Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till Riksdagens kansli den 10 maj 1912 kl. 11 f. m
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring
i gällande lagstiftning angående förvärfvande och förlust
af medborgarerätt.
Närvarande: Herrar Bonde, Branting, Trygger, Hagström, Clason, Bellinder,
Hellberg, Ekman, von Geijer, Mannheimer, Kjellén, Olsson, Jansson i
Djursätra, Ericsson, Nilsson, Magnusson, Larsson i Säby, Bogren*, Wallin*,
och Lundström.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 111, har herr Lundström
i Göteborg hemställt, »att Biksdagen måtte besluta att i skrifvelse
till Kungl. Magt anhålla, det täcktes Kungl. Magt låta utarbeta och för
Biksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning angående
förvärfvande och förlust af medborgarrätt, att ingen svensk statsborgare
må kunna utan sin egen vilja och vetskap förlora sitt svenska
statsborgarskap.»
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:
»Under de senaste åren har utlandssvenskarnes betydelse för moderlandet
blifvit allt klarare och starkare framhållen, och samtidigt har bland
dem själfva en mäktig rörelse börjat i afsikt att fästa dem allt närmare
vid moderlandet och göra dem bättre skickade att världen rundt föra dess
talan och bevaka dess intressen. Liknande rörelser hafva redan hos andra
europeiska nationer fört till lysande resultat, och det torde för Sveriges
del vara all anledning att göra allt för att till sig och sina intressen knyta
den världsfamnande kraft, som de utom riket bosatte landsmännen i själfva
verket utgöra. Men ett af de första villkoren för ett vinnande af detta
mål är, att dessa utlandssvenskars folkrättsliga samhörighet med Sverige
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 sand. 20 käft. (Nr 26.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
bättre regleras än hvad fallet är genom den nn gällande lagen »om förvärfvande
och förlust af medborgarerätt» af den 1 oktober 1894.
I flere afseenden är denna lag olyckligt formulerad. Så har ovissheten
om hvad lagen menar med »hemvist» vid skilda tillfällen och i skilda
fall skapat alldeles skilda tolkningar, så att såväl å de svenska konsulaten
i utlandet som i de slutliga afgörandena inom utrikesdepartementet och
hos Kung!. Maj:t en betydande förbistring visat sig råda i lagens tolkning
och tillämpning. Största olägenheterna hafva emellertid skapats af den i
§ 7 stadgade tioårsperioden, hvarigenom massor af utlandssvenskar utan
egen vilja eller vetskap förlorat sitt svenska statsborgarskap. Denna paragraf
— af utlandssvenskar^ vanligen kort och godt kallad »tioårslagen»
—• har i sitt första moment följande lydelse:
»Har svensk man eller ogift kvinna, efter uppnådd ålder af tjuguett
år, eller änka, efter äktenskapets upplösning, i tio år oafbrutet haft
sitt hemvist utom riket, förloras jämväl medborgarrätten, där ej vistandet
utomlands föranledts af offentligt uppdrag för riket eller ock förbehåll
göres om medborgarerättens bibehållande genom en inom nämnda tids utgång
hos svensk beskickning eller svenskt konsulat afgifven skriftlig förklaring
i enlighet med de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas.
Sådan förklaring skall, för att fortfarande äga giltighet, förnyas
inom hvart tionde års slut; den kan icke med laga verkan afgifvas af
annan än den, som själf utflyttat ur riket, och hans efterkommande i
första led samt änka efter sådan person, som nu är nämnd».
I samma lags § 8 stadgas sedan vissa möjligheter för på sådant sätt
förloradt statsborgarskaps återvinnande genom ny bosättning här i riket
eller genom kunglig nåd.
Det är väl kändt, att de skäl, som förmådde Konung och Kiksdag
att i lagstiftningen af 1894 införa den sedermera så ödesdigra tioårsperioden
för förlust af svenskt statsborgarskap, dels voro hämtade från Tyska
rikets motsvarande lagbestämmelser, hvilka nu liksom äfven ofta eljest ausågos
särskildt lämpliga att efterbilda, dels också från den omedelbara
erfarenheten af hurusom eu mängd särskildt till Schleswig-Holstein på
1870 och 1880-talen utvandrade svenska tjänarinnor, efter att många år
ha arbetat ut sig därstädes, af tyska myndigheter hänsynslöst återsändes
till Sverige — ofta tillsammans med i Tyskland födda oäkta barn — såsom
svenska undersåtar och där folio svenska kommuners fattigvård till
last. »Tioårslagen» fick alltså från början karaktären af en »lex in casu»
och har sedan under en lång följd af år visat sig äga alla de olägenheter
och orättvisor, som bruka vidlåda en sådan.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
3
Den grunduppfattning, som i lagen af 1894 tagit sig uttryck, är
för öfrigt den äldre uppfattning, som betraktade hvarje från riket utflyttad
person såsom förlorad för landet och jämnställd med utländing. Denna
uppfattning återfinnes t. ex. i Ärfdabalkens kap. 15 § 7, där svensk
man genom bosättning utomlands blir jämnställd med »annan utländsk»
man, eller i 1811 års »Ivgl. Förbud emot olofliga utflyttningar och resor
utom riket samt hvad till förekommande häraf iakttagas bör» eller, såsom
en sista gengångare, ännu så sent som i § 57 af 1910 års lag om aktiebolag.
Det torde knappast behöfva påpekas, hurusom denna uppfattning, tack
vare samfärdselsmedlens utveckling och det utomordentligt lifiiga mellanfolkliga
samkvämet, i alla afseenden fullständigt föråldrats. Med eu dylik
lagstiftning har utvandringen icke kunnat och kan icke stäfjas, men man
har försvårat för hemlandet att af de utflyttade draga den fulla nytta,
som eljes skulle kunna dragas. I stället för att afskära de i utlandet
lefvande svenskarne från deras naturliga rättigheter och i stället för att
försvåra och förbittra deras vistelse utomlands, sträfva!- modärn uppfattning
i hithörande ting därhän att knyta de utomlands boende landsmännen
fastare vid hemlandet, dess språk och dess odling, att göra dem intresserade
af och skickade till att tillvarataga och befordra svenska intressen
på den ort och i det land, där de uppehålla sig, samt att såvidt
möjligt återvinna dem åt moderlandet. I ett flertal länder — men särskildt
mönstergillt i Tyskland och Italien — arbeta väldiga sammanslutningar
i enlighet med denna numera allmänt gällande uppfattning, och
Sveriges Riksdag har genom de anslag, som beviljats till ett par utlandssvenska
skolor, visat sig äfven för sin del börja att bekjärta densamma.
Men i samma mån som denna uppfattning med sanningens omotståndliga
makt tränger igenom, blir vår »tioårslag» allt mera och mera
ohållbar. En lag, som låter det bli beroende af några byråkratiska formaliteters
iakttagande, om en svensk, som vistas i utlandet, skall få behålla
sin förstfödslorätt som svensk statsborgare eller icke, blir genom
sina verkningar allt kännbarare och genom sin hela tillvaro allt bittrare
för de utlandssvenskar, som i ständigt växande skaror vakna till nationellt
medvetande och veta med sig, att de känna lika svenskt och ofta
kunna arbeta lika mycket för Sverige som mången hemmavarande. Det
är t. ex. för en utlandssvensk med växande söner ingen småsak, om dessa
skola få göra sin värnplikt hemma i Sverige eller i det främmande landet
med dess ofta vida längre värnpliktstid — det är för resten ej heller för
Sverige någon småsak, om det genom en olämplig lagstiftning beröfva!-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
sig själf betydande skaror af vapenfört manskap. Det framstår för utlandssvensken
som en skriande orättvisa och är nog så också, att något
så oerhördt viktigt och för en människas hela tillvaro så konstituerande
som statsborgarskapet skall kunna i ett slag förloras genom bristande
iakttagande af en formalitet, om hvars tillvaro ingen underrättar och hvarom
många bland de af utländingar skötta konsulaten själfva hafva dunkel eller
ingen aning.
Rent häpnadsväckande exempel på denna lags verkningar skulle
kunna anföras ur den massa fall, som under de senaste åren inberättats
till »Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet» och af mig
såsom föreningens sekreterare inregistrerats i dess arkiv. Det starkaste
och längst kvarstående intrycket af alla dessa exempel är emellertid känslan
af huru oändligt ojämn denna lag verkar, huru ytterligt beroende af
tillfälligheter och af ekonomiska tillgångar utlandssvensken är, om han vill
neutralisera dess för honom ödesdigra följder, och hurusom det för den
mindre bemedlade ofta blir rent omöjligt att återvinna sitt oförskyldt förlorade
svenska statsborgarskap. Med detta sista faktum för ögonen är
man för öfrigt inne på en annan sida af saken, som i vår för humanitära
ting så intresserade tid icke får förbises: den grymhet, hvarmed denna
»tioårslag» skapar i folkrättsligt afseende hemlösa svenskar världen rundt.
Man får icke glömma, att dessa folkrättsligt hemlöse också äro i vidsträckt
afseende socialt rättslösa i det land, där de uppehålla sig med förloradt
svenskt statsborgarskap och utan att hafva vunnit sådant i det nya landet.
Antalet af dessa »nationelle lösdrifvare», som man betecknande nog kallat
dessa svenskar utan statsborgarskap i något land, är förfärande stort.
Ensamt i norra Tyskland torde de uppgå till tusental, London hyser otaliga
sådana, Paris ganska många; hvart man vänder sig i världen äro de
icke svåra att påträffa, och ända från Sydamerika ljuda klagorop från
dylika svenskar »sans patrie». Säkert hade flertalet af dessa kunnat vinnas
för svenskheten, många jämväl återvinnas åt Sverige, om de icke genom
en enda paragraf brutalt bortstötts. Ku åter gå de där utan hemland,
utan säker social rättsställning, veta icke till hvem de skola vända sig,
när svenska beskickningar och konsulat äro stängda för dem, och se utvisningens
damoklessvärd och armod ständigt hota.
För öfrigt bör hela detta »sans-patrie»-institut utdömas, och det
är Sverige föga värdigt att gifva så rikliga tillskott till dess upprätthållande,
medan den modärna internationella rätten bestämdt uttalar sig
däremot.
Enhälligt och kraftigt hafva också utlandssvenskarne vid många till -
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
5
fallen uttalat sig mot denna lag och dess förödande verkningar. Från
svenskarne i Berlin har en kraftig agitation mot densamma satts i gång.
Svenska handelskammaren i London mottog vid sitt årsmöte den 5 april
i fjol från sitt »Council» en promemoria om tioårslagens verkningar, som
slutar så: »It would probably, be even better if the present law in regard
to citizenship was abolished, and that the rule ’once an Englishman, always
an Fmglishman’, should also be applied to Swedes. In connection with
this, it may be pointed out that there is a movement on foot in Germany
and a motion has been lately presented in the Eeichstag with the object
of canceling the present law, which is similar to that of Sweden, as it
has been found that of about 3,000,000 Germans åt present living abroad,
only 400,000 or 500,000 have retained their citizenship. The Council
recommend these suggestions to the concideration of the authorities.» Och
vid Svenska Föreläsningsföreningens i Paris sammanträde den 21 april
1911 gjordes af föreningen följande uttalande: »Då tioårslagen af den 1
okt. 1894 försvårar sträfvande! att samla utlandssvenskarne, i det den
motverkar deras intresse för och kärlek till hemlandet; då den skapar en
klass af nationellt hemlösa personer, som utan egen vilja eller vetskap
förlorat sin svenska medborgarrätt; då slutligen dess bestämmelser icke ur
någon synpunkt äro nödvändiga, så anser mötet, att det ur utlandssvenskarnes
och därmed också ur fosterländsk synpunkt är i hög grad
önskvärd!, att nämnda lag upphäfves, allra helst som detta icke torde
medföra någon olägenhet.» Till dessa uttalanden från de samlade kolonierna
i några af Europas hufvudstäder skulle kunna fogas ett stort antal
från utlandssvenskar, som lefva mera spridda i världen och i långt högre
grad lida under »tioårslagens» härjningar.
Men man invänder: alla dessa, som stupat för denna lag, hafva dock
sig själfva att skylla, då de icke idts fullgöra sin deklarationsplikt hvart
tionde år. Teoretiskt kan denna invändning vara riktig, praktiskt sedt
är den i de flesta fall ett hån mot utlandssvenskarna. Många hafva långa
vägar till närmaste svenska konsulat, det stora flertalet af dessa konsulat
skötas af utländingar, som själfva hafva liten eller ingen kunskap om
lagen, och — sist och viktigast — ingen underrättar utlandssvensken om
hans skyldighet och den risk han löper. Det är just detta, som är det
fruktansvärda i denna lags verkningar: den drabbar föremålet med förlust
af hans dyrbaraste folkrättsliga egendom, hans statsborgarskap, utan hans
egen vilja eller vetskap. Och följden blir oftast, att, när han upptäcker
det skedda, fylles hans sinne af harm och bitterhet mot det gamla landet,
som stött bort honom.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
En annan invändning, som göres mot upphäfvandet af »tioårslagen»,
är den, att Sverige — staten såväl som de resp. kommunerna — skulle
kunna ådraga sig stora kostnader för personer, som efter lång vistelse
utomlands skulle falla svensk fattigvård till last. Äfven denna invändning
är, om också teoretiskt skenbart riktig, dock praktiskt ohållbar. Det har
visat sig, att de notoriskt undermåliga individerna i allmänhet förvånande
väl bevaka sin rätt, medan de sträfsamma och arbetande — de som Sverige
har intresse af att behålla såsom sina — i dagens id glömma att iakttaga
tioårsperioden. »Lagen medför alltså», såsom en svensk präst i utlandet
på grund af rik erfarenhet skrifver till Eiksföreningen »raka motsatsen
till hvad man åsyftat: den befriar icke Sverige och dess utlandskolonier
från indésirables, ty de hålla sig nog framme, men det duktiga, skötsamma
folket stötes bort.» För öfrigt är frågan om understöd åt nödlidande utländingar
numera vorden internationell och befinner sig i helt annat läge
än 1894, då vår lag stiftades. Det är redan nu rätt allmän praxis, att
ett lands myndigheter skola taga hand om behöfvande utländingar, som
vistas å dess territorium, och anbud om reciprocitet i detta afseende torde
redan nu icke hafva saknats Sverige från andra makter. Frågan har
också redan varit afhandlad på internationell kongress, och att den kommer
att lösas oberoende af vår lagstiftning om statsborgarskapets förlust, är
nog otvifvelaktigt.
De olägenheter, som här ofvan skildrats för Sveriges vidkommande
af denna »tioårslag», ha visat sig lika kännbara för andra länder med liknande
lagstiftning och ha uppkallat liknande klagomål. Den danska tioårslagen,
äfven den liksom vår en imitation af den tyska, var redan före
sitt promulgerande föremål för skarpa protester från utlandsdanskarnas
sida. Ur den holländska nationalitetslagen ströks i juni 1910 tioårsklausulen
för holländare, födda i Holland eller dess kolonier; blott för holländare
födda i utlandet (alltså andra släktledet) kvarstår deklarationsplikten. I
Tyskland slutligen, som varit »föregångslandet» för hela denna lagstiftning,
står man just nu i begrepp att göra en genomgripande ändring; förslag
härom föreligger officiellt fullt utarbetadt och blir tvifvelsutan förelagdt
den nyvalda tyska riksdagen. Detta förslag är helt och hållet behärskadt
af den modärna grundsatsen, att ingen må utan egen vetskap och vilja
förlora sitt statsborgarskap. Och denna modärna grundsats är ju densamma
som den gamla sats England alltid tillämpat: »en gång engelsman,
alltid engelsman.» Det synes under sådana förhållanden vara allt skäl, att
Sverige så fort som möjligt öfverger en lagstiftning, som redan är på
grund af sin skadlighet på flertalet andra håll öfvergifven; Sverige synes
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
7
hafva än mindre råd än de nämnda staterna att låta sina statsborgare gå
saklöst förlorade.»
Såsom af motionen framgår, afser densamma ändring af § 7 i 1894 Utskottets
års lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt. Ifrågavarande yttrande.
stadgande innebär i hufvudsak, att den, som i tio år oafbrutet haft sitt
hemvist utom riket, skall anses hafva förlorat sin medborgarerätt, såframt
han icke före nämnda tids utgång och sedermera inom hvart tionde år
genom särskild förklaring förbehållit sig rättighet att fortfarande förblifva
svensk medborgare.
Före 1894 års lagstiftning saknade svenk rätt lagbestämda regler i
detta afseende. Emellertid torde väl hos oss såsom annorstädes i äldre
tid den uppfattningen varit rådande, att statsborgarskapet var så att säga
knutet vid statens territorium; eller med andra ord, att endast den omständigheten,
att en individ föddes å en viss stats territorium, förskaffade
honom medborgareskap, medan å andra sidan en bosättning utomlands,
förenad med afsikt att där förblifva, i och för sig medförde medborgarerättens
förlust. Till stöd för att detta varit den äldre svenska rättsuppfattningen,
har man åberopat särskildt stadgandet i 15 kap. 7 § ärfdabalken,
enligt hvilken den, som »öfvergifver sitt fädernesland och sätter sig alldeles
neder att bygga och bo under främmande herrskap», ej njuter större rätt till
arf, som sedermera här i riket faller, än »andre utländske» på samma ort.
Vid tiden närmast före tillkomsten af 1894 års lag torde den förenämnda
rättsuppfattningen hafva modifierats genom praxis så tillvida, att
först en längre tids vistelse utomlands, regelmässigt under tio år, ansågs
innebära en giltig grund för antagandet, att vederbörande på allvar öfvergifvit
riket. Innan tioårsperioden förlupit, ansågs följaktligen den utflyttade
utan vidare hafva bibehållit sitt svenska statsborgarskap, medan han efter
samma tids förlopp, för att alltjämt få räkna sig det svenska statsborgarskapet
till godo, måste särskildt styrka sin afsikt att icke för alltid bryta
förbindelsen med hemlandet. Denna modifierade rättsuppfattning har fått
ett uttryck i ett i konsulatinstruktionen den 1 juli 1887 förefintligt stadgande
af innehåll, att vid inskrifning i den nationalitetsmatrikel, som skulle
föras vid svensk-norska konsulat, konsuln alltid borde i afseende å svenska
undersåtar, som oafbrutet vistats utomlands i tio år eller därutöfver, på
förhand göra förfrågan hos ministern för utrikes ärenden, huruvida inskrifning
finge äga rum. Berörda föreskrift grundade sig uppenbarligen på
den åskådningen, att en tioårig bortovaro från Sverige icke i och för sig
orsakade medborgarerättens förlust.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
Yid utarbetandet af 1894 års lagstiftning om förvärfvande och förlust
af medborgarerätt utgick man från här stamning sprincipen såsom grundval
för denna rätt. I öfverensstämmelse med denna utgångspunkt uttalades
i motiven till ifrågavarande lagstiftning, att, liksom medborgarerätten icke
kan förvärfvas allenast genom invandring eller fast bosättning på statens
territorium, så bör också omvändt den en gång förvärfvade medborgarerätten
icke kunna förloras endast genom utvandring eller fast bosättning i utlandet.
Erfarenheten visade nämligen, att mången som utvandrat, fortfarande
kände sig starkt fästad vid sitt fädernesland och ådagalade ett
verksamt intresse för detsamma, och äfven där detta icke vore händelsen,
vore det ofta ovisst, om viljan att bryta förhållandet vore fast och slutlig.
Å andra sidan måste det tydligen, om den utvandrade icke förvärfvade
utländsk medborgarerätt, vara högst olämpligt ur statens synpunkt, att han fortfore
att för beständigt vara svensk medborgare och öfverflyttade denna
egenskap på sina efterkommande, hvarigenom skulle skapas en stor klass
personer, mot hvilka det i allmänhet blefve faktiskt omöjligt att göra
medborgarerättsliga plikter gällande, under det de efter behag kunde utkräfva
medborgarerättens förmåner. Till förekommande af dessa olägenheter
syntes en reglerande föreskrift nödvändig, och tillkom på denna
grund ifrågavarande stadgande i 7 § af lagen, innebärande statsborgareskapets
automatiska bortfallande efter tio år. Af motiven till lagen framgår,
att stadgandet om tioårsfristen tillkom med den tyska lagen som
förebild, men äfven med hänsyn till förberörda svenska praxis. Då emellertid
sådana fall kunde inträffa, att ett långt vistande i utlandet likväl icke
gjorde vederbörande främmande för Sverige, borde möjlighet gifvas den,
som så önskade, att trots utflyttningen bibehålla medborgareskapet. För
att bereda utväg härtill, men samtidigt i görligaste mån förekomma ovisshet
om hvilka personer som voro och hvilka som icke voro svenska
medborgare, fäste man rätten till statsborgarskapets bevarande vid ett
uttryckligt tillkännagifvande inför offentlig myndighet.
Den föregående framställningen torde hafva gifvit vid handen, dels
att förevarande tioårsklausul, den s. k. tioårslagen, i realiteten närmast är
att betrakta såsom ett lagfästande af förut gällande praxis, dels ock att
den begränsning af den utaf lagstiftningen i princip godkända härstamningsgrundsatsen
som densamma innebär, näppeligen tillkommit af principiella
skäl, utan snarare af rena lämplighetshänsvn.
Det starkaste skälet för tioårsklausulens bibehållande torde alltjämt
vara af öfvervägande praktisk natur. Härmed åsyftas den redan
under förarbetena till 1894 års lag uppmärksammade och jämväl af
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
9
motionären berörda roll, som ifrågavarande bestämmelse i internationellt
hänseende spelar vid behandlingen af vissa fattigvårdsärenden. Utskottet
vill i detta afseende påpeka, hurusom, när fråga uppstår om hemsändande
af person utaf svensk härkomst, som utomlands fallit fattigvården till last,
detta plägar ske först efter diplomatiska förhandlingar. Yisar det sig därvid,
att vederbörande förlorat sitt svenska statsborgarskap, kan Sverige
vägra att mottaga honom, och i sådant fall kommer tioårslagen ofta nog
till användning.
Tioårsklausulen har sålunda en viss betydelse för Sverige i internationellt
hänseende men värdet af densamma får dock efter utskottets mening
icke öfverskattas. Hvad den kommunala fattigvårdstungan angår,
kan sålunda erinras, att enligt fattigvårdsförordningens 31 § 2 mom. fattigvårdssamhälle,
som fått utgifva fattigvård för person, hvilken under fem
års tid oafbrutet vistats utom riket, må kunna erhålla understöd af staten,
i den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång, och Kung!.
Maj:t pröfvar skäligt. Ett upphäfvande af tioårsklausulen skulle följaktligen
näppeligen leda därhän, att den kommunala fattigvårdstungan stegrades.
Vidare förtjänar det påpekas, att af de länder, hvilkas nationalitetslagar i
ifrågavarande afseende innehållit eller innehålla bestämmelser af liknande
slag som den svenska, några antingen redan upphäft eller stå i begrepp att
upphäfva desamma, hvadan sålunda internationella reciprocitetshänsyn, hvilka
beträffande frågor af föreliggande slag kräfva stort beaktande, icke numera
torde vara af samma betydelse som förr. Slutligen tillåter sig utskottet
framhålla, att fattigvårdsförhållandena de olika staterna emellan, enligt hvad
erfarenheten gifver vid handen, låta sig ordnas på de mellanfolkliga
öfverenskommelsernas väg. Så har exempelvis, om än ofullständigt, skett
emellan Sverige och Danmark genom deklarationerna af den 13 och den
26 juli 1888, hvarjämte mellan Sverige och Norge motsvarande förhållanden
äro genom särskilda bestämmelser reglerade.
Med hänsyn till dessa omständigheter kunna därför vid bedömandet
af frågan om tioårsklausulens upphäfvande de ur fattigvårdssynpunkt
anförda betänkligheterna näppeligen tillmätas så stor betydelse som de
tungt vägande skäl i motsatt riktning, hvilka af motionären blifvit framförda.
Särskildt synes det utskottet böra understrykas, att den uppfattning
numera måste auses föråldrad, enligt hvilken enhvar medborgare,
hvilken ur riket utflyttar, därmed är för landet förlorad. Tydligt är nämligen
att med våra dagars vidtutgrenade kulturella och ekonomiska förbindelser
på det mellanfolkliga området kunna utflyttade statsborgare vara
hemlandet till afsevärdt gagn, och detta gäller icke minst i fråga om
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 sand. 20 käft. (Nr 26.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
de mindre nationerna. Framför allt förefaller det utskottet, som om en
stat, hvilken äger en så betydande emigration som Sverige, borde låta
sig angeläget vara att söka upprätthålla förbindelsen med sina emigranter.
Ur denna synpunkt är tioårslagen, hvilken i stället för att stärka och
återknyta, tvärtom afskär bandet mellan hemlandet och de utvandrade,
efter utskottets mening föga lämplig.
Gällande lag bereder visserligen möjlighet för den, som så önskar,
att varda bibehållen vid sitt svenska statsborgarskap, för hvilket ändamål
han, såsom förut nämnts, allenast har att i föreskrifven ordning göra
skriftlig anmälan hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Men
anlitandet af denna utväg medför en del omgång och besvär, äfvensom
åtskillig kostnad, hvilken likväl mången gång för vederbörande torde kännas
betungande nog. Enligt hvad erfarenheten visat, har jämväl berörda möjlighet
till statsborgarskapets bevarande i stor utsträckning faktiskt lämnats
obegagnad.
Såsom af motionären påpekats hafva också några främmande stater
redan frångått eller stå i begrepp att frångå den rättsuppfattning, som
fått ett uttryck i förevarande bestämmelse af den svenska lagen om medborgarrätt.
I stället upptages den moderna principen, att, såsom regel,
ingen person utan sin egen vilja och vetskap bör frånhändas sitt statsborgarskap.
Så har redan delvis skett i Holland, och hvad Tyskland beträffar,
är förslag i nämnda riktning för närvarande beroende på tyska riksdagens
pröfning. Yinner förslaget bifall, torde därefter Danmark och Ungern
jämte Sverige vara de enda europeiska länder, hvilkas medborgarerättslagar
ansluta sig till principen om statsborgarskapets automatiska bortfallande
efter viss tids oafbruten bortovaro från hemlandet.
Ytterligare vill utskottet framhålla, att den allmänna mening om
tioårslagens olämplighet, som synes råda bland utlandets svenskar, torde
vara ännu ett skäl för en ändring i gällande bestämmelser.
Utskottet delar sålunda i princip motionärens uppfattning om önskvärdheten
och lämpligheten af ifrågavarande lagändring, men anser sig icke
kunna tillstyrka motionärens hemställan oförändrad. Det lärer nämligen
knappast vara lämpligt att i den omfattning, som de i densamma använda
ordalagen gifva vid handen, införa principen, att ingen svensk statsborgare
må kunna utan sin egen vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap.
Utskottet vill i detta afseende allenast erinra om exempelvis den
allmänt vedertagna inskränkning i nämnda regel, som betingas af, att samma
person ej bör tillåtas att samtidigt vara medborgare i mer än en stat,
äfvensom därom, att enligt gällande bestämmelser hustru eller omyndigt
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
11
barn i statsborgerligt hänseende i åtskilliga fall följer sin man, respektive
sin fader eller moder.
Slutligen anser sig utskottet böra framhålla, att det förevarande spörsmålet
är af ömtålig natur, då jämväl åtskilliga internationella reciprocitetshänsyn
påkalla uppmärksamhet. Utskottet är också förvissadt därom,
att Kungl. Maj:t icke skall underlåta att taga under öfvervägande alla
på frågan inverkande omständigheter samt särskildt fästa behörigt afseende
vid motsvarande] lagstiftning utomlands, framför allt i de länder, med
hvilka Sverige står i en lifligare beröring. Att sistnämnda omständigheter
beaktas är så mycket* angelägnare, då, som bekant, vår nuvarande lagstiftning
tillkommit efter samarbete med Danmark och Norge.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af den förevarande
motionen, måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och i hvad mån sådan ändring i gällande lagstiftning
om förvärfvande och förlust af medborgarerätt må vidtagas,
att såsom regel svensk statsborgare ej må utan
sin egen vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap,
samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill denna utredning må föranleda.
Stockholm den 9 maj 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.