Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1872:LU15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

15.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1872, kl. 2 e, m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ett tillägg till Kongl. förordningen
den 16 Februari 1864, angående Nya Strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag utskottet remitterad motion
(N:o 59) liar Herr Ola Jönsson anfört, all man ej behöfde gå särdeles långt tillbaka
i de svenska brottmälsannalerna för att finna exempel på förhastade häktningsåtgärder,
hvarigenom den oskyldigt häktade bragts på vanära och ruin Det måste
derföre ligga lagstiftaren särdeles om hjertat att, i fall dylika misstag ej kunde
undvikas, följderna deraf, åtminstone så myckel som möjligt, blefve mildrade. Betänkte
man de qval och lidanden den oskyldigt häktade måste utstå, den skymf han, genom
alt behandlas som brottsling, vore underkastad, då han förut icke vant tilltalad eller
straffad för brott, samt de rubbningar i hans ekonomiska bestånd, som ofta visat sig
såsom eu af de bittra frukterna af hans oförskyllade lidanden, så framstode det
såsom en oafvislig pligt å samhällets sida att, ehuru skymfen och själslidandet icke
kunde med penningar godtgöras, dock i någon mån hålla den sålunda förorättade
skadeslös. Motionären hemställde fördenskull, ”att Riksdagen ville besluta ett tillägg
till Kongl. förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande af
följande lydelse:

”Den, hvilken, utan att förut hafva vant dömd för ansvar för brott som medför
förlust af medborgerligt förtroende, blifvit häktad på grund af sådan angifvelse, derför
någon häktas må, men i det slutliga utslaget från angifvelse frikänts, må af
allmänna medel tilläggas skälig ersättning, som dock ej får understiga två riksdaler
för hvarje dag, som han hållits häktad, med rättighet för staten att af vederbörande
ersättningsbeloppet utsöka.”

Bill. till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 8 Höft.

2

Lay-Utskoltets Utlåtande N:o 15.

I afseende på detta förslag må först och främst anmärkas, att den, som
olagligen häktar någon, derför är, enligt gällande lag, underkastad icke blott strängt
kriminell ansvar, men älven ersättningsskyldighet till den sålunda lörorältade för
skada, som denne till följd af den lagstridiga åtgärden lidit, samt att samhället i
detta lika litet som i andra fall, då förbrytelse egt rum, kan hafva någon pligt
alt hålla målseganden skadeslös, för att derefter hos förbrytaren söka sitt åter,
såsom motionären ifrågasatt.

Beträffande åter det fall, all häktningen varit föranledd af någon omständighet,
som inför lagen rättfärdigar en sådan åtgärd, men att den häktade ändock of domstolen
frikännes, så kan det väl synas som om billigheten här talade för en ersättningsskyldighet
å statens sida, synnerligast om det tillika klarligen visar sig, att den
häktade varit oskyldig till det brott, hvarför lian blifvit i häkte inmanad. Härvid
hör man dock betänka, alt ifrågavarande preventiva polisåtgärd har sin grund och
sitt berättigande i nödvändigheten alt upprätthålla allmänna rättssäkerheten och att
eu hvar, som åtnjuter skyddet af samhällets lagar, måste underkasta sig dessa lagars
tillämpning, äfven om han derigenom, till följd af det ofullkomliga i allt menskligt
och således äfven i den mänskliga samhällsordningen, någon gång kan blifva oskyldigt
lidande.

Föga ändamålsenligt skulle del dessutom vara alt i öfverensstämmelse med
motionärens förslag bestämma ett visst ersättningsbelopp för hvarje dag, hvarunder
den oskyldigt, häktade varit beröfvad sin frihet, denna förmån som för olika personer
har så ofantligt olika materiell värde. Ett sådant stadgande kunde ock någon gång
utgöra en lockelse för nödställda personer att genom tillställningar låta inmana sig
i häkte blott för att åtkomma den af staten ullofvade dagspenning. Delta sätt att
bereda sig inkomster hlefve ännu mera lönande om hela familjer begagnade sig deraf;
och staten kunde således få vidkännas ganska betydliga utgifter, hvilka han dock
underkastat sig för hell annat ändamål än att framkalla och uppmuntra ett nvlt
slags bedrägeri. 1 denna anmärkning ligger ej någon öfverdrift, ty det är ingalunda
utan exempel att personer begått brott, blott och halt lör alt komma i åtnjutande
af det uppehälle som fängelset erbjuder.

Utskottet, som hyser den åsigt, atl korrektivet emot misstag i ifrågavarande
hänseende bör sökas i en sträng begränsning af möjligheten af sådana misstag, får
alltså vördsamt hemställa,

atl omförmälda förslag ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Emot detta beslut anmäldes reservationer af Herr Carlén och Herr Mankell.