Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1869:LU10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

I

IVT:o 10.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 15 Mars 1869, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande föreskrifter,
rörande vilkoren för rättighet till grustägt å annans
eg or.

I 25 Kap. 12 § Byggninga-balken heter det: »Till landsväg må sand
och ris tagas, der det närmast linnés"; Och vidare har blifvit i detta ämne
stadgadt dels genom Kongl Brefvet den 25 November 1803, att, då vägbyggare
vilja hemta sand å andra hemmans inegor, åkergärden, ängar och
hagar, bör jordegaren deröfver förut ofelbart höras och, i händelse af motsägelse,
dermed på enahanda sätt som med åverkansmål efter lag förfaras,
samt alla stridigheter om väglagningsämnens tagande tillhöra domarens
i orten pröfning; hvaremot sand å skog och utmark må tagas, dådet
sker i den ordning att gropar ej på flera ställen öppnas, hvarföre Konungens
Befallningshafvande eger utse sådana ställen och meddela nödiga
föreskrifter; dels genom Kongl. Brefvet den 8 Februari 1825, att, i händelse
något lagligt och gällande hinder emot grus- och sandhemtning å
inegor och hagar pröfvas förekomma, så att den icke utan verklig skada
för jordegaren der kan ske, samt dessa väglagningsämnen icke heller å
skog och utmark för väglottsegare finnas att tillgå på det lämpliga afstånd
eller af den beskaffenhet, att de kunna begagnas, eger häradsrätten på
väglottsegarens begäran, efter i vederbörandes närvaro föregången undersökning,
bestämma hvarest och på hvad sätt å inegor och hagar sand och
Bill. till Riksd. Prot. 1869. 7 Sami 6 Käft. i

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

grus tjenligast och till minsta skada för jordegaren må, mot utsatt skälig
ersättning åt honom af väglottsegaren, få afhemtas; dels ock genom Kongl.
Brefvet den 16 Februari 1838, att äfven frågor om grustägt å utegor hänvisas
till domstols upptagande och pröfning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnad motion (N:o 262) har Herr A. von Proschwitz anmärkt, att de
åtgärder, som en väglottsegare enligt 1825 års omförmälda Kongl. Bref
måste vidtaga för erhållande af rättighet till grustägt å annans inegor,
skulle vara så betungande, att han heldre underkastade sig att köra långa
vägar för grusets hemtning på utmark; och föreslår motionären fördenskull,
»att kronobetjeningen å Kronans vägnar ålägges utsyna grustägter till allmänna
vägars underhåll med bestämmande af ersättning derför, der ej grus
fritt får tagas, med rättighet för den härmed missnöjde att i laga ordning
anföra besvär».

Vid en blick på ofvanberörda lagrum och författningar faller det
genast i ögonen, hurusom lagstiftningen i förevarande ämne utvecklat sig
i den riktning, att de vilkor, under hvilka väglottsegare, som från uråldriga
tider ansetts berättigade att å andras egor taga grus, finge fortfarande åtnjuta
samma rätt, blifvit närmare bestämda och den grannlaga pröfningen
af dessa vilkor öfverlemnad åt domaremagten, såsom den, hvilken det ensam
tillkommer att tillämpa föreskrifterna om skyldighet för den enskilde
att afstå sin egendom för allmänt behof. Den i 1734 års lag medgifna
ovilkorliga rättighet för väglottsegare att kostnadsfritt taga sand och ris,
der det närmast fanns, har sålunda genom åberopade Kongl. Blefven blifvit
väsendtligen inskränkt, så att det numera ankommer på domaren att
icke blott afgöra tvister om grustägt å så väl inegor som utmark, men äfven
att, då fråga är om hemtning af grus och sand å inegor och hagar
samt sådant ej kan ske utan verklig skada för jordegaren, derför bestämma
skälig ersättning åt honom.

Då eganderättens betryggande utgör en af de grundstenar, på hvilka
samhällsbyggnaden hvilar, torde det ej vara ur rättslig synpunkt välbetänkt
att, på sätt motionären föreslagit, från domstolarne till de exsekutiva myndigheterna
öfverflytta pröfningen af ifrågavarande tvister, äfven om derigenom
kunde beredas väghållaren någon lättnad i det besvär, som han nu
måste underkasta sig i och för vinnande af rättighet att å annans mark
hemta väglagningsämnen. Denna lättnad blefve dessutom alltför obetydlig
för att förtjena något afseende. Ty under det att parterna nu i allmänhet
låta bero vid underdomstolens beslut i dylika tvister, skulle deremot ett
beslut, meddeladt af en kronobetjent, sannolikt icke förmå att med lika
framgång skilja dem emellan i eu stridighet, som hindrat godvillig uppgö -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

relse; Och den ene eller andre parten komme då att begagna den af motionären
anvisade utväg att »i laga ordning anföra besvär», d. v. s. att hos
Konungens Befallningshafvande söka ändring i kronobetjentens åtgärd. Den
skriftvexling, som häraf blefve en följd, jemte möjligen erforderliga undersökningar
för sakens behöriga utredning, skulle för parterna blifva föga
mindre betungande, än den handläggning vid domstol, som enligt gällande
lag eger rum.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion må af Riksdagen lemnas utan vidare
afseende.

Stockholm den 15 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

Evic Sparre.

Reservation
är anmäld af Herr Rosenberg.

N:o SI.

Atik. till Biksd. Kansli d. 15 Mars 1869, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden, angående skyldighet att deltaga i byggnad
och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Uti ofvan omförmälda ämne för närvarande gällande stadganden igenfinnas
i 26 Kap. 4 § Byggninga-balken, livilket lagrum lyder sålunda:

»Tingsbyggning skall hvart härad bygga, efter gårdatalet, å vanlig
tingstad, eller der Konungens Befallningshafvande pröfvar det för allmogen
lägligast, sedan Rätten deröfver hörd är. Der skall vara en stufva så stor,