Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1886:LU14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

7

N:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Febr. 1886, kl. 1 e. m

Lag- Tj t skottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om skvifvelse
till Kongl. Maj: t med begäran om framläggande af förslag
till förändrad lydelse af 3 § i Förordningen den 31 Oktober
1873 om främmande trosbekännare.

Andi a Kamin a i en har till Lag-Utskottets handläggning'' hänvisat en
inom nämnda Kammare af Herr J. Erikson i Stockholm väckt motion, K:o
63, hvari hufvudsakligen anföres följande.

Vid förlidet års riksdag hade motionären föreslagit sådan förändring i
3 § af Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att den, som önskade utträda ur svenska
statskyrkan, skulle eg a frihet dertill utan att behöfva uppgifva sig vilja öfvergå
till annat trossamfund. En motion i liknande syfte hade jemväl ingifvits af

en annan utaf Andra Kammarens ledamöter, Herr K. P. Arnoldson. _

Dessa motioner blefvo af Lag-Utskottet afstyrka af hufvudsakligen det skäl
att, enligt Utskottets åsigt, svenska staten skulle genom en sådan la°''-förändring komma att uppgifva sin ställning såsom kristen stat, och den svensklutheiska
kyrkan sin ställning som statskyrka. Andra Kammaren beslöt
emellertid med 122 röstar mot 70, att Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utarbetandet af förslag till sådan ändring af ofvannämnda
Kongl. förordning, att det i motionerna framstälda önskningsmålet
komme att uppnås. — Då motionären, af ämnets vigt dertill föranlåten, nu
a. ]LV0 uPPtoge denna fråga, vore det motionärens önskan att få henne afgjord
i öfverensstämmelse med detta Andra Kammarens beslut. — Motionären
ansåge icke nödigt att nu framhålla de många skälen för den ifrågasatta
lagförändringen. Dessa hade upprepade gånger andragits, så väl vid

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

förlidet ars riksdag som förut vid flera tillfällen. Framstående prester, jurister
och andre, hade insett och betonat deras vigt. Eu sådan frihet, som
den åsyftade, vore ock med nödvändighet betingad af vår grundlag, hvilken
stadgade full frihet i religionssaker för hvarje svensk man och qvinna, utan
annan inskränkning än den, att individen vid utöfningen af sin religion ej
störde samhällets lugn eller åstadkomme allmän förargelse. Då dessutom eu
persons uppgift att vilja öfvergå till ett visst trossamfund icke medförde
skyldigheten för honom att verkligen inträda i detta samfund, likasom sådana
samfund icke heller vore i ringaste man förbundna att upptaga hvarje inträdessökande
och sedan qvarhålla honom, sa förfölle den invändningen, att
kyrkan med emottagandet af en så beskaffad uppgift i någon mån »förvissar sig
att den utträdande bekänner åtminstone någon kristlig tro» — såsom 1885 års
Lag-Utskott höll före; ty att en sådan uppgift icke finge tagas som bekännelse
af kristlig tro, det vore väl ändå uppenbart.

Motionären föreslår alltså,

»att Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t begär utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af Kong! förordningen
den 31 Oktober 1873, att 3 § erhåller denna lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och vill för
den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för kyrkoherden i
den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt, inställe sig, sedan
minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till
utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken.
Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år,
anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon
före nämnda ålder upptagas;» samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan blifva
af nöden i följd af den för 3 § föreslagna ändrade lydelse.»

Den af motionären påyrkade ändring i 3 § af den s. k. dissenterlagen
består deri, att dels ordet »kristen» skulle borttagas mellan »främmande»
och »lära» i början af paragrafen, dels od; orden »uppgifve ock det trossamfund,
hvartill han vill öfvergå» uteslutas.

Hvad beträffar det första af dessa ändringsförslag, hvarmed afses beredande
af möjlighet för medlemmar af svenska kyrkan att öfvergå till icke
kristen lära, vill Utskottet erinra om sin vid föregående tillfällen uttalade
mening, att den svenska staten genom en sådan förändring skulle uppgifva
sin ställning såsom kristen stat. Men då, enligt Utskottets åsigt, staten bör
hvila på kristlig grund, och religionsfrihetsbegreppet ej bör utsträckas derhän,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o lå.

9

att, uppenbart affall från kristendomen tillätes, finner Utskottet sig icke kunna
i denna del tillstyrka bifall till motionen.

Deremot anser sig Utskottet böra förorda det andra ändringsförslaget,
som afser borttagande af skyldigheten för den, som vill ur svenska kyrkan
utträda, att uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå.

Enligt Förordningen den 23 Oktober 1860 fordrades, för att en person
skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva det
främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå, utan ock att
han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Detta sistnämnda
vilkor borttogs genom 1873 års förordning, som endast fordrar uppgift å det
trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande vill öfvergå. Vid tillämpningen
af detta stadgande har någon tvekan yppats, huru vida det trossamfund,
hvartill den utträdande förklarade sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde
vara, såsom i 1860 års förordning uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet,
således af staten erkändt trossamfund. Denna tvekan synes dock numera
hafva blifvit undanröjd, och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska
kyrkan kan öfvergå till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som
helst. Emellertid qvarstå!'', äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt
paragrafen, den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning i
en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan utträda ur
denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund, till
hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas, att, oaktadt den brokiga
mångfald af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat, mången
kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till
något af dessa samfund. Denne har då att välja mellan att qvarstå inom
svenska kyrkan, hvilkens åskådning han i till äfventyra väsentliga delar ogillar,
eller att öfvergå till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller
kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit påpekadt,
icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad öfvergång
till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen att undvika
ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande, åtminstone
för personer med mera känsligt samvete. Följden af den ifrågavarande inskränkningen
har också blifvit, att många qvarstannat inom kyrkan, hvilka
icke blott afvika från hennes läror, utan mot henne hysa ett rent afhatfullt
sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget
att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt Utskottets tanke, i strid mot religionsfrihetens
grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan
Bill. till BiJcsd. Prof. 1886. 7 Sami. 4 Häft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

sjelf. Denna sistnämnda synpunkt liar ock blifvit af kyrkans egna målsmän
framhållen. %

Då bifall till motionen i nu ifrågavarande del icke föranleder annan
ändring i 1873 års förordning än borttagande af orden »uppgifve ock det
trossamfund, hvartill han vill öfvergå», i 3 §, synes hinder icke möta derför,
att Riksdagen, om hvad Utskottet nu anfört godkännes, för sin del heslutar
sådan ändring i nämnda §. Utskottet får följaktligen, med anledning af
motionen, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 3 § i Förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den SI Oktober 1873.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
Oktober 1873 skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande
kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve
sin afsigt till känna för kyrkoherden i den församling han
tillhör. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan
minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden
derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på
grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år,
anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling
må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.»

Stockholm den 8 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Claeson, Fröberg, G. II. Stråle, H. M. Ericsson,
Lundin och Lindahl.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1886.