Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till Riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande af
pastors sjalfskrif‘renhet som skolrådsordför ande.
Närvarande: Herrar Bonde, Trygger, Hagström*), Clason, Bellinder, Hellberg,
Kjellén, von Mentzer, grefve Hamilton, Ljunggren, Olsson, Jansson i
Djursätra, Ericsson, Edén, Larsson i Västerås, Magnusson, Larsson i
Säby, Kropp, Jönsson och Wallin.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I eu inom Andra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet hän- .
visad motion nr 107, har herr Hallén, med instämmandé i motionens
syfte af sex af kammarens ledamöter, föreslagit, »att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagändringar i syfte att skolrådets
ordförande må af församlingen å kyrkostämma väljas.»
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»Upprepade gånger har inom Riksdagen framförts krafvet på att
församlingarna må få genom val å kyrkostämma utse sina skolrådsordförande.
För fem år sedan frambära detta önskemål, men vann då
ej någondera kammarens bifall. Under den tid, som därefter förflutit,
ha emellertid förhållandena afsevärdt förändrats. Skolväsendet inom
kommunerna befinner sig i en starkt stegrad utveckling, och det arbete,
som ledandet af skolans angelägenheter lägger på en skolrådsordförande,
måste bli i hög grad betungande. Tar man samtidigt i betraktande
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 samt. 10 höft. (Nr 13—14.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 13.
den ständigt minskade tillgången af prästerliga krafter, hvilken tillgång
torde bli än mer knapp, att döma af teologernas ständigt sjunkande
antal vid våra universitet, så måste det synas i hög grad olämpligt att
under sådana förhållanden lägga en ständigt växande börda af skolväsendets
angelägenheter på ett alltjämt hopsmältande prästerskaps
skuldror. Den rekrytering, som för närvarande pågår bland vårt prästerskap,
tyckes också i stort sedt komma att aflägsna det ämbetsmannaoch
expeditionsintresse, som stundom varit att finna hos en del präster.
I. den mån som nämligen kyrkan i våra dagar allt mer fått sikte på
sin hufvuduppgift, att tjäna de religiösa och sedliga krafterna i vårt
folk, torde hon själf med glädje hälsa eu ny arbetsfördelning, som ger
kyrkans män tillfälle att mera odeladt ägna sig åt sitt egentliga arbete.
Särskilt i våra dagar, då så många nya verksamhetsfält af kyrkan
börjat upptagas, borde prästerskapet själft vara intresseradt af att kunna
befrias från sådant arbete, som till stor del har så expeditionsartad och
rent kommunal karaktär som skolrådsordförandeposten.
Äfven med hänsyn till skolans fromma vore det önskligt, att i
vissa fall det prästerliga skolrådsordförandeskapet upphörde. Då en
präst vid sin första missivering, såsom stundom händt, samtidigt sättes
att såsom skolrådets ordförande leda ett kanske nog så stort skoldistrikt,
hvars skötande förutsätter en grundlig kunskap i de rent ekonomiska
och kommunala angelägenheter, som kunna vara förknippade med en
församlings skolväsen, kan det inträffa, att dylik kunskap saknas, liksom
det ock är allmänt kändt, att den nu framväxande generationen af
präster i känslan af sin egentliga hufvuduppgift ofta är mindre benägen
att förlora sig i det stundom nog så kräfvande och tidsödande arbetet
som skolrådsordförande.
Frånvaron af en lag, som tillåter äfven en lekman att vara ordförande
i skolrådet, kan inverka menligt på skolans ledning äfven i ett
annat afseende. Den förut omnämnda prästbristen, som i stort sedt synes
snarare till- än aftaga, nödvändiggör att å många platser inom stiften
ålderstigna prästmän ej kunna erhålla biträdande adjunkter, utan alltså
äro hänvisade till att med eu af ålderdomen nedsatt arbetsförmåga likväl
stå som ansvariga ledare af sina församlingars skolväsen. Men än mer
framträder denna olägenhet, då man besinnar det faktum, att inom flera
stift måste ofta, på grund af prästbristen, en prästman förordnas att
jämte egen tjänst äfven uppehålla eu annans. Denna utväg har börjat
allt oftare anlitas. Att en dylik provisorisk regim ej kan vara till skolväsendets
fromma, ligger i öppen dag. Den, som bör stå i spetsen för
en församlings skolstyrelse, bör vara en med bygdens förhållanden väl
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
3
underrättad person och ej en främmande ämbetsman, som där tillfälligtvis
fullgör sin syssla.
Om därför, såsom af det föregående torde framgå, prästens själfskrifvenhet
som skolrådets ordförande bör upphöra, så innebär detta ej
ett misskännande af den fostrargärning i vårt folks bildningsarbete, som
kyrkans prästerskap i sin egenskap af skolrådens ordförande utfört och
utföra. I stort sedt torde nog vårt folk stå i tacksamhetsskuld till de
nuvarande skolrådsordförandena och för de maktmissbruk, som i vissa
fall kunna ha utöfvats, får man ej glömma den oegennyttiga sträfvan
för en god utveckling af församlingarnas skolväsen, hvaraf ofta skolrådens
ordförande varit bärare. För visso skall ett bifall till föreliggande
förslag resultera i att den ojämförligt största delen af våra nuvarande
skolrådsordförande omväljas och nya antagas, endast där några af förenämnda
olägenheter visat sig.»
Det af motionären förebragta spörsmålet om upphäfvande af pastors
själfskrifvenhet som skolrådsordförande var redan under ståndstiden föremål
för Rikets Ständers pröfning och har efter representationsreformens
genomförande förekommit vid en mängd riksdagar.
Vid 1867'' års riksdag väcktes tre motioner i detta ämne. Herr
Hasselrot yrkade i en inom Första kammaren afgifven motion, att ordförande
i skolråd skulle genom val tillsättas. Till stöd härför anfördes,
att de väsentligaste hindren för folkskolans lyftning syntes ligga i organisationen
af dess styrelse. Inom det län, motionären representerade,
hade den erfarenheten vunnits, att själfskrifvenhetsprincipens tillämpning
i fråga om ordförande i skolrådet icke verkat gagneligt. Äfven om pastor
i allmänhet visat sig vara den rätte och bäste målsmannen för skolan,
hade erfarenheten ådagalagt, att förhållandet icke allestädes vore sådant.
— De båda öfriga vid denna riksdag afgifna'' motionerna väcktes inom
Andra kammaren af herrar Sven Hansson och Wigardt. — Lagutskottet
uttalade sig i det öfver motionerna afgifna utlåtandet principiellt för motionernas
syfte. Gentemot den uppfattning, hvilken städse gjort sig gällande,
då fråga tillförene varit väckt om ändring i berörda stadgande, ville utskottet
erinra, att det syntes ligga i sakens natur, att icke alltid de egenskaper,
som för en verksam utöfning af skolvården vore nödvändiga, kunde
förutsättas hos hvarje prästman, och att fallenhet, förmåga och håg för
denna angelägenhet kunde saknas hos den, som i öfrigt vore skickad att
förvalta kyrkoherdeämbetet, att icke nämna de fall, då ålderdom och sjuklighet
vore orsak till bristande kraft. Erfarenheten gåfve också vid handen,
att i vissa, låt vara undantagsfall, den ifrågavarande bestämmelsen om
Utskottets
yttrande.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
pastors själfskrifvenhet lämnat berättigad anledning till missnöje. Om
också utskottet sålunda ansåge öfvervägande skäl tala för den föreslagna
förändringen, förbisåg utskottet dock icke, att på en del håll någon annan
person än vederbörande prästman måhända ej funnes, som kunde öfvertaga
de ordföranden tillhörande åliggandena. Efter utskottets mening
borde därför skyldighet att bestrida ordförandeskapet alltjämt åligga
pastor för att, där så erfordrades, tagas i anspråk. På grund häraf föreslog
utskottet följande ändrade lydelse af § 23 i kyrkostämmoförordningen:
»I skolrådet bör jämväl kyrkoherden eller den hans ämbete
förestår, vara ordförande, därest ej församlingen honom från samma
bestyr frikallar, i hvilket fall å kyrkostämma bör väljas annan till befattningen
lämplig man.» — Vid utlåtandet voro fogade reservationer af
sju ledamöter. — I bägge kamrarna framkallade frågan debatter. Första
kammaren biföll med 31 röster mot 23 ett under öfverläggningen framställdt
yrkande att det ifrågavarande stadgandet skulle erhålla följande
ändrade lydelse: ))I skolrådet bör jämväl kyrkoherden eller den hans
ämbete förestår vara ordförande, därest ej stiftstyrelsen efter vederbörande
skolinspektörs eller församlings hörande finner skäl, annan ordförande förordna.
» Andra kammaren afslog däremot såväl motionerna som utskottets
förslag med 70 röster mot 66, som tillföllo en reservation af
herr Hasselrot i motionernas syfte.
Vid påföljande års riksdag förnyade samma motionärer sina förslag
om upphörande af pastors ifrågavarande själfskrifvenhet. I öfver motionen
afgifvet utlåtande yttrade lagutskottet biand annat, att meningarna icke
syntes vara särdeles delade därom, att det obligatoriska sambandet mellan
kyrkoherdebefattningen och ordförandeskapet i skolrådet borde upphöra,
utan att de förefintliga meningsskiljaktigheterna endast gällde sättet
för de öfverklagade olägenheternas af hjälpande. Utskottet ansåg det
vara ändamålsenligast, att ordföranden utsåges genom val. Som stöd
härför åberopade utskottet den i inspektionsberättelserna framhållna
omständigheten, att ledamöterna inom en mängd skolråd dittills ägnat
endast ringa uppmärksamhet och intresse åt folkskolans angelägenheter,
emedan de tagit för alldeles afgjordt, att sådant egentligen tillhörde
församlingens pastor, och att han ensam bure ansvaret för hvad i afseende
på undervisningsväsendet försummades. Ett lifligare intresse
för folkskolans angelägenheter skulle efter utskottets tanke kraftigt
befordras genom att förvandla tillsynen öfver skolans verksamhet från
ett ämbets- till ett kommunalbestyr, då det därigenom blefve bestämdt
uttaladt, att skolan i främsta rummet vore en kommunens angelägenhet.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
5
Genom känslan af egen makt och eget ansvar framkallades håg och
intresse för kommunens angelägenheter, men genom blindt förlitande på
ämbetsmyndigheten slappades hågen och minskades intresset. Detta
vore grundtanken i hela vår kommunallagstiftning för öfrigt och borde
äfven tillämpas i fråga om skolråden. För att såsom skolrådsordförande
verka till folkskolans gagn fordrades icke blott nit, kraft och förmåga,
utan i lika hög grad att åtnjuta förtroende inom kommunen. Då val
ytterst grundade sig just på förtroende, men själfskrifvenhet kunde i
sig innebära en anledning till afund och misstro, så borde det med
tämlig visshet kunna få antagas, att en vald skolrådsordförande, vare
sig präst eller lekman, lättare skulle kunna fullgöra sitt mödosamma
kall och för folkundervisningens befrämjande uträtta vida mera än en
själfskrifven ordförande. Utskottet föreslog därför följande ändring i
§ 23 i kyrkostämmoförordningen: »Skolrådet väljer inom sig ordförande
och vice ordförande.» — Vid utlåtandet voro fogade flera reservationer.
— Första kammaren afslog med 38 röster mot 23 utskottets förslag,
som Andra kammaren biföll med 77 röster mot 43.
Vid 1869 års riksdag väcktes inom Andra kammaren motioner
om själfskrifvenhetens upphörande af herrar 0. P. Rylander och Sven
Hansson. Under erinran om utgången af frågans ‘behandling vid föregående
riksdag hemställde lagutskottet om afslag på motionerna. Första
kammaren biföll utskottets förslag, under det Andra kammaren biföll
en till utskottets utlåtande fogad reservation i motionernas syfte med
70 röster mot 28.
Vid 1872 års riksdag bragtes den föreliggande frågan å nyo under
Riksdagens pröfning genom tre inom Andra kammaren väckta motioner
af herrar Per Nilsson från Kristianstads län, Lars Ersson och O. Nilsson
från Kristianstads län. På i hufvudsak samma skäl, som 1868 års lagutskott
anfört, tillstyrkte lagutskottet bifall till motionerna. Frågan
förföll dock vid denna Riksdag på grund af kamrarnas skiljaktiga beslut.
Vid följande års riksdag yrkade herr Ivar Månsson i en inom
Andra kammaren afgifven motion, att kyrkoherden eller den hans ämbete
förestod endast skulle vara själfskrifven ledamot, men icke själfskrifven
ordförande i skolrådet. I häröfver afgifvet utlåtande anförde
lagutskottet, att det väl kunnat inträffa, att kyrkoherden till följd af
ålderdom, sjuklighet, bristande nit eller annan orsak icke varit lämplig
till ordförande i skolrådet, men ordförandeskapet kunde dock icke utan
skada ovillkorligen skiljas från kyrkoherdens ämbetsverksamhet, helst
kyrkoherden, ifall befattningen gjordes till blott ett kommunalt upp
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
drag, icke gärna kunde tillförbindas vidsträcktare skyldighet att efter val
emottaga detta uppdrag, än som ålåge enhvar af kommunens öfriga
medlemmar. Kyrkoherden borde därför i regel vara ordförande i skolrådet.
Emellertid borde han kunna entledigas därifrån och en annan
förordnas i hans ställe. En dylik åtgärd syntes utskottet emellertid
böra ankomma på vederbörande domkapitel. På grund häraf föreslog
utskottet följande ändring i § 23 i kyrkostämmoförordningen:
»I skolrådet skall jämväl kyrkoherden eller den hans ämbete förestår
vara ordförande, därest ej stiftstyrelsen på anmälan af kyrkoherden
eller eljest finner skäl att annan ordförande förordna.» — Första kammaren
biföll utskottets förslag, under det Andra kammaren biföll
motionen med 76 röster mot 62.
Vid 1874 års riksdag väckte herr Ivar Månsson och vid .1875
och 1876 års riksdagar herr J. N. Biesert motioner i enahanda syfte
som herr Månssons motion år 1873. Lagutskottet vid dessa riksdagar
framlade samma förslag som 1873 års lagutskott. På grund af kamrarnas
skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan.
Förslag om själfskrifvenhetens upphörande i nu omliandlade hänseende
framställdes ånyo af herr G. Jansson i Krakerud vid 1885 års
riksdag i en inom Andra kammaren väckt motion. Lagutskottet afstyrkte
motionen och anförde som skäl härför bland annat, att det för
folkskolan vore af stor vikt, att det i spetsen för densamma inom hvarje
församling stode någon, som hade befordrandet af dess väl till ämbetets
plikt. 1 detta förhållande hade staten, som i icke obetydlig mån
finge bidraga till skolans underhåll, en garanti för bidragets ändamålsenliga
användande. — Bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan,
Andra kammaren med 121 röster mot 52.
Vid 1889 års riksdag hemställde herr C. G. Bruce i en inom Andra
kammaren väckt motion om skrifvelse till Kungl. Magt med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till sådana ändringar i kyrkostämmoförordningen,
att pastors själfskrifvenhet som ordförande i skolrådet
upphäfdes. Med åberopande af de af 1885 års lagutskott anförda
skälen hemställde lagutskottet om afslag å motionen, hvithet bägge
kamrarna biföllo, Andra kammaren med 104 röster mot 43.
Vid 1899 års riksdag yrkade herr Ericsson i Vallsta i en inom
Andra kammaren afgifven motion, att kyrkostämman skulle äga rätt att
bland skolrådets ledamöter utse en ordförande och en vice ordförande.
Lagutskottet afstyrkte motionen under åberopande af de af 1885 års
lagutskott anförda skäl. — Bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan,
Andra kammaren med 53 röster mot 37.
7
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
I en inom Andra kammaren vid 1902 års riksdag väckt motion
hemställde herr P. Olsson i Fläsbro om skrifvelse till Kungl. Maj:t i
syfte att upphäfva pastors själfskrifvenhet, dock med rätt för kyrkoherde,
ej mindre att vara valbar till ordförande än äfven att vara själfskrifven
ledamot af skolrådet. På samma skål, som af utskotten vid
föregående riksdagar anförts för afslag, afstyrkte lagutskottet bifall till
motionen. — Bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan.
Senast har frågan om upphäfvande af pastors själfskrifvenhet som
skolrådsordförande varit föremål för Riksdagens pröfning år 1907. Herr
Wawrinsky i Saltsjöbaden hemställde då i en inom Andra kammaren
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring
af kyrkostämmoförordningen, att själfskrifvenheten för pastor att i skolrådet
föra ordet måtte inskränkas allenast till de kyrkoförsamlingar, som
hafva ett gemensamt kyrko- och skolråd, dock med rätt för kyrkoherde
i församling med särskilt skolråd att vara själfskrifven ledamot af skolrådet,
som ock att kunna väljas till ordförande i detsamma på sätt för
öfriga församlingsmedlemmar kan vara stadgadt. Lagutskottet afstyrkte
motionen och bägge kamrarna afslogo densamma, Andra kammaren med
88 röster mot 71 för bifall till en reservation i motionens syfte.
Den nu lämnade redogörelsen för frågans föregående behandling
inom Riksdagen gifver vid handen, att upphäfvande af pastors
själfskrifvenhet som ordförande i skolråd länge varit ett önskemål, som
genom ett stort antal motioner från olika tider underställts Riksdagens
pröfning, och som under det första tiotalet år efter representationsreformens
genomförande i allmänhet i princip blifvit godkändt af såväl
vederbörande utskott som af Riksdagens kamrar, om än enighet ej kunnat
uppnås rörande sättet för frågans lösning. Efter utskottets mening
tyder denna omständighet på ett sedan lång tid tillbaka förefintligt behof
af ändring i nu ifrågavarande afseende.
Ltskottet anser sig till en början böra framhålla, hurusom genom
lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer vården
af folkskoleväsendet i stadskommuner kan uppdragas åt en särskild folkskolestyrelse,
bestående af kyrkoherden i stadsförsamlingen som själfskrifven
ledamot, eller om flere församlingar finnas, den kyrkoherde,
som domkapitlet utser, samt valda ledamöter, utsedda till lika antal af
stadsfullmäktige och kyrkostämma och att denna folkskolestyrelse äger
att inom sig utse ordförande. Lagstiftningen har sålunda redan nu i
8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
vissa fall frångått själfskrifvenhetsprincipen i fråga om ordförandeskapet
i de kommunala styrelser, åt Indika vården af folkskoleväsendet blifvit
öfverlämnad.
På grund af de skäl, som vid frågans föregående behandling och
nu af motionärerna blifvit anförda har utskottet för sin del funnit
tiden vara inne för upphäfvande af pastors själfskrifvenhet hvad ordförandeskapet
i skolråden beträffar. Den pastor i detta hänseende tillkommande
ställning torde hafva varit en naturlig följd af att den
svenska folkskolan vid sin uppkomst uppfattades hufvudsakligen som
en religionsskola. Sedan dess har emellertid folkskoleväsendet oafbrutet
utvecklat sig, så att numera vid sidan af de rent religiösa ämnena ett
flertal andra intaga en betydande plats. I och med denna utveckling
har också arbetsbördan för skolrådets ordförande i hög grad ökats,
och särskildt i kommuner med talrikare befolkning torde pastors af
skolväsendet påkallade ämbetsåligganden numera vara så omfattande,
att de i högst väsentlig mån inkräkta på den tid, han kan få tillfälle
ägna åt sitt egentliga kall. Ur kyrklig synpunkt kan det därför ej
vara annat än i hög grad önskvärdt, att möjlighet kunde gifvas att
befria pastor från detta betungande ordförandeskap, liksom det ej heller
för skolan synes kunna vara förenad! med någon som helst olägenhet,
då det numera helt visst i allmänhet inom kommunerna torde finnas
personer lämpliga att bestrida ordförandeskapet inom skolrådet.
Det kan för öfrigt, såsom under frågans föregående behandling
blifvit framhållet, understundom inträffa, att pastor just saknar de personliga
förutsättningar, som erfordras för handhafvande af ordförandeskapet
och de därmed förenade ej obetydliga expeditionsgöromålen, och
det har också därför ej sällan visat sig, att just denna pastors själfskrifna
ställning menligt kunnat inverka på det goda förhållande, som
bör vara rådande mellan pastor och församlingsborna.
Utskottet finner det sålunda af behofvet påkalladt, att, såsom af
motionärerna föreslagits, pastors själfskrifvenhet såsom ordförande i skolrådet
må komma att upphöra, och att åt kyrkostämma öfverlämnas, att
till denna befattning utse därtill lämpligaste person. Det synes emellertid
utskottet önskvärdt att i likhet med hvad fallet är i folkskolestyrelse
enligt lagen om folkskoleväsendet i vissa städer pastor fortfarande må
förblifva Jsjälfskrifven ledamot af skolrådet, på det att detsamma sålunda
alltjämt må kunna hafva att påräkna hans erfarenhet i skolfrågor,
särskildt hvad beträffar den religiösa undervisningen.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13. 9
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Riksdagen måtte i anledning af herr Plalléns
motion nr 107 i Andra kammaren besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagändringar i syfte att skolrådets ordförande
må af församlingen å kyrkostämma väljas.
Stockholm den 16 april 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.
Reservationer:
af herrar Trygger, Glasört, Bellinder, Kjellén, von Mentor,, grefve
Hamilton, Jansson i Djursätra, Magnusson i Tumhult och Jönsson i
Slätåker.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 samt. 10 höft. (Nr 13—14.) 2