Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1873:LU13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Aiik. till Riksd. Kansli den 4 Mars 1873, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande lags
staaganden angående dels mannens målsmansrätt öfver hustrun
och dels giftorätt i bo.

Uti särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner (N:is 92 och 103),
Indika blifvit till Lag-Utskottet remitterade, hafva Herrar W. Walldén och Pehr
Nilsson från Norrbottens län yrkat,

den förre: ratt Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af 8, 9, 10 och 11 kap. Giftermålsbalken och
dermed sammanhang egande lagrum, att gift qvinna, der icke annorlunda blifvit öfverenskommet,
må ega att sjelf råda öfver henne genom arf eller förvärf enskildt
tillhörig egendom, eller åtminstone öfver sin egen arbetsförtjenst, äfvensom till de
förändrade bestämmelser i öfrigt, som deraf böra blifva en följd;» och

Herr Pehr Nilsson: »att 10 kap. 2 § Giftermålsbalken måtte erhålla sådan
förändrad lydelse: Man och hustru ege, sedan de byggt äktenskap eller sammanvigde
äro, giftorätt till hälften hvardera, så i den fasta som i den lösa egendomen, ehvad
den är ärfd eller förvärfd; samt att i sammanhang dermed 12 kap. 3 § Ärfdabalken,
i hvad den stadgar om efterlefvande makes fördel, må upphöra att vara gällande,
då den aflidna eger efterlefvande bröstarfvingar.»

Herr Walldén, hvilkens motion after att åt den gifta qvinnan bereda en mera
sjelfständig och mot ekonomiskt obestånd betryggande ställning än nu varande lagBih.
till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 7 Haft. f

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

stiftning medgifver, har hufvudsakligen anfört, att, under det föreskrifterna om lika
arfsrätt, qvinnans myndighet och giftomannarättens upphörande i förening med särskilda
åtgärder för beredande af nya förvärfskällor syftat att åt den ogifta qvinna»
gifva eu rättvis och tidsenlig ställning, lagstiftningen angående den gifta qvinnan,
medelst bibehållande af mannens oinskränkta målsmansrätt öfver hustruns egendom
och arbetsförvärf, fortfarande hvilade på flydda seklers föråldrade grund. Da rättighet
tillerkändes den ogifta qvinnan att råda öfver sig och sitt gods, borde hon få
behålla denna rättighet när hon inträdde i äktenskap. Familjens enhet och lycka
skulle ej deraf rubbas, der förhållandena vore sådana, som betinga ett lyckligt äktenskap,
och hustrun ansåge mannen förtjena hennes förtroende. Hon komme då otvifvelaktigt
att åt mannen öfverlemna förvaltningen af bådas egendom och skötandet af
de yttre affärerna. I motsatt fall kunde ej lagbestämmelserna om mannens målsmansrätt
åt familjen bereda annat än en skenbar yttre enhet. Det vore isynnerhet
för den s. k. arbetsklassen, som frågan om afskaffande! af mannens målsmansrätt i
förevarande hänseende vore af så utomordentligt stor vigt. Hustruns arbetskraft,
hennes förmåga att spara och sammanhålla det lilla betydde här så mycket; och
säkerligen skulle mången genom mannens oförstånd eller oordentliga lefnadssätt utarmad
arbetarefamilj hafva blifvit räddad från fullständigt elände, om hustrun egt laglig
rätt att förfoga öfver sitt arbetes lön. Endast i lyckliga äktenskap, der makarne
stå till hvarandra i det förhållande att intet kif om mitt och ditt kan uppkomma,
funnes verklig egendomsgemenskap, men sådana äktenskap utvecklade sig utan afseende
å innehållet af några för dem temligen likgiltiga lagbestämmelser, hvilka i
bästa fall utgjorde blott ett tomt uttryck för ett förhållande, som jemväl derförutan
skulle vara det normala. Lagen borde i förevarande fall afse undantagen, de olyckliga
äktenskapen, och i dem träda emellan för att värna den svagas rätt och skydda
familjens existens. Visserligen hade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 17 Maj
1871 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 8 kap. 1 § Giftermålsbalken, att
genom äktenskapsförord kunde betingas rättighet för hustru att råda öfver sin enskilda
egendom, äfvensom till de förändrade bestämmelser, som deraf borde blifva en följd;
men sådana lagstadganden, om än de kunde i någon mån gagna inom de högre och
bildade klasserna, skulle antagligen för de fattige och okunnige blifva utan betydelse,
samt hade dessutom det felet att, såsom afseende undantag från regeln, redan före
äktenskapet, eller just som det skall afslutas, utså frön till misstro och köld makarne
emellan. Ett annat medel att i någon mån betrygga den gifta qvinnans rätt
och bryta målsmansrättens i all dess stränghet genomförda princip innefattades i Kongl.
Förordningen om boskilnad den 18 September 1862; men detta medel finge ej användas
förr än konkurs stode för dörren eller det blifvit alldeles uppenbart, att mannen
sin målsmansrätt missbrukat, och i beggedera fallen kunde befaras, att föga om
ens något återstode för hustrun att rädda. Proceduren vore dessutom förenad med

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13,

3

omgång, chikan och obehag, samt erforderlig bevisning ofta omöjlig att åstadkomma.
De svårigheter, som härvid mötte qvinnan ur de högre och mera bildade klasserna,
blefve ännu större för qvinnan af arbetsklassen, hvilken icke egde tillfälle till erhållande
af de råd och den hjelp, hvarförutan hon, som kanske ej ens hade aning om
boskilnadslagens innehåll, icke kunde göra sin rätt gällande. Vid sådant förhållande
och då ännu ej någon åtgärd veterligen blifvit i anledning af ofvannämnda underdåniga
skrifvelse vidtagen, ansåge motionären lämpligast, att frågan i hela dess vidd
gjordes beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

I afseende härå får Utskottet till en början erinra, hurusom vid flera föregående
riksdagar likartade framställningar blifvit gjorda, utan att hafva vunnit bifall
eller ens något synnerligt understöd inom representationen. Väl har man erkänt
hehofvet att åt hustrun bereda skydd emot mannens missbruk af målsmansskapet och
den derpå grundade rätt att förvalta boets egendom, men detta har i allmänhet ansetts
böra ske, icke genom upphäfvande af denna rätt, utan genom att undantagsvis
inskränka densamma i de fall, dä sådant finnes nödigt.

Utskottet delar dessa åsigter. Äktenskapet, för att motsvara sin idé, fordrar
att makarne utan skilda intressen samverka för familjens gemensamma väl. Det
husliga samfund, som genom äktenskapet uppkommer, kan icke undvara ledningen af
en styrande vilja, och om denna styrelse skall vara god, måste deri finnas enhet
och planmessighet. Men detta vore icke möjligt, om den ena makans vilja skulle
gälla lika mycket som den andras. I de fall derföre, då vid ordnandet af de gemensamma
angelägenheterna skiljaktiga meningar makarne emellan uppstå, måste
endera gifva utslaget; och då lagstiftningen lagt den beslutande makten i mannens
hand, torde sådant få anses öfverensstämmande med sakens natur. Det är dock icke
endast hustrun, men äfven i viss mån mannen, som genom äktenskapets ingående
afsäger sig sitt förra oberoende. Ömsesidig benägenhet att rätta sig efter hvarandras
önskningar blir en följd af kärleken och förtroendet. Saknas dessa vilkor för ett
lyckligt äktenskap, och visar det sig att mannen missbrukar sin makt, då är enheten
i mer eller mindre män bruten, och då, men också först då, hör lagen vara beredd
att lemna skydd åt den svagare.

Emedan enheten är och bör vara normala förhållandet, måste lagarne gifva
sin bekräftelse derå. För undantagsfall gälla undantagslagar, enligt hvilka till och
med en fullständig upplösning af äktenskapsbandet understundom måste medgifvas.
Att lemna hustrun rätt att annorledes än efter sådant förord, som i Riksdagens ofvan
åberopade skrifvelse omförmäles, undandraga mannens förvaltning någon del af boet,
utan att mannen visat sig olämplig att förvaltningen handhafva, anser Utskottet hvarken
principielt riktigt eller gagneligt. Derigenom skulle otvifvelaktigt frön till misssämja
vida mer än genom äktenskapsförord utsås, samt osäkerhet och oreda i boets
förvaltning uppstå; hvarförutom ihågkommas bör, att äfven fall kunde inträffa, då

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

hustrun komme att genom sin förvaltning förslösa egendom, som under nuvarande
förhållanden åt familjen besparas.

Förekomma giltiga skäl för hustrun att få mannen skild från förvaltningen
af hennes andel i boet, så lemnar boskilnadslagen dertill anvisning. Åtgärden blir
sällan gagnlös, om den i rätt tid vidtages, och erfarenheten visar ingalunda att råd
och hjelp härvid saknas för den, som deraf är i behof. Huruvida åter rättigheten
att söka boskilnad kan utvidgas eller processen dervid förenklas, är en vid föregående
riksdagar omtvistad fråga, hvarom förevarande motion icke gifver Utskottet direkt
anledning att inlåta sig i undersökning.

Att, såsom motionären alternativt föreslagit, gifva hustrun laghestämd rätt
ätt, derest . ej annorledes blifvit öfverenskommet, råda öfver sin arbetsförtjenst, kan
Utskottet ännu mindre tillstyrka. Så länge boet under gemensam förvaltning sammanhälles,
måste frukterna af ej blott mannens utan äfven hustruns verksamhet tagas
i anspråk för dess underhåll och förkofran. Den enes så väl som den andres arbetsförtjenst
måste följaktligen blifva gemensam egendom. Att ställa sådan egendom
under hustruns särskilda förvaltning komme icke att låta väl förena sig med mannens
förvaltning af hennes enskilda. Ej heller vore det billigt att genom lag gifva hustrun
rätt att förfoga öfver sin arbetsförtjenst, utan att tillika stadga skyldighet för henne
att deraf lemna bidrag till familjens uppehälle. För öfrigt blefve det mången gång
svårt, om icke alldeles omöjligt, att bestämma hvad eller huru mycket hustrun med
sitt arbete förtjenat eller huru mycket af sin arbetsförtjenst hon borde lemna i bidrag
till familjens uppehälle; och utan tvifvel skulle tvister makar emellan häraf
blifva en följd.

På grund af hvad anfördt blifvit och då några sådana förändrade förhållanden
icke torde hafva inträffat, att Riksdagen deraf kunde finna sig föranlåten nu frånträda
de åsigter, hvilka legat till grund för dess genom ofvanberörda skrifvelse den
17 Maj 1871 gjorda underdåniga framställning, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Herr Walldéns ifrågavarande motion ej måtte till någon
vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Herr Pehr Nilssons förslag, till hvars behandling Utskottet nu öfvergår, afser
att utsträcka egendomsgemensamheten för äkta makar till den fasta egendom på landet,
som endera före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärfvat och hvilken,
enligt nu gällande lag, är den makans enskilda tillhörighet, deri den andra ej någon
giftorätt eger. Vid nästlidne riksdag väcktes hufvudsakligen enahanda förslag, hvilket,
i öfverensstämmelse med dåvarande Lag-Utskotts yttrande i ämnet, blef af Riksdagen
förkastadt. De af Lag-Utskottet då anförda skäl, hvilka föranledde en sådan utgång,

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 13. 5

synas fortfarande ega giltighet, och Utskottet anser sig derföre nu endast behöfva
återgifva desamma.

Med erinran att Lagkomitén och Lagberedningen icke blott bibehållit den i
gällande lag stadgade inskränkning i giftorätten, utan tillika från giftorätt undantagit
ärfd eller före äktenskapet förvärfd fastighet i stad, hänförde Utskottet sig till följande,
af Lagkomitén afgifna yttrande i ämnet: »När bolaget emellan makarne uppkommer,
är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas,
utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvas, som skall
utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar
och annan lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde,
om det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår
fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande ingen
svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma på de bestämda formaliteter,
under hvilka förord ega rum, huruvida hvad af hvardera maken enskilt i
lös egendom införes må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad
att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på
fastighet. Genom det att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär
man alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan egendom, tillhörig den andra.
Utan att misskänna makarnes egen böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet
eller att gemensamt bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen
med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde
omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer i en annan slägt.»

Härtill fogade Utskottet det tillägg, att om, såsom ofta varit anmärkt, våra
äktenskaps- och boskilnadslagar icke vore nog verksamma att skydda hustruns egendom
emot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt, syntes häraf kunna
hemtas ett ytterligare skäl att bibehålla ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes,
att den fastighet, som hustrun före äktenskapet egt eller sedan ärft, gåfves
till spillo. Den föreslagna förändringen vore i allt fall så mycket mindre af något
verkligt behof påkallad, som makar, derest de ville med hvarandra dela sin förmögenhet,
hade en utväg dertill sig anvisad genom den utsträckning, som testamentsrätten
nu mera erhållit.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

2:o) att Herr Pehr Nilssons omförmälda förslag ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 4 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

H. Gr. v. Gfegerfelt.

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

lies er v atio ner:

af Herr Philip sson: ”Del torde ej kunna förnekas, att de förändringar, hvilka
under loppet af nära tre decennier, tid efter annan, vidtagits uti lagstiftningen, rörande
den svenska qvinnans ställning, varit egnade att uti allt högre och högre grad
leda till hennes likställighet med mannen, i afseende å åtnjutande af medborgerliga
rättigheter. Att dessa förändringar endast långsamt kunnat genomföras, är en följd
deraf, att, enär de medfört ganska väsendtlig rubbning uti bestående förhållanden,
de nödvändigtvis måst föregås af en allmännare förändring uti rådande föreställningssätt.
Det är derföre lätt förklarligt, att hvarje gång lagförslag i dylik riktning
blifvit framställda, de största betänkligheter deremot uttalats; men, då erfarenheten
städse ådagalagt, att dessa betänkligheter lyckligtvis ej motsvarats af verkligheten,
så vill det äfven synas, som borde man, beträffande det återstående lagstiftningsarbetet
inom ifrågavarande område, gå till väga, visserligen med varsamhet, men
på samma gång äfven med tillitsfullt hopp om en lycklig framgång.

Sedan Sveriges lag numera stadgar, dels att ogift qvinna, som fyllt tjugofem
år, skall vara myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå, samt dels att
mö, som myndig är, ej står under giftoman, måste den enklaste konseqvens fordra,
att den gifta qvinnan befrias från det besynnerliga omyndighetsförhållande, hvaruti
hon, omedelbart efter vigseln, af lagen ovilkorligen försattes. Behofvet af en dylik
lagförändring inses temligen allmänt; men svårigheterna att kunna åstadkomma fullt
ändamålsenliga nya bestämmelser anses nära nog oöfvervinneliga. Villigt erkännande,
att lagstiftningsarbetet inom familjerättens område — och det är på ett sådant man
här befinner sig — är ganska svårt, torde detsamma dock uti ej oväsendtlig grad
underlättas, om man uppdrager en bestämd gräns emellan de rent personliga rättsförhållandena
och de förhållanden, som falla inom förmögenhetsrätten. Om man
genast d priori påstår, att en sådan gräns ej bör uppdragas, enär äktenskapet ovilkorligen
förutsätter egendomsgemensamhet, då är det uppenbart, att man på denna
väg ej kan uträtta något; men oriktigheten af ett sådant påstående framgår ej mindre
af fäderneslandets egen lagstiftning, som ju medgifver upplösning af makars egendomsrättsliga
förhållanden, utan den ringaste förändring i afseende å det personliga
rättsförhållandet dem emellan, än ock deraf, att uti många europeiska länder separationsgrundsatsen,
beträffande makars förmögenhetsställning, vunnit en ganska vidsträckt
tillämpning, utan att man väl deraf är berättigad att draga den slutföljd, att äktenskapet
i dessa länder är beröfvadt någon del af sin ethiska karakter.

Lag-Utskottets Utlåtande N\o 13.

Det har härofvan blifvit yttradt, att den gifta qvinnan befinner sig uti ett
besynnerligt omyndighetstillstånd, och jag anser mig böra något närmare redogöra
för hvad jag med detta yttrande åsyftat. Sedan lagen uti 9:de kap. 1 § Giftermålsbalken
stadgat, att efter vigseln mannen är qvinnans rätte målsman och eger
söka och svara för henne, förekomma uti 11 kap. 3 § samma balk bestämmelser,
som ovedersägligen utmärka, att qvinnan, oaktadt tillvaron af ifrågavarande målsmanskap,
sjelf kan förfoga öfver såväl boets gemensamma egendom som ock öfver
sin enskilda fastighet. Förstnämnde § förutsätter nemligen, att båda makarne eller
endera, följaktligen såväl qvinnan som marinen, kan hafva gjort gäld i äktenskapet,
det vill säga ådragit boet skuld, hvaraf detsamma haft motsvarig nytta, samt stadgar
för sådant fall, att gälden skall betalas i främsta rummet af »bo oskifto i lösören
och aflinge, så ock af beggederas hus och egendom i staden». »Räcker det ej
till fulla gälden», heter det vidare, »då fylles det, som brister, af begges enskilda
arfvejord och odalfasta å landet, efter den andel, hvardera i gälden och bolaget eger».
Och slutligen föreskrifves: »Häfver ej utan endera egen jord; är det mannen, betale
då det, som återstår och gäldas skall, med sin arfvejord, så långt den räcker. Är
det hustrun, betale ej mer, än dess andel i gälden; utan så är, att man och hustru,
begge för en, och en för begge, sig till gäldens betalning förskrifvit hafva.»

Af dessa lagbestämmelser framgår otvifvelaktigt, att, då den förutsatta skuldsättningsåtgärden
från qvinnans sida onekligen innefattar ett medelbart förfogande
öfver boets tillgångar, hon ingalunda kan sägas vara fullständigt omyndig, hvilket
ej heller skulle motsvara den föreställning hos lagstiftaren, som funnit sitt uttryck
uti §:ns slutord, eller att hustrun, solidariskt med mannen, förskrifvit sig till betalning
'' af gäld. Å andra sidan förekomma deremot uti såväl ifrågavarande kapitel
som ock uti andra lagrum sådana inskränkningar i afseende å den gifta qvinnans
dispositionsrätt öfver boets tillgångar, att desamma, jemförda med stadgandet om
mannens målsmansrätt, gifvit en lätt förklarlig näring åt det allmänna föreställningssättet,
att den gifta qvinnan befinner sig uti ett ännu djupare omyndighetstillstånd,
än den femtonårige ynglingen, som, ehuru hans arf af förmyndare förvaltas, sjelf
eger att råda öfver hvad han förvärfver, hvaremot den förstnämndas arbetsförtjenst
icke kan undandragas mannens målsmanskap.

Ehuru jag ingalunda är nog djerf att tilltro mig kunna lösa en af de svåraste
uppgifter, hvilka lagstiftaren har sig förelagda, vågar jag likväl här uttala min
åsigt om det ändamålsenligaste sättet att reglera förmögenhetsförhållandet emellan
man och hustru. Med tillämpning af hvad här ofvan yttrats om nödvändigheten att
noggrant skilja det personliga förhållandet från egendomsförhållandet emellan makarne,
torde det för lagstiftningen blifva nödigt, att, i afseende å förstnämnda förhållande
meddela bestämmelser för det fall, att skiljaktiga åsigter hos makarne yppas, samt
att dervid åt mannen öfverlemna beslutanderätten. Deremot synes det mig, som
kunde, i afseende å egendomsförhållandet, följande grundsatser vinna tillämpning:

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

l:o) Lagens stadgande^ beträffande giftorätt, böra, till undvikande af alltför
stor rubbning i nuvarande förhållanden, förblifva oförändrade, helst det är de blifvande
makarne obetaget att, medelst äktenskapsförord, reglera denna rätt.

2:o) Föreskriften, att mannen är hustruns målsman upphäfves, så att den
gifta qvinnan betraktas såsom myndig vid hvilken ålder som helst. Häraf kan visserligen
följden blifva den, att hustrun varder myndig vid en tidigare ålder, än
mannen; men, då qvinnan, såsom enka, redan nu kan vara myndig, sedan hon nyligen
fyllt femton år, så torde ifrågavarande eventualitet sakna all betydelse.

3:o) Makarne tillerkännas fullkomlig likställighet, i afseende å förmögenhetsförvaltningeu,
så att hvardera eger att ensam råda öfver den egendom, hvaruti den
andra makan ej har giftorätt, hvaremot begge gemensamt förvalta boets tillgångar.
Härvid möter naturligtvis den fråga, åt hvilkendera makan beslutanderätten skall öfverlemnas,
vid uppkommande skiljaktiga åsigter; men denna fråga, ehuru, med afseende
å nuvarande förhållande, fullt berättigad, torde likväl ega vigt, mera utur teoretisk
än utur praktisk synpunkt. Lika litet som två personer, Indika med hvarandra ingått
bolag, för bedrifvande af affärsverksamhet, i allmänhet träffa öfverkommelse derom,
att den ene skall ega att framför den andre besluta i bolagets angelägenheter, utan
förhållandet i sådant afseende regleras af sig sjelf, i följd af dels bolagsmännens,
från känslor af ömsesidig aktning och förtroende härledda personliga ställning till
hvarandra, och dels deras omtanka för egna fördelar; lika litet, ja ännu mindre, torde
det vara erforderligt, att lagen angifver sättet för biläggande af dylika meningsskiljaktigheter
emellan äkta makar, hos hvilka dessa känslor och denna omtanka helt
visst i allmänhet förefinnas i ännu högre grad. Häremot torde invändas, att äktenskapet
väl ej är ett vanligt bolag, och denna invändning är fullt befogad; men utom,
det, att jemförelse!! emellan dessa två föreningar ligger ganska nära till hands i
följd af lagens härofvan omförmälda stadgande i 11 kap. 3 § Giftermålsbalken,
der lagstiftaren sjelf begagnat ordet »bolag», för att beteckna egendomsförhållandet
emellan makarne, torde det väl ej kunna förnekas, att de begge föreningarne, utan
att vara liktydiga, erbjuda ganska många jämförelsepunkter. Fn sådan är otvifvelaktigt
den, som företer sig vid tanken derpå, att skiljaktig uppfattning inträder emellan
bolagsmännen, i afseende å vården om bolagets angelägenheter, i öfverensstämmelse
med dettas sanna fördelar. 1 sådant fall vidtaga de, så snart som möjligt,
den enkla utvägen att upplösa bolaget; och det är just denna utväg, som den svenska
boskilnadslagen anvisar makar, hos hvilka enahanda uppfattning vunnit insteg. Uti
denna speciallag, som, till förekommande af eu hos den stora allmänheten lätt förklarlig
förvexling'' med begreppen om äktenskapsskilnad och skilnad till säng och
sate, hvilka ju afse rubbning i makarnes personliga rättsförhållande, rättare borde
benämnas »boskiftesstadga», erfordras emellertid en förändring i den riktning, som
angifves uti herr Carléns reservation emot 1871 års Lag-Utskotts utlåtande, så att
såväl mannen som hustrun, närhelst de finna det för sig angeläget, berätttigas att,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o .t3. •’

efter anmälan hos domstol, vinna boskifte. De betänkligheter, hvilka under diskussionen
om utlåtandet vid 1871 års riksdag inom Andra Kammaren framhollos emot
herr Carléns förslå», som dock endast åsyftade den ifrågasatta rättigheten för qvinna
blefvo på ett. i min tanke, öfvertygande sätt af reservanten och de talare som
delade hans mening vederlagda; och jag är förvissad derom att detsamma med den
utsträckning, som borde blifva en följd af makames likställighet, i afseende å egendomsförhållandet,
innefattar den enda praktiska lösning af frågan.

4-o) Af makames nyss omförmälda likställighet bör, enligt mitt förmenande,
iemväl följa, att alla de stadgande^ hvilka för närvarande i lagen förekomma, i
syfte att åt den gifta qvinna.! bereda förmåner framför mannen upphäfvas; likasom
gällande förordning om fattigvården, i afseende å mannens förbindelse att försörja

hustrun, måste undergå nödig revision. „ ,

5;o) Vidkommande slutligen föreskrifter, rörande betalning af makames gemensamma
eller enskilda skulder, så synas nuvarande stadganden härom till stor del
kunna bibehållas, dock med de modifikationer och närmare bestämmelser, som blifva

en följd af makarnes förändrade dispositionsrätt.

Mycket skulle än vidare kunna anföras uti denna vigtiga fråga; dock, enär
finner, att det hittills nedskälla vida öfverskrider det öfliga omfånget af eu
reservation, måste jag låta bero vid de nu angifna synpunkterna för ämnets behandling.
Att häremot mycket skall kunna anmärkas, derom ar jag fullt förvissad, men
då sakens utredning, genom eu diskussion i ämnet, kan befordras, har jag icke tvekat,
att låta min uppfattning komma till Riksdagens kännedom, helst jag ingalunda ansett
mig kunna med min röst bidraga till det slut, hvaruti Lag-Utskottet slädnät ehuru
lag ej heller kunnat tillstyrka bifall till herr Walldéns motion, för såvida dermed
åsyftas en lagförändring i sådan riktning, att gift qvinna, der e, annorlunda bil vi
öfverenskommet, må ega att sjelf råda öfver henne genom arf eller förvärf en,kildt

tillhörig egendom, eller åtminstone öfver sin arbetsförtjenst.

Enligt mitt förmenande skulle nemligen en dylik lagförändring, isynnerhet
såvidt den after hvad hustrun förvärfver, och således äfven hennes arbetsförtjenst,
långt ifrån att afhjelpa de nuvarande olägenheterna, endast leda till förvecklingar,
enär, under förutsättning att gällande stadganden om giftorätten, i afseende a egendomsgemensamhet,
bibehållas, det är nära nog omöjligt att meddela särskilda bestämmelser
för den egendom, som hustrun förvärfver. Tv af ifrågavarande kommunikabilitet
följer ju. att, likasom hustrun har giftorätt uti hvad mannen förvärfver, så
fiar äfven mannen giftorätt uti den egendom, som, genom hustrun, tillvinna» det
gemensamma boet, och utom det, att i många fall stor svårighet skulle uppstå, för
bedömande af hvad som kunde sägas vara af den ena makan, med den andras uteslutande
från all medverkan, ensam förvändt, helst denna medverkan icke sällan
torde vara af medelbar, men icke förty ganska väsendtlig beskaffenhet, sa ligger en
ytterligare anledning till förveckling uti den helt visst ofta inträffande möjlighet, att
T,ih. till lUJcsd. Vret. 1S73. 7 Sami. 7 Höft.

10

Lag-Utskottets Utlåtande 1V:o 13.

qvinnan användt sin arbetsförtjenst till inköp af någon möbel eller husgeråd spersedel,
hvars undanhållande från mannens dispositionsrätt, kanhända understundom flera år,
sedan köpet egt rum, skulle vara förenadt med en ganska odiös beväringsskyldighet.
Härförutan bör öfvervägas, att, hurudan lagstiftningen, om den inskränkes till dylika
bestämmelser, än gestaltar sig, det icke skall blifva lätt för hustrun att freda sig
mot mannens maktmissbruk. Ehuru svårighet i sådant afseende äfven qvarstår, i
händelse mannens målsmansrätt helt och hållet upphäfves, torde det likväl ej kunna
förnekas, att det på hela hans uppfattningssätt af sitt förhållande till hustrun skulle
utöfva ett välgörande inflytande, om han uti hustrun såge en med sig i allo likställd
person. Åtminstone komme i thy fall lagstiftningen icke vidare att bära ansvaret
derför, att mannen, då han, mot hustruns bestridande, sätter sig i besittning af egendom,
som bort till det gemensamma boets förmån användas, för att nyttja den till
ändamål, som dermed stå i uppenbar strid, anser sig utöfva en fullt legal handling.

Nu antydda betänkligheter kunna i viss mån åberopas emot den af 1871
års Riksdag såsom ändamålsenlig befinna åtgärd, att uti underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagen af förslag till
••sådan ändring af 8 kap. 1 § Giftermålsbalken, att genom äktenskapsförord må

kunna betingas rättighet för hustrun att råda öfver sin enskilda egendom, äfvensom
till de förändrade bestämmelser i öfrig!, som deraf böra blifva en följd»; men härtill
kommer än vidare den omständighet, att mö, som ej står under giftoman, jemlik!
Kongl. Förordningen den 8 November 1872, numera sjelf eger göra sådant förord,
som i 8 kap. Giftermålsbalken sägs. Den af Riksdagen ifrågaställa lagförändring
skulle nemligen ofta sätta qvinnan i nödvändighet att, före sitt äktenskap,
med sin blifvande make afhandla ett högst ömtåligt och grannlaga ämne, eller ock
att afstå från begagnande af den rättsförmån, som lagen anvisat henne. Sannolikt
komme hon i de flesta fall att föredraga sistnämnda alternativ, i följd hvaraf den
med lagförändringen afsedda fördel sällan skulle komma till stånd.

Det är af dessa skäl, som jag vågar vördsamt hemställa:

att Riksdagen, i anledning af hvad Herr Walldén i sill motion
anfört, måtte besluta, att i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t, vid pröfning af 1871 års Riksdags nyss omförmälda
underdåniga framställning, täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida ej, med särskild! fåstadt afseende å den
sedermera vidtagna lagstiftningsåtgärd, hvarigenom mö, som ej
står under giftoman, berättigats att sjelf göra äktenskapsförord,
lagstiftningen rörande den gifta qvinnans egendomsförhållande
bör gå uti den riktning, att densamma i vidsträcktare mån, än
som med sistnämnda skrifvelse åsyftats, befrämjar hennes likställighet
med mannen i förmögenhetsrättsligt hänseende.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

11

af Herrar Sven Nilsson, C. A. Larsson och Westerdal, som instämt med
Herr Philipsson; samt

af Herr Königsfelt, hvilken, då han ej, såsom han önskat, nu ansett bifall
till motionen kunna vinnas, inskränkt sig till att instämma i det slut, hvartill Herr
Philipsson kommit.

Herr Oarlén har begärt få antecknadt att han i frågans behandling inom
Utskottet icke deltagit.