Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1878:LU13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

3n'':o 13.

Ank. till Eiksd. Kansli den i Mars 1878, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af 12 kap. 2 § samt 17 kap. 3 § Rättegångsbalken.

Under anförande, att de böter, som vore stadgade för förfallolöst
uteblifvande från underrätt å landet, vore efter nuvarande penningevärde
och arbetslöner allt för låga och i följd häraf icke erforderligt verksamma
att, der det i ett eller annat afseende strede mot deras egen fördel,
förmå parter och vittnen till inställelse, har Herr P. Näsman, med
hvilken Herr P. Engman instämt, i en af Andra Kammaren till Lagutskottet
hänvisad motion, N:o 126, föreslagit, »att Riksdagen måtte för
sin del besluta den ändring uti 12 kap. 2 § Rättegångsbalken, att part,
som förfallolöst uteblifver från underrätt, skall derför dömas till böter
från 10 till 50 kronor, samt att vittne, som likaledes förfallolöst uteblifver
från underrätt, må med ändring af 17 kap. 3 § Rättegångsbalken
dömas till böter från 5 till 25 kronor.»

Visserligen måste inedgifvas, att lagens i fråga varande bötesbestämmelser
i allmänhet icke äro nog verksamma att förmå tredskande eller
försumlige parter och vittnen att hörsamma rättens kallelser, men de i
sådant hänseende stadgade bötesbelopp stå i ett afmätt förhållande till
dem, som i Rättegångsbalkens öfriga delar äro utsatta, och kunna följaktligen
icke höjas utan rubbning af den konseqvens, som af lagstiftaren
oundgängligen fordras. Exempelvis torde böra erinras derom, att enligt
motionärens förslag skulle vittne, som uteblefve från underrätt, få
vidkännas högre böter, än dem, som för uteblifvande från öfverrätt finnas
bestämda, och den, som mot klara skäl och bättre vett af arghet droge
någon för rätta, derför ansvar finnes stadgadt i 29 kap. 1 § Rättegångsbalken,
i allmänhet blifva lindrigare straffad än den, som underläte att
Bill. till Riksd. Prof. 1878. 7 Sami. 8 Häft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

i sådant mål sig inställa. Då kärande parts uteblifvande medför den
påföljd, att stämningen förfaller, och svaranden njuter ersättning för sin
inställelse, synes bötesansvaret för sådan part icke böra höjas; och hvad
angår svarande parter, hvilkas tredska och försumlighet företrädesvis
behöfva motverkas, torde böra uppmärksammas, att tvistemål, der sådant
ske kan, må utan hinder af svarandens uteblifvande afgöras på de skäl,
käranden företer, hvarigenom svaranden har en kraftig anmaning att till
bevakande af sin rätt sig inställa.

På grund häraf hemställer Utskottet vördsamt,

att Herr P. Näsmans föreliggande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 Mars 1878.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GE G ERFEL T.

Reservationer:

af Herr Ribbing: »Mot Utskottets enahanda afstyrkande vid 1876

års riksdag (Uti. N:o 8) af tvenne då afgifna motioner (N:is 19 och
143 från Andra Kammaren) af hufvudsakligen lika innehåll, som den,
angående hvilken Utskottet nu afgifvit betänkande, anförde jag en så
lydande reservation: »då motioner i enahanda syfte blifvit. väckta af representanter
från vidt skilda delar af landet och deraf synes framgå,
att de olägenheter, motionärerna söka få afhjelpta, ej äro blott tillfälliga
eller lokala; då de skäl, de anföra, äro af art att förtjena afseende och,
synnerligast i de norra orterna, med långa afstånd och sällan inträffande
ting, följderna af parts och vittnens uteblifvande onekligen äro ganska
känbara; då, till följd af penningevärdets sjunkande, höjning i vitesbestämmelser
i sak äro långt mera öfverensstämmande med 1734 års lagstadganden
i ämnet, än cjvarstående vid nu utsatta siffror; samt då den
omständighet, att någon afdelning af lagen är föremål för lagberedningens
bearbetning i en närmare eller fjermare framtid, ej rimligen kan
betraktas såsom ovilkorligt och undantagslöst hinder för vidtagande,

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

under tiden,_ af partiella förändringar inom samma lagafdelning, der dylika
förändringar_ äro af verkligt behof påkallade: så får jag på dessa
grunder anföra mm reservation mot Utskottets afstyrkande af hvarje åtgard
från Riksdagens sida med anledning af de båda afgifna motionerna.»

till dessa da af mig för reservation anförda skäl har jao- nu och
med hänsyn till den grund för afstyrkande af denna riksdag afgifven
motion i. ämnet, Utskottet i sitt nu afgifna betänkande företrädesvis
framskjutit, endast att tillägga, att, för så vidt någon utvidgnino i hvad
i motion yrkats af detta utgör en verklig konseqvens, tillstyrkande af
det sistnämnda berättigar till den förstnämnda, alldenstund följd ej är
annat an ett moment eller en sida af grunden, samt att, för så vidt
åter hvarje ändring i befintligt förhållande eller proportion mellan stadgan
den i gällande lag skulle anses olämplig, dermed ock hvarje partiel
eller successiv förändring af lagen i det hela blefve omöjlig»;

af Herr Torpadie mot Utskottets motivering.

14.

Ank. till Riksd. Kansli den i Mars 1878, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad
lydelse af TI kap. 4 § Rättegångsbalken.

17 kap. 4 § Rättegångsbalken lyder för närvarande sålunda:

»Ai något vittne fjerran, eller kan det för annan laga orsak ej
komma till den domstol, der det nämndt och godkändt är; då skall det
i egge parternas, eller deras ombudsmäns, närvaro, höras inför närmaste
rätt, der det vistas, i staden eller å landet, allt som det snarast
ske kan. År vittne sjukt; varde då hemma afhördt.»

. Ullder anförande, att detta stadgande, ehuru till sin ordalydelse
icke inskränkt till tvistemål, dock i tillämpningen så uppfattades, samt
att. den praxis, som sålunda uteslöte dess användning vid brottmål, vore
hinderlig för lagskipningens skyndsamma gång samt''besvärlig och kostsam
för vittne och parter, har Herr Ludv. Torpadie i en inom Andra