Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1879:LU15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:0 16.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Mars 1879, kl. 12 nödd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstadganden
rövande sådana medlemmar af svenska kyrkan,
hvilka, ehuru till mogen ålder komne, antingen icke
hlifvit döpte eller, fastän döpte, icke, på sätt samma kyrka
godkänner, låtit sig konfirmera och begått Herrans nattvard.

Vid flera föregående tillfällen hafva så inom riksdag som kyrkomöte
framhållits de svårigheter, som uppstode deraf, att inom svenska
kyrkan qvarstående medlemmar icke ville underkasta sig kyrkans gällande
lagar samt, utan att i den ordning, lagen föreskrefve, ur kyrkan
utgå, likväl gjorde anspråk på samma frihet, särskildt beträffande ingående
af äktenskap, som tillkomme främmande trosbekännare, i hvilket,
senare afseende yrkats ändring af stadgandet i 15 kap. 11 § kyrkolagen,
att ingen skall trolofvas, som icke kan Luthers katekes och häfver
begått Herrans nattvard.

Vid 1873 års kyrkomöte väcktes motion derom, att nämnda lagrum
måtte erhålla den lydelse, att ingen finge trolofva sig, som ej,
efter erhållen behörig kristendomsundervisning, blilvit förklarad berättigad
att konfirmeras. Kyrkolags-Utskottet hemstälde, att, då ingen
kunde förneka, att befogenheten att ingå en genom kyrkans välsignelse
beseglad äktenskapsförbindelse vore en bland de rättigheter, hvilka,
enligt sakens natur, endast kunde tagas i anspråk af kyrkligt myndiga
personor, men ingen blefve kyrkligen myndig och kunde i var kyrka
Bih. till Riksd. Brok 1879. 7''Sami. 8 Höft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N;o 15.

blifva det annorlunda än genom konfirmation och nattvardsgång-, motionen
icke måtte bifallas, hvilket äfven utan votering blef mötets beslut.
Sedan en vid 1876 års riksdag väckt motion, att äktenskap, afslutadt
inför borgerlig myndighet, skulle vara lika giltigt och lika förbindande,
som det äktenskap, hvilket med vigsel afslutades, på LagUtskottets
derom gjorda hemställan blifvit af Riksdagen lemnad utan
afseende, likasom en vid 1877 års riksdag väckt motion derom, att
medlem af svenska kyrkan, som antingen vägrade att döpa sitt barn
eller ock vägrade att af kyrkans presterskap mottaga föreskrifven
religionsundervisning och att konfirmeras, oaktadt han uppnått myndig
ålder, eller ock deltoge i sådan nattvardsgång, som af svenska kyrkans
lagar förbjudes, skulle anses genom detta sitt förfarande hafva gifvit
till känna sin afsigt att ur kyrkan utträda, upptogs frågan om särskilda
lagstadganden för sådana medlemmar af svenska kyrkan, hvilka
icke voro döpte och konfirmerade i enlighet med denna kyrkas lagar,
genom tvenne vid 1878 års riksdag väckta motioner, den ena i Första Kammaren
af Herr Frith. Grafström, som påyrkade, att en lag måtte stiftas,
så lydande: ’

“Den, som ej är döpt och ej konfirmerad, på sätt som svenska
kyrkans, lagar gilla, må ej deltaga i kyrkostämma eller i prestval eller
i val till elektor för utseende af ombud till kyrkomöte, men åtnjute
för sina borgerliga angelägenheter den fördel, som lagen för främmande
trosbekännare af den 31 Oktober 1873 i §§ 4, 5, 8 innehåller44,

samt den andra af Herr Erik Westin derom, “att Riksdagen måtte
besluta aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse, innefattande
anhållan, att Kongl. Maj:t ville, med bibehållande af obligatorisk religionsundervisning,
gå i författning om upphäfvande af de lagstadganden,
som göra konfirmation och nattvardsgång till vilkor för äktenskaps
ingående och borgerliga rättigheters åtnjutande44.

På uti utlåtandet N:o 22 anförda skäl hemstälde Utskottet, dels
att Herr Westins motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
dels ock, att, med anledning af Herr Grafströms motion, Riksdagen
måtte för sin del besluta en förordning, som, med ett under
öfverläggningarne i båda Kamrarne af utskottsledamöter föreslaget förtydligande
tillägg, hade följande lydelse:

“Förordning, angående sådana medlemmar af svenska kyrkan,
hvilka icke på sätt, samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerade och
begått Herrans nattvard:

Hvad i 4 § af Kongl. förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 finnes stadgadt derom, att
främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyr -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

kan sig anmält, icke ega deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och
beslut, vare äfven tillämpligt på medlemmar af svenska kyrkan, som,
ehuru till myndig ålder komne, icke, på sätt samma kyrka godkänner,
blifvit konfirmerade och begått Herrans nattvard.

Vill medlem af svenska kyrkan, som icke begått Herrans nattvard,
ingå äktenskap med annan medlem af samma kyrka, skall det
ske inför borgerlig myndighet på det sätt och i den ordning, som bestämmes
i 4 och 5 §§ af Kongl. förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873.

I afseende på den borgerliga myndighetens skyldighet att för
anteckning i kyrkobok göra anmälan om de inför densamma afslutade
äktenskap gälle i tillämpliga delar hvad i 9 § af sistnämnda Kongl.
förordning föreskrifvesu.

Utskottets hemställan beträffande Herr Westins motion blef af
båda Kamrarne utan votering godkänd, men, beträffande Herr Grafströms
motion, afslogs Utskottets hemställan af Första Kammaren utan
votering, hvaremot Andra Kammaren, äfvenledes utan votering, med
utslag å Utskottets förordningsförslag, biföll ett under öfverläggningeö
framstäldt förslag, att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och, efter kyrkomötets
hörande, i ämnet till Riksdagen aflåta nådig proposition till sådana
lagstadganden, hvarigenom rättighet bereddes medlem af svenska kyrkan,
som, oaktadt till mogen ålder kommen, icke, på sätt samma kyrka
godkänner, blifvit konfirmerad och begått Herrans nattvard, att ingå
äktenskap.

Vid sistlidet års kyrkomöte väcktes motion, att kyrkomötet skulle
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att genom behörig grundlagsenlig
behandling sista punkten af 15 kap. 11 § kyrkolagen måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

»Och skall ingen vigas, som icke enligt gällande lag är till nattvardens
begående oförhindrad.»

Uå mot detta förslag samma betänkligheter qvarstode, som mot
det vid 1873 års kyrkomöte väckta förslag framstäldes, och härtill
konime, att förslaget, enligt hvilket konfirmationen fortfarande skulle
qvarstå såsom ett vilkor för erhållande af kyrklig vigsel, just i följd
häraf säkerligen endast i mycket otillräcklig mån skulle tillfredsställa
de anspråk, hvilka man så genom det ena som det andra förslaget velat
gå till mötes, hemstälde Kyrkolags-Utskottet, att motionen icke måtte
bifallas, hvilket äfven med 36 röster mot 12 blef mötets beslut.

Vid nu innevarande riksdag hafva i denna fråga fyra särskilda
förslag blifvit väckta. Inom Första Kammaren anför Herr Frith. Graf -

4

Lag-Utskottets Utlåtande ZV.-o 15.

ström i afgifven motion, N:o 19, att för häfvande och mildrande af de
ofvan af Utskottet antydda svårigheter tvenne sätt förefunnes. Det ena
vore att mer eller mindre borttaga de för kyrkans medlemmar obligatoriska
kyrkliga stadgandem, hvilka stode i samband med åtnjutandet
af någon borgerlig rättighet, och att således frigöra kyrkans medlemmar
från kyrkliga skyldigheter utan att beröfva dem någon kyrklig rättighet.
För motionären vore det klart, att detta sätt skulle, om det infördes
i den kyrkliga lagstiftningen, ofelbart förr eller senare förstöra
kyrkan såsom ett för sig bestående samfund med någon bekännelse och
någon ordning. Det andra sättet vore att tillämpa religionsfrihetens
grundsats ej blott på den enskilde kyrkomedlemmens rätt att utgå från
ett samfund, hvars lag han ej gillade, utan äfven på detta samfunds
rätt att gent emot den, som, utan att utträda ur samfundet, yrkade på
frihet från kyrkliga förbindelser, vidtaga sådana åtgärder, att, när
denna frihet beviljades, ej samfundets fortfarande bestånd sattes i fara.
Då motionären ansett sig böra förorda detta senare sätt, föreslår han, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1878 års Lag-Utskotts förslag, «att
Riksdagen måtte för sin del besluta följande:

Förordning, angående sådana medlemmar af svenska kyrkan,
hvilka icke, på sätt samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerade och
begått Herrans Nattvard:

Hvad i 4 § af Kong!, förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 finnes stadgadt derom att främmande
trosbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig
anmält, icke ega deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut,
vare äfven tillämpligt på medlemmar af svenska kyrkan, hvilka, ehuru
till myndig ålder komne, icke, på sätt samma kyrka godkänner, blifvit
konfirmerade och begått Herrans Nattvard.

Vill medlem af svenska kyrkan, som icke är konfirmerad på sätt
samma kyrka godkänner, ingå äktenskap, skall det ske inför borgerlig
myndighet på det sätt och i den ordning, som bestämmes i 4 och 5
§§ af Kongl. förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den Öl Oktober 1873.

I afseende på den borgerliga myndighetens skyldighet att för
anteckning i kyrkobok göra anmälan om de inför densamma afslutade
äktenskap gälle i tillämpliga delar hvad i 9 § af sistnämnda Kongl.
förordning föreskrifves.»

Inom Andra Kammaren har Herr Severin Axell, med hvilken Herr
A. Hedin instämt, i afgifven motion, N:o 37, särskildt fästat uppmärksamheten
vid de inom svenska statskyrkan qvarstående baptisters ställning.
Motionärerne andraga, att genom den så kallade dissenterlagen af den

5

Lag— Utskottds Utlåtande N:o 15.

31 Oktober 1873 åsyftades bland annat att underlätta utträdet ur vår

statskyrka för dem, hvilka bekände annan kristen troslära än den evangeliskt-lutherska.
Lagen inneliölle emellertid sådana föreskrifter angående
främmande trosbekännares rättighet att meddela skolundervisning och förkunna
ordet, att den talrikaste af våra sekter, baptisterne — med undantag
af en församling — icke velat och icke ville begagna sig af den medgifna
rättigheten på de dervid fogade vilkoren. Följden häraf hade
blifvit den, att, då kyrkolagen fordrade dop och nattvardsgång såsom
vilkor för kyrklig vigsel, och a andra sidan borgerligt äktenskap icke
vore medgifvet dem, hvilka stode qvar i statskyrkan, hade under arens
lopp enligt baptisternes egen statistik 183 äktenskapliga föreningar ingåtts,
hvilka nu gällande lagar icke såsom äktenskap erkände. Då
baptisternes antal vid 1878 års början uppginge till 13,773 med 3,485
odöpta barn och 1,069 okonfirmerade, insåge man lätt, att med hvarje
år komme allt flera äktenskap af denna art att ingås. Man stode här
inför ett faktum, hvilket det borgerliga samhället icke med likgiltighet
kunde åse, och enligt motionärernes tanke ej heller med overksamhet,
Fyra sätt att lösa konflikten syntes dem möjliga. Det första, hvilket
Herr Grafström föreslog år 1877 i sin motion, N:o 9, vore det, att
baptisterne skulle uteslutas ur svenska kyrkan och ställas under dissenterlagen;
men denna utväg hade Riksdagen icke velat godkänna.
Det andra vore det att ändra dissenterlagen så, att baptisterne ville
antaga densamma. Motionärerne tviflade, att Regering och Riksdag
skulle vilja ingå derpå. Det tredje vore det, som Herr Westin förra
året föreslagit, att ändra kyrkolagen och låta vilkoren af dop och
nattvardsgång för erhållande af kyrklig vigsel bortfalla. ° Ehuru motionärerne
icke fullt förstode, hvarföre det skulle vara så motbjudande
för kyrkans prester att meddela sin välsignelse åt dem, som icke
begagnade sig af kyrkans nådemedel, böjde de sig dock för de uttryck
af denna obenägenhet, hvilka mötte i riksdagsprotokollen, och villo
för den skull icke föreslå eu åtgärd, hvarigenom presterskapets samvete
möjligen skulle lida tvång. Det fjerde sättet vore slutligen det,
hvarom Herr Grafström motionerade förlidet år, att rättigheten till ingående
af borgerligt äktenskap skulle utsträckas till dem, hvilka icke
vore döpte och konfirmerade på sätt, som vår kyrkas lagar gillade.
Motionärerne anslöte sig till den åsigt, som _fann uttryck i Andra Kammarens
beslut med anledning af denna motion; men då de vore tveksamme,
huruvida frågan, hvilken syntes vara af civillags natur och
endast gåfve några paragrafer i dissenterlagen en vidare omfattning,
behöfde underställas Kyrkomötet, hvilket ej heller blifvit hördt öfver

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

dissenterlagen i sin helhet, föreslå motionärerne, med frångående af
Andra Kammarens beslut i fråga om Kyrkomötets hörande, ”att Riksdagen
ville för sin del besluta följande

Förordning, angående sådana medlemmar af svenska kyrkan,
hvilka, oaktadt till mogen ålder komne, icke, på sätt samma kyrka
godkänner, blifvit döpte och begått Herrans nattvard:

Vill medlem af svenska kyrkan, som, oaktadt till mogen ålder
kommen, icke, på sätt samma kyrka godkänner, blifvit döpt och begått
Hen ans nattvard, ing''å äktenskap, skall det ske inför borgerlig''
myndighet på det sätt och i den ordning, som bestämmes i 4 och 5
§§ af Kongl. förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 Oktober 1873.

I afseende på den borgerliga myndighetens skyldighet att för
anteckning i kyrkobok göra anmälan om de inför densamma afslutade
äktenskap gälle i tillämpliga delar hvad i 9 § af sistnämnda Kongl.
förordning föreskrifves.”

Vidare har Herr Erik Westin (motion N:o 11) ■— då enligt hans
åsigt äktenskaps ingående vore en rättighet, som borde tillkomma en
och hvar utan afseende å hans enskilda religionsuppfattning samt för
den skull det kristna samhället icke borde genom kyrkliga lagbestämmelser
betaga eller försvåra äktenskaps ingående för någon, utan tvärt
om underlätta sådant, alldenstund ett samhälles bestånd till icke oväsentlig
del berodde på ett ordnadt familjelif, och Kongl. Maj:t torde bäst
kunna utreda saken samt föreslå de lagförändringar, som kunde befinnas
nödiga — föreslagit

”att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och i ämnet till Riksdagen aflåta nådig
proposition till sådana lagstadganden, hvarigenom rättighet beredes
medlem af svenska kyrkan, som, oaktadt till mogen ålder kommen,
icke, på sätt samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerad och begått
Herrans nattvard, att ingå äktenskap.”

Slutligen har herr Sigfrid Wieselgren, motion N:o 6, anfört, att, så
länge 15 kap. 11 § kyrkolagen qvarstode oförändrad, ännu alltid tvång till
konfirmation och nattvardsgång förefunnes för en hvar, som ville ingå
äktenskap och icke utträdt ur svenska kyrkan, af hvilket tvång tusentals
svenske medborgare kände sig tryckte. Af samvetsskäl kunde de icke
låta sig konfirmeras; de finge således icke begå nattvarden^ocKkunde af
samma anledning icke ingå lagligt äktenskap. En statskyrka måste
emellertid, enligt motionärens mening, taga i betraktande förhållanden,
hvilka en oberoende kyrka kunde lemna utan afseende; om äfven den
senare kunde vägra att taga befattning med andra än dem, som iakt -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15. 7

toge hvad hon fordrade för bekännande af den rätta tron, torde detta
icke falla sig lika lätt för den förra. Hon måste känna sig skyldig
tillse, att icke staten genom hennes förvållande invecklades i svårigheter,
som menligt inverkade på ej mindre sedligheten än äfven rättstillståndet
inom det borgerliga samhälle, för hvars väl hon sjelf vore
satt att i sin man verka och af hvars brister hon för egen del måste
hafva känning i långt ifrån ringa grad. Motionären förestälde sig, att,
om staten förklarade sig anse olämpligt att längre bibehålla konfirmationslöften
och nattvardsgång såsom vilkor för rätt att ingå lagligt
äktenskap, samt inskränkte sig till att af vederbörande kontrahenter
fordra viss kristendomskunskap, svenska statskyrkan icke skulle under
nu rådande förhållanden finna skäl deremot inlägga sitt veto, hvarföre
han föreslår, att Riksdagen ville för sin del besluta, det kyrkolagens
15 kap. 11 § skall erhålla följande lydelse:

De som — ligga; och skall ingen trolofvas, som

icke eger den kristendomskunskap, hvilken för rätt att begå Herrans
nattvard lagligen fordras.”

Antalet af. de inom statskyrkan qvarstående personer, som antingen
icke blifvit döpte, eller, ehuru döpte, af samvetsbetänkligheter
förhindras att låta sig konfirmera samt att begå nattvarden och sålunda
på grund af stadgandet i 15 kap. 11 § kyrkolagen icke kunna
inga med vigsel helgadt äktenskap, ökas dag för dag, såsom äfven,
hvad särskildt beträffar baptisterne, de af Herr Axel! anförda siffror
ådagalägga. Det är visserligen sant, att dessa personer endast hafva
att ur statskyrkan utträda, för att erhålla rättighet att ingå äktenskap
inför borgerlig myndighet, men då de, med''få undantag, icke vilja
begagna sig af denna rätt, kan det icke vara förenligt med statens
skyldiga omsorg om den allmänna sedligheten att för dem endast
lemna öppet vare sig ingåendet af lösliga förbindelser eller begagnande
af den utväg att få sina förbindelser erkända såsom lagliga
äktenskap, 3 kap. 9 och 10 §§ Giftermålsbalken dem lemnar. För afhjelpande
af ^missförhållande! synas, då man frånser den med en statskyrkas
ställning föga förenliga utvägen att mot deras vilja skilja ifrågavarande
personer från kyrkans gemenskap och på så sätt lemna dem rätt
till borgerligt äktenskap, endast, vid deras qvarstående inom statskyrkan,
tvenne sätt förefinnas: att, med upphäfvande eller, såsom Herr Wiesel -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

o-ren föreslår, ändring af 15 kap. 11 § kyrkolagen lemna dem rätt att
utan vilkor eller under vissa andra, än nu föreskrifna, af dem antagliga
vilkor erhålla kyrklig vigsel, eller ock att, med de öfrige motionärerne,
hänvisa dem till borgerligt äktenskap. Då kyrkan och dess
tjenare icke torde kunna eller böra förpligtas att med kyrkans välsignelse
helga äktenskap mellan personer, af hvilka endera eller bada
vare sig icke blifvit genom dop upptagna i kristen församling, eller,
ehuru döpte, icke vilja i och med konfirmationen aflägga den bekännelse
som utgör det gemensamma uttrycket för alla kristna kyrkors
tro samt de löften att under bruk af nådens medel vinnlägga sig om
en kristlig vandel, svaren å öfriga konfirmationsfrågor innefatta, föredrager
Utskottet af dessa tvenne utvägar obetingadt nödciviläktenskapet;
men då liknande författningsförslag härom, som dem, Herrar Grafsten!
samt Axel! och Hedin nu framlagt, så nyligen som vid senaste
riksdag blifvit af båda Kamrarne utan votering afskena, och Kongl.
Magt torde vara bäst i tillfälle att efter noggrann utredning lata utarbeta
författningsförslag i ämnet, får Utskottet,

dels med föranledande af Herrar Grafströms, Axells och Hedins samt
Westins motioner, vördsamt hemställa,

1) att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana lagstadganden,
hvarigenom för sådana inom svenska kyrkan
qvarstående medlemmar, som, oaktadt till, mogen
ålder komne, antingen icke blifvit döpte eller, fastän
döpte, icke, på sätt samma kyrka godkänner, låtit
sig konfirmera och begått Herrans nattvard, rättighet
beredes att inför borgerlig myndighet ingå
äktenskap.

dels ock, beträffande Herr Wieselgrens motion, tillstyrka,

2) att denna motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Slutligen, hvad angår det i Herr Grafströms motion innefattade
förslag till stadgande, att hvad i 4 § af Kongl. förordningen
om kyrkostämma samt kyrkovärd och skolråd den 21 Mars 1862 finnes
stadgadt derom, att främmande trosbekännare och de, som till

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

utträde ur svenska kyrkan sig anmält, icke ega deltaga i kyrkost ''mmas
öfverläggningar och beslut, äfven skulle vara tillämpligt på edlemmar
af svenska kyrkan, hvilka, ehuru till myndig ålder komne,
icke på sätt, samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerade och begått
Herrans nattvard; så, och enär hvad Utskottet härom sistlidne riksdag
hemstält, utan votering blifvit af båda Kamrarne afslaget, samt den
omförmälda personer nu uti ifrågavarande hänseende tillkommande
rätt hittills icke veterligen medfört några praktiska olägenheter, finner
Utskottet sig icke nu böra förnya detta förslag, utan hemställer,

3) att Herr Grafströms motion i denna del icke
måtte af Riksdagen godkännas.

Stockholm den 14 Mars 1879.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFEUT.

Reservationer:

af Herr Samzelius, som tillstyrkt Herr Westins motion, affattad i
öfverensstämmelse med Herr Adlercreutz’ i Andra Kammaren nästlidne
riksdag framstälda, af Kammaren godkända yrkande; samt

af Herr Ribbing: »Då jag anmäler min vördsamma reservation

mot Utskottets beslut att afstyrka bifall till första punkten af Herr
Grafströms motion (i Första Kammaren N:o 19), sker detta icke i den
mening, att Utskottet, enligt min åsigt, skulle hafva tillstyrkt bifall
till detta moment i den form, hvari det af motionären är framstäldt:
såsom ett formuleradt förslag till lag eller förordning. Min från UtBih.
till Likså. Prof. 1879. 7 Samt, 8 Raft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

skottet afvikande åsigt består deri, att, sedan Utskottet, med anledning
af afgifna motioner, tillstyrkt aflåtande af underdånig skrifvelse om
beredande af tillfälle att ingå lagligt äktenskap för dissentierande, som
qvarstå inom statskyrkan, denna skrifvelse — hvars af Utskottet föreslagna
innehåll till punkt och pricka sammanfaller med innehållet af
andra momentet i Herr Grafströms förslag — äfven skulle hafva omfattat
underdånig hemställan om åtgärder i den rigtning, första momentet
af samma förslag angifver.

Enhetspunkten i Herr Grafströms motion eller sammanhanget
mellan de båda momenten i hans förslag eger sitt uttryck i frågan
om den rättsliga ställning i kyrkligt hänseende, som bör tillkomma
sådana medlemmar af svenska statskyrkan, hvilka, i trosbekännelse och,
i enlighet med denna, i religiöst-kyrklig praxis äro i strid mot konstitutiva
grundsatser för statskyrkan, men dock fortfarande qvarstå i
samma kyrka. De afseenden åter, i hvilka, under för handen varande
förhållanden, en sådan fråga närmast påkallas och hvilka Herr Grafströms
motion innefattar, äro dels de dissentierande medlemmarnes inom
kyrkan ställning till ledningen af kyrkans angelägenheter såsom ett
samfund; dels ock möjligheten för dem att ingå lagligen erkända äktenskap.
I fråga om ingående af äktenskap har, såsom bekant, inträffat,
att medlemmar af statskyrkan, hvilka numera uppgå till tusental, icke
vilja begagna den utväg, lagen lemnar öppen, att medelst utträdande
ur statskyrkan kunna ingå så kallade civila äktenskap, icke heller anse
med sina religiösa åsigter förenligt att uppfylla de vilkor, som gällande
lag bestämmer för erhållande af kyrklig vigsel, eller öfverhufvud äro
villiga att mottaga sådan af kyrkans presterskap; hvadan det abnorma
förhållande uppstått, att för ett ej obetydligt antal svenska statsmedlemmar
inge7i form finnes för slutande af lagligt äktenskap, — så vida
man ej, såsom en sådan vill räkna hvad som säges i Giftermålsbalken
kap. 3 § 9, för hvilken utväg de fleste, på goda skäl, dock torde rygga
tillbaka. I detta afseende — afseendet på slutande af lagligt äktenskap —
har Utskottet, med bifall i sak till Herr Grafströms med fleres motioner,
tillstyrkt underdånig skrifvelse om att till förmån för dem, som
icke vilja begagna någondera af de tvenne redan gifna laga sätten för
äktenskaps ingående, ett tredje sådant måtte beredas. Deremot har
Utskottet icke ansett af behofvet påkalladt, att tillika några särskilda
eller närmare bestämmelser blefve gällande beträffande de dissentierande
medlemmarnes inom statskyrkan ställning och rätt i förhållande till
kyrkostämma och kyrkoråd; det är härutinnan min mening afviker
från Utskottets.

Att rättigheter i hvarje fall stå i oupplösligt sammanhang med

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

bestämda skyldigheter, så att de förra väsentligen betingas af de senare,
är en grundsats, som, undantagslöst gällande i hvarje samhälle,
företrädesvis åskådligt i sin nödvändighet framträder i fråga om rätt
att deltaga i samhällets styrelse. Det är nemligen sjelfklart, att, om de,
som skola om händer hafva samhället sangelägenheter, icke ega bekantskap
med de lagar, i hvilka samhällets eget ändamål eger sitt uttryck,
eller icke i sin verksamhet ovilkorligen följa och tillämpa samma lagar,
så blir deras verksamhet icke en samhället styrande och ledande,
utan en detsamma upplösande. Då nu vår svenska kyrka, så väl som
hvarje annan kristen sådan, eger sin enhet och sin verklighet såsom
ett religiöst kyrkligt samfund i och genom den gemensamma uppfattning
af den Heliga Skrift, hvilken utgör och kallas kyrkans trosbekännelse
; så lärer svårligen giltigt skäl kunna visas, hvarföre det här ofvan
sagda icke skulle ega tillämpning på de medlemmar af kyrkan,
som i trosbekännelse och deraf bestämd religiöst-kyrklig verksamhet
uppträda i motsats mot kyrkans, samt på deras förhållande till kyrkostämma,
som i hvarje kyrkoförsamling »för vården af kyrkans angelägenheter»,
eger att »sammanträda till öfverläggning och beslut.» Om
uteslutande af sådana kyrkans medlemmar, som, ehuru till myndig ålder
komna, icke, enligt kyrkans lag och ordning, låtit sig döpa och
konfirmera, från rätt att deltaga i kyrkostämma blindt betecknadt såsom
intolerans, eller straff, eller såsom egnadt att framkalla förbittring;
synes ett sådant betraktelsesätt hafva sin närmaste anledning i det ofvan
vidrörda för svenska kyrkan alldeles egendomliga förhållande, att,
i motsats mot hvad som vid hvarje annat samfund, ja hvarje föreningför
ett visst ändamål eger rum, i kyrkan äfven de kunna vara medlemmar,
som stå i öppen strid mot dess religiösa grundläror, och
i ett af detta förhållande framkalladt föreställningssätt, att, så snart
frågan är om kyrkan, anspråk på rättigheter i allmänhet må anses befogade
utan afseende på iakttagande af de förpligtelse!'', som för de
förra utgöra vilkor. Visserligen har, mot uteslutande från rätt att deltaga
i kyrkostämma af dem, som, ehuru till myndig ålder komna, likväl
icke blifvit döpta eller, på sätt kyrkan godkänner, konfirmerade, eller
inskränkning af sådan deras rätt, blifvit anmärkt, dels att kyrkostämma
egentligen hade att göra med kyrkans yttre, särskildt dess ekonomiska
angelägenheter (prestens aflöning, byggnad och underhåll af kyrka
o. s. v.), hvartill de dissekerande lika med andra församlingens medlemmar
bidraga; dels, och i sammanhang härmed, att någon olägenhet
eller skada ej förmärkts af att äfven dissekerande medlemmar af kyrkan
i kyrkostämman och dess bestyr deltagit. Utan att, hvad den första
af dessa tvenne anmärkningar beträffar, mera än blott i förbigå -

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

ende nämna, att i a igifter till förenämnda behof äfven främmande religionsbekännare
och de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan,
deltaga, och detta oaktadt de dock, enligt § 4 kjurkostämmoförordningen,
ej ega rösträtt på kyrkostämma; må för bemötande af ifrågavarande anmärkning
göra till fyllest att erinra om, att kyrkostämmoförordningen
i sjelfva verket icke på påstådda sätt inskränker kyrkostämmas, icke
heller kyrkoråds — hvars medlemmar af kyrkostämman väljas — åligganden
och befogenhet. Beträffande åter den andra anmärkningen, om
ej inträffad skada, är att märka, det sådan i och för hvarje samhälle
och framför allt i och för kyrkan, såsom till sitt ändamål ett andligt
samhälle, ej blott afser hvad som kan mätas och räknas eller genom
revisioner påvisas, utan derjemte och framför allt annat afser brist på
kraftig och enig samverkan hos medlemmarne och de styrande för samhällets
ändamål. Villigt må erkännas, att inga lagar kunna frambringa
lifaktighet hos en kyrka; men icke mindre sant är dock, att lagar för
ujjpkomsten och befintligheten af en sådan kunna verka hämmande eller
befordrande.

En anmärkning må här tilläggas, om den ock ej ensamt eller
direkt innefattar ett skäl för bifall till första momentet i Herr Grafströms
motion. Jag är fortfarande af den mening, att så kalladt civilt
äktenskap är att tillråda och godkänna endast i den omfattning,
det såsom eu nödfallsutväg ovilkorligen är påkalladt; en öfvertygelse,
för hvilken jag långt mindre hemtar grunder från kyrkan och dess
kraf, än från synpunkten af staten och dess beroende af ett fast och
sedligt familjelif, hvilket, enligt äldre och nyare historias vittnesbörd,
betänkligt skadats i den mån äktenskaps ingående medelst anmälan
inför civil myndighet och stadfästelse af sådan blifvit allmän sed. Hos
oss finnes, såsom bekant, civiläktenskap hittills endast såsom en sådan
nödfallsutväg, med hänsyn till främmande religionsbekännare. Nu
har emellertid behofvet oafvisligt framträdt att medgifva denna form
för ingående af äktenskap, äfven der båda kontrahenterne äro medlemmar
af statskyrkan, nemligen sådana dess medlemmar, som icke fullständigt
tillhöra densamma i religiös tro och bekännelse och deraf be''
stämd religiöst-kyrklig praxis. Om då, på samma gång som en sådan
tillåtelse beviljas sistnämnde medlemmar af kyrkan, på samma
gång. ock särskilda bestämningar blefve gällande beträffande desses
rättsliga ställning i förhållande till kyrkan och dess styrelse; så framträdde
i och med en sådan formelt-juridisk skilnad ock civilt äktenskap
mellan medlemmar af statskyrkan såsom en nödfallsutväg, med
hänsyn till de medlemmar, som egentligen endast i yttre och formel
mening, men icke i anseende till religiös öfvertygelse tillhöra

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15. 13

henne, och det bibehölle sålunda, äfven i nu föreslagen utsträckning,
karakteren af undantagsform — så länge sjelfva det omför mål da förhållandet
till kyrkan hos medlemmar af densamma utgör ett undantagsförhållande.

Efter min mening skulle den af Utskottet föreslagna skrifvelsen
lämpligen böra innehålla underdånig hemställan,

att, Kongl. Magt täcktes låta utreda, om eller i
hvilken omfattning medlemmar af svenska statskyrkan,
som, ehuru till myndig ålder komna, icke, på
sätt kyrkan godkänner, blifvit konfirmerade och begått
Herrans nattvard, må ega att deltaga i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut, äfvensom, ''huruvida
icke rättighet må böra beredas medlemmar af
kyrkan, som, ehuru till mogen ålder komna, icke,
på sätt kyrkan godkänner, blifvit konfirmerade och
begått Herrans nattvard, att ingå äktenskap på det
sätt och i den ordning, som bestämmas i §§ 4 och
5 af Kongl. förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning af den 31 Oktober
1873; samt om så lämpligt finnes, till Riksdagen
aflåta nådig proposition härom.‘‘

Herrar von Gegerfelt och Torpadie hafva begärt få antecknadt,
att de efter undfången ledighet varit från riksdagen frånvarande, den
förre då Utskottet behandlat motionerna, och den senare då utlåtandet
justerats.

Lih. tal Riksd. Hot. 1879. 7 Sand. 8 Haft.

O

U