegaren härvid får vidkännas dryga kostnader för hägnads
uppförande eller ock det mera kostsamma besväret af vallning, är ju
tydligt; men att genom vallning hindra kreaturen att öfverskrida den
endast med råstenar eller andra märken här och der betecknande gränsskilnaden,
är knappast möjligt och låter sig ej göra, utan att vallhjonen
skola vara nästan lika många som de vallade kreaturen; och att detta ej
blott skall hålla ungdomen i skogen i stället för i skolan, utan derjemte
fordra mera försigkomna personers tid, och deras arbetskraft tagas, till
men för jordbruket, från det egentliga jordbruksarbetet, är äfven tydligt.
Mäktar en granne till kronans mark ej hålla all stängsel och förmår ej
genom vallning hålla vård om sina kreatur, återstår för honom ej annat
än att låta betet å sin mark vara obegagnadt, huru väl han än kan
behöfva detsamma, eller underkasta sig böter med dertill hörande rättegång
och kostnader. Att jägeribetjeningen i den ort jag närmast känner
håller noga tillsyn deröfver att hvarje öfverträdelse i förenämnda fall
lagligen beifras, har jag mig bekant, och härom är ingenting att säga,
men att kronan, den mäktigaste af alla rikets jordegare, skall härvid
undgå som jordegare den skyldighet, som hvarje annan jordegare har
sig ålagd, kan jag ej finna vara rättvist. Tvärt om föreställer jag mig,
att kronan borde i första hand vara den som visade sig icke vilja obilligt
betunga den, som är hennes granne, och för att, som nu, endast använda
åtal och böter, i stället mot denne fullgöra hägnadsskyldighet som annan
jordegare, då så fordras.

»Genom att kronan mera allmänt Unge hägn om sina skogsområden,
skulle dessa mångenstädes genom sådd och plantering och bättre
vård i öfrigt med sitt ökade värde snart ersätta den med hägnaden
förenade kostnaden.

»Beträffande hägnadens beskaffenhet anser jag, att den, så vidt
görligt är, bör uppföras af sten och endast i saknad deraf af trä.

»På dessa i korthet angifna skäl vågar jag vördsamt föreslå, det
Riksdagen ville för sin del besluta

»att till all kraft och verkan upphäfva första momentet i 7
§ af Kongl. förordningen om stängselskyldigheten m. m. af den
21 December 1857 eller från och med der paragrafen börjar
med orden: »den, som» och slutar i samma stycke med orden:
»stängas skall».

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

»Skulle Riksdagen ej vara villig att fatta det beslut, jag här yrkat,
utan anse att kronan som jordegare än fortfarande bör i allmänhet hafva
detta, så att säga, liägnadsprivilegium framför andra jordegare, då anhåler
jag härmed vördsammast, att Riksdagen åtminstone ville för sin
del besluta:

»att stadgandet i första momentet eller stycket af 7 § i Kongl.
förordningen om stängselskyldigheten m. m. af den 21 December
1857 skall, från och med innevarande års utgång, icke vidare
hafva tillämpning för hägnadsskyldigheten vid Böda kronopark
på Öland, och att kronan dervid skall i skiljolinien med mötande
granne taga del i stängsel till hälften.

»Utom de skäl jag här anfört vågar jag för detta mitt yrkande
tillägga, att denna kronopark af ålder varit sådan kronopark, »som för
menigheters begagnande varit upplåten» dels för utsyning af ved och
virke och dels för betesrätt derå; men i afseende på betesrätten har
Kongl. Maj:t genom nådigt bref af den 1 April 1881 förklarat, att sådan
betesrätt skall å Böda kronopark för all framtid upphöra från och med
sistlidet års utgång, och detta utan någon ersättning till dem, som genom
äldre Kongl. bref och beslut åtnjutit betesrätt å sagda kronopark.

»Denna kronopark har således, sedan förenämnda Kongl. förordning
af den 21 December 1857 utfärdades, förändrat egenskap, såsom
nu befriad från skyldigheten att vara i afseende på betesrättigheten »för
menighetens begagnande upplåten», och torde med anledning häraf
jemväl i högsta grad vara billigt och rättvist, att kronan härvid får
hägnadsskyldighet som hvarje annan jordegare; ty att, som nu skett,
indraga den af ålder varande betesrättigheten utan ett enda öre i ersättning
derför, men likvisst låta desse små jordegare, som äro grannar
med kronan, hafva all stängselskyldighet, synes mig ytterst hårdt.»

Den bestämmelse i 1857 års stängselförordning, hvilken motionären
säger innebära ett »hägnadsprivilegium» för kronan, torde från
annan synpunkt än denna kunna försvaras enligt de i förordningen
uppstälda grunder för stängselvitsordet.

Förordningen utgår nämligen från den allmänna regel, att hvar,
som hemdjur eger, skall vara pligtig att, medelst hägnad eller vallning

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

eller på annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen inkomma
på annans egor; och till följd häraf eger stängselvitsord i allmänhet
rum å ömse sidor. Härifrån göres dock i § 4 det undantag,
att den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller
beteshage, såsom hittills icke har stängselvitsord, men att, om å andra
sidan stängsel fordras, hvardera deri skall taga del till hälften. I det
fall sålunda, att egor, som möta kronans nu ifrågavarande, utgöras af
åker, äng eller plantering, sker icke härvidlag någon ändring uti den i §
4 uttalade allmänna regel. År det åter skog, utmark eller beteshage, som
möta, så innehåller härom § 5 bestämmelse, att här visserligen stängselvitsord
eger rum å båda sidor, men att, om ena sidan finnes af stängseln
märkligen betungas, utan motsvarande nytta, då må, der den sidan ej
sjelf stängseln fordrar, dess stängselskyldighet nedsättas under hälften,
efter ty som domaren skäligt pröfvar. Men nu inträffar i allmänhet
just det förhållande, att af dylik stängsel, derest den kunde påfordras,
kronan skulle synnerligen betungas, utan den ringaste motsvarande nytta,
och detta är hufvudskälet dertill, att stängselvitsord från andra sidan
mot kronan icke kan göras gällande. Då stängselförordningen antogs,
anfördes ock för ifrågavarande stadgande följande:

»Det i 7 § förekommande undantag i afseende å stängselvitsord
för de fall, att någon med egor möter kronopark, eller annan skog eller
mark, som står under kronans omedelbara vård, afser endast sådan
kronans skog och mark, som den för egen räkning förbehållit sig, men
icke sådan, som till nyttjande åt enskilde eller menigheter blifvit upplåten.
Detta undantag motiveras deraf, att kronan aldrig för betning
begagnar sina skogar eller annan sådan mark, som här är i fråga, och
är således ej heller i behof af stängsel för det ändamål, som dermed i
allmänhet skulle komma att afses. Kronans befrielse från deltagande
i stängseln eger emellertid blott rum så länge kronan icke sjelf fordrar
stängsel; men i samma mån kronan egnar mera omsorg åt skötseln af
sina skogar, skall den äfven blifva mera angelägen att genom begagnande
af sitt eget stängselvitsord befria sig från de angränsandes betesrätt,
och tungan af hägnadsskyldigheten skall härigenom i de flesta fall
blifva lika å ömse sidor.»

Dessa skäl för ifrågavarande stadgande qvarstå fortfarande i all
sin kraft, hvadan Utskottet hemställer,

1) att hvad Herr Danielson i första delen af sin
motion hemstält, icke må af Riksdagen bifallas.

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

Beträffande åter andra delen af motionen, så saknas utredning
om beskaffenheten af den i enskild ego varande mark, som stöter intill
Böda kronopark. Der denna mark utgöres af åker, äng eller plantering,
så synes Utskottet icke skäl förefinnas, hvarföre i detta fall andra regler
skulle gälla, än de i § 4 af stängselförordningen i allmänhet gifna.
Skulle nämnda mark åter bestå af skog, utmark eller beteshage, så
synes det visserligen Utskottet, i likhet med motionären, vara nog hårdt,
derest de grannar till Böda kronopark, hvilka förr å denna haft betesrätt,
den der emellertid numera till följd af Kongl. brefvet den 1 April
1881 upphört, skulle, utom förlusten af nämnda betesrätt, dessutom
nödgas att, på det deras hemdjur ej måtte å kronoparken olofligen inkomma,
ensamme bekosta erforderlig hägnad, och synes Utskottet å nu
anförda fall skäligen kunna tillämpas den grundsats, som — visserligen
för något olikartade förhållanden — i Kongl. skrifvelsen till Skogsstyrelsen
den 29 Oktober 1875 funnit ett uttryck, i det att i nämnda
Kongl. bref Skogsstyrelsen anbefalles iakttaga, det icke på kronans
förvärfvande af mark må grundas anspråk om inskränkning eller förändring
i den hägnadsskyldighet, som förut varit med markens egande
förenad. Enär emellertid antagas kan, att, äfven beträffande utkräfvande
af hägnadsskyldighet kring Böda kronopark eller deltagande i
sådan hägnad, kronan, äfven utan särskild lagstiftningsåtgärd, skall
iakttaga hvad billigheten kräfver, hemställer Utskottet,

2) att Herr Danielsons motion icke heller i denna
del må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Leivin: ))I första delen af motionen, eller den del som afser
upphäfvande af § 7 i Kongl. förordningen om stängselskyldighet den
21 December 1857, öfverensstämmer min mening icke med pluralitetens

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

inom Utskottet. Enligt samma § har den, som med egor möter kronopark
eller annan skog och mark, som står under kronans omedelbara
vård, ej rätt att af kronan fordra deltagande i stängsel, der kronan ej
sjelf fordrar att stängas skall. Deraf följer att, i händelse kronan med
sin skog möter annans skog, utmark eller beteshage, egaren af sistnämnda
mark, om han vill hafva stängsel i skilnaden, får ensam uppsätta
den. Ändamålet med hägnad i egoskilnad är, enligt författningens
ord, att den skall tjena till ömsesidigt skydd mot skada af hemdjur;
och, såsom jag förmodar, kan anledningen dertill att enskild skogsegare
betagits stängselvitsord mot kronan icke vara annan än den, att kronan
på sina skogar icke eger hemdjur, mot hvilka skydd erfordras. Dervid
vill jag likväl erinra, att i vårt land finnas många enskilde skogsegare,
de der icke låta hemdjur beta på skogarne, hvilket oaktadt samme skogsegare,
om egaren af angränsande skog så fordrar, äro pligtige att med
honom deltaga i hägnads uppsättande. Denne skogsegare, fastän hägnad
till skydd mot skada af hans hemdjur icke erfordras, får sålunda
icke tillgodonjuta samma rätt, som under lika förhållande tillerkänts
kronan. Jag anser detta icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
Kronan för sina skogar bör, såsom mig synes, i allt likställas
med den enskilde skogsegaren. Der, enligt författningens allmänna
grunder, hägnadsskyldighet åligger denne, bör likadan skyldighet
också gälla för kronan. Någon våda förefinnes enligt min tanke icke
i borttagandet af den kronan medgifna friheten. Det kan icke vara
svårare för kronan än för den enskilde att draga bördan af den i lag
bestämda hägnadsskyldighet. I norra landsdelarne af riket, der kronoskogarne
äro af största omfattning, med långt utsträckta egoskilnader,
lärer, såsom jag föreställer mig, den angränsande enskilde skogsegaren
icke utan i mycket sällsynta fall fordra uppsättande af hägnad, hvaraf
tungan faller på honom sjelf lika mycket som på kronan.

Dessa nu anförda skäl jemte dem, som motionären sjelf andragit,
tala, såsom mig synes, till fyllest för hans yrkande om upphäfvande af
§ 7 mom. 1 af ifrågavarande Kongl. förordning. Som yrkandet icke
går vidare, anser jag dock, eftersom, med borttagande af mom. 1, följande
mom. 2 förlorar all betydelse, äfven senare momentet bör ur
författningen utgå.»

Herrar Widmark och Smedberg hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.