Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1876:LU13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13,

Ank. till Riksd. Kansli den 18 Febr. 1876, kl. 2 e. ni.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition (N:o
10) med förslag till stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Kongl. Majds Högsta Domstols afdelning
ar samfäldt.

Begge Karnrarne hafva till Lag-Utskottets behandling hånskjutit omförmälda
nådiga proposition, hvilken är af följande innehåll:

»I sammanhang med det af Kongl. Maj:t till 1875 års Riksdag frainstähla
och till pröfning vid nu förestående riksdag hvilande förslag till
sådan ändring af 22 § Regeringsformen, att efter det deruti förekommande
stadgandet, att ej flera än åtta af Högsta Domstolens ledamöter
må på en gång i pröfningen af något mål deltaga, skola tilläggas orden:
»der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar», har Kongl. Maj:t varit betänkt på de bestämmelser, hvarigenom
syftemålet med den sålunda föreslagna grundlagsändringen kunde vinnas;
och under förutsättning, att Kongl. Maj:ts nyssberörda förslag angående
ändring af lydelsen af 22 § Regeringsformen varder slutligen antaget,
vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af Statsrådets och Högsta Domstolens
protokoll angående ärendet, härmed föreslå Riksdagen att antaga följande

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols

afdelningar samfäldt.

WI OSCAR med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Wendes
Konung göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt förordna:

Bill. till Riksd. Prot. 1876. 7 Samt. 7 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

Moln 1.

Finner någon af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit af Högsta Domstolen antagen; då må
afdelningen förordna, att målet skall af Högsta Domstolens båda afdelningar
samfäldt afdömas; och böra, der laga hinder icke möter, alla
Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra stridande
åsigter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika
tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan föreskrift
är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den rådande
meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är, afser ej mål, som från
krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådant mål förekommer å tid, då blott en afdelning af
Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår, innan båda
afdelningarne kunna sammanträda».

Under åberopande deraf, att i lagskipningen sedan lång tid tillbaka''
visat sig ett vacklande, som vanligen tillskrefves en icke utan fog anmärkt
brist på enhet i högsta instansens beslut, men att orsaken till
denna brist likväl med orätt lades Högsta Domstolen till last, så länge
lagstiftningen, i stället för att understödja lagskipningens naturliga strä-fvan
efter enhet, motverkade den genom uppstälda hinder för Högsta Domlen
att vid den meningsskiljaktighet, som vore en oundviklig följd af
menskliga lagars ofullkomlighet, göra gällande den rättsåsigt, hvilken omfattades
af flertalet bland Domstolens ledamöter, har Iiongl. Maj:t, då
största hindret dervid uppenbarligen vore grundlagens förbud för mer än
hälften af Högsta Domstolens 16 ledamöter att på en gång deltaga i
pröfningen af något mål, hvilket förbud uteslöte möjligheten icke blott
för Domstolen att förekomma, det en af ett erkändt fåtal omfattad mening
understundom måste i enskilda fall utgå såsom Domstolens, utan ock för
granskaren af Högsta Domstolens på stridiga rättsuppfattningar grundade
beslut att med säkerhet bedöma hvilkendera uppfattningen utgjorde flertalets,
till nästlidna Riksdag aflåtit nådig proposition, i hvilken genom

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

ofvanberörda tillägg till 22 § Regeringsformen förbehölles att genom särskild
lag, i den ordning 87 § 1 mom. Regeringsformen utstakade, bestämma
vissa fall, då Högsta Domstolens ledamöter kunde samfäldt deltaga
i pröfningen af dit fullföljda mål.

Det förslag till omförmälda särskilda lag, hvdket såsom bilaga åtföljde
den nådiga propositionen om grundlagsändringen, skiljer sig från det
ifrågavarande hufvudsakligen derutinnan, att Högsta Domstolens afdelningar
enligt det förra skulle hafva skyldighet, men enligt det senare endast
rättighet att i vissa fall skjuta mål till samfäldt afgörande.

Vid granskningen af förstnämnda förslag har i fråga härom uppmärksamheten
inom Högsta Domstolen blifvit fästad dels på svårigheten
i många fall att med säkerhet urskilja, huruvida ett ifrågasatt beslut
verkligen afveke från den rättsåsigt, som Högsta Domstolen i ett föregående
fall tillämpat, eller om i någotdera af de rättsfall, som med hvarandra
jemfördes, sådana omständigheter förekomme, att i följd deraf rättsfallen,
ehuru skenbart öfverensstämmande, dock icke kunde såsom likartade
anses; och dels derpå, att då Högsta Domstolens ledamöter på
den ena afdelningert icke kunde ega kännedom om alla de beslut, som å
den andra afdelningen fattades, och det ännu mindre vore för Domstolens
ledamöter möjligt att förvärfva fullständig kännedom om alla de domar,
som i förflutna tider blifvit af Högsta Domstolen meddelade, så
kunde lätt inträffa, att på eu afdelning komme att afgöras ett mål, som,
om ett föregående derifrån afvikande beslut varit för afdelningen kändt,
hade bort hänskjutas till plenum.

Då man, med afseende å hvad sålunda blifvit erinradt, trött sig
befara, att, derest lagens stadgande kunde anses innebära någon juridisk
rätt för parterna att få ett mål afdömdt af båda afdelningarna samfäldt,
sannolikt skulle i de af Högsta Domstolen angifna fall inträffa, att tappande
parter komme att förmena sig vara i denna sin rätt förnärmade,
har man desto hellre ansett, att stadgandet om vissa måls hänskjutande
till plenum icke borde göras till ett ovilkorligt påbud, som man af
Högsta Domstolens ledamöter förväntat, att de i sådant fall skulle finna
sig af sin moraliska pligt manade att, om icke öfvervägande skäl deremot
förefunnes, begagna eu dem gifven rättighet att söka åstadkomma
enhet i rättsskipningen, så att följaktligen skilnaden mellan en rättighet
och eu skyldighet i detta hänseende icke, såvidt den afsåge desse ledamöter
sjelfve, skulle blifva väsendtlig.

Utan att förbise att, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt,
den öfverklagade bristen på enhet i lagskipningen, såsom hufvudsakligen
grundad på bristande vetenskaplighet i rättsstudierna och system

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

i lagstiftningen, icke torde kunna genom den nu ifrågasatta åtgärden
till fullo undanrödjas, anser Utskottet likväl densamma böra i sin män
medverka till en stadgad jurisprudens i vissa omtvistade delar af rättsområdet;
och då Utskottet icke funnit anledning till någon anmärkning
mot lagförslaget, samt den grundlagsändring, under förutsättning hvaraf
samma förslag blifvit framstäldt, numera är vorden af Riksdagen antagen,
får Utskottet vördsamt hemställa,

att Kongl. Maj:ts föreliggande nådiga proposition måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 18 Februari 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.