Lag- Utskottets Utlåtande JSf:o 47

Utlåtande 1885:LU47

Lag- Utskottets Utlåtande JSf:o 47,

1

N:o 47.

Aak. till Riksd. Kansli den 17 April 1885, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade
grunder för val af landstingsman.

Inom Andra Kammaren har Herr P. M. Larsson i Loa afgifvit en
till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 137, hvari påyrkas ändrade
grunder för val af landstingsmän.

Uti 3 § af Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862
vore stadgadt, säger motionären, att vaL af landstingsmän i stad skulle
verkställas efter de för val till kommunala befattningar derstädes
gällande föreskrifter. Detta innebure, att landstingsmännen skulle väljas
af stadsfullmäktige, der sådana funnes, men i annat fall omedelbart å
allmän rådstuga. På landet utsages landstingsmän för härad eller tingslag,
som bestode af blott en kommun, omedelbart å kommunalstämma,
men för härad med flere kommuner medelbart genom särskild! utsedde
elektorer. Kommun med intill 1,000 invånare utsåge en elektor, med
intill 3,000 tva, intill 6,000 tre, intill 9,000 fyra, o. s. v. — Lläraf
syntes, att för vissa städer och härad vore det omedelbara, för andra
det medelbara valsättet ovilkorligen föreskrifvet. Någon frihet att välja
mellan båda vore ej medgifven, såsom vid val till Andra Kammaren
vore fallet. Detta hade ledt till åtskilliga besynnerligheter. Så t. ex.
användes på landet omedelbart valsätt företrädesvis inom Norrbottens
län och derutanför nästan endast i Vesterbottens och Kopparbergs län,
enär härad med en enda kommun knappast förekomme utanför dessa
län. Medan eljest det omedelbara valsättet vanligen ansåges böra användas
i tätare, det medelbara i glesare bebyggda orter, egde alltså bär
ett rakt motsatt förhållande rum. — Härtill komme, att valens utgång
Bih. till Jiiksd. Prof. 1885. 7 Sami. 28 Käft.

2 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 47.

på landsbygden blifvit lagd i händerna på ett så ytterst ringa fåtal
valmän, att de inom det vida öfvervägande flertalet härad eller tingslag
i mellersta och norra Sverige icke öfverstege ett tiotal. Ja, tingslag
funnes, der landstingsmän utsåges af tre elektorer. Det sade sig sjelft,
att faran för kotteriväsen och obehöriga sidoinflytelser på valen måste
ökas i samma män som antalet elektorer minskades. Om dertill inträffade,
att inom ett dylikt mindre härad eu kommun ensam utsåge
halfva antalet elektorer, och inom denna kommun en enda innehafvare
af högt fyrktal öfverröstade alla öfriga röstegande, så kunde det lätt
hända, att denne ende mäktige valman ensam tillsatte landstingsmän
för hela häradet. — Alla dessa olägenheter skulle kunna undvikas, och
dertill betydligt större intresse och lifaktighet vid landstingsvalen
framkallas, om det omedelbara valsättet dervid Ange i större utsträckning
användas. — Allt hvad blifvit sagd!, i fråga om de omedelbara
valens företräde framför de medelbara vid utseende af ledamöter i
Andra Kammaren gälde i sin fulla utsträckning äfven i fråga om val
af landstingsmän. I båda fallen talade alldeles samma skäl för det
omedelbara valsättets möjligast vidsträckta användande. Vid riksdagsmannaval
vore det redan infördt. i samtliga städer och i mer än 80 af
landsbygdens 145 valkretsar; och det vore all anledning förmoda, att
dess bruk vid landstingsvalen mycket hastigt skulle sprida sig, om det
vore medgifvet — detta så mycket hellre, som den mindre kretsen,
häradet, lättare borde kunna enas om val af landstingsmän än den
större, domsagan, om val af riksdagsmän. — Det förnämsta inkastet
mot det omedelbara valsättet, sådant det hos oss tillämpades, gälde
den röstsplittring, som ofta följde dermed. Vid val af landstingsmän
vore emellertid denna olägenhet- redan undanröjd genom stadgandet i
9 § landstingsförordningen, att absolut röstöfvervigt fordrades för att
vara till landstingsman vald, och att, der ingen eller ej nog många
uppnått sådan öfvervigt, ny omröstning skulle ske mellan de i röstetal
närmaste, till dubbla antalet af dem, som skulle väljas. Då härmed
faran af röstsplittring vore upphäfd, och hufvudhindret för användande
af omedelbart valsätt dermed bortfallit, syntes dess tillämpning
vid omval af detta slag böra ovilkorligen föreskrifvas, äfven der
det första valet skett genom elektorer. — Ett annat fall, der detta
valsätt syntes böra utan inskränkning tillämpas, vore vid städernas
landstingsval, som nu förrättades af stadsfullmäktige, der sådana funnes.
Här vore visserligen olägenheterna af de medelbara valen ej desamma
som på landet; dels vore valnämnderna talrikare, dels vore de
ej tillfälligt hopkomna i och för en enda förrättning. Men då nu hvar

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 47.

3

enda stad i riket kommit så långt i politisk myndighet, att dess medborgare
sjelfve omedelbart utsåge sina riksdagsmän, vore det svårt att
fatta, hvarför de i fråga om landstingsval skulle vara bundna vid ett
valsätt, som förklarade valmännen omyndige och dödade allt intresse
hos dem för valet eller dess resultat. Den grundsats, som gälde vid
val af landstingsman på landet eller af ledamöter i Andra Kammaren,
att valkrets, som bestode af en enda kommun, valde omedelbart, borde
alltså utsträckas äfven till städerna. — En icke ringa fördel af omedelbara
landstingsval vore, att de större röstegandes inflytande vid dem
blefve icke obetydligt mindre än nu, och det utan att deras röstetal
derför behöfde minskas med en enda fyrk, äfven om detta af andra
skäl kunde finnas nödigt. Medan nu i öfver fyra hundra kommuner
en enda eller ett par röstegande förfogade öfver mer än hälften eller
fjerdedelen af kommunens hela röstetal, vore ett sådant missförhållande
väl knappast rådande inom ett enda härad. De smärre röstegande
finge alltså vid omedelbara val långt mera tillfälle än nu att göra sig
gällande. — Då landstingen utgjorde valnämnder till Första Kammaren,
mötte troligen från det beståendes vänner det inkast, att förslaget
skulle åsyfta att rubba denna Kammares grundvalar. Eu sådan invändning
saknade stöd i de för handen varande förhållandena. Ingen
skulle genom denna förändring se sitt röstetal minskadt; och lika litet
som erfarenheten utvisat någon olikhet mellan de val af riksdagsmän,
som framgått ur det ena eller andra valsättet, torde detta varda fallet
vid landstingsvalen. Men just i landstingens egenskap af politiska
valnämnder läge ett ytterligare skäl för att så mycket som möjligt
ställa dem i samband med sina egna valmän och göra hvad göras
kunde för att landstingsvalen af dessa måtte med lifligt och vaket intresse
omfattas i stället för att ligga i händerna på mer eller mindre
ensidiga kotterier. — Motionären föreslår alltså, »att Riksdagen ville
för sin del besluta sådana ändringar i Kongl. förordningen om landsting,
att

dels val af landstingsmän i städerna måtte förrättas å allmän rådstuga
;

dels att vid sådant val inom härad eller tingslag, som består af
flere kommuner, det må stå valmännen öppet att förena sig om det
omedelbara valsättet, efter ungefärligen samma grunder, som i 16 §
Riksdagsordningen äro stadgade för val till Andra Kammaren;

dels att vid sådana omval, som i 9 § landstingsförordningen säges,
det omedelbara valsättet alltid må användas.»

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 47.

Den omständighet, att motionären endast i allmänlighet angifvit
de genomgripande förändringar i sättet för utseende af landstingsmän,
hvilka han åsyftar, men icke framlagt förslag till den för genomförande
af dessa förändringar erforderliga ändrade lydelse af förordningen
om landsting i hit hörande delar, kunde ensam för sig innebära
giltig anledning för Utskottet att afstyrka bifall till motionen.

Utskottet vill emellertid för sitt afstyrkande äfven andraga några
ytterligare skäl, hemtade från sjelfva beskaffenheten af de grunder för
förändringarne, hvilka motionären förordat till antagande.

Motionären önskar, att, äfven i de städer, hvarest stadsfullmäktige
finnas, val af landstingsmän måtte förrättas å allmän rådstuga. Utskottet
kan icke finna, hvarföre, då åt stadsfullmäktige i öfrigt är uppdragen
kommunens beslutanderätt, äfven hvad en mängd olika val
angår, just nu ifrågavarande val skulle vara härifrån undantagna. Det
torde icke heller lida något tvifvel, att en mindre, härför icke särskild!
tillsatt korporation, såsom stadsfullmäktige, med större omsigt kan förfara
vid dylika val än en stor, för ändamålet från olika håll sammankommen
valkorporation, och att följaktligen i sjelfva valsättet ligger
en icke ovigtig garanti för tillbörliga val.

Detta senare torde i än högre grad vara fallet beträffande det nu
gällande sättet för utseende af landstingsmän i de härad eller tingslag,
hvilka bestå af flere kommuner. Att här vid lag, på sätt motionären
föreslår, införa valfrihet för vederbörande väljare mellan medelbara och
omedelbara val skulle i Utskottets tanke, långt ifrån att öka garantierna
för ett godt valresultat, tvärt om i väsentlig mån minska dem.
I allmänhet skulle, der omedelbara val vore införda, hvarje kommuns
väljare hålla på kandidater från sin kommun: kommunerna skulle
komma att stå emot hvarandra, och stor röstsplittring skulle uppstå.

Att, såsom motionären äfvenledes föreslår, »vid sådana omval, som
i 9 § landstingsförordningen säges, det omedelbara valsättet alltid må
användas», har dessutom det emot sig, att, då tillämpningen af ett dylikt
valsätt skulle komma att göra valet inveckladt, dymedelst försvåra
dess afslutande samt antagligen högst betydligt öka det antal fall, i hvilka
landstingsmannaval öfverklagas, vid landstingets sammanträde kanske
ett större antal landstingsmannaplatser skulle komma att stå obesatta.

Slutligen möter mot den af motionären föreslagna anordningen
i dess helhet den hufvudanmärkning, att genom omedelbara val hela
valets karakter skulle blifva en annan och valresultatet mångenstädes
ett annat, än hvad med nu gällande bestämmelser i ämnet är afsedt,
och att förslaget sålunda i sjelfva verket innefattar ett förslag till

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 4-7.

5

maktöfverflyttning i ganska väsentlig män i fråga om nu förevarande
val, en maktöfverflyttning, hvilken icke torde vara af förhållandena i
allmänhet påkallad.

Utskottet hemställer följaktligen,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens
vidare åtgärd.

Stockholm den 17 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Herr Lewin har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i ärendets
behandling inom Utskottet.