Lag- Uishottds UMtmd* N:e 33

Utlåtande 1884:LU33

Lag- Uishottds UMtmd* N:e 33.

I

N:o 33.

Ank. till Eiksct. Kansli den 10 Mars 1S84-, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast
egendom.

22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
Juni 1875 har för närvarande följande lydelse:

»Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvise inteckningsliandlingen i hnfvudskrift för den Rätt, som beviljat
inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Äskas
åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan egarens
samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt.»

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet nu emottagit en af
Herr J. Aiigust Sjö afgifven motion, N:o 34, hvari anföres, att detta
stadgande tillämpades olika,, och af eu del domare sålunda, att, då en
inteckningshandling för dylikt ändamål genom ombud ingåfves, men
derå ej funnes skriftligt medgifvande derför, domaren likväl emottoge
handlingen samt vid tingets slut lemnade det besked, att ansökningen
ej, kunde bifallas, då ej jordegaren godkänt densamma. Genom ett sådant
förfarande så väl linge sökanden betala en onödig utgift, lösen för
protokollet, som blefve ärendet försenadt. En del domare vore mera
praktiska, och, änskönt ej jordegaren skriftligen medgifvit ansökningen
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 7 Sami. 20 Höft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

och ej heller sjelf derom inför råtta anhållit, tecknade dock domaren,
då ansökan skett genom ombud, i protokollet, att ombudet å jordegarens
vägnar anhöll att få inteckningen dödad eller postponerad, samt verkstälde
detta med anledning häraf. — Man kunde tänka sig de svårigheter,
som skulle uppstå, då en egare till en större egendom låtit inteckna sin
fastighet och sedermera sålt densamma till kanske 20 å 30 delegare, huru
stort besvär det skulle blifva med att få inteckningar dödade och postponerade,
när det erfordrades alla de nya delegarnes medgifvande dertill,
och dermed icke vore nog, utan man äfven måste visa deras eganderättshandlingar
till fastigheterna. — För att undanrödja de här påpekade
olämpligheterna, och då, enligt motionärens åsigt, det aldrig kunde vara
någon förlust, utan snarare en fördel för en jordegare att få inteckningar
i sin fastighet dödade eller efter annan nedsatta, föreslår motionären,
»att 22 § uti här ofvan åberopade förordning måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas
eller under annan nedsättas, uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift
för den rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å handlingen
bevis derom.»

Det af motionären vid sistlidne riksdag afgifna förslag i enahanda
syfte, som det nu föreliggande, blef af Utskottet afstyrkt på skäl, som
återfinnas i Utskottets Utlåtande N:o 10. Detta utlåtande godkändes af
Första Kammaren utan föregången öfverläggning eller votering, men
Andra Kammaren beslöt, med 93 röster mot 71, att, med afslag å Utskottets
hemställan, bifalla motionärens förslag.

Det lättade sätt att kunna få inteckningar dödade eller under
andra nedsatta, hvilket motionären förordar, var i tillämpning före
tillkomsten af nu gällande 1875 års inteckningsförordning, och motionärens
förslag innebär sålunda endast en återgång till hvad före den
nya inteckningsförordningen var gällande rätt. utskottet veterligen
hade under tiden för den äldre förordningens tillämpning icke försports
några praktiska olägenheter af det sätt, på hvilket inteckningar då kunde
dödas eller postponeras, och man torde icke kunna undgå att finna, det
den 1875 i förevarande hänseende införda nya bestämmelse om samtycke
af fastighets egaren tagit mera hänsyn till ett strängt genomförande
af teoretiska principer än till tillfredsställandet af praktiska kraf.

Åt dessa senare måste dock i lagstiftningen i allmänhet tillmätas
en stor betydelse, och allra mest när det gäller »förhållanden, som beröra

%

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

så vigtiga, vidsträckta och känsliga områden, som området för den allmänna
krediten och kreditmedlen».

Beträffande dessa praktiska kraf har i denna fråga blifvit andraget
(se Tidskrift för lagskipning, m. in. 1876, s. 422—433):

att det i regeln allenast vore i fastighetsegarens intresse och
till hans gagn, att hans egendom befriades från densamma besvärande
inteckningar, samt att han sålunda gemenligen icke hade anledning att
en sådan åtgärd bestrida;

att deremot inteckningshafvaren i allmänhet saknade anledning
att befatta sig med inteckningars dödande, med mindre det skedde just
i fastighetsegarens intresse — vanligtvis för att såmedelst bereda kredit
och gångbarhet åt någon af honom till belåning afsedd och af hvarjehanda
anledningar bättre användbar inteckning, som emellertid dittills
haft sämre rätt;

att, då det ju vid inlösandet af en inteckning ankomme på fastighetsegaren
att återfordra den inlösta handlingen, redan den omständighet,
att häri qvarlemnat den hos inteckningshafvaren, som eljest icke
kunde förete densamma vid domstol för dödande eller nedflyttning, utmärkte
ett medgifvande till dylik åtgärd;

att detta medgifvande hade sin grund i ett fortfarande obligatoriskt
förhållande till inteckningshafvaren, för hvilket dödandet eller nedflyttningen
utgjorde ett vilkor;

att visserligen den gamla inteckningen också kunde hos borgenären
qvarlemnas såsom supplementär säkerhet till den hos honom belånade
senare inteckning, men att ett sådant förhållande desto mindre
borde utan vidare bevisning praesnmeras, som qvarståendet af en inlöst
inteckning, hvilken belastade fastigheten utöfver den verkliga skuldens
belopp, i allmänhet vore för fastighetsegarens kredit menligt och för
hans låneoperationer hinderligt; hvartill kom att i detta fall borgenären,
såsom innehafvare af båda hypoteken, saknade allt intresse att någotdera
döda eller i afseende på förmånsrätten förändra;

att, om två eller flere inteckningar blifvit af fastighetsegaren på
olika händer belånade, det visserligen vore af intresse för innehafvaren,
men deremot *i allmänhet likgiltigt för fastighetsegaren, hvilken ordning
dessa inteckningar sins emellan innehade;

att inteckningshandlingarnes företeende vid domstol i allmänhet
borde anses vittna om rigtig åtkomst och god tro;

att, om ändock i något fall förekomme — hvilket tvifvelsutan måste
vara ett sällsynt undantag — att en borgenär emot fastighetsegarens
vilja och honom till förfång dödade eller försämrade eu inteckning, la -

4

Lag-Utskottets UtMiamk N:o 33,

gen mot en dylik rättskränkning erbjöde tillräckliga korrektiv för att
derifrån afskräcka, samt att faran af ett sådant tilltag dessutom vanligen
icke vore större, än besväret och kostnaden för fastställandet af
en annan inteckning;

samt att, till följd af nu anförda omständigheter, det vore med
allt skäl, som man kunde presumera fastighetsegarens samtycke till
inteckningars dödande eller omflyttning, när derom i stadgad ordning
gjordes ansökning, hvarigenom ock för det praktiska användandet af
inteckningar undanröjdes mycken omgång och många svårigheter, som,
alltid menliga för kreditrörelsen och affärslifvet, måste blifva det än
mera, i samma mån dessa utvecklades.

Utskottet delar de sålunda uttalade åsigter.

Det är icke heller så lätt, som mången torde föreställa sig, att
uppfylla den af lagen uppstälda fordran på fastighetsegarens medgifvande.
Det är nemligen icke nog med att samtycke visas: det måste
ock visas, att den samtyckande är rätt egare af ifrågavarande fastighet,
och härför måste, när så fordras, laga åtkomsthandlingar företes.

Svårigheten är dock icke så stor, när samtycke endast fordras
af eu enda person. Men det kan ofta inträffa, att, sedan inteckningen
beviljades, densamma många gånger förnyats, samt att under tiden
fastigheten på flerehanda sätt styckats, och, för att då den gemensamma
inteckningen, sedan den gnidits, skall kunna dödas i en styckad del,
erfordras samtycke af alla dem, hvilka då äro rätte egare till de öfriga
delarne, och understundom kan det vara omöjligt att anträffa desse
samtelige och ännu oftare vara omöjligt att för dem samtlige visa laga
åtkomst. Vid sådant förhållande återstår visserligen att låta inteckningen
förfalla genom att icke inom tio års förlopp förnya densamma, men
under tiden qvarstår den dock såsom graverande fastigheten, med alla
olägenheter, som häraf för den enskilde kan uppkomma.

En kommentator till 1875 års inteckningsförordning (Nordling,
De nye lagfarts- och inteckningslagarne, s. 142) har ock om nu ifrågavarande
bestämmelse yttrat:

»En nyhet är föreskriften, att egaren af fastigheten skall bifalla
dödandet eller platsbytet, då åtgärden ej af honom begäres. Denna
föreskrift betager åtgärden den egenskap af enkelhet och lätthet i åvägabringandet,
som han hittills haft och eljest fortfarande skulle eg a på
grund af den förut angifna grundsatsen, att innehafvande! af en inteckningshandiling
utgör tillräcklig legitimation för förfogandet öfver henne.
Genom föreskriften orsakas i hvarje fall besvär och omgång, och vid
många tillfällen stora om ej oöfvervinneliga svårigheter för åstadkom -

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

mancle af dödande eller förbytande af inteckningar. Någon olägenhet
af det hittills använda enklare förfarandet har ej, oss veterligen, visat
sig. Det af lagbyrån för förändringen anförda skäl, hemtadt från fastighetsegarens
rätt att kunna med mera säkerhet beräkna utsigterna till
återutsättande af eu måhända uppsagd inteckning, är mera af föreställningen
konstrueradt än af verkligheten bekräftadt, och synes oss i alla
händelser tala blott mot ned- och uppflyttande af inteckningar, utan
egarens medgifvande, ej emot intecknings dödande utan sådant medgifvande.
Derföre hade stadgandet åtminstone bort inskränkas till att
gälla endast den förra af dessa åtgärder.»

Utskottet, som, med anledning af hvad nu anförts, finner en lagändring
i förevarande hänseende af ett verkligt praktiskt behof påkallad,
hemställer, med anledning af motionen,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 22 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 22 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 Juni
1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller
till viss del dödas; uppvise inteckningshandlingen i
hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen,
och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas,
förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings
dödande är sagdt.

Stockholm den 10 Mars 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Bill. till Likså. Vrot. 1884. 7 Sami. 20 Höft,

2

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Bäckström, Stråle, Samselius och Fröberg, hvilka,
under åberopande af de skäl Lag-Utskottet vid 1883 års riksdag anfört
för afstyrkande af väckt motion om ändrad lydelse af 22 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom, ansett, att Utskottet bort
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.

Herrar Grefve Strömfelt och Forssell hafva begärt få bär antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, tryckt ho» A. L. Norman» Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.