Första lagutskottets utlåtande Nr 9

Utlåtande 1939:L1u9

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
tilt lag om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken.

Genom en den 28 oktober 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 35 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

11 kap.

35 §.

Skall någon till hovrätt stämmas, give käranden till hovrätten in skriftlig
ansökning om stämning. Stämning till hovrätt må, i den ordning Konungen
bestämmer, i hovrättens ställe givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare
vid denna. I övrigt vare om stämning till hovrätt lag som i
fråga örn stämning till underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Ansökan örn stämning till underrätt kan göras muntligen eller skriftligen.
Enligt 11 kap. 3 § rättegångsbalken gives stämning till häradsrätt av häradshövdingen
eller av denne förordnad stämningsgivare. Stämning till rådhusrätt
gives jämlikt samma lagrum av den som är därtill satt eller, där någon
sådan ej finnes, av rättens ordförande.

Skall någon stämmas till hovrätt åligger det enligt 11 kap. 35 § rättegångsbalken
käranden att hos hovrätten göra skriftlig ansökan om stämning.
Bestämmelsen örn skriftlig stämningsansökan till hovrätt sammanhänger
med hovrätternas på skriftligt förfarande grundade arbetssätt, över
dylik ansökan tillkommer det vederbörande hovrättsdivision att besluta.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 9—11. 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Beträffande stämning av vittne till underrätt respektive hovrätt gäller enligt
17 kap. 3 § rättegångsbalken vad om partsstämning är för motsvarande
fall stadgat.

Den vid 1936 års riksdag beslutade lagstiftningen angående utsträckt användning
av muntliga förhör i hovrätt har medfört, bland annat, ökat inkallande
av vittnen i mål vid hovrätt. I en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria i ämnet har framhållits, att då det icke torde kunna
anses erforderligt att stämningsansökan — i varje fall icke då fråga vore
om stämning av vittne — erhölle den nuvarande omständliga behandlingen,
syntes en förenklad stämningsgivning till hovrätt höra övervägas. Saken
borde enligt uttalande i promemorian lämpligen ordnas efter i huvudsak
samma princip som gällde i fråga om underrätt. Stämningen till hovrätt
skulle sålunda kunna givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare
vid denna. Frågan vem som inom hovrätten skulle ifrågakomma såsom
stämningsgivare borde enligt promemorian regleras i administrativ ordning.
Det finge sålunda ankomma på vederbörande hovrätt att hos Kungl. Majit
hemställa om ändring i arbetsordningen, varigenom ifrågavarande åliggande
lades på viss eller vissa personer inom hovrätten. Måhända vore det lämpligt
att tillsvidare meddela särskilda bestämmelser endast såvitt anginge vittnesstämningar,
i vilket hänseende frågan hade sin egentliga betydelse. För
genomförandet av den föreslagna ordningen erfordrades emellertid att 11
kap. 35 § rättegångsbalken underginge viss ändring. I anledning härav hade
i ett vid promemorian fogat förslag till lag om ändrad lydelse av sistnämnda
lagrum upptagits ett stadgande av innehåll att stämning till hovrätt finge,
i den ordning Konungen bestämde, i hovrättens ställe givas av ledamot av
hovrätten eller befattningshavare vid denna.

Över promemorian och lagförslaget hava rikets hovrätter efter remiss
avgivit utlåtanden. Lagändringen har tillstyrkts av Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland. Göta
hovrätt har funnit den föreslagna lagändringen möjliggöra en ordning, som
vore för både hovrätterna och parterna fördelaktigare än den nuvarande,
men ifrågasatt ytterligare lättnad i förevarande hänseende. Hovrätten har
härutinnan hemställt, att den ifrågasatta lagändringen finge det innehåll,
att stämning till hovrätt kunde givas ej endast av ledamot av hovrätten eller
befattningshavare vid denna utan även —- åtminstone såvitt anginge vittne
— av allmän åklagare i målet.

I propositionen anför departementschefen följande:

»Den utsträckta användningen av muntliga förhör i hovrätt, som blivit en
följd av 1936 års lagstiftning i ämnet, synes, på sätt i förenämnda promemoria
föreslagits och av hovrätterna tillstyrkts, böra föranleda till införande avbestämmelser
örn en förenklad stämningsgivning till hovrätt. Såsom stämningsgivare
torde böra ifrågakomma ledamot av hovrätten eller befattningshavare
vid denna. Däremot torde icke, på sätt i ett yttrande över promemorian
ifrågasatts, allmän åklagare böra medgivas rätt att utfärda stämning

Första lagutskottets utlåtande Nr t).

3

å vittne i tjänstemål. För hovrättens planläggning av förhöret synes nämligen
hovrätten böra utan tidsutdräkt erhålla uppgift å de personer vilka
äro avsedda att höras såsom vittnen. Detta önskemål tillgodoses bäst genom
att vittnesstämning begäres i hovrätten.»

Beträffande frågan i vilka fall vittne eller sakkunnig skall höras i hovrätt
erinras örn följande.

Rörande muntliga förhör i hovrätt i fullföljda mål innehåller rättegångsbalken
regler i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 §. Enligt dessa båda lagrum
äger hovrätt, då den i ett fullföljt mål finner nödigt att, till vinnande
av utredning i målet, muntligt förhör med parterna hålles, anställa sådant
förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att
hålla förhöret. I fråga örn besvärsmål gäller vidare, att då klagande, som
dömts till visst strängare straff, i besvärsskriften eller, örn hovrätten förordnat
örn motpartens hörande över besvären, inom förklaringstiden begärt
att bliva personligen hörd inför hovrätten, är muntligt förhör obligatoriskt,
såvida icke särskilda skäl däremot äro. Avses med förhöret företrädesvis
att vinna upplysning rörande viss omständighet eller finner hovrätten nödigt
att i målet höra vittne eller sakkunnig, skall hovrätten angiva detta
i beslutet. I vissa fall må ändring i underrätts utslag i fråga örn straff icke
göras utan att den tilltalade bereus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt
förhör.

Vid framläggande av proposition till riksdagen 1931 angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform (nr 80 s. 116) anförde dåvarande chefen för
justitiedepartementet i fråga om bevisupptagning i överrätterna bl. a.: En
tillämpning av omedelbarlietsprincipen kräver, att det material, varå underrätten
grundat sin dom, åter förebringas inför överinstansen i den mån det
äger betydelse för de frågor, som dragits under överrättens prövning. Denna
princip bör emellerlid icke i fråga om överrättsförfarandet uppehållas i
hela sin stränghet. Överrättens uppgift i fråga om bevisningen bör i första
hand avse en överprövning av underrättens verksamhet härutinnan. Underrättens
bevisningsresultat kvarstår, i den mån ej genom den i över rätten
förebragta bevisningen tilltron till detsamma rubbats. Därest överrättens
uppgift i fråga örn bevisningen på detta sätt begränsas, göra sig icke
samma betänkligheter gällande att såsom bevis i överrätten åberopa protokollen
över bevisupptagningen i underrätten. Helt visst råder icke mer än
en mening därom, att det i varje fall bör stå parten öppet alt i mellaninstansen
förebringa sin bevisning ånyo, alltså på nytt låta där avhöra sina
vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning.

I sitt i anledning av denna proposition avgivna utlåtande (nr 1 s. 25) yttrade
särskilda utskottet: Lika med departementschefen finner utskottet rikligt,
atl i hovrätt bevisningen får förebringas genom åberopande av det i
underrätten förda protokollet sami atl domstolen alltid bör äga förordna,
att bevisningen skall i erforderliga delar ånyo omedelbart förebringas. Däremot
kan utskottet icke förorda, att rätt tillerkännes part att under alla

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottet.

förhållanden åter förebringa sin bevisning. Därigenom skulle part erhålla
möjlighet att i onödan framtvinga ett upprepande av underrättsförfarandet
med därav följande tidsförlust och kostnader ej blott för det allmänna utan
även för motparten, vittnen med flera. Det synes därför böra läggas i domstolens
hand att pröva, huruvida behov av förnyad bevisupptagning föreligger.
Dessa regler torde böra gälla även för de grövre brottmålen. Jämväl i
dessa mål bör det bliva beroende på domstolens avgörande, huruvida bevisningen
skall framläggas omedelbart eller förmedlas genom protokoll.

I processlagberedningens den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk
anföres å sid. 515 i motiven (Stat. off. utr. 1938: 44): »Såsom
framgår av 35 kap. 13 § är frågan huruvida muntligt bevis, som upptagits
vid underrätten, skall upptagas ånyo i hovrätten, beroende av hovrättens beslut.
Hovrätten äger förordna, att sådant bevis skall upptagas ånyo, om
bevisupptagningen finnes vara av betydelse för utredningen. Yrkar part,
att dylikt bevis åter skall upptagas, har hovrätten att pröva, huruvida upptagandet
kan anses sakna betydelse. Tillika äger hovrätten den rätten i allmänhet
tillkommande befogenheten att avvisa bevisning, som finnes sakna
betydelse, och att i vissa fall självmant föranstalta om bevisning. Med hänsyn
härtill och då parterna sålunda icke ha en ovillkorlig rätt att få av dem
åberopade bevis upptagna, torde det vara erforderligt, att hovrätten vid utsättande
av huvudförhandling bestämmer, i vilken utsträckning muntlig bevisning
kommer att upptagas, och underrättar parterna därom. Hovrätten
skall även kalla vittnen och sakkunniga, som skola höras. Hovrättens beslut
att inkalla vissa vittnen eller sakkunniga hindrar ej, att part till huvudförhandlingen
medför andra personer, som han anser böra höras. Det tillkommer
dock alltid hovrätten att pröva, huruvida deras hörande bör tilllåtas.
»

Förevarande förslag åsyftar i främsta rummet ett förenklat förfarande i
fråga örn stämning av vittne till hovrätt, då muntligt förhör inför hovrätten
hålles. För närvarande behandlas ansökan om sådan stämning av vederbörande
hovrättsdivision, under det att enligt förslaget stämning skulle efter
Kungl. Maj:ts bestämmande kunna givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare
hos denna. Någon olägenhet av att — liksom en ledamot i
hovrätt för närvarande äger besluta kommunikation i besvärsmål — tillerkänna
en ledamot behörighet att besluta om vittnesstämning till hovrätt torde
icke uppstå; prövning av stämningsansökningen bör i dylika fall liksom
vid beslut om kommunikation ankomma på ordföranden eller vice
ordföranden å divisionen. Denna överflyttning av beslutanderätten innebär
ej rubbning av den hovrätten tillkommande befogenheten att pröva huruvida
vittnets hörande är erforderligt. Åt befattningshavare vid hovrätt synes beslutanderätt
i fråga om vittnesstämning böra anförtros allenast i det fall då
advokatfiskal för talan i mål varmed hovrätten tager befattning såsom
första instans. Här synes advokatfiskalen kunna erhålla rätt att själv instämma
de vittnen han finner erforderliga; i tveksamma fall lär han icke

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

5

underlåta att inhämta divisionsordförandens mening. Utskottet, som förutsätter
att rätten att pröva frågor örn stämning till hovrätt kommer att av
Kungl. Ma,j:t i hovrätternas arbetsordningar regleras under hänsynstagande
till vad ovan anförts, har med hänsyn härtill icke velat framställa någon erinran
mot det framlagda förslaget.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 februari 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Ewerlöf,
Gärde, Karl Johan Olsson, Verner Andersson och Brandt;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Olsson i Mellerud, Gezelius och
Berg, fru Gustafson samt herrar Hansson i Vännäsby och Gustafsson i Lekåsa*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.