Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 40

Utlåtande 1883:LU40

Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 40.

1

N:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1883, kl. 7 e. m.

Lag-Ut.skottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
a f nu befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

I en inom Första Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet
hänvisad motion, N:o 14, har Herr A. O. Wallenberg ånyo väckt förslag
om upphäfvande af nn befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

Sedan motionären till eu början lemnat några uppgifter om familjefideikommissen
i vårt land samt erinrat om innehållet af förordningen
den 27 April 1810, fortsätter lian:

»Härmed var början gjord till återställande af den grundsatsen i
var lagstiftning, hvilken aldrig bort derifrån vara utesluten, att individens
eganderätt ej kan innefatta rättighet att obetingadt stadga eu evigt
för successionen af fast egendom. I ett land, der samhällsskicket
hvilar på lagar, _ som i sig sjelfva upptaga bestämmelser
Uui nlndcis de må kunna, när tidsförhållandena sådant kräfva, ändras och
jörbättras, torde icke, sedan vigtiga grundlagsändringar blifvit genomörda,
enstaka undantagslagar böra anses i alla tider vara gällande,
grundtanken i sjelfva fideikommiss-stiftelsen har af 1810 års Riksdag blifvit
underkänd och afskaffad genom förbud att inrätta nya fideikommiss,
grundade på fast egendom. Det jag nu går att föreslå är endast ett
i omgående pa den väg, som vunnit allmänt gillande och som ligger i ett
fullständigt tillämpande af den lika arfsrätten.

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sand. 29 Häft.

1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

Jag har ieko för afsigt att söka åvägabringa eu hastig öfvergång
och vill således icke, att de nu befintliga förhållandena skola genom
lagändring rubbas; men jag anser önskvärd! att förekomma det som inträffat
i flere andra länder, nemligen att fideikommiss-stiftelserna annulerats
med ett penndrag.»

På grund af hvad han sålunda anfört, föreslår motionären, »att
ett sådant tillägg till § 1 i 16 kapitlet Årfdabalken införes, hvarigenom
bestämmes:

»att de familjefideikommiss, som nu finnas, ej komma att längre bibehålla
denna sin egenskap än i nuvarande innehafvares hand och deras
efterföljares, som äro födda senast inom 1885 års utgång, och att fideikommiss
erhålla egenskap af arfvejord, när ingen till succession berättigad
arfvinge finnes, som blifvit född senast inom 1885 års utgång.»

Motionären anför vidare, att då det icke kunde komma i fråga att
återupplifva rättigheten att stifta fideikommiss å fast egendom, det icke
heller borde vidare medgifvas att konsolidera sådana stiftelser, hvilket
nu under stundom egde rum genom Konungpns tillåtelse att öfverflytta
fideikommiss-stiftelser från en eller flere egendomar och hemman till ett
eller flere nya fideikommiss. Motionären hemställer derföre, »det Riksdagen
behagade besluta, att i underdånig skrifvelse till Konungen anhålla,
det öfverflyttning af fideikommissrätt från jordfastighet till annan
jordfastighet icke må hädanefter tillåtas.»

Motionen utgör i sin förra del ett förnyande af det förslag, samme
motionär afgaf vid sistlidne riksdag.

Angående denna, den hufvudsakliga delen af motionen, får Utskottet
derför upprepa hvad Utskottet i frågan då yttrade:

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga
för denna rätt, testamenterat till eu annan person med ett gä
förtroende till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en
viss uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje
egendomen skulle tillgodokomma eu fjerde, efter denne eu femte o. s. v.
(s. k. fideikommiss ar iska substitution^!''). Till sådana fideikommiss kunde
göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller eu viss särskild
förmögenhetsdel. r

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, ande
den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland^

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

3

familj?fideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —
fast eller lös eller båda tillika — vid eu viss slägt, att inom densamma
öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning Den

germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo
derföre i Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga
»arfgodsen)>, hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjejfideikommissen
i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner. I
andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blef, af
naturliga skål, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden
för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,
tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv, som i öfriga land, nemligen omtankan om »Familiens
Heder och Conservation», föranledde äfven, i Sverige stiftande
af familjefideikommiss i fast egendom, Indika här uppkommo ej mycket
senare äu i Tyskland och antagligen redan i medlet af det sjuttonde
århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar
institutionen såsom något redan kändt och lemna]'' uti sin 5 § om densamma
närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen,
men då denna lag i 16 kap. 1 § Årfdabalken säger, att
»vill någon, man eller qvinna, göra testamente, halve våld göra det —
— — med eller utan vilkor», ansågos, enligt detta lagens rum, fideikommiss-stiftelser
äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills
de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde medfölja
en obegränsad rätt att genom privata dispositioner för all framtid
förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom uti flere andra
land, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Denna inskränkning
skedde genom förordningen den 21 April 1810.

Motionären vill nu, beträffande de för närvarande befintliga fideikommissgods,
att all rätt att tillträda dem såsom fideikommiss skall
upphöra för hvarje annars eventuel fideikommissarie, född efter den 31
December 1885, samt att de, när sålunda ingen eventuel! berättigad
fideikommissarie linnes, skola öfvergå till arfvejord uti dåvarande inneha
fvares hand.

Utskottet finne]- icke skäl förekomma till en dylik, alltid synnerligen
betänklig lagstiftningsåtgärd.

Familjefideikommissen hafva visserligen uti några andra stater
blifvit upphäfda. Så är förhållandet i Frankrike, senast på grund af
lagen den 17 Januari 1849, af innehåll, att alla af privata gods bildade
majorat, som redan, från förste innehafvare!! räknadt, gått i två successiva

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti
innehafvande hand; och at.t, för framtiden, succession i dylika majorat,
begränsad till två led, från förste innehafvare!! räknadt, endast får ega
rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation;
i Nederlanden, på grund af lagen den 1 Oktober 1833, som visserligen
förbehållit den närmaste fideikommissarie!! hans rätt, men fråntagit
de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;
samt i Italien, på grund af lagen den 30 November 1865,
som upphäft alla da bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissariska
substitutioner samt tillagt den dåvarande innehafvaren
full Äganderätt till halfva iideikommis,sförmögenheten och den närmaste
arfvingen full eganderätt till den andra hälften, dock med förbehåll af
nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under hans lifstid. Bestämmelser,
att sättet, hvarpå bestående familjefidcikommissgods måtte kunna
öfvergå till fri egendom, skulle genom framtida lagstiftning ordnas, förekomma
ock uti 1850 års preussiska grundlag, art. 40, 41, och uti 1866
års danska grundlag § 93, men förstnämnda bestämmelse har sedermera
bill vit upphäfd genom lagen den 5 Juni 1852, och bestämmelsen i danska
grundlagen har ännu icke^ledt till någon följd.

De förhållanden, som uti ofvan uppräknade stater må hafva föranledt
verkligt eller ifrågasatt upphäfvande af fideikommissnaturen å
viss fast egendom, förefinnas emellertid, enligt Utskottets åsigt, icke i
vårt land, och det är endast ett verkligt nödtvång, som kan berättiga
att bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af
enskilde.

De bestående fideikommiss-stiftelserna i fast egendom uti vårt land
hafva icke det omfång, att några betänkligheter synas kunna möta mot
deras bibehållande. Utskottet kan i detta hänseende hänvisa till de vid
dptta utlåtande lögade från Kongl. Statistiska Centralbyrån Utskottet på
begäran meddelade uppgifter, Indika såsom grundade på Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes senast afgifna femårsberättelse!- (för åren 1876—
1880) i ämnet innehålla noggrannare siffror, än dem, som förekommo
i femårsberättelserna för åren 1871—1875, på Indika Utskottets vid förra
riksdagen lemnade uppgifter stödde sig.

Uppgifterna synas Utskottet utmärka, att af den fästa egendomen
i riket fideikommissen utgöra eu jemförelsevis så ringa del, att något
allmänt nationalekonomiskt intresse icke synes kunna åberopas för deras
upphäfvande. Några särskilda olägenheter af nuvarande fideikommiss i
fast egendom hafva icke heller, Utskottet veterligen, försports; och ingen
anledning synes derföre Utskottet vara för handen att bifalla ett förslag,

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o åt). 5

hvarigenom dessa gods skulle öfvergå till arfvejord, utan att ens befintlige
eventuel^ fideikommissarier skulle lemna» tillfälle att å slägtens
vägnar sig_ yttra, än mindre deras bifall skulle erfordras.

Slutligen vill Utskottet erinra, hurusom genom förordningen deri
3 April 1810 Kong] Magt med Rikets Ständer funnit godt förordna,
att i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kan komma
i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse
förmånligt att få gorå utbyte af till fideikommisset hörande jord eller
ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser
innehafvare^ föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra
c y ika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning
och som icke röra frågor, hvilka mellan fideikommissarier och medarfvmgai
kunna yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas
hora hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att
„ongb Maj.t uied Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring
öfver allmänna lagar och författningar, må dervid, efter sig företeende
omständigheter, kunna förfara.

Genom tillämpning af denna författning synas Utskottet de olägenheter,
som - hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —
någon gång onekligen uppkomma af gällande fideikommiss-stiftelser, väsentligen
kunna undanrödja» med bibehållande af bestående lagstiftnings
grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebära ock möilighet
hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendoinai
upphöra såsom sådana. Detta kan ske, utom derigenom att
»Testatoris föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så
sätt, antingen att med förändrade tidsförhållanden de uppstälda bestämmelserna
för fideikommisset blifva alldeles otillämpliga, då Kongl. Makt
kan förklara fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikomiss egendom,

som med Kongl. Maj:ts tillstånd, intecknats blifver exekutivt
försåld.

Med anledning af motionens senare del eller förslaget om skrifvelse
till Konungen med anhållan, det öfverflyttning af fideikommissnatur
från eu jordfastighet till annan hädanefter icke måtte tillåtas, vill
Utskottet erinra, att, då i ofvan anförda förordning den 3 April 1810
fråga om dylik öfverflyttning hän föres till sådana ämnen om fideikommissers
råtta mening och bästa tillämpning, hvilka, enligt samma förordning
höra hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att
Kongl. Magt med Dess Högsta Domstol må kunna dervid, i likhet med
annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, efter sig före -

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

teende omständigheter förfara, motionärens förslag i sjelfva verket innebär,
att Riksdagen skulle i skrifvelse till Konungen anhålla, det Konungen
med Dess Högsta Domstol icke måtte''i förevarande afseende vidare
tillämpa 1810 års sist åberopade förordning. Då, så länge denna förordning
ännu är i gällande kraft, eu dylik anhållan från Riksdagens
sida måste anses vara olämplig, kan Utskottet icke heller i denna del
ti 11 styrk a m o tionen.

På grund af hvad Utskottet nu anfört, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda till någon Riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 24 April 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

/

Axel Bergström.

Reservation:

af Herrar Smedberg, Anders Persson, Lewin, Magnus Jonsson och Johannes
Jonson: »Då genom Kongl. förordningen den 27 April 1810 det
förbjöds att vid bortgifvande af fast egendom sträcka förordnandet om
vilkoren för dess förvaltning längre än till förste emottagarens och dess
makas lifstid eller om egal iderätten vidare än till utnämnande af testamente-
eller gåfvotagarens nästa efterträdare, är uppenbart att man redan
på den tiden ansåg familjfideikommiss-stiftelser icke vara till gagn för det
allmänna. När samtidigt genom Kongl. förordningen den 3 April 1810
det förklarades att Kongl. Maj:t kunde lemna tillstånd att upptaga lån
mot inteckning i fideikommissegendom och till och med att upphäfva
vilkor, som i fideikommiss-stiftelse blifvit innehafvare!! föreskrift^, beträddes
af lagstiftande makten den väg, som ytterst kan leda till hela

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40. 7

fideikommissinstitutionens upphäfvande. Man säger nu, att eftersom
dessa stiftelser tillkommit i stöd af gällande lag-, de ej kunna upphäfva®
utan förnärmande af enskildes rätt, hvaraf åter följer, att det tillkommit
stiftaren att stadga en för all tid gällande ordning eller lag,
enligt hvilken besittningsrätt till viss hans egendom öfvergå!- från en
till annan, äfvensom att någon egare derefter ej finnes, utan skola efterkommande
hvar efter annan endast hafva rätt''till besittning eller nyttjande
och pa egendomen aldrig få tillämpas de lagbestämmelser, hvilka
med hänsyn till egendomens öfverlåtelse eller dess öfvergående på annat
sätt från en till annan funnits nödvändiga och nyttiga. Dessa af
enskild man stiftade ordningar eller lagar skola, i olikhet med andra,
kunna hvarken ändras eller upphäfva^. Eu sådan uppfattning är åtminstone
icke den samma som förefans hos 1810 års lagstiftare, och
för vår del kunna vi icke biträda den. Vi föreställa oss tvärt om, att
enskild rätt alldeles icke kränkes, blott man undviker att lagstifta för
andra än dem, som födas sedan förändring af lag skett i den af motionären
antydda rigtning.

Vi kunna ej heller finna annat än att fideikommissinstitutionen,
sedd _ ur social synpunkt, verkar skadligt. Genom eu sådan stiftelse
förblir egendom, som eu person med flit och omtanke samlat, oafhändlig
tillhörighet för efterkommande hvar efter annan i viss af stiftaren
bestämd ordning och följaktligen alltjemt i en persons besittning. Ju
mer egendom hopas på få händer, desto större blir naturligen antalet
af dem, som ega litet eller alls intet; och om, såsom man ju antager,
statsmedlemmarnes förmögenhetsvilkor utgöra en visserligen ofullkomlig
men derför, åtminstone i våra dagar, icke alldeles förkastlig mätare
så väl på deras intresse för allmänna angelägenheter som på förmågan
hos dem att. i sådana angelägenheter döma sundt och klokt, af hvilka
egenskaper i förening hos största möjliga antal samhällets välfärd ju
ytterst beror, lärer deraf följa att ifrågavarande stiftelser icke äro till
båtnad för samhället.

Lika litet kunna vi finna stiftelserna gagneliga för enskilde. Personer,
hvilka hafva att öfvertaga de i vårt land befintliga, till antalet
ganska många och till omfattning rätt betydliga fideikommissegendomar,
sakna derigenom den sporre till nyttig verksamhet, som ligger i den
för flertalet af andra bjudande nödvändigheten att genom eget arbete
bereda sig utkomst och tryggad ställning i samhället. Derigenom utvecklas
. hos den arbetande sådana egenskaper, utom hvilka han svårligen
blir en nyttig samhällsmedlem och hvilka äro honom till verkligt
gagn fullt ut lika mycket som frånvaron af sådana egenskaper länder

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

till men för samhället, dit han hör. Man skulle kunna invända att den
blifvande fideikommissarie!! icke befinner sig i annan ställning än eu
hvar, som har att vänta arf af någon betydenhet — väsentlig skilnad
finnes likväl. Personen, som skall ärfvas, kan göra förluster, kan till
äfventyra mista allt. Han kan också genom upprättande af testamente
betydligt minska hvad som eljest vid hans död skulle tillfalla arfvinge.
Fideikommissegendomen åter, åtminstone den som utgöres af fastighet,
kan icke frånhändas honom eller henne, som enligt stiftelseurkunden
har rätt att vid innehafvarens frånfälle öfvertaga den.

Vi böra äfven anmärka att i flere andra Europas länder man upphäft
familjfideikommissen, och om också i jemförelse med samma länder
stiftelserna hos oss äro både till antal och omfattning mindre, lärer
deraf icke kunna liemtas stöd för deras bibehållande, så vida man lika
med oss anser dem icke vara till gagn.

Bland skäl, som anförts till stöd för familjefideikommissens upphörande,
är också detför känslan upprörande, deruti att af fideikommissariens
barn med lika uppfostran och deraf följande lika behof gemenligen
en öfvertager det väsentliga af qvarlåtenskapen, men syskonen få
litet eller intet. Vi vädja ogerna till känslan, såsom ofta vilseledande,
men när känslan går i samma rigtning som det profvande förståndet, må
äfven den, synes oss, tillmätas någon vigt.

Då således ur rättslig synpunkt intet hinder synes möta derför
att fideikommiss-stiftelserna genom lämplig åtgärd i lagstiftningsväg
komma att upphöra, då de äro för samhället skadliga och gagnet för
enskilda med skäl kan sättas i fråga, och då slutligen institutionen
saknar stöd i allmänna rättsmedvetandet och strider mot den i lag antagna
grundsats om lika arfsrätt, äro vi för vår del alldeles ense med
motionären derom att institutionen icke bör bibehållas; men då vi
nu, liksom vid förra riksdagen, äro tveksamma i afseende på rätta formen
af erforderliga lagbestämmelser och anse bäst att öfverlemna åt
Kongl. Maj:t att, efter föregången utredning, uppgöra förslag till stadganden
i det af motionären angifna syfte, föreslå vi,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,
att Konungen täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom den vid viss
egendom fästade fideikommissnatur må upphöra.»

Herr Berglöf har begärt få bär antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom Utskottet.

Lag-Utskottets Utledande N:o 40.

9

( Bilaga.)

Fideikommissegendomarnes inom riket antal egare, sammanlagda mantal
och taxeringsvärde länsvis enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
femårsberättelse för åren 1876—1880.

Län.	Antal egare, slägter och grenar.	Summa nuvarande mantal.	I % af lands-bygdens hela mantal.	Taxeringsvärde i kr. (1880), in-begripet verk samt inrättningar och en del frälseräntor.	I % af lands-bygdens hela tax.-värde.	Anmärkningar.
Stockholms stad...		9		_	1,950,000*	(0''74)**	* = Tax.-v. (1880)
							å de i 1871—75
							års sammandrag
			*				upptagna.
Stockholms	län	30	413''3ii	10''20	B 9,713,950*	8 ''95	** 1 % af sainfälda
Upsala	»	11	281''513	7-91	4,529,936	6’71	* tax.-v.
Södermanlands	»	22	48 9''827	14-75	12,240,388	12''79	Inbegripet Bergs-hamra.
Östergötlands	»	16	248*483	4''53	7,545,496	4''37
Jönköpings	»	11	149''247	3''83	3,371,500	3''62
Kronobergs		3	50''250	1 ''79	997,200	1"43
Kalmar	»	4	28''854	0''86	1,198,070	1*03
Gotlands	)>	—	—	—		—
Blekinge	»	2	50''167	4''63	1,391,100	2''67
Kristianstads	»	9	265''92i	8''89	10,381,400	7''30
Malmöhus	»	17	480''499	11''81	30,448,000	10''35
Hallands	»	3	136-931	4''69	2,858,500	4''79
Göteborgs och Bohus »	1	4‘875	0''17	118,500	0‘13
Elfsborgs	»	9	7 3''780	1 ''76	2,271,900	1''78
Skaraborgs	»	10	84''823	1''80	2,112,446	1‘37
Vermlands	»	6	12-167	0’68	603,593	0''50
Örebro	)>	6	118’739	4''13	5,274,730	4''51
Vestmanlands	»	15	169''693	5''95	4,551,054	5''65
Kopparbergs	)>	1	3''415	0’18	253,750	0''32
Gefleborgs	»	1	12''472	0''57	758,500	1*04
Vesternorrlands	))	—	—	—	—	—
Jemtlands	»	—		—		—
Vesterbottens	»	1	0’562	0''05	16,000	0''05
Norrbottens	»	—	—	—	—	—
Summa	-	3,071''i44	4''60	102,586,013	— |

*) Vid ännu felande uppgift om 1880 års taxeringsvärde har här införts 1875 års,
samma proportion, som taxeringsvärdet å jordbruksfastighet öfver hufvud stigit inom länet.

Bih. till Biksd. Prof. 1883. 7 Sami. 29 Höft. 2

ökadt i