Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 46

Utlåtande 1881:LU46

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 46.

1

KT:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 Mars 1881, kl. 3 e. in.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af väckt -motion om tillägg
till SO § Konkurslagen.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till Lag-Utskottet remitterad
motion, N:o 134, har Herr G. Sälling påyrkat ett tillägg till 50 §
Konkurslagen på hufvudsakligen följande skäl.

Då konkurs å gäldenär blifvit antingen af honom sjelf eller hans
borgenärer begärd, och beslut om densamma i laga ordning fattadt samt
all hans egendom enligt beedigad bouppteckning till borgenärernas förfogande
afträdd, egde borgenärerna enligt 43 § i Konkurslagen att på föreskrifvet
sätt välja syssloman, att i gode männens ställe förvaltningen deraf
öfvertaga och besörja alla de ärenden, som rörde borgenärernas rätt och
bästa. Då gäldenären icke egde rättighet att deltaga i detta val, borde
borgenärerna stå i risk och ansvar, om de välde förskingrade eller på annat
sätt förstörde konkursboets tillgångar, hvilka, så långt de dertill försloge,
skolat användas till liqviderandet af borgenärernas bevakade och
godkända fordringar, samt gäldenären sålunda vara frikallad att ansvara
för eller ersätta de förluster, som genom syssloinännens åtgöranden kunde
drabba borgenärerna. Fall hade dock inträffat, att, sedan gäldenärens afladda
tillhörigheter blifvit försålda och medlen derför uppburna, syssloman
begifvit sig till främmande land med alla konkursmassans tillgångar,
Bill. till Likså. Prot. 1881. 7 Sami. 21 Haft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

utan att lemna någon redovisning för eller utdelning af de om händer
häfda medlen. Då sålunda inga medel funnits till betalning af de bevakade
fordringarne, hade en fordringsegare lagsökt gäldenären med påstående
att, på grund af en skriftlig förbindelse, hvilken redan varit till så
väl kapital som ränta i konkursen bevakad, utbekomma hela sin fordran.
Under rättegången härom hade gäldenären bestridt att betala större del
af det fordrade beloppet, än som icke kunnat gäldas af hans afträdda
tillgångar, hvilka enligt bouppteckningen nära nog uppgått till samma
belopp som de bevakade fordringarne, och påstått sig icke hafva varit
skuld dertill, att sysslomannen brustit i redovisning. Detta oaktadt hade
gäldenären på grund af 82 § Konkurslagen blifvit af domstolarne och
slutligen af Kongl. Maj:t förpligtad att till så väl hela kapitalet som upplupen
ränta derå godtgöra fordringsegaren. Visserligen ålade åberopade
lagrum gäldenär att, med den egendom han i framtiden, d. v. s. efter
konkursen, ärfde eller förvärfvade, svara till fulla gälden; men efter motionärens
förmenande kunde detta stadgande icke innebära annat än att gäldenär
icke vore skyldig att gälda större belopp, än som i afträdda tillgångarne
bruste mot det bevakade fordringsbeloppet. I motsatt fall skulle
fordringsegarne kunna först genom syssloman, valde af dem sjelfva, förskingra
och förstöra alla gäldenärens vid konkurstillfället varande tillgångar
och sedermera, detta oaktadt, ega rätt att å nyo utsöka hela förra
fordran, om tillgångar framdeles komme att finnas.

Då en otydlighet i Konkurslagens bestämmelse i förevarande fall syntes
vara till finnandes, anhåller motionären, på grund af det anförda förhållandet,
det Riksdagen för sin del ville besluta ett tillägg till 50 § i
Konkurslagen, satt, sedan gode män eller syssloman blifvit utsedde och öfvertagit
konkursboets samtliga tillgångar, vare gäldenär fri från så väl
allt ansvar för sin afträdda egendom som ock från efterkraf för alla i
konkursen bevakade fordringar, till så stort belopp, som motsvaras af den
afträdda egendomens värde.»

Det uti motionen åberopade rättsfall finnes närmare omförmäldt uti
Tidskrift för lagskipning in. m. 1879, ss. 12—17 samt uti Nytt Juridiskt
Arkiv 1878, I, ss. 460—463.

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

Då gäldenär, vare sig frivilligt eller på grund af borgenärs yrkande,
afträder sin egendom till konkurs, innebär detta icke, att han öfverlater
eganderätten till det afträdda godset på borgenärerna, utan innefattar egendo
msafträdelsen allenast, att hans gods sättes under den lagbestämda konkursförvaltningens
vård, i ändamål att genom förvaltningens försorg fa
egendomen realiserad, den behållna köpeskillingen använd till ^borgenärernas
förnöjande och möjligen blifvande öfverskott till gäldenären ateistäldt.

Gäldenären kommer härigenom till konkursförvaltaren i samma rättsförhållande
som hvar och eu annan, hvilken till en förvaltare anförtrott
sin egendom. Om förvaltaren förskingrar egendomen eller vänder den sig
till nytta, får egendomsegaren hålla sig till förvaltaren för utbekommande
af ersättning. Skilnaden är den, att, då en egendoinsegare i allmänhet
är berättigad att sjelf till förvaltare utse den person, för hvilken han har
förtroende, så måste en i konkurstillstånd försatt gäldenär underkasta sig
att öfverlemna egendomen åt den förvaltare, som enligt statens lagar bör
omhänderhafva sådan förvaltning.

Då borgenärernas rätt, lika mycket som gäldenärens, är beroende
af denna förvaltning, kan lagen icke öfverlemna åt gäldenären att välja
förvaltare, utan måste saken ordnas till alla rättsegandes säkerhet. För
vinnande af detta mål kan antingen staten genom någon af sina organ
öfvertaga egendomens förvaltning, eller de afträdda tillgångar^ öfverlemnas
tilf ett förvaltningsråd, hvari såväl gäldenären som borgenärerna, hvarför
sig, invälja medlemmar, eller ock, såsom i den svenska konkurslagen
skett, förvaltningen anförtros åt personer, utsedde af borgenärerna, under
tillsyn af en genom domstolens försorg tillsatt ombudsman och under öfverinseende
af domstolen, med rättighet lika väl för gäldenären som för
borgenärerna att utöfva kontroll öfver förvaltningen (64 och 65 §§ Konkurslagen)
och fordra redovisning derför (124 § samma lag).

Men huru denna sak än må vara ordnad, böra lagbestämmelserna
angående konkursförvaltningens organisation icke inverka på frågan om
förvaltarens rättsliga förhållande till gäldenären. Det bör alltid vara förvaltaren,
som för sina åtgärder står i ansvar till den person, af hvilken
han mottagit egendomen till förvaltning, och ett sadant ansvar kan icke
åläggas borgenärerna, hvilka icke i sin berörda egenskap taga omedelbar
befattning med egendomen, icke öfver förvaltningen ega vidsträcktare tillsyn
och kontroll, än som tillkommer gäldenären sjelf, och icke kunna anses
hafva genom begagnande af den lagbestämda formen för förvaltarens

“* Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

tillsättande iklädt sig ett ansvar, som, efter allmänna rättsgrunder, icke
aligger dem.

Da borgenärerna således icke kunna anses vara gäldenären ansvarige
för den brist i afträdda egendomens värde, som, utan deras vållande,
uppkommit genom konkursförvaltarens före utdelningsförslagets framläggande
vidtagna åtgärder, kan gäldenären icke heller mot borgenärerna
ega grundadt anspråk att fa a gälden afräkna ett mot nämnda brist svarande
belopp.

Om det af motionären omförmälda enstaka fall, eller att en syssloman
förskingrat konkursboets samtliga tillgångar och derefter ur landet
afvikit, skulle anses innefatta tillräcklig anledning till en lagförändrino-,
måste man, då konkursförvaltningens uppgift bör vara att, lika mycket &i
borgenärernas som i gäldenärens intresse, vårda den afträdda egendomen,
vala betänkt pa att ändra lagen, icke på det sätt motionären föreslagit,
eller så att förluster, uppkomna genom konkursförvaltarens förfarande,
skulle ° uteslutande drabba den ena parten, eller borgenärerna, utan snarare
sålunda att man, genom förändrade bestämmelser i afseende å konkursförvaltningens
organisation eller skärpta föreskrifter rörande förvaltningen
och kontrollen derå, sökte förekomma förlust såväl för borgenärerna
som för gäldenären, i hvilket syfte något förslag likväl icke blifvit
hos Riksdagen framstäldt.

På dessa grunder hemställer Utskottet,

att Herr Sällings motion icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 28 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

5

Reservationer:

af Herr Samzélius;

af Herr IT. A. Widmark, med hvilken Herrar Anders Persson, Johan•
nes Jonson, Magnus Jonsson, Smedberg och C. 0. Widmark instämt:

»Att afträda egendom till konkurs är enligt mitt förmenande liktydigt
dermed, att gäldenär öfverlemnar afl sin egendom till sina borgenärers
förfogande. Af denna egendom bildas ett konkursbo, en samfäld
egendom, tillhörande borgenärerna. Dessa utöfva, med den inskränkning
Konkurslagens 60 § bestämmer, vid sammanträden rösträtt i mån af sina
fordringar och utse ock efter sådan grund de förtroendemän, som skola
förvalta konkursboet. Gäldenären har deremot genom sjelfva öfverlemnandet
af sin egendom icke allenast afsagt sig rätt att vårda, förvalta,
afyttra och i penningar förvandla densamma, utan han är äfven utestängd
från möjligheten att på sådana åtgärder inverka. Är denna uppfattning
rigtig, är detta Konkurslagens rätta mening eller borde den åtminstone
vara sådan, torde äfven deraf böra följa frihet för gäldenär från allt ansvar
för förvaltningen af konkursboet och sålunda äfven för de förluster,
som genom oredlig förvaltning m. m. uppkomma och drabba detsamma.
Hysande denna åsigt, har jag ej kunnat gilla det slut, till hvilket Utskottet
kommit i förestående betänkande, utan ansett att ett lagstadgande
bort föreslås, ur hvilket tydligt framginge, att gäldenär skall vara befriad
från framtida betalningsskyldighet för mer än det belopp, som bevisligen
ej kunnat ur den till konkurs afträdda egendomen efter dennas realisering
gäldas.»

Herr Asplund har begärt få här antecknadt, att lian icke deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet,