Lag-JJtskottets Utlåtande N:o 54

Utlåtande 1884:LU54

10

Lag-JJtskottets Utlåtande N:o 54.

N:0 54.

Ank. till Riksd. Kansli den 21 April 1884, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg
till 11 § i förordningen angående förlag sinteckning den
13 April 1883.

Lag-Utskottet har från Första Kammaren fått till handläggning
emottaga en af Herr Grefve Fr. Strömfelt afgifven motion, N:o 18, afseende
att bereda förlagsgifvare trygghet, då det verk eller den inrättning,
till hvars drifvande förlagslån mot förlagsinteckning lemnats,
öfvergår nr förlagstagarens i annan egares hand och följaktligen den i
förre egarens gods förvärfvade förmånsrätt upphör.

Motionären framhåller, att gällande »Förordning angående förlagsinteckning)),
som i öfrigt kan anses motsvara tidens kraf, likväl ännu
är lika bristfällig, som föregående förordningar under nära tvenne
århundraden, i det afseende att förlagsgifvare genom att förlagstagare
afyttrar det verk eller inrättning, till hvars drifvande förlagsgifvaren
lemnat lån mot förlagsinteckning, om hvilket afyttrande
denne gemenligen aldrig på förhand får någon kännedom, förlorar
sin säkerhet samt derigenom tillika äfventyrar hela sitt fordnegsbelopp.
Motionären förtydligar förhållandet genom ett exempel. »A har
mot förlagsinteckning lånat B 100,000 kronor, B säljer en dag hela
sin fabrik med lösegendom till C, inteckning är enligt nyss antagna
förordnings 4 § i rådhusrättens protokoll öfver förlagsinteckningar
intagen; A får ingen kännedom om försäljningen; köpeskillingen liqvideras
och förskingras; B gör konkurs, och när A presenterar sin inteckning,
så befinnes den icke eg a mer än papperets värde, alldenstund
den såsom säkerhet upphörde och tillintetgjordes genom B:s

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

transaktion med C, hvilken senare är utan ansvar för B:s förbindelse.
Finnes någon tillgång i konkursen, får då A ingå såsom fordringsegare
lika med öfrige oprioriterade borgenärer. A bar då icke allenast
förlorat sin förmånsrätt, utan kommer efter några i lag uppräknade
prioriterade borgenärer)). Några fabriksföreningar hade ock, börda
öfver komiterades förslag till förordning angående förlagsinteckning,
uttalat, att bestämmelser borde i förordningen införas, hvarigenom förlagsgifvares
ställning tryggades för fall, som bär afses, samt att dessa
föreningar ansåge förlagsinteckning såsom rättsinstitut i annat fall
blifva af föga värde och för industrien af ringa nytta. Motionären anför
vidare, hurusom förlagsgifvares ställning icke kan anses betryggad
genom den i 11 § af gällande förordning i ämnet införda bestämmelse,
att förlagsskulden, vid öfverlåtelse af verk eller inrättning för hvars
drifvande förlagsinteckning blifvit meddelad, genast är till betalning
förfallen, enär liqviden emellan säljare och köpare finge verkställas
utan att förlagsgifvaren blifvit tillförsäkrad något sätt att dessförinnan
kunna få vetskap derom att öfverlåtelse egt rum. Då den af 1882
års Lag-Utskott föreslagna bestämmelse, att nye egaren under vissa
vilkor skulle med den egendom, han öfvertagit — hvilken ju oftast
tillkommit medelst förlagsgifvarens penningeförsträckning — blifva
ansvarig för förlagslånet, icke kunnat antagas derför att den ansågs
införa sakrätt i lösegendom, och då strafflagens stadgande om kriminelt
ansvar å säljaren (förlagstagaren) ingalunda medförde trygghet
för förlagsgifvaren mot förlust, återstode det, i motionärens tanke, endast
att i förordningen införa ett stadgande, som tillförsäkrade förlagsgifvare
möjlighet att kunna erhålla kunskap om försiggången försäljning,
innan liqvid egde rum och penningarne förskingrats, på det att
han måtte blifva i tillfälle att, om så befunnes nödigt, sätta säljaren i
konkurs, medan tillgång hos denne ännu funnes, och dymedelst komma
i åtnjutande af den förmån, lagen honom tillerkänt i och genom den
skedda inteckningen.

Hufvudsakligen på dessa skäl föreslår motionären ett tillägg till
11 § i förordningen angående förlagsinteckning af följande lydelse:
“börande öfverlåtelsen trenne gånger i allmänna tidningarne, minst
14 dagar mellan hvarje gång, kungöras innan liqvid eger rum, och
vare köparen, intill dess sådant kungörande skett, lika med förlagstagaren
för förlagsskulden ansvarig, dock ej utöfver köpeskillingens
belopp14.

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

Utskottet delar motionärens åsigt, att förlagsgifvare i de fall,
som i motionen afses, verkligen kan komma att lida en oförskyld
minskning i sin rätt, hvilket lagstiftningen bör söka att förebygga.
Då en ny förordning för förlagsinteckningsinstitutets upprätthållande
af regering och Riksdag ansetts nödig, ligger det i sakens natur, att
denna förordning bör vara så fullständig, att rättsinstitutet får all den
betydelse, det bör ega för att verksamt kunna befordra ett sundt
affärs- och näringsliv Om då, såsom här onekligen är händelsen,
förlagsgifvare kan komma att förlora ej allenast sin säkerhet, utan
tillika hela sitt fordringsbelopp, och detta endast genom ett ofta helt
hastigt mellan förlagstagare och tredje man ingånget aftal, om hvilket
förlagsgifvaren sällan får kunskap förr än det redan är verkstäldt, och
hvilket han i alla händelser ej lagligen kan hindra, synes man kunna
fordra, att han, som väl har äldre rätt till förlaget, än den nye köparen,
på lagstiftningens väg skyddas mot att på sådant sätt tillskyndas
förlust.

Redan vid föregående riksdagar har Utskottet uttalat denna
åsigt och särskildt i sitt vid 1882 års riksdag afgifna utlåtande i ämnet
yttrat, “att det länge anmärkts såsom en hufvudsaklig brist i
gällande lagstiftning om förlagsinteckning, att deri saknats bestämmelse
i nämnda afseende44. Vid denna riksdag föreslog derför Utskottet
vid behandling af Kongl. Maj:ts då till Riksdagen aflåtna förslag till
“Förordning angående förlagsinteckning44 intagandet i nämnda förordning
af en särskild § (11 §), genom hvars antagande förlagsgifvare
skulle erhållit verklig trygghet, då det verk eller inrättning, till hvars
drifvande förlagsinteckning blifvit beviljad, öfvergick ur förlagstagarens
i annan egares hand, men denna § blef icke godkänd af Första Kammaren.
Vid 1883 års riksdag tillstyrkte visserligen Utskottet det då
framlagda Kongl. förslaget, i hvilket influtit en 11 § med stadgande
att, genom öfverlåtelse af verk eller inrättning, för hvars drifvande
förlagsinteckning blifvit beviljad, förlagsskulden vore emot förlagstagaren
till betalning förfallen, men Utskottet ansåg detta stadgande dock
icke vara tillräckligt verksamt och uttalade den öfvertygelsen, att,
“derest i framtiden något lämpligt sätt att än ytterligare betrygga
förlagsgifvarens rätt skulle blifva uttänkt och föreslaget, detsamma ock
skulle vinna lagstiftande maktens bifall44.

Utskottet har funnit motionärens förslag vara egnadt att bereda
en sådan ytterligare trygghet, hvilken är så mycket mer af behofvet
påkallad, som, om med skäl kan sägas, att låneformen mot säkerhet
af förlagsinteckning icke i verkligheten motsvarat sin bestämmelse,
enär sådan inteckning hittills icke annat än undantagsvis kunnat såsom

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

säkerhet användas utan särskild borgen, anledningen dertill just torde
vara att söka i frånvaro af tillräckligt verksam bestämmelse i nu förevarande
syfte. Om en sådan tillräckligt verksam bestämmelse i förordningen
införes, blifver förlagsinteckning icke allenast i och för sig
en mera användbar säkerhet, utan förlagslån kommer antagligen äfven
att betinga lägre ränta, än förut, och rättsinstitutet åstadkommer då
hvad med detsamma afses.

Kunde än större trygghet beredas förlagsgifvare än den, som
genom ett bifall till motionärens förslag skulle ernås, vore sådant
naturligen önskvärdt.

Då Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle att bedöma, i hvad mån och
på hvad sätt största möjliga trygghet i nu förevarande afseende må
kunna åstadkommas, vare sig på det af motionären föreslagna eller
på annat sätt, får Utskottet, med anledning af motionen, hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till
Riksdagen afgifva förslag till lagbestämmelser i syfte,
att större trygghet mot förlust, än nu gällande förordning
angående förlagsinteckning lemnar, beredes
förlagsgifvare, då förlagstagare till annan öfverlåter
bruk, grufva, fabrik eller inrättning, för hvars drifvande
förlagslån blifvit mot förlagsinteckning lemnadt.

Stockholm den 21 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Bäckström, Stråle och Forssell.

Bill. till Likså. Prot. 1884. 7 Sami. P>4 Höft.

3