Lag-Utskoltets Utlåtande N:o 38

Utlåtande 1867:LU38

3

Lag-Utskoltets Utlåtande N:o 38.

bestämmelser i civillagförslaget, såsom om giftorätt, arfsrätt, testamentsrätt och
om börd redan blifvit i gällande lag intagne, — det kunde vara för samhället
vådligt att nu på en gång företaga den af motionären föreslagna kodifiering af
lagen och jag befarar att ett bifall till Lag-Utskottets Utlåtande kunde anses innefatta
ett godkännande af nämnda åsigt, hvilket åter möjligen kunde hafva till
följd att lagförslagets kodifiering, såsom enligt Utskottets åsigt obehöflig och vådlig,
blefve alldeles undanskjuten, samt man dessutom har sig bekant, att civil-laglörslagets
pröfning utgör ett hos Justitie-depärtementet balanceradt ärende, får jag
vördsamt hemställa:

att Riksdagen, förvissad derom att Kong!. Maj:t åt ifrågavarande
vigtiga ärende egnar nödig omsorg, förklarar att motionen ej till
någon Riksdagens åtgärd föranleder,
af Herrar Bovin och Rosenqvist.

N:o 38.

Ank. till Riksd. Kansli d. 19 Febr. 1867, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i nu
gällande lag angående äktenskapsförord, mannens målsmansräll
för hustrun och giftorätt i bo.

De ämnen, som genom nedan omförmälda motioner gjorts till föremål för
Riksdagens pröfning, hafva med hvarandra sådan inre gemenskap, att Lag-Utskottet,
hvars utlåtande öfver motionerna blifvit af Andra Kammaren infordradt,
anser sig böra öfver dem på en gång sig yttra Ty de grundsatser, som göra sig
gällande beträffande den egendomsgemenskap emellan äkta makar, i lagen bör erkännas,
måste ovilkorligen afses, då fråga uppstår, huru mannens målsmans- och
förvaltningsrätt beträffande hustruns enskilda egendom skall bestämmas.

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

I sednare hänseendet har Herr L. J. Hierta (uti motionen N:o 57) sökt ådagalägga
behöfligheten af ett lagstadgande, hvarigenom kunde förebyggas de missförhållanden
och olyckor Indika inom familjelifvet ofta upps ode såsom eu följd deraf,
att mannen eger oinskränkt målsmansrätt öfver hustrun samt den egendom hon i
boet infört; Och har motionären i anledning deraf, samt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad af Lag-Utskottet vid 4862—4 863 årens riksdag blifvit föreslaget,
hemställt, att 8 Kap. I § och 9 Kap. 4 § Giftermålsbalken måtte erhålla
följande lydelse:

8 Kap. 1 §:

»Vilja man och qvinna, eller der hon under giftoman står, giftoman å hennes
vägnar, göra äktenskapsförord; då skola de del skriftligen och med två vittnen
upprutta, innan vigsel sker. Förord må göras om makarnes giftorätt, så ock om
inskränkning i den rätt mannen, såsom hustruns målsman, tillkommer öfver sådan
egendom, deri han ej eger giftorätt. Ej må förord göras till förfång för dem som
bättre rätt till egendomen å den tid hafva. Äktenskapsförord skall öppet ingifvas
till Rätten i den ort, der makarne hafva sitt bo och hemvist eller sätta sig neder
att bo, i staden inom åttonde dagen och på landet å nästa ting sedan vigsel
skett, och läte Rätten det i protokollet införas. Är vigsel ä annan ort förrättad,
och kan förthy den lagföljd ej ske, som nu föreskrifven är, då skall förord inom
sagde tid hos Rätten i vigningsorten företes, och varde det, då makarne till boningsorten
kommit, sist inom en månad i stad. och å landet vid det ting som
näst efter tre månader infaller, till rätter domstol ingifvet, med bevis af Rätten i
vigningsorten, att det der företedt vant. Är ej med förord så förfaret, som nu
sagdt är, vare det kraftlöst. Hvar som begär, ege att hos Rätten undfå del af
äktenskapsförord»;

, och 9 Kap. 4 §:

»Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman,
och eger söka och svara för henne der ej genom äktenskapsförord blifvit annorlunda
bestämdt. Hustrun följer ock mannens stånd och vilkor.

Är genom äktenskapsförord viss egendom från mannens målsmanskap undantagen.
och vill ej hustrun sjelf samma egendom förvalta eller är hon ej dertill

lämplig; förordne Rätten god man att förvaltningen öfvertaga».

Herr P. O. Hörn fe/dt åter, har (i motionen N:o 4 48) på skäl, som ofta

varit upprepade, föreslagit, att den skilnad emellan ärfd och förvärfd fastighet,
som ännu eger rum i fråga om giftorätt, men som beträffande testaments- och
gåfvorätten af lagstiftningen numera ölvergifvits, måtte äfven i förra hänseendet
upphöra, samt att följaktligen måtte åt 40 Kap. 4 § Giftermålsbalken, med upphäfvande
af öfriga stadgande!] i samma Kapitel, gifvas följande lydelse:

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

»När man och hustru äro sammanvigde, då eger hvardera giftorätt till hälften
i så väl deri lösa som fasta egendomen i boet.»

Hvad nu först anaår Herr Hiertas motion, hvilken, efter hvad Utskottet inhemtat,
endast i så måtto afviker från ett af Lag-Utskottet vid ofvannämnda riksdag
framstäldt men då icke af Rikets Ständer bifallet förslag, att i det nu föreliggande
icke finnes den af Utskottet tillstyrkta föreskrift, att, der mannens målsmansrätt
biifvit genom förord inskränkt, äfvensom då god man lörordnats att löp
välta hustruns egendom, kungörelse derom borde ai Rätten utlärdas; så anser
Utskottet samma motion icke egnad att tillfredsställa allmänna tänkesättet uti vårt
land i fråga om den innerliga förening och gemensamhet, som genom äktenskapet
inträder i afseende på alla de angelägenheter. Indika röra de begge makarne, och
hvarur, då endast den ene kan vara den styrande, mannens målsmanskap anses
framgå såsom eu otvungen följd. För den sålunda allmänt rådande uppfattningen
af det inbördes förhållandet emellan akta makar skulle det vara sårande att såsom
regel införa rättigheten att dela förvaltningen af de gemensamma angelägenheterna
i tvänne och sålunda skapa, i stället för ett bo, två sådana; ett förhållande, som
endast eger rum i sådana främmande länder, hvilkas lagstiftning uppspirat ur eu
helt annan rot än vår egen. Visserligen kan det icke julvas, alt eu högre regel
bjuder lagstiftaren att söka förekomma, det mannen, då han är ovärdig att utölva
den rättighet, i allmänhet honom tillerkännes att råda ölvcr jemväl hustruns i
boet införda förmögenhet, må kunna lättsinnigt och utan gagn alldeles förslösa
denna; likasom det bör medgifvas, att boskilnadslagen icke visat sig tillräckligt

verksam i sådant syfte. Men om det stadgande man vill sätta i stället för de

förut gällande, skall vara antagligt, måste det antingen enligt inre nödvändighet
eller med stöd af mera allmänt vunnen erfarenhet kunna visas vara verksamt emot

de olägenheter man vill afhjelpa, något som Utskottet anser icke inträffa med det

förevarande förslaget. Eu mans oförmåga att förvalta sin och hustruns egendom
torde ofta lika litet kunna på förhand antagas som den vanligen obepröfvade qvinDans
skicklighet till ett sådant bestyr; hvadan lika lätt kunde inträffa, att i fall, då
som mest hade behöfts ett äktenskapsförord, detsamma vore försummadt, som att,
der sådant med lördel kunnat umbäras, magt vore gifven en nyckfull eller herrsklysten
hustru att hindra mannen från att lörvalta och (örkolra det gemensamma
boet. Erfarenhetens vittnesbörd åter är, att, ehvad förord må vara gjordt, hustrun
nästan aldrig kan motstå mannens begäran att genom underskrift ä hans förbindelser
ikläda sig ansvarighet för desamma.

Hvad särskild! beträffar innehållet af nu föreslagna stadgande, skulle detsamma,
enligt Utskottets uppfattning, högst ofullständigt leda till det åsyltade
målet, så länge i 13 Kap. 5 § Giltermålsbalken — hvars ändrande Utskottet
saknar grundlagsenlig anledning att föreslå — qvarstode bestämmelser om sättet
för betalningen af makarnes gäld. samt mannen enligt ordalydelsen af motionärens

6

Lag Utskottets Utlåtande N:o 38.

förslag vore, änskönt han icke egde förvaltningen af hustruns enskilda egendom,
likväl oförhindrad att belasta boet med gäld, till hvars betalande, jemlikt nämnda
lagrum, äfven hustrun måste med sin enskilda egendom ansvara i förhållande till
giftorätten i gemensam egendom och andel i bolaget.

f)å således, äfven med antagande, att hustrun undgått att lemna sin underskrilt
å mannens förbindelser, icke skulle af hennes egendom kunna räddas mera,
än som, enligt gällande lag, redan är undantaget från ansvarigheten för sådan skuld,
som efter lag anses gemensam;

då dessutom ett förbehåll om rätt för hustrun att förvalta enskild egendom
och använda afkomsten deraf i de flesta fall vore antingen obehöfligt, eftersom hon
äfven nu, om hon så önskar och mannen dertill samtycker, kan handhafva denna
förvaltning, eller ock utan all verkan, i händelse nemligen, oaktadt förbehållet,
mannen satte sig i besittning af förvaltningen, hvilken hustrun svårligen kunde
fråntaga honom, med mindre hon begagnade sig antingen af sin rätt att söka boskilnad,
derest förhållandena i öfrigt dertill gåfve anledning, eller den föga mera
behagliga och för enigheten i makarnes sammanlefnad säkerligen ganska vådliga
utvägen att begära förordnande för en god man att öfvertaga förvaltningen af
hennes egendom;

och då slutligen, efter bestämmelsen i det föreslagna 2 mom. af 1 § i 9
Kap. Giftermålsbalken, förvaltningen af hustruns enskilda egendom, äfven emot
begge makarnes vilja, kunde, oaktadt mannen vore fullt lämplig att egendomen
förestå, varda öiverlemnad åt en god man; men eu dylik inblandning af tredje
person i makarnes hushållsangelägenheter ofelbart skulle verka störande äfven på
öfriga förhållanden dem emellan;

får Utskottet, som jemväl delar den åsigt uti eu reservation emot Utskottets
vid ofvannämnda riksdag afgifna betänkande finnes uttalad, att nemligen en ändring
i lagens stadgande!) om målsmansrätt för hustrun förutsätter en mera genomgripande
förändring af åtskilliga andra delar af lagen, än att densamma på sätt nu
blifvit föreslaget kan åstadkommas, vördsamt hemställa,

att omförmälda förslag icke må i dess närvarande skick bifallas.

Vidkommande åter Herr Hörnfeldts motion, hvilken går i alldeles motsatt
rigtning, i det motionären vill utsträcka egendoms-gemensamheten för äkta makar
till den fastighet å landet, endera före äktenskapet egde, och hvilken, enligt nu
gällande lag, är den makans enskilda tillhörighet, deri den andra ingen giftorätt
eger; kan Utskottet ännu mindre understödja detta förslag, h vil ket också, då det
tilhörene varit väckt, städse blilvit förkastadt; hvadan Utskottet anser sig endast
behöfva åberopa hvad af ofvannämnda riksdags Lag-Utskott hufvudsakligen yttrades

7

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 38.

till stöd för afslag å samme motionärs äfven då gjorda enahanda framställning oeh
af alla fyra Riks-Stcånden gillades.

Utskottet anförde nemligen ur Lagkomitéens motiver till dess förslag till
civillag följande:

»När bolaget emellan makarne uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de
ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas, utan det är lörkofringen, eller
hvad under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfällda boet. Man
skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom,
som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves eu möjlighet
att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår fast egendom, vare sig
å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man
följaktligen måste låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord
ega rum, huruvida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes, må
kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det
ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet. Genom det att
man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär man alla anspråk af ena
makens skyldemän på sådan egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna
makarnes egen böjelse att med hvarannan dela sin förmögenhet eller att gemensamt
bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen med
likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde omedelbarligen
frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer i eu annan slägt».

Utskottet fogade härtill den erinran, att grunden för den i gällande lag uppdragna
skilnad i ifrågavarande hänseende mellan fastighet i stad och fastighet å
landet syntes vara den af Lagkomitéen jemväl angifna, att lagstiftaren utgått från
den synpunkt, att hus och tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens
redbaraste förmögenhet, men att deremot å landet, der näringssättet egentligen
bestode i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta egendom,
den der således åt honom eller hans slägt borde förvaras.

För egen del vill Utskottet allenast tillägga, att om man, med Utskottet på
sätt ofvan, erkänner, att. våra äktenskapsförords- och boskilnadslagar icke äro
nog verksamma att skydda hustruns egendom mot ödeläggelse genom missbruk
af mannens målsmansrätt, så synes ännu ett skäl förefinnas att bibehålla det stadgande,
hvarigenom åtminstone förekommes, att hustruns löre äktenskapet innehafda
eller under äktenskapet ärfda jordafastighet gifves till spillo; samt slutligen att,
derest makarne vilja med hvarandra dela hela sin förmögenhet, en utväg dertill
står dem öppen genom begagnande af teslamentsrätten, hvilken, på sätt motionären
erinrat, icke gör skilnad emellan jordafastighet och lösegendom; hemställande
Utskottet på dessa skäl vördsamligen.

8

Lag-Utskottets Utlåtande Abo 38.

att llerr Hörnfeldts nu berörda motion ej må till vidare utgärd
föranleda.

Stockholm den 11 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Faxe, med tillkännagifvande, att han visserligen icke ansåg en sådan
inskränkning i mannens målsmansrätt, som Herr Hjerta föreslagit, i allmänhet vara
på något sätt vådlig eller sårande för den rådande uppfattningen af det inbördes
förhållandet emellan makarne, men på grund af hvad för öfrigt inom Utskottet
emot motionen blifvit erinradt, jemväl för sin del afstyrkte bifall å densamma;

af Herr von Gegerfelt: »I anledning af den vid Riksdagen 1862—1863
framställda motionen i enahanda syfte som den ifrågavarande, har Lag-Utskottet,
med förklarande att densamma vore förtjent af synnerlig uppmärksamhet, vidare
yttrat: att det ej sällan inträffade att mannen på grund af sin målsmansrätt för
hustrun tillintetgjorde alla frukterna af hennes sträfvanden för deras gemensamma
bästa, hvilket ej ens i afseende på den egendom hustrun i boet infört kunde enligt
nu gällande lag förekommas genom äktenskapsförord, helst derigenom väl kunde
bestämmas att mannen ej skulle hafva giftorätt i den eller den egendomen, men
intet derutöfver och. så länge han hade förvaltningen deraf om händer, så länge
hans målsmansrätt Öfver egendomen, när den ej utgjordes af fast egendom vore
lika oinskränkt som öfver makarnes samfälda egendom, gjorde äktenskapsförordet ej
mycket gagn: att det dessutom måste anses obilligt och origtigt samt i de flesta
fall för hustrun förödmjukande att hon, dä hon i boet infört egendom och möjligen
såsom myndig före äktenskapet fått råda deröfver, genom äktenskapet biefve
beröfvad denna rättighet och komme att i fråga om äfven den minsta utgift bero
af mannens godtfinnande: att det äfven någon gång kunde hända att hon finge
lida brist på det nödvändigaste under det mannen förslösade hennes egendom:
samt att detta missförhållande kunde i väsendtlig mån afhjelpas, om det genom
äktenskapsförord finge bestämmas icke allenast i hvad mån giftorätt i makarnes
egendom skulle för dem ega rum, utan äfven att från mannens målsmanskap undantoges
den egendom hvari han ej egde giftorätt eller någon del deraf.

På

9

Lag-Vt skalle t s Utlåtande iV.o 38>

På dessa skal, livilkas giltighet, efter mitt omdöme, icke i någon hufvudsaklig
män förringas genom de anmärkningar Lag-Utskottet i sitt nu algifna betänkande
mot det väckta förslaget framställt, anser jag mig höra tillstyrka bifall till motionen
och i sådant hänseende föreslå:

att Riksdagen måtte för sin del besluta den af motionären föreslagna
förändrade lydelse af B Kap. I § och 9 Kap. 1 § Giftermålsbalken».

Häri har Herr von Möller instämt.

Af Herr Lemchen: »Bchofvet, att icke säga nödvändigheten af någon inskränkning
i mannens målsmansrätt för hustrun ådagalägges af dagliga erfarenheten eller
de ofta förekommande olyckliga äktenskap, i hvilka mannen genom missbruk af
målsmanskapet förorsakat oenighet och fattigdom, till och med verkligt elände;
och jag förmår icke lätta huru man kan påstå, såsom jag hört i Lag-Utskottet,
att äktenskapets lycka äfventyras och att dess sedliga ändamål, — makarnes inbördes
hjelp och sträfvan till egen förbättring och afkomlingars kristliga uppfostran,
— motverkas genom eu sådan inskränkning. Mig förefaller det verkligen orimligt
att antaga ett sådant äfventyr och eu sådan påföljd såsom sannolika, om icke
gilna, i fall, på sätt nu är föreslaget lagen godkände ett före äktenskapet frivilligt
uppgjordt aftal, som tillerkände hustrun rättighet, att, om sådant i framtiden skulle
finnas nödigt, fråntaga mannen hans eljest nästan oinskränkta magt att förstöra
och förskingra hennes enskilda egendom.

Om, på sött Utskottet i sitt betänkande antyder, motionären föreslagit, att
»såsom regel införa rättigheten att emellan makar dela förvaltningen af de gemensamma
angelägenheterna», skulle älven jag hafva alstyrkt lörslagct, liten här är
ju icke fråga om annat an att, såsom ett undantag från allmänna stadgandet i
lagen om mannens målsmansrätt, bereda hustrun möjlighet att för eget och sina
barns nödiga behof rädda sin enskilda egendom eller någon del deraf, i fall lära
är för handen att den eljest genom mannens oskicklighet eller slösaktighet förskingras.

De lagliga utvägar, som i detta hänseende nu finnas, nemligen boskilnad
eller mannens ställande under förmynderskap, äro kostsamma, leda sällan till målet
och kunna nästan aldrig vidtagas lörr än det är lör sent.

Utskottet har förklarat sig hafva saknat »grundlagsenlig anledning», att föreslå
ändring i andra lagrum än dem, som nämnas i motionen; men då Lag-Utskottet,
enligt 53 § Regeringsformen, har att utarbeta de från Kamrarne remitterade förslag
till civil-, kriminal- och kyrkolagarnes förbättring, anser jag Utskottet hafva
egt både rättighet och skyldighet att, om Utskottet eljest funnit skäl tillstyrka
bifall åt motionen, äfven föreslå ändring i de lagrum som hafva sammanhang med
dem. motionären uppgift. 1 öfverensstämmelse med denna åsigt har Lag-Utssottet
också förfarit vid föregående riksdagar.

Bib. till /likså. Prof. 1867. 7 Sami. 1 Afd. 5 Halt. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Med åberopande i (ifrigt af de skål, som finnas anförda i Lag-Utskottets vid
1862—18G3 årens riksdag afgifna Betänkande N:o 79, angående eu af llerr
Hierta då väckt likartad motion, lår jag vördsamt hemställa,

om icke denna Iråga må visas åter till Lag-Utskottet, med uppdrag
att utarbeta och till Riksdagens pröfning framlemna förslag till
ändring af 8 Kap. 1 §, 9 Kap. ! Giftermålsbalken samt ölriga
dermed sammanhängande lagrum i det syfte, Herr IJiertas nu väckta
motion omfattar.»

Med llerr Lemchen har llerr Bovin instämt.

Herr Grenander har anmält, att han icke inom Utskottet deltagit i behandlingen
af detta ärende.

Stockholm, tryckt hos .loh. Beckman, 1867.