Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1885:LU10

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

5

N:0 10.

Ank. till Rik ad. Kansli den 23 Febr. 1885, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande
af förmånsrätt för kommunalutskylder.

År 1878 antog Riksdagen för sin del en författning, hvarigenom
17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 8 Oktober 1861, skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för
gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom
utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående
utskylder för samma tid.»

Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anmärktes bland
annat, att införandet af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet
öfverensstämma med de regler, som borde gälla för en god
kreditlagstiftning; och, vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t,
så — med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då dels införandet
af en tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga belopp
som dem, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land stundom uppginge,
kunde verka menligt på den allmänna krediten, och något tvingande
behof af eu sådan åtgärd, hvarom fråga under flere föregående
riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke syntes vara ådagalagdt allenast
genom detta Riksdagens beslut, dels ock syftemålet med förslagets
antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder
för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i samma
egendom, såsom för kronans ränta af fast egendom egde rum — fann
Kongl. Maj:t, jemlikt nådig skrifvelse af den 8 Januari 1879, icke skäl
att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Riksdagen tillkännagaf sedermera i underdånig skrifvelse den 19
April 1881, att Riksdagen af anförda orsaker för sin del antagit följande
:

»Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting
eller kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt
stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Vid granskningen af detta förslag funno Högsta Domstolens fleste
ledamöter, likasom vid granskningen af föregående förslag, den hufvudsakliga
anmärkning böra göras, att införandet af nya tysta förmånsrätter
icke kunde anses öfverensstämma med de regler, som borde
gälla för en god kreditlagstiftning, hvarjemte särskildt anmärktes, att
då förslaget innehölle, att förmånsrätt i den lösa egendomen ej skulle
ega rum för de kommunalutskylder, som på grund af förslaget »gäldas»
ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huruvida härmed afsåges utskylder,
som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller
kunnat gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar
kunde leda till mycket olika resultat. Högsta Domstolens fleste ledamöter
ansågo det ej heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att jemlikt
127 § Utsökningslagen den nu föreslagna förmånsrätten, så vidt
den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande, då egendomen utmätningsvis
försåldes, hvilket förringade betydelsen af den för kommunerna
åsyftade förmånen. På dessa skäl funno sig Högsta Domstolens
fleste ledamöter ej kunna tillstyrka bifall till Riksdagens ifrågavarande
förslag.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, farm,
jemlikt skrifvelse till Riksdagen af den 20 Januari 1882, Kongl. Maj:t,
efter Statsrådets hörande, förslaget icke kunna godkännas.

Vid 1882 års riksdag väcktes å nyo fråga om beredande af förmånsrätt
åt kommunalutskylder genom framstäld motion, att »företrädesrätt
för utskylders utgående ur gäldbunden egendom måtte, i lös och fast

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

7

egendom, ega rum för landsting och kommuner näst efter den företrädesrätt,
som redan vore bestämd för kronoutskylder». Motionen afstyrktes
af Lag-Utskottet, hvars hemställan af Första Kammaren godkändes
utan öfverläggning eller votering, hvaremot Andra Kammaren
efter hållen öfverläggning utan votering, med afslag å Utskottets hemställan,
biföll motionen.

Vid innevarande riksdag har frågan åter upptagits af Herr A.
Svenson i Edum, hvilken, uti en inom Andra Kammaren afgifven och
till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 40, under åberopande af en,
enligt hans mening, sig allt mera yppande osäkerhet för kommunerna
å Jandet att kunna indrifva de kommunalutskylder, äfven för fastighet,
hvilka i vederbörlig ordning uttaxerats, föreslår, »att ett tillägg göres
i Kong], förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars
1862, så att förmånsrätt näst efter kronoutskylder beredes de kommunalutskylder,
som skola utgöras för fastighet.»

Då, såsom af den här ofvan lemnade redogörelse framgår, Kongl.
Maj:t, i enlighet med Högsta Domstolens yttranden, förklarat sig icke
kunna godkänna Riksdagens särskilda förslag af åren 1878 och 1881
om införande i vår lagstiftning af förmånsrätt för kommunalutskylder,
och detta på det hufvudskål, att införandet af nya tysta förmånsrätter
icke kunde anses öfverensstämma med de regier, som borde gälla för
en god kreditlagstiftning, samt, vid sådant förhållande, äfven om en
dylik lagstiftningsåtgärd kunde anses önskvärd, ingen utsigt synes förefinnas,
att Kongl. Maj:t nu, mera än tillförene, skulle finna sig böra
godkänna ett från Riksdagens sida förnyadt beslut i sådant afseende,
äfven om förmånsrätten inskränktes, såsom motionären föreslår, till
kommunalutskylder för fastighet, får Utskottet på dessa, hufvudsakligen
äfven år 1882 andragna, skäl hemställa,

att motionen icke må föranleda någon åtgärd från
Riksdagens sida.

Stockholm den 23 Februari '' 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.