Första lagutskottets utlåtande nr !) är 1960

Utlåtande 1960:L1u9

Hela utlåtandet

Utdrag ur utlåtandet

Första lagutskottets utlåtande nr !) är 1960

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpta bestämmelser
rörande nöjestillställningar å juldagen, långfredagen
och påskdagen.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 301 i första kammaren av herr Arvidson och
nr 559 i andra kammaren av herr Hedin in. fl. I motionerna, vilka är likalydande,
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
»om utredning angående en skärpning av förbudet mot nöjestillställningar
eller liknande på juldagen, långfredagen och påskdagen».

Beträffande skälen för den gjorda hemställan får utskottet hänvisa till
motionerna.

Gällande bestämmelser

Enligt 10 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, som trädde
i kraft den 1 januari 1958, får offentlig tillställning icke anordnas å juldagen,
långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen. Länsstyrelse
äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och
syfte kan anses förenliga med högtidens helgd. Med offentlig tillställning
avses teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott,
danstillställning, biografföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen,
festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten
och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster (9 §).
Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende
av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver
uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller
vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger
tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med
tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. I 29 § stadgas straff för
den, som anordnar offentlig tillställning i strid mot det i 10 g upptagna
förbudet. Straffet är dagsböter. Även i fråga om andra i ordningsstadgan
givna förbud gives straffbestämmelser i 29 §. Vid överträdelse, som avses i
29 §, må vad som uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande
av tillställning förklaras förverkat till kronan efter ty prövas skäligt. Har
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 1 avd. Nr 9

2 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

vederlaget utgått i annat än penningar och finnes det ej i behåll, må i stället
värdet förklaras förverkat.

Tidigare bestämmelser m. m.

I kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) stadgades förbud mot att på
juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen offentligen uppföra skådespel,
giva offentlig föreställning i lindansning, konstridning eller annat
dylikt eller hålla offentlig maskerad, bal, lekstuga, s. k. varietéföreställning
eller andra sådana nöjen. Kungörelsen innehöll inga bestämmels^ om straff
eller annan påföljd för överträdelse av det meddelade förbudet.

Mot utformningen av denna kungörelse anfördes invändningar i olika
sammanhang och från skilda synpunkter från såväl kyrkliga som världsliga
myndigheter. Framför allt riktade sig kritiken mot att kungörelsen icke
stadgade någon påföljd för överträdelse av det meddelade förbudet. Beträffande
vissa av de i kungörelsen nämnda arterna av tillställningar ansågs
dock avsaknaden av straffbestämmelser vara av mindre betydelse, enär i
13 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 var föreskrivet, att
dylika tillställningar ej fick anordnas, utan att polismyndighets tillstånd
inhämtats.

Den 13 februari 1942 tillkallades särskilda sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med en översyn av 1895 års kungörelse. De
sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den 18 juni
1942 dagtecknat betänkande med förslag till kungörelse med förbud mot
offentliga nöjestillställningar m. in. å vissa kyrkliga högtidsdagar. I betänkandet
diskuterades först spörsmålet vilka högtidsdagar som borde skyddas.
Vidare dryftades frågan om vilka tillställningar som borde vara underkastade
förbud. Slutligen behandlades de straff- och processrättsliga frågor,
vilka ansetts vara av betydelse för effektivt upprätthållande av förbudet.
De sakkunniga föreslog införande av straff för överträdelse av nöjesförbudet
och konfiskation av inkomster av otillåten nöjestillställning. De
anförde härom:

Det har ifrågasatts, om det i ordningsstadgan föreskrivna bötesstraffet,
högst 100 kronor, kunde anses tillräckligt, då fråga vore om mera inkomstbringande
tillställningar. Flertalet remissmyndigheter hade helt allmänt föreslagit,
att böterna skulle bestämmas till så högt belopp, att överträdelse av
förbudet icke bleve inkomstbringande. De sakkunniga höllo före, att dagsbotssystemet
vore att föredraga i likhet med vad fallet vore i andra jämförliga
författningar utom strafflagens område. För att göra förbudet fullt
effektivt förordade de sakkunniga vidare, att bötesstraffet kombinerades
med förverkande av inträdesavgifterna.

Genom proposition den 5 mars 1943, nr 141, begärde Kungl. Maj:t riksdagens
yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse angående
förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga

Första lagutskottets utlåtande nr !) ur WHO

:s

högtidsdagar. I fråga om de av de sakkunniga föreslagna straff- och förverkandebestämmelserna
yttrade föredragande departementschefen:

Den betydelsefullaste nyheten i sakkunnigförslaget utgör straffbestämmelsen.
Jag kan helt ansluta mig till de motiv, som de sakkunniga anfört
för detta stadgande, och har intet att erinra mot att straffet sättes till dagsböter.
De sakkunniga ha såsom ytterligare påföljd av överträdelse av nöjesförbudet
föreslagit bestämmelse om förverkande av avgift eller annan ersättning
för bevistande av förbjuden tillställning, tävling eller uppvisning.
Justitiekanslersämbetet har ansett det vara tveksamt, om förverkandepåföljden
bör inträda obligatoriskt, och i stället ifrågasatt prövningsrätt för
domstolen härutinnan. .lag finner ämbetets erinran befogad och förordar,
att stadgandet, i analogi med vad som föreskrives exempelvis i lotteriförordningen,
får sådan avfattning, att domstol må förklara intäkterna förverkade,
därest så prövas skäligt. Därjämte förordar jag, likaledes i anledning av
erinran från justitiekanslersämbetet, sådan ändring av förslaget, att förverkandepåföljd
icke endast kan drabba den, som är straffrättsligt ansvarig
för överträdelse av kungörelsens bestämmelser, utan jämväl annan, som
uppburit avgifter eller dylikt för tillträde till tillställningen.

Sedan riksdagen behandlat förslaget, utfärdades den 28 maj 1943 kungörelse
(nr 266) angående förbud mot offentliga nöjestillställningar in. m.
på vissa kyrkliga högtidsdagar, varigenom 1895 års kungörelse upphävdes.
De i 1943 års kungörelse upptagna straff- och förverkandebestämmelserna
överensstämde med dem, som nu är gällande enligt 1956 års ordningsstadga.

Även beträffande 1956 års ordningsstadga inhämtade Kungl. Maj :t riksdagens
yttrande (proposition nr 143 vid 1956 års riksdag).

I fråga om de i förslaget intagna, senare i ordningsstadgan fastställda
bestämmelserna om förverkandepåföljd anförde föredragande departementschefen: Avgifter

eller ersättning för bevistande av tillställning skall kunna förklaras
förverkade när så prövas skäligt. Närmast bör förverkandepåföljd
kunna följa om en tillställning hålles i direkt strid mot ett förbud eller
meddelat beslut eller då anordnaren lämnat oriktiga uppgifter. Men även i
andra fall när omständigheterna är försvårande eller förseelsen är av mera
allvarlig art bör förverkande kunna komma i fråga.

Utskottet

För att skydda den kyrkliga helgfriden mot störande nöjesarrangemang
bar i 10 § allmänna ordningsstadgan föreskrivits förbud mot att anordna
offentlig tillställning å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan
sex på morgonen. Länsstyrelse äger dock medgiva undantag för tillställning,
vars innehåll och syfte kan anses förenliga med högtidens helgd. Den som
överträder förbudet, straffas med dagsböter. Vad som uppburits i avgifter
må förklaras förverkat till kronan efter vad som prövas skäligt.

I motionerna angives, att den straffpåföljd, som vederbörande arrangör

4

Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1960

kan riskera, ej är tillräckligt avskräckande och att arrangörerna synes räkna
med att förverkande av avgifter ej skall ifrågakomma.

Enligt utskottets mening synes de i ordningsstadgan upptagna straffoch
förverkandebestämmelserna vara till fyllest för att motverka överträdelser
av rådande förbud. Det synes därför icke föreligga skäl för den av motionärerna
påyrkade utredningen. Skulle överträdelser av förbudet icke beivras
på det sätt, som lagstiftaren avsett, torde frågan om en skärpning av
straff- och förverkandebestämmelserna kunna upptagas till förnyat övervägande.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet skäl för den av motionärerna
begärda utredningen för närvarande icke föreligga. Utskottet får
därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 301 och II: 559, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Per Olofsson,
Per-Olof Hanson, Erik Svedberg, fröken Mattson och herr Svanström;

från andra kammaren: herrar Landgren, Hedqvist, fru Johansson,
herrar Onsjö, Edlund, Gustafsson i Borås, fru Lidman-Frostenson och herr
Andersson i Storfors.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SO
002843

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Information saknas på webbplatsen.

Beredning, Genomförd

Information saknas på webbplatsen.

Debatt, Genomförd

Information saknas på webbplatsen.

Avslutad, Genomförd

Information saknas på webbplatsen.