Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1876:LU10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Kiksd. Kansli den 16 Eebr. 1876, kl. 2 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder,
hvilka kunna och höra vidtagas mot anledningar
till olyckor till sjös.

Under erinran om de lagstiftningsåtgärder, som på senare tider blifvit
i England vidtagna, i syfte att förekomma, att fartyg, hvilka icke voro sjödugliga,
blefve vid sjöfart använda och att dymedelst förebygga sådana sjöolyckor,
hvilka kunde anses i väsendtlig mån vara en följd af bristande omvårdnad
vid fartygs utrustande för sjöresor, har Herr Axel Bergström uti
en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 1)
förmält, att mängden af de under senare åren inträffade sjöolyckor och dervid
förspilda menniskolif, storleken af de förluster, som drabbat sjöförsäkringsbolagen,
och åtskilliga sakförhållanden, hvilka vid en och annan hafveriutredning
eller s. k. dispache kommit i dagen, hos motionären stadgat öfvertygelsen,
att icke heller i Sverige allt vore uti ifrågakomna hänseendet
väl bestäldt, utan att omsorgen för passagerares, besättnings och lasts trygghet
rätt ofta finge vika för åtrån att på hvarje resa förtjena så mycket,
som möjligt; samt att det derföre vore på tiden att påkalla en lagstiftning,
hvarigenom, så vidt ske kunde, aflägsnades sådana anledningar till sjöolyckor,
utan hvilkas tillvaro dessa olyckor, efter menskligt sätt att döma, antagligen
icke skulle inträffa. Den grundsats, att staten genom administrativa myndigheter
eger öfva tillsyn och kontroll å handelssjöfarten i ändamål att trygga
menniskolif och egendom, vore icke främmande för den svenska lagstiftningen.
I sådan syftning vore nemligen i afseende på passagerareångfartyg
redan den 28 April 1837 genom en Kongl. förordning meddelade föreskrifter,
hvilka genom sedermera gifna stadganden och nu i ämnet gällande förBih.
till Riksd. Prat. 1876. 7 Sami. 6 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

fattningar af den 12 Februari 1864 och den 26 Augusti 1870 blifvit vidare
utvecklade och skärpta; och lagstiftaren hade jemväl genom nådiga förordningen
den 5 Februari 1869 med särskild omsorg sökt betrygga utvandrare
mot faror till lif och helsa under resan. För vinnande af nu afsedda syftemålet
erfordrades derföre förnämligast att utsträcka omförmälda, redan gällande
lagstiftning i tillämpliga delar äfven till lastångfartyg och segelfartyg,
ehvad dessa senare förde endast gods eller ock derjemte passagerare, samt
att, i den män sådant funnes erforderligt, vidare utveckla och fullkomna
denna lagstiftning, dervid enär svenske och norske män utan åtskilnad kunna
vara befälhafvare, styrmän och besättning å svenska fartyg och med hänsyn
till de stora intressen i öfrig!, hvilka Sverige och Norge hade gemensamma,
vore högeligen önskligt, att de reformer uti ifrågavarande delar af lagstiftningen,
som komme till stånd, blefve för begge rikena vidtagna och utförda
så likformigt, som möjligt. Då emellertid utarbetandet af fullständigt förslag
till stadganden uti ämnet kunde med hopp om framgång uppdragas endast
åt en särskildt förordnad komité, bestående icke allenast af män med rättsvetenskaplig
bildning, utan äfven af sakkunnige män, har motionären föreslagit,
“att Riksdagen måtte besluta aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig
skrifvelse, innefattande anhållan, dels att Kongl. Maj:t ville låta genom särskildt
dertill förordnade sakkunnige män verkställa fullständig utredning om
de lagstiftningsåtgärder, hvilka lämpligen kunna och böra vidtagas mot sådana
anledningar till olyckor till sjös, hvilka det kan ankomma på lagstiftningen
att undanrödja och förebygga, samt, efter pröfning af komiterades
betänkande och med Riksdagens medverkan, der sådan enligt grundlagarne
erfordras eller eljest af Kongl. Maj:t anses önsklig, utfärda författningar i
ämnet, dels ock att, derest reformer uti ifrågastäld syftning af den norska
lagstiftningen jemväl .ifrågakomma, egna nådig omsorg deråt, att reformerna
af begge de förenade rikenas lagstiftning varda vidtagna och utförda så likformigt,
som det emellan rikena bestående statsrättsliga förhållande medgifver“.

I afseende å denna framställning anser sig Utskottet böra upplysa, att
sedan åtskillige enskilde tyska undersåter hos den Kejserl. tyska regeringen
gjort framställning om införande i den tyska lagstiftningen af bestämmelser
i enahanda syftning, som med förevarande motion afses, samt den Kejserl.
regeringen i anledning deraf begärt upplysning, huruvida Kongl. Maj:ts regering
redan antagit eller hade för afsigt att antaga dylika bestämmelser, Kongl.
Kommerskollegium uti infordrad t, den 29 sistlidne Oktober afgifvet utlåtande
yttrat, att Kongl. kollegium icke vore i tillfälle uttala en på sakkännedom
eller erfarenhet grundad öfvertygelse om och i hvilken mån den
svenska lagstiftningen uti ifrågakomna hänseendet kunde, i följd af sig företeende
omständigheter och förhållanden, vara i behof af cn revision eller

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

närmare utveckling; hvaremot, utur allmänna synpunkter och i betraktande
af frågans stora vigt i och för sig, det icke syntes tvifvelaktigt, att Kongl.
Maj:ts regering ej borde undandraga sig att medverka till ernående af det
synnerligen vigtiga mål, som, enligt hvad kändt vore, i England börjat att
omfattas med det lifligaste deltagande, och hvars förverkligande svårligen läte
tänka sig, med mindre än de större sjöfartsidkande nationerna förenade sig
om hufvudsakligen lika stadgande!! i ämnet; samt att, under förutsättning
att denna uppfattning godkändes och svar i öfverensstämmelse dermed meddelades
å den Kejserl. tyska regeringens framställning, det syntes vidare
vara nödigt, att ärendet i hela sin vidd underkastades en omfattande utredning
af sakkunnige och erfarne personer; men att, då det vore bekant, att
de i England senast eller under nästlidna år vidta?1'' ^ lagstiftningsåtgärder i
ämnet icke ansåges tillfyllestgörande, utan endast af öfvergående natur, och
derföre borde ersättas af mera fullständiga och genomgripande föreskrifter,
hvartill förslag antagligen komme att redan vid det engelska parlamentets
nästa sammanträde framläggas, det torde kunna ifrågasättas, huruvida en
komité för ofvannämnda ändamål redan för det dåvarande borde förordnas.
Härefter har Herr Statsministern för utrikes ärendena till svar å den Kejserl.
tyska regeringens ofvan berörda framställning, uti note till dess härvarande
beskickning den 10 nästlidne November förklarat, hufvudsakligen, att som
för afsedda ändamålet erfordrades, att de förenade rikenas lagstiftning i ämnet
bringades till behöflig fullständighet, den väckta frågan vore af beskaffenhet
att påkalla särskild uppmärksamhet af Kongl. Maj:ts regering; men
att då de föreskrifter, som i England blifvit införda, syntes hafva endast
provisorisk natur och troligen komme att under parlamentets nästa sammanträde
i flera delar bringas till fulländning, samt det åsyftade ändamålet,
för hvars ernående det vore af vigt att liknande bestämmelser i ämnet antoges
af de förnämsta sjömakterna, kunde endast i högst ofullständig mån
uppnås genom åtgärder af Kongl. Majrts regering allena, den Kongl. regeringen
sannolikt komme att, innan beslut i saken fattades, afvakta icke
blott de vidare åtgärder, som torde blifva i England vidtagna, än äfven frågans
utveckling i Tyskland.

Då af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att regeringen redan tagit
frågan om hand, anser Utskottet, med hänsyn jemväl till den uppenbara
vigten deraf, att lagstiftningen i ämnet bör, så vidt möjligt är, blifva hos de
sjöfartsidkande folken likformig, desto hellre mindre lämpligt, att, för närvarande
och intill dess de förnämsta sjömakternas lagstiftning vunnit erforderlig
utveckling, någon åtgärd i den af motionären angifna rigtning vidtages,
som Englands åberopade lagstiftning i ämnet, hvilken föranledts af
flera der inträffade tvingande förhållanden, ännu är af allenast provisorisk
natur samt, så vidt Utskottet kunnat inhemta, företeelserna i vårt land icke

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

äro af beskaffenhet att påkalla sådana provisoriska anordningars vidtagande,
hvilket, i saknad af föredömen pa detta lagstiftningsomrade, här, liksom i
England, för närvarande skulle blifva det enda möjliga.

På grund häraf föranlåtes Utskottet vördsamt förorda,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 16 Februari 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

N:0 11.

Ank. till ltiksd. Kansli den 16 Febr. 1876, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t om vidtagande af åtgärder för utfärdande
af en fullständig handelslagbok för Sverige.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 2) har Herr Axel Bergström framhållit, huruledes icke allenast
handelsrättens historiska utvecklings gång, utan äfven den omständighet,
att användningen af deri innehållna rättsgrundsatser till följd af sakens natur
blefve inskränkt till vissa områden af rättslifvet och till särskilda klasser
af medborgare, hade med nödvändighet ledt och måste fortfarande leda
dertill, att handelsrätten, ehvad den gjordes till föremål för vetenskaplig behandling
eller lagstiftning, uppfattades och betraktades såsom ett sjelfständigt,
speciel rättsinstitut. Af lätt insedda orsaker hade och handelns Kikare
städse sträfvat att utbilda särskilda rättsnormer, tjenliga att befrämja
utvecklingen af deras yrke, och under skilda tidehvarf hade denna sträfva!!