Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12

Utlåtande 1872:LU12

11

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

ett berättigande, eller åtminstone en allmän praxis, att boutredningsmannen, myndlingarnes
anhörige, eller den afgående förmyndaren, för rätten föreslå den tillämnade
förmyndaren, har jag trott det ej skulle möta särdeles stora svårigheter eller
fordia långa omvägar att få granskningsmännens bevis öfver lämpligheten af den som
till föimyndare pa förslag uppfördes, innan han af rätten dertill förordnas.

Da jag således är af den öfvertygelsen, att motionärens förslag i båda fallen
hafva både billighet och rättvisa för sig, och då jag icke heller har någon farhåga
föi dess praktiska och ändamålsenliga genomförande, har jag ansett mig vara oförhindtad
att yrka bifall till hans förslag i de 2:no angifna punkterna".

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1872, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om antagande af uppgjorda
förslag dels till lag om inskrifning i fastighetsbok
jemte i sammanhang dermed erforderliga författningar,
dels till förordningar om lagfart med fastighet^äng samt
om inteckning i fast egendom in. m.

Ifrågavarande motioner hafva blifvit inom Andra Kammaren framställda af
Herr J. F. Fredriksson (motionen N:o 107) och Herr J. Sjöberg (motionen N:o 102);
och åligger det Lag-Utskottet att, till följd af erhållna remisser, yttrande öfver motionerna
afgifva.

Förstnämnde motionär bär hufvudsakligen anfört, att, sedan den, i anledning
af Rikets Ständers uti underdånig skrifvelse den 11 Augusti 1860 framställda
anhållan, af Kongl. Maj:t förordnade komité för utarbetande af förslag till
förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet
den 10 Juli 1867 afgifvit förslag, som innefattade en fullständig lagstiftning angående

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

så "kallade fastighetsböcker, så hade Högsta domstolen, efter granskning af förslaget,
underkänt detsamma såsom overkställbar!. Frågan om ordnandet af lagfarts- och
inteckningsväsendet, i hög grad af behofvet påkallad, länge motsedd och sedan
mer än tio år stående på dagordningen, vore sålunda undanskjuten, och emellertid
fortforo alla de öfverklagade olägenheterna af den i detta hänseende bristfälliga
lagstiftningen och främst den, att fastighetskrediten vore störd och att penningar
emot inteckning i fast egendom betingade högre ränta än emot andra papper, under
det att i andra länder vanligen ett motsatt förhållande egde rum. En väsendtligen
bidragande orsak härtill läge deruti, att i andra länder iunnos inlörda
sådana af komiterade föreslagna fastighetsböcker, genom utdrag ur hvilka eu långifvare
med lätthet kunde förvissa sig såväl om eganderätten till den fastighet,
hvari hypotek erbjöds, som om de samma fastighet vidlådande gravationer, medan
åter i vårt land upplysningar i omförmälda hänseenden vore dels, såsom erfarenheten
med gravationsbevis ådagalagt, icke sällan otillförlitliga, dels svåra att vinna
och beträffande de afsöndringar, som från fastigheten tilläfventyrs skett, icke kunde
ur offentliga handlingar erhållas. Då således motionären förmenade införandet af
fastighetsböcker för eganderättens betryggande och för fastighetskrediten i hög grad
gagnande, ansåg han det vara af vigt att representationen komme i tillfälle att
bedöma, huruvida Högsta domstolens tvifvel om verkställbarheten af det utaf komitén
uppgjorda förslag till sådana böcker må finnas grundade; och föreslår motionären
alltså, “att Riksdagen ville till pröfning företaga de af komitén den 10 Juli
1867 afgifna förslag till fastighetsbok samt i sammanhang dermed stående författningar".

Herr Sjöberg åter bar andraga, att Högsta domstolen visserligen funnit sig
icke kunna tillstyrka, att förenämnda, af komiterades pluralitet afgifna förslag till
“Lag om inskrifning i fastighetsbok11 lades till grund för nådig proposition i ämnet,
vid hvilket förhållande Högsta domstolen ansett något särskild! yttrande öfver de
två andra till domstolen jemväl remitterade förslagen till förordningar angående
vissa lagförändringar i sammanhang med införandet af lagen om inskrifning i fastighetsbok
och om ändring af 11 och 17 §§ i Kongl. förordningen den 6 Augusti
1864 angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning oeh jordafsöndring icke
böra ifrågakomma, helst dessa sednare blifvit redigerade med hufvudsakligt afseende
på det större förslaget till lag i förstnämnda syftning. Men goda skäl förefunnos
dock för att det vigtiga ändamålet att söka åstadkomma en lag, som betryggade
besittningsrätten till och inteckningssäkerheten uti fast egendom, skulle kunna vinnas
inom en jemförelsevis kort tid. Af ett utlåtande i saken, hvarom fyra bland
de Högsta domstolens ledamöter, som deltagit i pröfningen af detta lagstiftningsärende,
sig förenat, syntes nemligen framgå, att de godkänt grunderna för de förslag
i ämnet, hvilka en af komiténs ledamöter framlagt såsom sin från komitépluralitetens
afvikande mening; och denna omständighet innebure tillräcklig anledning för

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

att frågan redan nu och i sitt närvarande skick kunde och borde underställas Riksdagens
bepröfvande, hvarvid torde böra särskildt framhållas, att bemälde reservant,
vid utarbetandet af sina förslag, på sätt han sjelf också angifvit, tagit till rättesnöre
Lagberedningens förslag i 8, 9 och 11 Kap. Jorda-balken, hvilket behandlar
nu ifrågavarande ämnen. Då nu härtill kom, att det redan år 1860 af den dåvarande
representationen inför Kong!. Maj:t uttalade behofvet af föreskrifter i redan
antydda syftning under den sedermera förflutna tiden visat sig allt mera oafvisligt,
och då en lagreform till betryggande af eganderättsförhållandena och fastighetskreditens
deraf beroende förstärkande äfvensom till motverkande af de tidt och ofta
förekommande bedrägerier, hvilka af den nuvarande bristfälliga lagstiftningen i detta
hänseende hemtade stöd och dymedelst tillskyndade enskilde oberäkneliga förluster,
icke vidare borde uppskjutas, hemställde motionären: “att Riksdagen måtte till pröfning
företaga och för sin del godkänna de af en ledamot i komitén för utarbetande
af förslag till förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt
till fastighet särskildt afgifna förslag till: l:o Förordning om lagfart med
fastighetsfång; 2:o Förordning om inteckning i fast egendom; 3:o Förordning om
vissa lagförändringar och andra föreskrifter i sammanhang med förändrade stadganden
angående lagfart med fastighetsfång och inteckning i fast egendom; samt
4:o Reglemente, hvarefter fäste- och inteckningsböcker skola inrättas och föras."

Lika lifligt, som motionärerne, inser Utskottet vigten af att en lagstiftning
i de ämnen, motionerna afse, måtte ju för dess heldre komma till stånd. Men
det skäl, som, enligt hvad den ene af motionärerne anmärkt, föranlät Lag-Utskottet
vid 1869 års riksdag att hemställa, det en då inom Första Kammaren väckt motion
om godkännande af komiterades ofta omförmälda förslag icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, synes äfven nu ega oförminskad giltighet. Utskottet ansåg
nemligen då, att, enär förslaget berodde på granskning af Högsta domstolen, lämpligast
vore att Riksdagen afvaktade den framställning i ämnet, hvilken från Kongl.
Maj:t vore att förvänta; och Utskottet kan icke nu finna, att hvarken den omständigheten
att Högsta domstolen, uti sitt efter fulländad granskning afgifna yttrande, ansett
•komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok icke böra läggas till grund
för nådig proposition i ämnet och således — på sätt den ene motionären uttryckt
sig — “underkänt detsamma såsom overkställbar^, eller det förhållande att —
efter hvad den andre motionären antagit — åtskillige af Högsta domstolens i granskningen
deltagande ledamöter godkänt grunderna för de af en reservant inom komitén
framlagda förslag böra, då ärendet i allt fall fortfarande är på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende, föranleda dertill, att ett annat förfaringssätt än tillförene vore från
Riksdagens sida lämpligare. Snarare synes ett ytterligare stöd för samma förfarande
kunna hemtas från tillkomsten af den lagbyrå, för hvilken Kong], Maj:t af sistförflutna
års lagtima Riksdag äskade anslag och som med detta års början trädt i
verksamhet. fy hvilka förarbeten än må hafva egt rum, kommer tvifvelsutan att

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

till nämnda lagbyrå öfverlemnas det slutliga utarbetandet af lagförslag i de ämnen,
der sådana af representationens hemställningar föranledas. Vid detta förhållande
lärer det mindre än någonsin vara skäl för Riksdagen eller närmast dess Lag-Utskott
att söka åstadkomma eu lagstiftning i förevarande hänseende. Utskottets
sammansättning och den mängd af göromål, som åligger detsamma, utgöra nemligen
hinder för utarbetandet af lagförslag i ett ämne af den omfattning, som det
förevarande, och då Högsta domstolen emot antagligheten af det utaf komiterade
uppgjorda förslag anfört betänkligheter samt icke ingått i pröfning af det utaf
reservanten afgifna, saknar representationen för sitt omdöme den ledning, som för
fattande af beslut i en så genomgripande fråga torde anses erforderlig. Erfarenheten
vid all lagstiftning har dessutom ådagalagt att, för ernående af det bästa möjliga
resultat, sjefva utarbetandet af lagförslagen bör verkställas af några få män af facket
och de sålunda utarbetade förslagen sedermera undergå den mångsidiga granskning,
som inom mer eller mindre talrika församlingar kan komma dem till del.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet — som med afseende
å det slut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit, ansett någon närmare
redogörelse för innehållet af de särskilda i motionerna åberopade lagförslagen icke
erfordras —- vördsamt hemställa,

att omförmälda motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

♦

Stockholm den 1 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservation:

af Herr Carlén.