Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1880:Lu13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

X:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 26 Febr. 1880, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om- ändring

t gällande lagbestämmelser i fråga om verkan af borgen

såsom för egen skuld å vid anfordran betalbara förbindelser.

oftareUntecknademhf1Iande°af deombringande följder, den numera allt
ottare tecknade borgen såsom för egen skuld å vid anfordran betalbara

ref Hll ill ZtlTt " HCfr A"?- B0ksmm “ “f Andra Kammatili
Lag-Utskottet hanvisad motion, N:o 43, föreslagit, »att Riksdagen

ville med ändring af 4 § i Kongl. förordningen den 28 Juni 1798 Rond

förklaringen den 2 9 Juli 1812 samt Kongl. förordningen den 9 MM 1815

btt; »’m"j; gf“; borr

“Mif~rP dSS "v, Tv?8"’ f den ska11 vid “fordran infrias,

. u ° i eik°rr 108 vederbörande öfverexekutor eller domare sökt
m tolf manader efter det denna förbindelse ingången blifvit, och icke

del eller i f tolf manaders utgång af lagsökningen fått behörig

vM rt tf el S • h°S “ “hängiggjordt, detsamma

ftr d^b^fSrfrill'' 8“mn,”gen U“‘ dS **“ >*—»

Bih. till Riksd. Prof. 1880. 7 Samt. 8 Haft.

1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

att en viss lämplig tid måtte bestämmas för detta stadgandes tilllämpning
på redan ingångna borgensförbindelser, som aro af enahand

“tSS* borgen såsom ftr egen skuld till «*»

bref med mes förfallodag stadgar forerdmngen den ^ JumJrefÄom fcr
om någon o-år i borgen för betalningen af annans skuldebref, såsom för
egen stadd ° å den förfallodag skuldebrefvet innehåller eller ock a viss
annan tid, men blifver ej derför lagsökt inom 12 manader efter förfallodag n,
eder efter den utsatta tidens förlopp, löftesmannen skall för en sådan bor(f„n
vara fri- Kongl. förklaringen den 29 Juli 1812, att den fordnngsecrare
som för öfrigt iakttagit hvad honom till sin rätts bevakande jemlik
lag ålegat bör anses hafva fullgjort innehållet af nyss anförda stadlande
Snär Tan inom 12 månader efter förfallodag^ eller efter den uttätta
tidens förlopp, hvarje månad enligt Kongl. förklaringen den 23 Mars
j c07 räknad till 30 dagar, bos vederbörande befallningshafvande eller
d“in l^glil handräckning till sin fordans utbd™de,
ehuru löftesmannen icke inom samma tid erhållit del a e £ ’

varande likväl, i händelse målet hos domaren anhängig forfn g j

egaren derjemte förpligtad, att detsamma, a landet ^ J af

staden å den dag, som i stämningen är utsatt, fullfölja, vid förlust al

vidare tala,,; och W Kungörelsen den 9 Maf 1W
som hos Konungens Befallningshafvande lagsöker sådan löftesman, hvar
onT ofvan äi’1 fråga, bör ej allenast dervid iakttaga den i nyssnämnda
författningar stadgade tid, utan äfven senast inom sex manader f™
samma tids utgång af lagsökningen gifva löftesmannen behörig del, savida
fordringsegarens talan skall anses genom den lagsökningen förvaraj.

Nu anförda bestämmelsers tillämpning vill motionären utsträcka
äfven till borgen såsom för egen skuld å vid anfordran betalbara förbindelser.

1798 års förordning angifver sjelf såsom grund för sitt ofvan an
förda stadgande om 12 månaders preskriptionstid efter
boro-en å viss tid, att löftesmäns ansvarighet bör mätas efter de >

under Indika borgen ingången blifvit samt att, enär ] ‘ ^nlre

fid det icke beror på borgenärens godtycke, om lian förr eif er sena
uppfyllandet deraf utkräfva vill, men detta skäl har beträffande sådan
borgen å vid anfordran betalbara förbindelser ingen tillämpning, enär har
fSelens karakter just hr att vara betalbar ej & "t bestämd
tid, utan vid anfordran efter borgenärens godtfinnande; och att den, imf

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

ken för sådan förbindelse frivilligt iklädt sig borgen såsom för egen skuld,
skulle lagligen annorlunda anses än som i förhållande till borgenären
dennes gäldenär i all den utsträckning, skuldebrefvet innefattar, samt sålunda
hans egen uttryckliga förbindelse icke lagligen kunna göras mot
honom i all sin vidd gällande, kan Utskottet icke tillstyrka. Mot hvad
motionären i senare punkten föreslår, talar derjemte den till grund för
all god lagstiftning liggande princip, att lagar icke annat än i verkliga
nödfall må gifvas tillbakaverkande kraft och dermed redan bestående
rättsförhållanden brytas.

Med anledning häraf och under erinran, att förordningen den 31 Juli
1815,. hvilken lärer afses med den i motionen omförmälda förordning »den
9 Maj 1815», i förevarande afseende endast stadgade, att löpande skuldebref
i visst fall skulle förlora den strängare exekutiva kraften att kunna
föranleda omedelbar bysättning å gäldenären, men att rätten att erhålla
omedelbar bysättning upphäfdes redan genom förordningen den 1 Maj 1868,
och att enligt förordningen om nya utsökningslagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall den 10 Augusti 1877, § 8, efter det nämnde
lag blifvit gällande, bysättning icke må gäldenär åläggas, hvadan nämnde
1815 års förordning upphört att i denna del vidare vara gällande, hemställer
Utskottet,

att förevarande motion icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 26 Februari 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.