Laf/-Utskottets Utlåtande N:o 43

Utlåtande 1867:LU43

17

Laf/-Utskottets Utlåtande N:o 43.

möte, med anledning af då uti förevarande ämne väckta motioner, i underdånig
skrifvelse till Kongl. Magt anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
Riksdagen meddela förslag till sådana förändrade stadganden, angående deltagande
i byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom af sockenstuga
och fattigstuga, att ''dessa åligganden blifva för medlemmarne af kommunen,
efter billiga grunder, gemensamma; Och efter hvad Utskottet inhemtat, har Kongl.
Maj:t i nådig Remiss den 4 Juli sistlidna år anbefallt Kongl. Kammar-kollegium
att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till förordning i den
syftning, Rikets Ständers omförmälda skrifvelse angifver.

Vid sådant förhållande och då. enligt Kongl. Stadgan den 18 Juni 1842
angående folkundervisningen i Riket, kostnaden för skolhusbyggnad skall, der ej
annorlunda öfverenskommes, utgöras efter samma grunder, som följas i fråga om
kyrkobyggnad, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,

att de uti ifrågavarande ämne af Herrar Hessle och Anders
Jonsson nu framställda förslag icke må till någon
vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eris Sparre.

H:o 43.

Ank. till Riksd. Kansli d. 1 Mars 1867, kl 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
af gällande stadganden, angående skyldighet att deltaga i
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Uti ofvanberörda hänseende hittills gällande stadganden återfinnas i 26 Kap.
4 § Byggninga-balken, hvilket lagrum lyder sålunda:

”Tingsbyggning skall hvart härad bygga, efter gårdatalet, å vanlig tingstad,
eller der Konungens Befallningshafvande pröfvar det för allmogen lägligast, sedan
Bill. till Riksd. Prut. 1867. 7 Sami. 6 Käft. . 3

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

Rätten deröfver hörd är. Der skall vara en stufva så stor, som tarfvas, och två
kamrar; och vare häradet skyldigt den byggning uppehålla. Vid hvart tingställe
skall ock ett fängelse vara, der missgerningsman må i förvar hållas. För denna
byggnad vare ingen fri, utan sätes och ladugårdar, afhyste rå och rörs hemman,
så ock preste- och klockarebol.”

Genom Kongl. Förordningen den 17 September 1783 äro derförutan lotshemman
från skyldighet att deltaga i tingshusbyggnad befriade.

Med anmärkning att dessa stadganden icke vore för närvarande tid lämpliga
eller med rättvisa och billighet förenliga, hafva Herrar Magnus Svensson från
Skaraborgs län, Per Nilsson från Malmöhus län och Per Ericsson från Gefleborgs
län uti särskilda, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade motioner
N:is 68, 21 och 52, föreslagit:

Herr Magnus Svensson: ”att sista punkten af 4 § i 26 Kap. Byggningabalken
uteslutes, hvarigenom alla, efter hemmantalet, blifva skyldige att i byggandet
af tingshus och fängelse deltaga”;

Herr Per Nilsson: att Riksdagen för sin del ville, med ändring af hvad
hittills uti ifrågavarande hänseende finnes föreskrifvet. antaga ett så lydande
stadgande:

”Tingsbyggning skall hvart härad bygga efter fyrktalet inom kommunerna
å vanlig tingstad, eller der Konungens Befallningshafvande pröfvar det för häradsinnevånarne
lägligast, sedan Rätten deröfver hörd är. I byggningen skall
finnas en stuga, så stor som tarfvas, och två kamrar, samt vare häradet skyldigt
densamma underhålla. Vid hvart tingställe skall ock ett fängelse vara, der
missgerningsman må i förvar hållas”;

samt Herr Per Ericsson: att ifrågavarande lagrum måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

”Tingshus skall hvarje härad bygga å vanlig tingstad eller der Konungens
Befallningshafvande pröfvar lämpligast, sedan Rätten deröfver hörd blifvit. Der
skall vara en stufva, så stor som i häradet tarfvas, och två kamrar, och vare
hvar och en, som i häradet bor, skyldig att i denna byggnad deltaga efter det
fyrktal, hvar och en har sig åsatt. Vid hvart och ett tingsställe skall ock fängelse
vara, der missgerningsmän må i förvår hållas, så vida ej gemensamt ransakningshäkte
för flera härader finnes.”

Under flera föregående riksdagar hafva åtskilliga förslag blifvit framlagda
i syftning att lätta ifrågavarande besvär genom en jemnare och mera tidsenlig
fördelning af detsamma; och ehuru behofvet och billigheten af en efter andan i
nyare tids lagstiftning lämpad förändring härutinnan icke kunnat förnekas, hafva
dock alla tillförene väckta förslag strandat mot de betänkligheter, man alltid
haft att framkasta. Att härvid ej längre bör förblifva, synes sakens vigt fordra.
Okad folkmängd och förändrade förhållanden hafva under sednare tider oafvisli -

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

gen påkallat tingshusens uppförande efter helt annan måttstock, än 26 Kap. 4
§ Byggninga-balken bestämmer, och äfven åt fängelsebyggnader egnas i närvarande
tid mera omsorg, än förr varit händelsen. Följden häraf har ock blifvit
den, att ifrågavarande tunga kommit att kännas allt mera'' tryckande, och tiden
torde derföre vara inne att tillse, på hvad sätt lindring i densamma må kunna
de byggnadsskyldige beredas.

Vid tiden för stiftandet af 1734 års lag visste man icke af någon annan
till deltagande i kommunalbesvär på landet förpligtad befolkning än jordbrukaren,
och man kände icke någon annan grund för dennes beskattning än det
hemmantal han innehade. Sätes- och ladugårdar samt aftysta rå- och rörshemman
fingo då icke besittas af andra än frälsemän; och dessa hade i Hofrätt
sitt särskilda forum. Helt annorlunda hafva förhållandena under de sednare decennierna
gestaltat sig. I alla landsändar har vid sidan af den egentliga jordbrukaren
uppstått en befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande och handtverkare.
På samma gång man under sednare tid allt mera erkänt, att ofvannämnda
grund icke är lämplig i fråga om deltagande i kommunalbesvär, har
man ock medgifvit rättvisan och billigheten deraf, att skyldighet till deltagande
i dylika besvär utsträckes till alla kommunens medlemmar. De skäl, som föranledt
1734 års lagstiftare att frikalla sätes- och ladugårdar samt aftysta rå- och
rörshemman från allt deltagande i tingshusbyggnad, hafva nu mera, sedan rättigheten
att besitta dylika hemman icke är frälsemän ensamt förbehållen, samt
sednare tids lagstiftning äfven medfört förändring i stadgandena om frälsemäns
forum privilegiatum, helt och hållet bortfallit; och någon giltig anledning, hvarför
innehafvare af preste- och klockarebol böra i förevarande hänseende åtnjuta
en förmån, som icke tillkommer andra boställsinnehafvare, lar svårligen kunna
anföras. Alla samhällets medlemmar hafva utan tvifvel samma intresse af rättsskipningens
behöriga handhafvande och böra derför, i mån af förmåga, bidraga
till uppehållande af de för densamma nödiga inrättningar.

I öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsigter anser Utskottet, att ifrågavarande
byggnadsskyldighet bör blifva ett kommunalbesvär, som drabbar icke
endast egare af fastighet af hvad slag som helst, utan hvarje till deltagande i
kommunalutskylder förpligtad person. En sådan förändring vore ock öfverensstämmande
med kommunallagarnes anda, att, medelst borttagande af kommunalonera.
lagda på vissa klasser, söka åstadkomma likställighet i kommunala rättigheter
och skyldigheter mellan alla en kommuns röstberättigade innevånare; hvarjemte,
genom förpligtelsen för alla att i byggnadsskyldigheten taga del, tyngden
för hvarje ny deltagare minskades och orättvisor undvekes. För vinnande af
ett billigt resultat torde dock vissa modifikationer böra ega rum för sådana
klasser, som i allt fall få en ökad tunga och som till en del kunna anses hafva
ett mindre varaktigt intresse i kommunen än fastighetsegarne. Då emellertid

20 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

uppgörandet af sådana bestämmelser fordrar en noggrannare utredning af frågan,
än bos Riksdagen torde kunna åstadkommas, får Utskottet vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville, uti underdånig skrifvelse till Kongl.
Majd, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
Riksdagen meddela förslag till sådana förändrade stadganden
angående deltagande i byggnad och underhåll af
tingshus och häradsfängelse, att dessa åligganden blifva
för tnedlemmarne af tingslagen, efter billiga grunder, gemensamma.

Stockholm den 21 Februari 1887.

På Utskottets vägnar:

Erk Sparr*;.

STOCKHOLM, E. Westrell, 1867
Lilla Nygatan N:o 19.