Jjagniskoitets Utlåtande N:o 17

Utlåtande 1904:LU17

Jjagniskoitets Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 25 februari 1904, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken.

Uti eu inom Första Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 17, har herr Lundberg föreslagit, att Riksdagen måtte för
sin del besluta och antaga den ändrade lydelse af 17 kapitlet 7 § handelsbalken,
att de i nämnda lagrum förekommande orden — så ock, vid

förlag till bearbetande af andra grufvor ån järngrufvor, i själfva grufvan;
— — utbytas mot orden: — — så och, vid förlag till grufdrift, i själfva

grufvan; — —-

Till stöd för motionen anföres:

»Jämlikt 17 kapitlet 7 § handelsbalken, sådant detta lagrum blifvit
ändradt genom kungl. förordningen den 13 april 1883, äger, i konkurs,
förlagsman förmånsrätt för i grufvor intecknadt förlag äfven i själfva
grufvan, dock icke i fråga om järngrufvor.

Något fullgiltigt skäl för bibehållande af denna åtskillnad mellan järngrufvor
samt grufvor af andra metaller och mineralier, beträffande verkan
af i dem fastställd förlagsinteckning, kan dock svårligen påvisas.

Den yttersta grunden, hvarför, vid antagande af nu gällande lag angående
förlagsinteckning med däraf följande ändringar i 17 kapitlet
handelsbalken, förmånsrätt i järngrufvor icke beviljades förlagsman för
intecknadt förlag, torde vara att söka i fruktan hos såväl delägare i grufbolag,
ställda antingen på s. k. lotter eller pa aktier, som ock hos bankmän,
att, om med förlagsinteckning i järngrufvor följde förmånsrätt i
själfva grufvan, lottbrefven eller aktierna skulle förlora allt belåningsvärde.

I hvilket fall som helst torde kunna ifrågasättas belåningsvärdet å

Bih. till Iliked. Prof. 1904. 7 Sami. 12 Höft. (N:o 17). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

de s. k. lottbrefven, som icke äro något annat ån bevis om äganderätt
till viss andel i en grufva och väl svårligen kunna pantsättas med bättre
verkan än själfva grufdelen.

Beträffande åter grufaktiers belåningsvärde, torde detta mindre bero
på värdet af själfva grufvan, som är ställd på aktier, än på aktiebolagets
egen soliditet. Om aktiebolagets ekonomiska ställning är dålig, bolagets
grufva må vara än så värdefull, så lära aktierna hafva föga värde, vare
sig grufvan är besvärad af förlagsinteckning eller ej.

Ingen bär heller ännu på den grund ifrågasatt rätt för vanliga aktiebolag
att inteckna och pantsätta sin egendom, att därigenom skulle äfventyras
aktiernas belåningsvärde.

För ännu tjugu år tillbaka ägdes nästan alla mera värdefulla järngrufvor
här i landet under järnverken, kvilkas ägare årligen tillsköto, hvar
efter sin andel i grufvan, det för grufdriften behöfliga förlaget. Något
verkligt behof af förlagsinteckning i järngrufvor förefanns således icke
den tiden.

Men nu äro förhållandena i nämnda hänseende mycket ändrade. På
många håll har uppstått fullt sjelfständig grufdrift utan i förening med
bruksrörelse. Grufdriften skötes allt mer och mer med ett på en gång
tillskjutet aktiekapital och utan årliga tillskott af delägare, vid hvilket

förhållande behof lätt kan uppstå för bolaget att genom lån anskaffa nytt
kapital till bekostande af nya anläggningar och till nödigt förlag. Därför

är äfven lämpligt, att frågan om förlagsinteckning i grufvor ordnas fullt

sjanständigt och med fäst afseende allenast å de intressen, grufägaren

såsom sådan kan i saken hafva.

I likhet med andra grufvor betraktas järngrufvor, åtminstone i vissa
afseenden, såsom lös egendom. Ägaren af en järngrufva har äfven lika
stort behof af förlag till sin grufdrift som ägaren till annan grufva. Men,
så länge förlagsmannens förmånsrätt för i järngrufva intecknadt förlag är
inskränkt till de vid grufdriften använda maskiner och redskap jämte den
ur grufvan brutna malmen, medan denna ännu är vid grufvan kvarliggande,
skall det alltid möta svårighet för ägaren till en järngrufva att, mot säkerhet
af förlagsinteckning i grufvan, erhålla lån.

Om således intet talar för att, i fråga om förlagsinteckning i grufva,
lämna ägaren af en järngrufva i sämre ställning än ägaren till en annan
grafva, finnas däremot andra skäl, som, beträffande järngrufvor, väl motivera,
att till trygghet för i dem tagna förlagsinteckningar beviljas förmånsrätt
äfven i själfva grufvan. Dessa skäl äro, utom den här ofvan omnämnda
svårigheten att, med nu gällande lagstiftning, erhålla lån mot

Lagutskottet? Utlåtande N:o 17.

3

säkerhet af förlagsinteckning i järngmfvor, att sistberörda grufvor äro de
i vårt land allmännast förekommande och värdefullaste grufvor, samt att
värdet af jämgrufvor är i allmänhet lättare att bestämma och bedöma än
värdet af andra grufvor.

Helt säkert skulle, om med förlagsinteckning i jämgrufvor följde
förmånsrätt i själfva grufvan, antalet af de fall, då förlagsinteckning för
anskaffande af förlag till grufdrift kunde komma att sökas, blifva vida
större beträffande jämgrufvor än i fråga om andra grufvor; och för förlagsgifvaren
skulle förlagsinteckningar i järngmfvor i allmänhet komma att
innebära större trygghet och säkerhet än dylika i andra grufvor fastställda
inteckningar. Därför kan ock med full visshet förutses, att, om förlagsinteckning
i jämgrufvor komme att medföra förmånsrätt i själfva grufvan,
förlagsinteckningar i grufvor skulle blifva vida allmännare, än nu är fallet.

Särskilt skulle nu antydda lagändring blifva till fördel för mindre
bemedlade inmutare och jordägare, som nu oftast blifva tvungna, i saknad
af nödigt drifkapital, att för en ringa penning afyttra sin inmutarerätt
eller sin jordägareandel i nyupptäckta, men kanske värdefulla malmfyndigheter.
»

Utskottet vill till eu början erinra därom, att den undantagsställning
i fråga om förlagsintecknings omfattning, som järngmfvor intaga enligt
gällande lagstiftning, har sin upprinnelse i några uti Första Kammaren vid
1882 års riksdag gjorda uttalanden, hvari framhölls, dels att något behof
ej förefanns att medgifva förlagsinteckning i själfva jämgrufvan, eftersom
dessa grufvor i regel hörde under bruken, h vilkas ägare medelst årliga
tillskott bekostade grufdriften, dels och hufvudsakligen, att ett sådant medgifvande
skulle betänkligt äfventyra det förtroende lottbrefven i järngmfvor
då ägde i den allmänna kreditrörelsen. Att förhållandena vid den tiden
verkligen voro af beskaffenhet att motivera järngrufvornas särställning i
afseende å förlagsinteckning, lärer nog vara obestridligt, men lika visst torde
vara, att, såsom motionären erinrat, omständigheterna i berörda hänseenden
numera väsentligen förändrats. I mycket stor utsträckning idkas nämligen
numera jämgrufdriften såsom själfständig industriell verksamhet, hvilken
sålunda liksom hvarje annan dylik måste antagas hafva bestämd fördel af

4

Lagutskottets Utlåtatide N:o 17.

att få sina kreditmöjligheter utvecklade. Enligt upplysningar, som utskottet
från sakkunnigt håll inhämtat, lärer från grufindustriens synpunkt
ej heller vidare föreligga någon betänklighet emot den af motionären ifrågasatta
lagändringen. Det är således uteslutande allmänna hänsyn, som
kunna tänkas stå hindrande i vägen. I detta afseende framställer sig
närmast den farhåga, att ett underlättande för jämgrufindustrien att erhålla
kredit skall komma att öka grufbrytningens intensitet och sålunda förorsaka,
att landets jämmalmstillgångar hastigare än eljest uttömmas. Det
lärer ej kunna förnekas, att den föreslagna lagändringens genomförande
kan tänkas verka i sådan riktning, men detta förhållande bör efter utskottets
mening i- allt fall ej innebära afgörande hinder för ifrågavarande
lagstiftningsåtgärd. Anses särskilda åtgärder af nöden för att förhindra
malmtillgångarnas alltför hastiga utsinande, böra nämligen efter utskottets
åsikt dessa sökas inom helt andra områden än dem, som afse att reglera
grufindustriens kreditförhållanden.

En vidgning af förlagsinteckningsinstitutets tillämpning på järngrufvor
kan ej heller antagas medföra någon ökad risk, att utlänningar skola komma
i besittning af delar utaf landets territorium. I 68 § grufstadgan stadgas
nämligen, att utlänning icke må i riket inmuta mineralfyndighet samt
ej heller, med mindre än att Konungen funnit skäligt därtill lämna bifall,
förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift.
Jämväl är särskildt att framhålla, att förlagsinteckningen icke medför
panträtt, utan allenast förmånsrätt samt att således inteckningsinnehafvaren,
äfven om förlagsinteckningen häftar vid själfva grufvan, däraf ej har
annan fördel, än att han, i händelse grufägaren gör konkurs eller
fordringen exekutivt utsökes, blifver berättigad att framför andra icke
förmånsrätt ägande borgenärer göra sig för sin fordran betäckt af det
belopp, som inflyter vid försäljning af grufvan och öfrig egendom, som
förlagsinteckningen omfattar.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet sig böra förorda
syftet med motionärens förslag. Den närmare utredningen i ärendet torde
emellertid böra öfverlämnas till Kungl. Maj:t, och hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida förlagsinteckning
för grufdrift må, hvad järngrufvor angår,
utan olägenhet kunna medgifvas jämväl i själfva .grufvan
samt, därest utredningen därtill gifver anledning,.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

5

för Riksdagen framlägga förslag till lagändring i angifna
syfte.

Stockholm den 16 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

emot vissa delar af motiveringen af herr Lindhagen, som i sådant afseende
anfört:

»Den undantagsställning i fråga om förlagsintecknings omfattning,
som järngrufvor intaga enligt gällande lagstifning, har sin verkliga upprinnelse
i kungl. förordningen den 24 februari 1748 om förlag vid
bergs- och brukshandtering. Sedan i författningens 16 § talats om förlag
vid Stora Kopparberget, föreskrefs nämligen i 17 §, att förläggare till
»alla andra grufvor af ädlare metaller samt mineralier» kunde för förlaget
erhålla inteckning äfven i själfva grufvan. Denna bestämmelse tolkades
i allmänhet så, att därutinnan ej innefattades järngrufvor. Vid behandlingen
af ett för 1882 års Riksdag framlagdt lagförslag om förlagsinteckning
gjorde emellertid lagutskottet gällande en annan uppfattning samt
innefattade af den anledningen äfven järngrufvor i utskottets förordande
af rätt till förlagsinteckning i grufva. Denna hemställan föll dock på
motstånd från bruksägarnes målsmän i Första Kammaren, som framhöllo att
detta förslag, som innefattade en verklig lagändring, vore af angifna skäl
till skada för bruksrörelsen. I det förslag till förlagsinteckning, som slutligen
antogs vid 1883 års Riksdag, undantogos också järngrufvor af de
anförda skälen, att så syntes varit förhållandet enligt äldre lag samt föröfrigt
visat sig att grufägarne själfva ej önskade någon ändring härutinnan.

Den betänksamhet att icke onödigtvis ändra bestående lag i förevarande
afseende, som sålunda förut gjort sig gällande, synes äfven nu
böra föranleda till att motionärens förslag ej genomföres utan en föregående
noggrann undersökning af behofvet och verkningarne af detsamma.
Det bör således törst och främst utredas, huruvida den järnindustri, som
Bill. till liiksd. Prot. 1904. 7 Sami. 12 Höft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

har till uppgift att förädla malmen inom riket, icke fortfarande kan härigenom
på vissa ställen lida skada, liksom allmänt uppgafs vara förhållandet
för tjugu år sedan. Särskildt får ej härvid glömmas bort att i saken
höra de mindre på gammal grund byggda bruksrörelser, som ännu kunna
finnas här och hvar i bergslagerna.

Icke heller synes man få såsom oomtvistligt utgå från den uppfattningen,
att den nutida hufvudsakligen för export afsedda järnmalmsbrytningen,
till hvars förmån motionen närmast blifvit väckt, under alla förhållanden
måste för sin del kunna göra anspråk på den ifrågasatta lagstiftningen.
Det bör äfven här undersökas, huruvida denna i någon afsevärd mån
erfordras för att utveckla en redan igångsatt och måttlig malm exportaffär
i sund riktning. Skulle det däremot visa sig, att lagändringen företrädesvis
ägde betydelse såsom ett bidrag till af hjälpande af svårigheterna att
anskaffa kapital för igångsättande af nya grufaffärer i och för export af
järnmalm, synes man nödgas ställa sig mera betänksam mot förslaget. Ur
allmän synpunkt kan uppmuntrandet af sådana affärer icke anses brådskande,
hälst därigenom endast ökas anspråken på och utgifterna för deras
framtida eventuella inlösen af statsverket.

Utskottet har i slutet af sitt betänkande velat afvärja en uppenbarligen
befarad anmärkning om att hvarje lagstiftningsåtgärd, som kan i
någon män befrämja utlänningars förvärf af grufvor, bör undvikas. Härvid
får man emellertid ej förbise, att de flesta olägenheter, som pläga förbindas
med sådana förvärf, kunna lika fullt uppstå i afseende å grutförvärf,
som sker nominellt genom stora inhemska affärsföretag. Att på sätt utskottet
gjort, nu särskildt åberopa 68 § i grufstadgan såsom ett värn mot utländskt
grufförvärf synes ock vara mindre på sin plats. Uti en vid 1902 års
riksdag väckt motion betecknades nämligen just detta lagrum såsom »maktlöst»
i nämnda afseende och i lagutskottets af Riksdagen godkända utlåtande i ämnet
framhölls också, att »syftet med ifrågavarande bestämmelse lätt eluderades».

Då förenämnda enligt min uppfattning riktiga och med utskottets
slutliga hemställan mera öfverensstämmande försiktiga erinringar icke
kunnat få uttryck i utskottets motivering af det anförda skälet, att därigenom
alldeles skulle förändras karaktären af utskottets hemställan, så har
jag ur min synpunkt funnit det så mycket angelägnare att framhålla,
hurusom någon hänförelse öfver de uppblomstrande järnmalmexportaffärerna ej
bör obetingadt förleda oss till att i detta fall gå fram mot eu obetänkt
lagstiftning.»

STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1904.