Första lagutskottets utlåtande nr H år 1956

Utlåtande 1956:L1u14

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1956

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande ersättning av kostnader
för vittnen och försvarare vid domstol.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 22 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
och fru Carlqvist och nr 29 i andra kammaren av fru
Renström-Ingenäs m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes,
»att riksdagen måtte besluta om ändringar i gällande lagstiftning av innebörd,
att frikänd av allmänna medel erhåller skälig ersättning för kostnader
för vittnen och försvarare».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

I brottmål må enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken den tilltalade vid talans
förberedande och utförande biträdas av försvarare. Försvarare utses
av den misstänkte eller, om han är under aderton år eller sinnessjuk eller
sinnesslö, av den som har vårdnaden om honom. I vissa fall kan offentlig
försvarare för den misstänkte förordnas. Sådant förordnande meddelas enligt
4 § av rätten. I 5 § stadgas att till offentlig försvarare skall förordnas
advokat, som finnes lämplig därtill. Enligt 10 § äger offentlig försvarare
av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning för kostnad och tidsspillan
efter vad rätten prövar skäligt. Ej må offentlig försvarare av den
misstänkte förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett,
vare det utan verkan.

Enligt 36 kap. 24 § skall ersättning till vittne, som åberopats av enskild
part, utgivas av parten. Vad angår mål om allmänt atal skall enligt samma
bestämmelse ersättningen i annat fall, d. v. s. då åklagaren påkallat vittnets
hörande eller rätten självmant inkallat vittne, utgå av allmänna medel. Det
ankommer på rätten att bestämma ersättningar som nu sagts.

Motsvarande regler som beträffande kostnaden för vittnen gälla även
viss annan bevisning under förundersökningen eller i rättegången.

I 31 kap. 1 § stadgas att om i mål vari åklagare för talan, den tilltalade
dömes för brottet, skall han till statsverket återgälda bl. a. vad enligt rättens
beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest
för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i aivode

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 14

2

Första lagutskottets utlåtande nr U år 1956

och ersättning till försvarare. Från denna regel ges för vissa fall undantag
helt eller delvis. Det åligger rätten att självmant pröva huruvida kostnad
som nu sagts skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller den skall
stanna å statsverket. Beträffande den tilltalades rätt att i händelse av frikännande
dom utfå gottgörelse för av honom å rättegången nedlagda kostnader
för försvarare och bevisning gives ett stadgande i 31 kap. 2 §. Där
utsäges att om åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller om det eljest,
då den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet förekommer
synnerlig anledning därtill, äger rätten av allmänna medel tillerkänna
den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för vittne eller
sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången
samt för delgivning och för utskrift av protokoll, dom eller annat
dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans
rätt, så ock för hans inställelse vid rätten. Om åtal avvisas eller avskrives
äger den tilltalade, om skäl äro därtill, erhålla ersättning för kostnad, som
nu sagts.

Historik m. m.

Enligt den före nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948
gällande rätten kunde tilltalad, då ett allmänt åtal ogillades, erhålla ersättning
för sina kostnader å målet, allenast då åklagaren anställt åtalet utan
skäl. Därmed sammanhängde, att ersättningen skulle utgivas icke av statsverket
utan av åklagaren, som gjort sig skyldig till felaktigt förfarande genom
att anställa åtalet utan att skäl därtill förelegat.

I de allmänna motiven till nya rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnad
i brottmål anförde processlagberedningen bl. a. följande:

I mål, däri talan om ansvar föres av allmän åklagare, måste frågan om
skyldighet för part att ersätta rättegångskostnad regleras efter andra grunder
än i tvistemål. De kostnader, som å åklagarsidan äro nödvändiga för
genomförande av en straffprocess, bestridas av statsverket, och vissa av
dessa kostnader, såsom för verkställande av förundersökning och för åklag
arens inställelse vid rätten, äro av den art, att de, oavsett målets utgång,
böra bäras av det allmänna. Däremot böra andra kostnader för statsverket
i viss utsträckning ersättas av den tilltalade, om han fälles till ansvar i målet.
Med hänsyn till åklagarens skyldighet att väcka åtal, så snart tillräckhga
skal föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet, kan det icke
läggas åklagaren att ersätta den tilltalades kostnader allenast på den grund,
att åtalet ogillats. Att i dylikt fall tillerkänna den tilltalade en allmän rätt
att för dessa kostnader erhålla gottgörelse av statsverket synes ej böra komma
i fråga. För vissa fall kräver dock billigheten, att han erhåller gottgörelse
för sina kostnader.

I motiven till bestämmelsen i 31 kap. 2 § nya rättegångsbalken framhöll
processlagberedningen, att ehuru någon allmän rätt för tilltalad, att då allmänt
åtal ogillas, erhålla ersättning för sina kostnader icke borde föreskrivas,
vissa jämkningar i den gällande rätten likväl syntes påkallade. Beredningen
anförde vidare:

Första lagutskottets utlåtande nr 14 år 1056

3

Tillräcklig anledning torde ej föreligga att begränsa ersättningsrätten till
de fall, då åtalet anställts alldeles utan skäl. Även då vissa skäl förelegat
men dessa icke varit så starka, att de bort föranleda åtal, synes den tilltalade
böra kunna få ersättning för sina kostnader. Vidare kan det i vissa
fall, även om åklagaren haft sannolika skäl att väcka åtal, vara obilligt, att
den tilltalade skall bära de kostnader han haft för att värja sig i målet.
Stundom kan åklagaren, som blivit missledd av bevisningen, ha haft goda
skäl att anställa åtal men talan dock vara objektivt obefogad. Detta kan inträffa,
då det under rättegången finnes uppenbart, att den tilltalade är
oskyldig, t. ex. därigenom att annan person erkänt brottet. På grund härav
synes böra föreskrivas, att tilltalad, som frikännes, må kunna erhålla gottgörelse
för sina kostnader ej blott då åtalet anställts utan sannolika skäl
utan även då eljest med hänsyn till omständigheterna i målet synnerlig anledning
föreligger därtill. Ersättning bör emellertid utgå allenast i undantagsfall
och endast då den tilltalade icke på något sätt genom sitt beteende
givit anledning till åtalet. Rätten bör i varje fall pröva, huruvida skäl föreligger
att utdöma ersättning. Härvid kan hänsyn tagas endast till omständigheterna
i målet. Det förhållandet, att kostnaderna varit stora och den
tilltalade haft svårighet att bära dem, utgör sålunda ej tillräcklig grund för
att tillerkänna honom ersättning. Enligt gällande rätt skall, då den tilltalade
tinnes berättigad till ersättning, denna utgivas av åklagaren. Principiellt
synes riktigast, att ersättningsskyldigheten åvilar statsverket. Härför talar
även, att ersättningsskyldighet icke bör kunna åläggas åklagaren i annat
fall än då åtalet anställts utan skäl. I övriga fall, då den tilltalade är berättigad
till gottgörelse, måste denna utgå av allmänna medel. Det synes därför
lämpligt, att ersättningen i alla fall erlägges av statsverket.---

Den tilltalades ersättningsrätt synes böra omfatta hans kostnader för försvarare
och för vittne, sakkunnig eller annan bevisning under förundersökningen
eller i rättegången ävensom för delgivning och för lösen av protokoll
under förundersökningen och i rättegången samt av dom eller slutligt beslut.
Ersättning bör dock utgå endast i den mån kostnaden skäligen varit
påkallad för tillvaratagande av den tilltalades rätt. Avgörande bör härvid
vara, huruvida den tilltalade vid åtgärdens vidtagande haft skäl att anse
densamma erforderlig. Tillika synes han böra vara berättigad till ersättning
för sin inställelse vid rätten. Däremot bör ersättning ej tilläggas honom
för arbete eller tidsspillan vid utförande av hans talan.----

Avvisas eller avskrives allmänt åtal, synes böra bero av omständigheterna,
huruvida den tilltalade skall erhålla gottgörelse för sina kostnader. Har
åtal väckts vid obehörig domstol och denna avvisar målet, synes sålunda
ersättning böra tillerkännas honom. Stundom torde den tilltalade kunna erhålla
gottgörelse, då åtalet nedlägges på den grund, att det finnes uppenbart,
att han är oskyldig. Däremot kan ersättning ej utgå, om målet avskrives
på grund av att den tilltalade avvikit eller av annan anledning, som hänför
sig "till den tilltalade, t. ex. om denne avlidit, innan dom meddelats.

Av de nu angivna reglerna följer, att om den tilltalade åtalats för flera
brott och åtalet beträffande något brott ogillas, avvisas eller avskrives, han
kan erhålla gottgörelse för sina kostnader, i den mån de bero av åtalet i
denna del, även om han fälles till ansvar för annat brott. Även då ett åtal
för flera brott helt ogillas, kunna omständigheterna beträffande något brott
vara sådana, att den tilltalade bör erhålla gottgörelse för sina kostnader
bärutinnan, under det att han själv får vidkännas sina kostnader i övrigt.

[ eu motion till 1944 års riksdag (11:8) hemställdes, alt riksdagen måtte
bos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och framläggande för riksdagen av

4

Första lagutskottets utlåtande nr 74 år 1956

förslag till sådana bestämmelser, att en av åklagarmyndighet åtalad person,
som frikännes, får sina kostnader för inställelsen inför domstol ersatta
av allmänna medel.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 10). Utskottet uttalade
som sin uppfattning att det måste anses otillfredsställande att en av
allmän åklagare åtalad person, som frikändes, icke kunde erhålla ersättning
för sina kostnader å målet annat än för det fall att åklagaren anställt åtalet
utan skäl. Utskottet framhöll att det emellertid i nya rättegångsbalken införts
stadgande i 31 kap. 2 §, varigenom detta missförhållande undanröjdes.
Utskottet anförde vidare bl. a. följande:

På grund av stadgandet kunna domstolarna efter nya rättgångsbalkens
ikraftträdande tillerkänna tilltalad som frikännes ersättning i sådana fall,
då åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller det eljest på grund av omständigheterna
i målet förekommer synnerlig anledning därtill. Att gå än
Jängre på denna väg och, såsom motionären torde hava åsyftat, föreskriva
en allmän regel om rätt för tilltalad, att då ett allmänt åtal ogillas, under
alla förhållanden erhålla gottgörelse för sina kostnader, synes utskottet icke
lämpligen kunna ske.

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Det må här vidare nämnas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 20 januari
1956 uppdragit åt 1951 års rättegång skommitté att i samband med utredning
om reglerna för fri rättegång upptaga fråga om en omprövning av reglerna
om rätt för tilltalad att i brottmål, där åklagare för talan, erhålla ersättning
för rättegångskostnad. I direktiven anföres härom bl. a. följande:

Särskilda regler gäller om rättegångskostnad i brottmål, där åklagare för
talan. Om den tilltalade frikännes, skall visserligen de kostnader, som enligt
rättens beslut har utgått av allmänna medel till offentlig försvarare, vittne
eller annan, stanna å statsverket. Men för de utgifter, som den tilltalade
själv fått vidkännas, får han i allmänhet icke någon ersättning, om han frikännes.
Endast om åklagaren väckt åtal utan sannolika skäl eller om eljest
på grund av omständigheterna i målet synnerlig anledning förekommer därtill,
kan ersättning utgå till den frikände. Denna lagens ståndpunkt har i
vissa fall lett till resultat, som kan anses vara stötande. Bestämmelserna i
ämnet torde därför böra omprövas.

Utskottet

Med förevarande motioner avses att få till stånd en sådan ändring av
reglerna om rättegångskostnad i brottmål, där åklagare för talan, att tilltalad,
som frikännes, erhåller utvidgad rätt till ersättning för å rättegången
nedlagda kostnader för försvarare och vittnen.

Etter det motionerna väckts ha, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,
bestämmelserna i detta ämne upptagits till omprövning. Det har uppdragits
åt 1951 års rättegångskommitté att utreda frågan härom.

Första lagutskottets utlåtande nr år 1956

5

Det av motionärerna väckta spörsmålet är alltså f. n. föremål för utredning.
Resultatet av denna bör avvaktas. Någon åtgärd i anledning av motionerna
synes därför ej påkallad.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 22 och II: 29, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1956

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, Per Olofsson, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Magnusson och Lindgren;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gustafsson i Borås, Onsjö,
Hedqvist, östlund, Ekström, Jacobsson i Sala* och Lundqvist*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

560*175

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag