Lag-Utskottets Utlåtande Nio 24

Utlåtande 1886:LU24

12

Lag-Utskottets Utlåtande Nio 24.

af motionären föreslagna, lätt leda till de största obehag, om underrättelsen
icke behörigen komme borgenären tillhanda. Också torde
icke någon grundad anledning förefinnas till missnöje med den nuvarande
anordningen, enligt hvilken en borgenär, som har anledning antaga,
att jäf mot hans bevakning kan komma att med utsigt till framgång
göras, får sjelf eller genom ombud skaffa sig underrättelse, om
anmärkning gjorts. Utskottet hemställer alltså,

2) att motionen icke heller i dess senare del må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 24.

Ant till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 126 och 141 §§ Konkurslagen.

Till handläggning af Lag-Utskottet har från Andra Kammaren
hänvisats en inom Kammaren af Herr H. 1. Arwidsson väckt motion,
N:o 37, af följande lydelse:

»I nu gällande Utsökningslag af den 10 Augusti 1877 äro på skilda
ställen meddelade bestämmelser om skyldighet för den, som i vissa

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

13

uppgifva hänseenden vill anlita biträde eller handräckning af utmätningsman,
att, der denne så fordrar, förskjuta de kostnader, som för
den äskade åtgärdens vidtagande kunna uppstå. Sålunda stadgas

i 59 § 2 inom., att om sökt utmätning ej genast kan företagas,
då utmätningsmannen sig instält, och fara är att godset under tiden
stickes ur vägen, utmätningsmannen skall, der borgenären nödig kostnad
förskjuter, låta vård hållas öfver godset, till dess utmätning
kan ske;

i 74 §, att om det utmätta ej anses kunna med säkerhet lernnas
på stället under gäldenärens tillsyn, skall utmätningsmannen låta det

åt annan der vårdas eller till annat ställe föras, om det så ske kan

och borgenär den för godsets vård eller flyttning nödiga kostnad förskjuter; i

75 §, att om någon skall meddelas förbud att utgifva utmätt

fordran eller rättighet, protokollet häröfver skall genom utmätningsmannen
tillställas den, hvilken förbudet meddelas, med skyldighet för
borgenären att, der utmätningsmannen det äskar, förskjuta kostnaden
för förbudets delgifvande;

i 81 §, att om öfverexekutor pa borgenärs begäran förordnar

syssloman att omhändertaga och förvalta utmätt fast egendom, borgenären
är pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning
kan vara nödig;

i 98 §, att vid försäljning af utmätt fast egendom borgenär är

pligtig, der auktionsförrättare!] det äskar, att förskjuta den nödiga
kostnaden för utlösande af de härvid erforderliga handlingar;

i 164 §, att om utmätning sökes på grund af dom eller utslag,
som ej vunnit laga kraft, sökanden är pligtig att utmätningskostnaden
förskjuta, om utmätningsmannen det äskar;

i 165 §, att äfven annan än nyssnämnda kostnad skall, der utmätningsmannen
det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Af dessa stadgande!! framgår, att lagstiftaren ansett sig icke billigtvis
kunna fordra af de omförmälde tjenstemännen, att desse skulle
förskjuta kostnader, som uteslutande påkallades för enskild parts gagn
och i dennes intresse och hvilka kostnader understundom kunde för
tjenstemännen blifva betungande att utgifva, i synnerhet om han saknade
visshet att i sin ordning få dem ersatta af den, som vederbör.

Samma hänsyn har likväl icke alltid gjort sig gällande i äldre
författningar. Sålunda innehåller nu gällande Konkurslag af den 18
September 1862 på fyrfaldiga ställen föreskrifter derom, att kungörelser
rörande vissa med handläggningen af kunkursmål sammanhang

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

egande åtgärder skola dels genom Rättens eller domarens, dels genom
Rättens ordförandes försorg till parternas underrättelse i allmänna tidningarna
införas. Stadgande!! härom återfinnas i nämnda lags § 6
mom. 3, § 7 mom. 3, samt §§ 8, 15, 17, 74, 80, 89, 102, 107 och
120. Gifvet är att dessa kostnader, till hvilkas gäldande några medel på
förhand icke finnas anvisade åt Rätten, dess ordförande eller domaren,
och derföre allenast af desse förskjutas, skola dem ersättas af konkursboet
eller enskild part, för hvilkens räkning åtgärden vidtagits.
Men huru en sådan ersättning skall dem i verkligheten tillgodokomma
för den händelse, som ej sällan inträffar, att konkursboet saknar tillgångar
eller den betalningsskyldige icke kan anträffas eller är å utrikes
ort boende, derom finnes föreskrift blott för ett enda fäll eller
den offentliga konkursstämningens införande i allmänna tidningarne.
För alla andra fall saknas tillämpligt lagstadgande. Då likväl ett sådant
stadgande torde vara af nöden, så vida icke tjenstemannen slutligen
skall blifva den, som får vidkännas dessa kungörelsekostnader,
hemställer jag att tjenstemannen må, i likhet med hvad åt utmätningsman
är medgifvet, berättigas att af vederbörande fordra’ kungörelsekostnadens
förskjutande.

I sådant afseende får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville för
sin del besluta och antaga följande förändrade lydelse af Konkurslagens
126 §:

»Nu varder — — — fortsättning äro att tillgå. Kostnaden för
de i denna lag föreskrifna kungörelsers införande i allmänna tidningarne
skall, der så fordras, af vederbörande förskjutas. Finnes ej i
boet — — — förskjutet blifvit.»

Konkurslagens 141 § stadgar, »att alla handlingar i konkursmål
skola tvefalt inlemnas, ehvad det sker till Rätten, domaren eller Rättens
ombudsman. Försummar det någon; gälde lösen för afskrift af den
eller de handlingar, som ej sålunda ingifvits».

Oaktadt det ännu icke är part lagligen medgifvet att med allmänna
posten till Rätten eller domaren direkt insända bevakningshandlingar
i konkursmål, hafva likväl parter tidt och ofta begagnat sig af
ett dylikt befordringssätt. Då domstolarne likväl velat, så vidt på dem
kunnat bero, söka bereda allmänheten all den lättnad i deras beröring
med dem, hvilka förhållandena kunna medgifva, hafva sålunda inkomna

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 24.

15

handlingar, så vidt mig bekant är, ock blifvit omottagna och i samma
ordning behandlade som om de blifvit af parten eller dess ombud
till domstolen inlemnade. Härvid har likväl ej sällan inträffat, att
parten underlåtit att iakttaga den här ofvan omförmälda föreskriften
om alla handlingars ingifvande i två exemplar, utan insändt dem blott
i ett sådant. Visserligen innehåller nyss åberopade lagrum föreskrift
huru i sådan händelse bör förfaras; men derest en sådan försumlig
part, som är tillstädes, vägrar att gälda stadgad lösen och det sedermera
icke kan hos honom utfås, eller kunskap saknas hvar parten har
sitt hemvist, eller detta är utrikes, blifver det till sist Rätten eller domaren,
som får vidkännas kostnaden för den enskilda partens försummelse
att ställa sig gällande lagbud till efterrättelse. Det enda verksamma
botemedlet mot en sådan försummelse synes vara ett stadgande,
att å skrift, som icke tvefalt inlemnas, eller hvarför afskriftslösen icke
samtidigt gäldats, afseende icke må fästas. Jag får derföre vördsamt
hemställa, det Riksdagen behagade för sin del besluta, att 141 § Konkurslagen
skall erhålla följande förändrade hädelse:

»Alla handlingar i konkursmål skola tvefalt inlemnas, ehvad det
sker till Rätten, domaren eller Rättens ombudsman. Försummas det
och gäldas ej på anfordran vid inlemnandet den nödiga lösen för afskrift
af den eller de handlingar, som sålunda ej ingifvits, då må ä
handling, hvaraf afskrift saknas, något afseende ej fästas.»

Förevarande motion innefattar två särskilda förslag, hvilka icke
stå i något närmare samband med hvarandra, hvarför de torde böra
hvart för sig behandlas.

Hvad då först angår den ifrågasatta ändringen af 126 §, så anser
Utskottet, i likhet med motionären, att Konkurslagen i det af motionären
uppgillra afseende är behäftad med en brist, som kan blifva
känbar för domaren. Det förekommer nemligen ej sällan, att yrkanden
framställas om gäldenärers försättande i konkurs, ehuru de, enligt
hvad allmänt antages, sakna alla tillgångar. Anledningarna till sådana
yrkanden kunna vara af flerehanda slag, såsom förmodan att gäldenär
skall kunna derigenom förmås att uppgifva någon dittills undanhållen
tillgång eller önskan att få honom underkastad någon ansvarspåföljd,
som endast är på konkursgäldenär tillämplig. Då det sedermera visar
sig att gäldenär verkligen saknar tillgångar, kan det inträffa, att do -

10

Lag-tftskotteU Utlåtande ÅT:o 24.

maren sjelf får vidkännas åtskilliga kostnader, som af konkursen förorsakats
och hvilka han på grund af lagens stadganden nödgats förskottsvis
bestrida.

Motionären har emellertid uteslutande fäst sig vid ett visst slag
af sådana kostnader, nemligen de som föranledas af de i Konkurslagen
föreskrifna kungörelsers införande i allmänna tidningarna. Det finnes
dock äfven andra sådana utgifter, bland hvilka särskildt torde böra
framhållas den för domaren å landet stundom rätt dryga kostnaden
för hans egen inställelse å tingsstad eller annan ort, der konkursförhör
hålles.

Då den ifrågavarande olägenheten således icke kan antagas blifva
genom den föreslagna ändringen af 126 §:s lydelse på ett tillfredsställande
sätt afhjelpt, så finner Utskottet sig böra hemställa,

1) att motionen i dess förra del icke må af
Riksdagen bifallas.

Beträffande vidare motionens andra del, hvaruti föreslås ändring
af 141 § Konkurslagen, anser Utskottet den ifrågasatta ändringen ingalunda
tillrådlig. Den olägenhet, som framkallat förslaget, torde ej vara
synnerligen betydlig, och, enligt Utskottets tanke, bör lagstiftaren undvika
att på en så obetydlig formel försummelse som den här ifrågavarande
grunda eu preklusion, hvilken, om den också ej är absolut,
dock alltid skulle förorsaka borgenären de obehag, som äro förenade
med en efterbevakning.

Utskottet får följaktligen hemställa,

2) att motionen icke heller i dess senare del
må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.