Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1874:LU13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

3

N:0 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 6 Mars 1874, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om vissa ändringar
i Kong!. Maj ds förnyade Stadga om skiftesverket i
riket den 9 November 1866.

Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet remitterade, äro
väckta inom Andra Kammaren af Herrar J. Sandstedt (motionen N:o 2), Lasse
Jönsson (N:o 50), A. W. Uhr (n:o 95), P. Hiibinette (N:o 115) och Johannes
Bengtsson (N:o 139).

Då Utskottet nu går att yttra sig öfver dessa motioner, anser Utskottet
lämpligt att dervid iakttaga den ordning, som paragrafföljden i skiftesstadgan
anvisar.

Till behandling förekommer således först Herr Uhrs motion, som hänför
sig dels till 3 § 1 Kap. och dels till “1 § 8 Kap.a, ehuru med denna senare
hänvisning påtagligen menas 69 §, som i gällande skiftesstadga motsvasvarar
1 § i (8 Kap. af 1827 års stadga. Enligt åberopade 3 § må redan
verkställd enskiftesdelning eller faststäidt laga skifte icke genom nytt skifte
rubbas, utan så är att alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom åsämjas.
I afseende härå har Herr Uhr anmärkt, att på de ställen, der genom äldre
delningar egoskiftena i ängsmarken erhållit den form, att deras uppodlande
icke kunde med fördel ega rum, berörde förbud lade hinder i vägen för de
odlingsföretag, som berodde på möjligheten att uttappa eller sänka sjöar eller
upprensa floder och andra vattendrag; hemställande motionären derföre

adels att till 3 § 1 Kap. skiftesstadgan må läggas ett så lydande ''moment:

Hafva, till följd af sjösänkning, årensning eller annan vattenafledning
af större omfattning, än om upprensning af vattendrag och dikning i allmän -

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13,

het är i lag föreskrifvet, tillförene sänka ägor undergått sådan förändring, att
de kunna odlas till åker; och kan, genom nytt skifte, en för ägornas odling
och bruk ändamålsenligare indelning åstadkommas; då må, der någon delegare
det yrkar, nytt skifte å de ägor kunna erhållas, utan hinder deraf att fastställelse
blifvit meddelad å äldre skiftesförrättning;

dels ock att 1 § 8 Kap. af nämnde stadga må erhålla följande tillägg:

Skola ägor, af den i 1 Kap. 3 §:s sista punkt omförmälda anledning,
ånyo skiftas, gäller ock såsom delningsgrund dervid hvad hvar och en uti
samma ägor sist innehaft."

Enär beträffande landvinning, som uppkommer genom sjösänkning eller
annan vattenafledning, delegare i sådan, icke förut skiftad, lägenhet kan, på
grund af 4 § i skiftesstadgan, påkalla skifte deraf, lärer motionärens förslag
uteslutande afse redan skiftad mark, som genom dylikt företag blifvit förbättrad.
För de undantagsfall, som här äro i fråga, skulle således, enligt förslaget,
lagstiftningen medgifva en ganska väsendtlig rubbning i bestående, på laga
kraft egande faställelsebeslut grundade rättsförhållanden. Detta innebure, i Utskottets
tanke, ett allt för stort ingrepp i den enskildes rätt att få njuta trygghet
i besittningen af den honom en gång tillskiftade jord; och lika väl som
motionären velat för de i förslaget afsedda fall tillstädja skiftesvitsord i fråga om
redan skiftad mark, lika väl borde det i allmänhet få ega rum, när skiftesläggningen
befunnes vara för en eller annan delegare i skifteslaget mindre
lämplig. De af motionären anmärkta olägenheter torde dessutom, om icke helt
och hållet, åtminstone i någon mån kunna afhjelpas genom tillämpning af
skiftesstadgans bestämmelser om egoutbyte emellan byar och hemman, i afseende
å hvilka bestämmelser Utskottet uti nästföljande punkt tillstyrkt utsträckning
af rättigheten att påkalla sådant utbyte.

För öfrigt må erinras, att Rikets Ständer den 13 Juli 1860 till Kongl.
Maj:t afläto underdånig skrifvelse med hemställan, bland annat, att enahanda
stadganden, som de af motionären nu föreslagna, måtte meddelas, men att
Kongl. Maj:t fann den ifrågasatta utsträckningen af skiftesvitsordet så betänklig,
att framställningen icke vann Kongl. Maj:ts bifall.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet hemställa,

Do) att herr Uhrs omförmälda motion måtte lemnas
utan vidare afseende.

Herrar Sandstedts och Johannes Bengtssons motioner äro riktade mot
58 § i skiftesstadgan. Denna § står i nära sammanhang med 56 §, som har
följande lydelse: “Förekomma, mot angränsande byar och hemman, å ömse sidor
erkände råskilnader, som gå i flera bugter och krökningar; och kunna

5

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 13,

dessa råskilnader genom utbyte af sådan jord, som efter ordentlig uppskattning,
enligt hvad i 64 § sägs, i vederlag tagas kan, ledas efter räta linjer samt
besparing i hägnadsbesväret och lättnad i häfden för delegarne derigenom beredas;
då skall sådant utbyte ske, om det ä endera sidan yrkas och andra
sidan ej genom flyttning af läget märkligt men lider; och hafve den rätt till skadestånd,
efter ty i 100 § stadgas, som bättre häfdad jord mister, än den han
i stället får. Till öfverläggning i detta ämne skola vederbörande, på sätt i 22
och 23 §§ sägs, till särskildt sammanträde kallas. (

Har hemman i skifteslaget ega inom annat hemmans eller annan bys
rågång, eller annat hemman eller annan by inom skifteslagets rågång, och å
ena sidan sökes, att den ega för beqvämligare läge mot annan jord utbytas
må; vare ock lag som ofvan sagdt är“; och är 58 § af detta innehåll:

“Kan genom egoutbyte i andra fall, än nu nämnda äro, beqvämlighet
för odling eller häfd eller annan dylik fördel vinnas, och förena sig jordegare
om sådant utbyte, då må det, utan hinder af förut faststäldt skifte, ske, på
sätt i 56 § sägs“.

Enligt 59 § skola stadgandena rörande egoutbyte emellan byar och hemman
i förening med laga skifte äfven gälla, då fråga derom utan sammanhang
med sådant skifte förekommer, likasom ock då stadsjord möter egor å landet
eller fråga eljest uppstår om utbyte af stadsjord mot ega å landet.

Nu har Herr Sandstedt yrkat, att 58 § måtte erhålla följande förändrade
lydelse: “Kan genom egoutbyte i andra fall, än nu nämnde äro, beqvämlighet
för odling eller häfd eller annan dylik fördel vinnas, då må det,
utan hinder af förut faststäldt skifte, ske, på sätt i 56 § sägs; dock får utbyte
icke i den mån utsträckas, att den förra egoindelningen derigenom hufvudsakligen
rubbas; utan så är, att alla, hvilkas rätt är af frågan beroende,
derom åsämjas.“

Herr Johannes Bengtsson åter har föreslagit denna lydelse:

“Kan genom egoutbyte i andra fall, än nu nämnde äro, beqvämlighet
för odling eller häfd, utfartsväg, eller annan dylik fördel vinnas, och yrkar
skiftesdelegare sådant utbyte, då må det, utan hinder af förut faststäldt skifte,
ske, på sätt i 56 § sägs.“

Såsom innehållet i 56 § utvisar, afser denna §, hvilken handlar om
obligatoriskt egoutbyte, endast två fall, det ena, då mot angränsande by eller
hemman förekomma i flera bugter och krökningar gående råskilnader, hvilka
genom egoutbyte kunna ledas efter räta iiuier, till besparing i hägnadsbesväret
och lättnad i häfden, och det andra, då hemman i skifteslaget har ega inom
annat hemmans eller annan bys rågång, eller annat hemman eller annan by
inom skifteslagets rågång, samt den ega för beqvämligare läge kan mot annan
jord u;bytas. Uppstår åter fråga om egoutbyte i andra fall, än dessa, då län -

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

der till efterrättelse 18 §, enligt hvilken det ej må ske, med mindre vederbörande
jordegare derom förena sig.

Begge förslagen innebära hufvudsakligen den ändring, att, genom borttagande
af berörde vilkor i 58 egoutbyte äfven i de fall, som denna § afser,
skulle kunna ega rum, utan afseende på den ena partens bestridande.

En förändring i sådant syfte synes vara af behofvet påkallad. Ty lika
angeläget som det är att genom egoutbyte enligt 56 § reglera råskilnad^'' i
ändamål att leda dem i raka linier, lika lämpligt och behöfligt kan det mången
gång vara, att egoutbyte för andra omständigheters skull tillvägabringas,
t. ex. i ett sådant fall. som i nästföregående punkt omförmäles. Om dervid
sådana förhållanden äro för hand, att olägenheterna kunna genom egoutbyte
med ett angränsande hemman afhjelpas utan skada för grannen, torde billigheten
så väl som det allmännas intresse af en ändamålsenligt ordnad egoindelning
fordra, att slikt utbyte må verkställas utan hinder af den ena partens
bestridande, som någon gång möjligen kan härflyta från föga aktningsvärda
bevekelsegrunder. Helgden af den fastställelse, som en gång åkommit ett laga
skifte, bör dock icke lemnas utan tillbörligt afseende, och det är derför angeläget,
såsom herr Sandstedt i sitt förslag jemväl iakttagit, att den ena jordegarens
rätt i ifrågavarande hänseende icke så utsträckes, att utbytet kan för
den andra medföra någon väsendtlig rubbning i egodelningen. Såsom ett korrektiv
till förekommande af missbruk, och då det dessutom icke är billigt, att den, som i
hit hänförliga fall tvingas Itill egoutbyte, varder underkastad skyldighet att deltaga
i de dermed förenade kostnader, synes lämpligen böra föreskrifvas, att
kostnaderna här skola drabba den ensam, som egoutbytet påkallat.

Beträffande särskild! den i herr Johannes Bengtssons förslag införda
bestämmelse, enligt hvilken man för erhållande åt beqvämare utfartsväg skulle
vara ovilkorligen berättigad att medelst egoutbyte åtkomma den del af annans
mark, som dertill kunde erfordras, så torde till hvad redan blifvit aufördt endast
behöfva läggas den erinran, att ändamålet med egoutbyte af ifrågavarande
beskaffenhet synes tillräckligt vidsträckt och tillräckligt tydligt angifvet genom
ordalagen i nu gällande stadgande, der det förutsattes, att. åtgärden skall medföra
“beqvämlighet för odling eller häfd eller annan dylik fördel.“

I anledning af herrar Sandstedts och Johannes Bengtssons förevarande
motionär får Utskottet alltså hemställa,

2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
hvarigenom förordnas, att 58 och 110 §§ i Kongl. Ma.j:ts
förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 November
1866 skola erhålla följande lydelse:

58 §. Kan genom egoutbyte i andra fall, än nu nämn -

8

Laff-Utskottets Utlåtande N:o 13.

icke utan kränkning af eganderätten kan till någon del honom fråntagas, om
än han kan tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin jord emot fullt vederlag
i annan jord. Att vid skifte låta laglig häfd gälla såsom delningsgrund
är icke att gynna olaga fång; det är att göra sjelfva eganderätten till
delningsgrund.

Utskottet hemställer derföre,

3:o) att herr Hiibinettes berörda förslag ej måtte vinna
Riksdagens bifall.

Slutligen har Utskottet att yttra sig öfver herr Lasse Jönssons motion,
hvari anföres, att genom Kongl. Förordningen angående förändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj 1872, jemförd med Udde
§ i skiftesstadgan, skulle vara föreskrifvet, att numera ej finge finnas flera
egodelningsrättsledamöter inom tingslaget än förut i häradet. Enligt motionärens
förmenande vore detta icke lämpligt, dels emedan följden blefve, att ledamöterna
i egodelningsrätteu måste för bevistande af rättens sammantiäden färdas
långa vägar, hvarigenom betydliga kostnader drabbade vederbörande parter
och dels emedan aflägse boende ledamöter, hvilka hade att deltaga i
granskning af jords gradering, bestämmande af utflyttningshjelp och ersättning
för åbyggnader nr. m., svårligen kunde ega den kännedom om värden och andra
förhållanden inom orten, som nödvändigt erfordrades vid utöfvandet af ett
så maktpåliggande uppdrag. I betraktande häraf och då dertill komme, att
deu ökade tidsspillan, som de långväga resorna medförde, kunde vålla svårigheter
att erhålla lämpliga personer, villiga att åtaga sig uppdraget, ville motio.
nären föreslå, “att vid ofvanberörda nådiga förordningar måtte göras de ändringar
eller tillägg, att der två eller flera härader redan äro sammanslagna,
eller framgent komma att sammanslås, särskilda ledamöter i egodelningsrätteu
skola utses inom hvarje härad, och ega de valde stå qvar i sex år, dock med
rättighet att efter tvenne år från tjensten afgå,"

Härvid må först och främst erinras, att enligt 117:de § i skiftesstadgan,
ledamöterna i egodelningsrätten skola utgöras af tre inom häradet ellei tingslaget
boende män, utan afseende derpå om tingslaget består af ett eller flera
härader, eller endast en del af ett härad. Genom åberopade Kongl. Förordningen
den 17 Maj 1872 är icke någon ändring härutinnan gjord, ehuru författningen
med sina bestämmelser om sammanslagning af olika härader till ett tingslag
är egnad att framkalla bildandet af sådana större tingslag, med den följd, att
det hela sedermera representeras af ett lika antal egodelningsrättsledamöter,
som före sammanslagningen belöpte sig på hvarje särskild! härad.

Långt

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

da äro, beqvämlighet för odling eller häfd eller annan
dylik fördel vinnas, då må det, utan hinder af förut

taststäldt skifte, ske, på sätt i 56 § sägs och med iakttagande
af hvad i 57 $ för serskilda fall är föreskrifvet •

dock får sådant utbyte ej så utsträckas, att den förra egomdelmngen
derigenom i väsendtlig mån rubbas, utan så är
att alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom sig
förena.

110 §. Den kostnad, som till skifte fordras, så till

landtmätares och gode mäns aflöning, som till karte- och
protokollslösen, äfvensom till handtlangning, skola, der ej
annorlunda är särskildt stadgadt, alla delegare, hvilkas egor
dervid ingått, gemensamt vidkännas, hvar och eu eftersom
kan V''d skdtet egolott njutit. I kostnad för annan landtmäteriförrättning,
som flere rörer, tage en hvar,.som deraf
nytta häfver, del efter ty, som skäligt pröfvas; dock icke i
fråga om egoutbyte enligt 58 §, i hvilket fall lystnaden
skall gäldas af den som förrättningen påkallat.

... . * afseende På den i 69 § meddelade föreskrift att, i fäll egor äro

foiut delade genom storskifte, som vunnit laga kraft, hvarje delegare skall
hafva ratt att vid nytt skifte tillgodonjuta hvad efter uppskattning svarar emot
de egor, han enligt storskiftet innehaft, har herr Hubinette anmärkt, att denna
ovilkorhga bestämmelse ofta kunde leda till orättvisa. Vid den tid då stor

S?tlftlVef fälldeS’ v,1"06 Sk0ge" fÖga Värde’ 0ch det var derföre icke sällsynt
att skiftesdelegarne beslöto dela utmarken “efter areal, utan någon gradering"

så att hvar och en erhöll egovidd i förhållande till sitt öretal, eller, med andra
ord, efter sin lott i by. Följden häraf hade nu blifvit, att vid nytt skifte
med innehafvet såsom delningsgrund den ene delegaren kunde erhålla i ut föSåndl11^

1 f°?ålIand% tlU- de" andre'' För pipande?af detta miss.
töihå lande hade motionären funnit sig föranlåten föreslå, att Riksdagen vilie

besluta ett tillägg till 69 § i skiftesstadgan, så lydande: “dock bör utmark
gruDden “ st0rsklftesde*nin^en icke bIifvit graderad, delas efter förra delnings Framställningar

i enahanda syftning som detta förslag innebär hafva

V!t erui-I0regåe.?de riksdagar varit föremål för representationens pröfning men
städse blifvit ogillade. Också lärer det vara ovedersägligt, att skifte i den be

d«“‘ <“* a**™™ icke ka» un slom ett Cl

va, uta» endast såsom ett satt att sammandraga egor. Den egolott, som eu
delegare genom faststitldt skifte fått sig tillagd, är hans laglig, som

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

Långt innan berörda förordning utkom och under en tid, då egodelningsrätternas
verksamhet påkallades\ vida mera än nu är förhållandet, hafva
dylika sammanslagningar ofta egt ruin, utan att några olägenheter deraf i ifrågavarande
hänseende försports. Den af motionären påpekade besparing i resekostnader,
som förändringen skulle medföra, torde icke vara förtjent af någon
synnerlig uppmärksamhet. I allmänhet är det jemförelsevis af ringa inflytande
på kostnadsbeloppet för ett egodelningsrättssammanträde, om någon ledamot i
rätten färdats eu eller annan mil längre eller kortare väg, och berörda besparing
torde knappast uppväga de ökade resekostnader, som blefve en följd af
de ofta återkommande valen till egodelningsrättsledamöter, i fall föreslagna bestämmelserna
om viss tjenstgöringstid infördes. Det andra skälet, som motionären
anfört, eller att förändringen skulle leda till större trygghet i afseende
på erforderlig sakkunskap hos rättens ledamöter, lärer ej heller kunna uthärda
någon närmare granskning, då den pröfning, i fråga om jordens gradering m.
in., som tillkommer egodelningsrätten, måste grunda sig på undersökning vid
sammanträde på stället, dervid tillförlitliga upplysningar jemväl angående prisförhållandena
i orten lätteligen kunna vinnas. Vidare har motionären uttalat
farhåga att den större tidsspillan, som vore förenad med de långväga resorna,
kunde försvåra möjligheten att finna lämpliga personer, villige att åtaga sig
ifrågavarande befattning. Detta torde dock icke vara att befara. Ty utom det
att traktaments- och resekostnadsersättning i förhållande till resans längd åtnjutes,
förlänar sjelfva befattningen sin innehafvare ett visst anseende, som nu
i allmänhet eftersträfvas, men som utan tvifvel skulle väsendtligen minskas, i
fall, såsom motionären föreslagit, antalet af egodelningsrättsledamöter ökades på
samma gång deras tjenstgöringstid inskränktes till några få år.

Det är klart, att garantien för den kontinuitet och den mera omfattande
eifai enhet, som en längre tids oafbruten tjenstgöring medför, förminskas i den
mån antalet ledamöter ökas och tjenstgöringeu dem emellan fördelas. Med

afseende å ej mindre beskaffenheten af de mål, hvilka af egodelningsrätt

afgöras, än äfven den omständighet, att hvarje ledamots röst här gäller lika

mycket som ordförandens, med den skilnad endast, att den senare vid lika
röstetal bestämmer utgången, är det af synnerlig vigt, att ledamöterna i denna
rätt besitta erforderliga egenskaper för utöfvandet af ett så maktpåliggande
domarekall. Och just af sådan anledning är det, som skiftesstadgan föreskrifver,
att ordinarie domaren i orten skall vara ordförande i egodelningsrätten,
derest icke, vid hans förfall, efter hvad serskild! stadgadt är, annorlunda af

vederbörande Hofrätt förordnas, eller Kongl. Maj:t, på innevånarnes gjorda anhållan
eller eljest förekomna anledningar, för större eller mindre distrikter,
skulle i nåder finna godt att särskild person dertill utse.

Bih. till Likså. Prot. 1874. 7 Sami. 6 Häft.

2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

För öfrigt kan emot förslaget anmärkas, att i vissa orter finnas tingslag,
hvilka, ehuru bestående af blott ett härad eller del af ett härad, dock till sin
omfattning äro vida större än månget annat tingslag, som uppkommit genom
sammanslagning af två eller flera härader, samt att de olägenheter, hvilka
motionären velat afhjelpa i tingslag af sistnämnda beskaffenhet, enligt förslaget
komrne att qvarstå på andra ställen, der olägenheterna af det bestående förhållandet
kunna vara ännu större.

Med stöd af hvad anfördt blifvit får Utskottet hemställa,

4:o) att nu omhandlade motion måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 5 Mars 1874.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Beser vatio ner:

af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herr Caspersson, Friherre Wrede,
Herr Philipsson, Herr Lyth och Herr Elfstedt sig förenade: “I motsats mot
Utskottets vid 2:dra punkten uttalade mening synes mig “billigheten" ingalunda
fordra eller ens medgifva att eu delägare i skifteslag som genom gällande lag
fått sig tillförsäkrad förmånen af tryggad besittningsrätt till den jord han vid
laga skifte erhållit, skulle nödgas afstå derifrån för det besittningen af samma
jord finnes förmånligare för en annan delägare. Än mindre torde det allmännas
rätt vara beroende deraf att ett egoutbyte om än “lämpligt och behöfligt" skulle

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

“någon gång“ få anstå till dess vederbörande kunde derom öfverenskomma;
och om genom sådan öfverenskommelse den, som af egoutbytet icke har något
gagn, betingar sig andel i de förmåner, hvilka genom detsamma tillskyndas den
andre, synes mig anspråket härå icke kunna tillskrifvas “föga aktningsvärda
bevekelsegrunder.“ De grundsatser Utskottet framhållit vid afstyrkandet af
Herr Uhrs motion, synes mig tillämpliga jemväl i förevarande fall, och obestridligt
torde vara att, om dessa grundsatser åsidosättas, konseqvensen måste
leda derhän, att hvarje laga skifte får rubbas då en bättre egodelning kan åstadkommas,
hvilket visserligen blefve gagneligt för landtmätare i allmänhet och
en eller annan jordegare, men ingalunda skulle lända till jordbrukets utveckling
och förkofran, hvars oeftergifligaste vilkor är tryggad besittning af den
jord, på hvilken kapital och arbete nedlägges. På grund häraf anser jag
Herrar Sandstedts och Johan Bengtssons motion icke böra bifallas.“

af Herr von Sydow, som ansåg att motionerna borde endast på det
sätt bifallas, att nedannämnde §§ i skiftesstadgan erhöllo följande förändrade
lydelse:

a§ 56.

Förekomma, mot angränsande byar och hemman, å ömse sidor erkända
råskilnader, som gå i flera bugter och krökningar; och kunna dessa räskilnader,
genom utbyte af sådan jord, som efter ordentlig uppskattning, enligt
hvad i 64 § sägs, i vederlag tagas kan, ledas efter räta linier samt besparing
i hägnadsbesväret och lättnad i häfden för delegarne derigenom beredas; då
skall sådant utbyte ske, om det å endera sidan yrkas och andra sidan ej
genom flyttning af läget märkligt mehn lider; och kåfve den rätt till skadestånd,
efter thy i 100 § stadgas, som bättre häfdad jord mister, än den han i
stället får. Till öfverläggning i detta ämne skola vederbörande, på sätt i 22
och 23 §§ sägs, till särskildt sammanträde kallas.

Har hemman i skifteslaget ega inom annat hemmans eller annan bys
rågång, eller annat hemman eller annan by inom skifteslagets rågång, och å
ena sidan sökes, att den ega för beqvämligare läge mot annan jord utbytas
må; vare ock lag, som ofvan sagdt är.

I fråga om egoutbyte emellan särskilda lotter i by eller hemman, som
förut undergått skifte, hvilket faststäldt bli fult gälla äfven hvad i denna § stadgadt
är; dock må sådant egoutbyte ej så långt utsträckas, att den förra egoindelningen
derigenom i väsendtlig mån rubbas, utan så är, att de. hvilhas rätt är af frågan
beroende, derom sig förena.

12

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13.

§ 59.

Hvad nu rörande egoutbyte (orden: emellan byar och hemman, hvilka
ord i § här förekomma, skulle utgå) i förening med egoskifte stadgadt är.
galle äfven," då frågan derom, utan sammanhang med sådant skifte, förekommer
likasom ock då stadsjord möter egor å landet, eller fråga eljest uppstår om
utbyte af stadsjord mot ega å landet.

§ no.

Den kostnad, som till skifte fordras, så till landtmätares och gode mäns
aflöning, som till karte- och protokollslösen, äfvensom till handtlangning, skola,
der ej annorlunda är särskildt stadgadt, alla delegare, hvilkas egor dervid ingått,
gemensamt vidkännas, hvar och eu efter som han vid skiftet egolott
njutit. I kostnad för annan landtmäteriförrättning, som flere rörer, läge eu
hvar, som deraf nytta häfver, del efter thy, som skäligt pröfvas; dock vare i
fråga om egoutbyte emellan särskilda skifteslotter i by eller hemman., som förut
undergått skifte, hvithet faststäldt blifva, den som åtgärden sökt, skyldig att ensam
gälda kostnaden för utbytets verkställande. “