iMgutskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1907:LU10

iMgutskottets Utlåtande N:o 10.

I.

N:o 10.

Ank. till Kikad, kansli den 25 februari 1907, kl. 2,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap,
38 § rättegångsbalken.

Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förekaft två till
utskottet hänvisade motioner: en, n:o 23, inom Första Kammaren, väckt
af herr E. Hägglund, och en, n:o 83,- inom Andra Kammaren, väckt af
herr A. Wiklund.

Herr Hägglund anför i sin motion:

»I särskilda motioner, framburna af undertecknad i Första Kammaren
och af herr Smeds Lars Olsson i Andra Kammaren, hemställdes vid 1906
års riksdag, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådant tillägg till
11 kap. 38 § rättegångsbalken, att åt fjärdingsmans intyg, då han erhåller
delgifningsuppdrag för det allmänna, gifves samma vitsord, som enligt
åberopade lagrum tillkommer intyg af kronofogde, stadsfogde, länsman och
notarius publicus.

Lagutskottet, till hvilket dessa motioner remitterades, tillstyrkte
enhälligt desamma i däröfver afgifvet betänkande, soin af Andra Kammaren
lika enhälligt godkändes, hvaremot Första Kammaren med 42 röster emot
31 afslog detsamma.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami, 8 Häft. (N:o 10).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 10:

Då lagutskottets ifrågavarande betänkande föredrogs i Första Kammaren,
invändes däremot kufvudsakligen, att det vore alltför riskabelt för de
enskilde och för rättssäkerheten att tillerkänna de intyg i berörda hänseende,
som utfärdas af lägre funktionärer än kronofogde, beviskraft, utan
att sådant intyg med vittnesed bestyrktes, >ty detta vore sättet att få
fram sanningen.) från de lägre tjänstemännen och betjänte — gränsen vore
vid kronofogde, så förklarade en framstående auktoritet, speciellt i juridiska
frågor, under debatten härom vid 1906 års riksdag, hvarvid från samma
håll med styrka framhölls, att om lagutskottets ifrågavarande betänkande
blefve lag, skulle den svenska rätten komma att rubbas. Dessa farhågor,
huru djupa och allvarliga de än må hafva varit, synas mig i allt fall
vara väl öfverdrifna. Jag vågar nämligen hysa den uppfattningen, att
rättskänslan och sanningskärleken hos individen icke ökas i den mån denne
befordras allt högre och högre på ämbets- eller tjänstemannabanan, utan
att dessa egenskaper i allmänhet äro lika stora, starka och tillförlitliga
hos den lägre tjänstemannen som hos den högre ämbetsmannen.

Särskildt'' ber jag att få erinra därom, att fjärdingsman utses på kommunalstämma,
och man bör väl få med visshet förutsätta, att eu kommun
därvid icke utser andra än trovärdiga personer till fjärdingsman, och deras
kompetens att sköta befattningen — jämväl i fråga om att utfärda ett
delgifningsbevis — har kronofogde skyldighet att pröfva. Skulle den
utsedde fjärdingsmannen därvid befinnas icke fylla måttet i fråga om de
kunskaper, som erfordras för en fjärdingsman, åligger det kommunen att
utse annan person, som af kronofogde pröfvas och anses kompetent att
handhafva fjärdingsmannabefattningen.

Under sådana förhållanden och då, såsom kändt, ett intyg öfver en
delgifning är i fråga om formen af synnerligt enkel beskaffenhet, förefaller
det mig, att den enskilde och den allmänna rättssäkerheten borde vara väl
betryggad, jämväl om åt fjärdingsmans ifrågavarande delgifningsintyg gifvés
det vitsord, som jag påyrkat.

Det har emot lagändringen tillika framhållits, att densamma icke
grundar sig på något egentligt behof, helst som i vanliga fall den, som
stämningen delgifves, om delgifningen själf lämnar skriftligt erkännande.
Visserligen är det sant, att ofta så sker, då stämningar och kallelser delgifväs,
i synnerhet då stämningarna afse åtal endast för ringare förseelser,
men i fråga exempelvis om stämningar i lönnkrögerimål, beträffande oloflig
jakt samt om fylleri och oljud m. m. dylikt, är regeln den, att deO, som
skall stämmas, icke med sin namnteckning erkänner, att han emottagit

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

3

stämningen. Då så är, måste fjärdingsmannen, då han skall delgifvä dylika
stämningar, alltid hafva i sällskap en stämningsman, och att detta vållar
ej så ringa kostnader och besvär, ligger ju i öppen dag. Jämväl då
vittnen i ofvanbérörda tjänstemål skola instämmas, måste fjärdingsman
medtaga stämningsman, ty sådana vittnesmål plägar allmänheten i vanliga
fall söka undandraga sig, och då ar den ingalunda mera tillmötesgående
vid delgifningen, än nödefi kräfver.

■ På grund af det anförda och med hänvisning till den motivering,
som förefinnes för mina motioner i denna fråga vid 1905 och 1906 års
riksdagar, vågar jag hemställa, att i 11 kap. 38 § rättegångsbalken göiés
det tillägg, att efter orden: »vid svenskt konsulat anställd tjänsteman»
tilläggas orden: »så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifning
efter förmans uppdrag.» :

Herr Wiklund anför i sin motion:

»Med åberopande af den motivering, som återfinnes i lagutskottets
utlåtande n:o 17 vid 1906 års riksdag, får jag härmed vördsamt hemställa,
att Eikedagen måtte antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap., 38 § rättegångsbalken, ,

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsman, emot Indika ej förekommer jäf, som om
vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så verk-,
ställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomma intyg, som
meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius publieus eller
af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman, så och
intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.
Skriftligt erkännande om delgifningen vare ock, där det är genom intyg
af eu ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om del*:
gifningen.» .. .. ....

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Vid behandling under närmast föregående års riksdag af de två af
herr Hägglund omnämnda motionerna yttrade utskottet:

»Rättegångsbalkens 11 kap., enligt dess lydelse i lagen den 10 juli
1899, handlar om stämning, och föreskrifves i 37 §, att underrätt skall
förordna vissa män att, då de därom anlitas, delgifva stämningar och domstolars
beslut, så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Därjämte
stadgas i samma %, bland annat, att fjärdingsman skall utan särskildt
förordnande vara stämningsman. 38 § i samma kapitel har för närvarande
följande lydelse:

»Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifningen blifvit så
verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkom me intyg,
som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius publicus
eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman.
Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, där det är genom intyg
af en ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
»

I förevarande motioner föreslås nu, att till denna § skulle fogas ett
tillägg af innehåll, att, då fjärdingsman för det allmännas räkning utför
delgifningsuppdrag, hans öfver förrättningen meddelade intyg tillerkännes
samma vitsord, som nu tillkommer intyg af kronofogde och öfriga i §:n uppräknade
personer, eller, med andra ord, att fjärdingsmans intyg i detta fall
skulle anses såsom fullt bevis för att delgifningen blifvit så f verkställd,
som intyget innehåller. Detta förslag synes utskottet vara förtjänt af
beaktande.

Enligt lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29 september
1899 skall till biträde för kronobetjaningen inom hvarje socken
i regel finnas en fjärdingsman, och angifves i lagen fjärdingsmansbefattningen
vara ett menighetsbestyr. Fjärdingsmannen, hvilka utses å kommunalstämma
och aflönas af kommunen, men hvilkas lämplighet för befattningen
pröfvas af kronofogden, lyda enligt instruktionen för fjärdingsmännen
den 29 september 1899 under Konungens befallningshafvande,
kronofogde och länsman och hafva till åliggande, bland annat, att, hvar
för sitt distrikt, efter förmäns uppdrag delgifva stämningar i brottmål, kalla
nämnd till urtima ting m. fl. allmänna förrättningar samt verkställa andra
det allmännas tjänst rörande kallelser och kommunikationer. Under utöfningen
af sin befattning njuter fjärdingsman det skydd och är under -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

kastad det ansvar, lag säger. Å ena sidan är fjärdingsman sålunda på
grund af sin tjänsteställning skyldig utföra vissa det allmännas tjänst
rörande delgifningsuppdrag, men å andra sidan anser lagen icke hans intyg
om dylik delgifning såsom fullt bevis, att densamma skett såsom intyget
innehåller, utan fordrar härför, i likhet med hvad som gäller om delgifning,
utförd på enskild persons uppdrag, att intyget skall vara bestyrkt af två
oj afviga stämningsmän. Detta åter kan, såsom motionärerna anmärkt, leda
därtill, att, då fjärdingsman af förman får i uppdrag att delgifva en stämning
i brottmål, ett domstolsbeslut eller dylikt, fjärdingsmannen, som
själf ej är berättigad till särskild ersättning för dylikt uppdrag, är nödsakad
att för vinnande af laga vitsord åt intyget öfver delgifningen anlita
biträde af annan stämningsmän, kvilket biträde då antingen fjärdingsmannen
eller den, på hvars order han handlar, får bekosta. I likhet
med motionärerna anser också utskottet detta innebära en obillighet.

Utskottet har sig väl ej bekant, i hvilken utsträckning olägenheter
af det öfverklagade förhållandet i praktiken gjort sig gällande, men finner
i hvarje händelse en lagändring i den af motionärerna föreslagna riktningen
vara princiellt riktig. Vid delgifningar af nu ifrågavarande slag
handlar nämligen fjärdingsmannen, såsom förut nämnts, på uppdrag af
honom öfverordnad tjänsteman och under tjänstemannaansvar, och under
sådana förhållanden synes utskottet grundad anledning förefinnas att också
tillerkänna hans intyg om delgifningen verkan af fullt bevis, att densamma
blifvit verkställd på sätt i intyget angifves. Med hänsyn till såväl ifrågavarande
förrättningars enkla beskaffenhet som ock den omständigheten, att,
såsom ofvan framhållits, fjärdingsmans lämplighet för befattningen pröfvas
af kronofogden, lärer ock kunna med fog förutsättas, att medgifvandet af
ett sådant högre vitsord i angifna fall åt fjärdingsmans intyg icke skall
föranleda missbruk vid sådana intygs utfärdande.

Den af utskottet sålunda förordade lagändringen synes utskottet lämpligast
böra genomföras så, att i 11 kap. 38 § rättegångsbalken efter orden:
»vid svenskt konsulat anställd tjänsteman» tilläggas orden: »så ock intyg
af fjärdingsman, då lian verkställt delgifningen efter förmans uppdrag».

Under åberopande af detta uttalande och då hvad häremot under
öfverläggningen inom Första Kammaren nästlidet år anfördes ej föranledt
utskottet att frångå sin ofvan uttalade uppfattning, får utskottet hemställa,

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 8 Höft.

2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o .10.

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motioner, för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsmän, emot Indika ej förekommer
jäf, som om vittnen är stadgadt, galle såsom
fullt bevis att delgifning blifvit så verkställd, som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,
som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller
notarius publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman,
då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.
Skriftligt erkännande om delgifning vare ock,
där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän
bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Tr., 1907.