Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

Utlåtande 1970:L1u9

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motioner om medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m.

I de likalydande motionerna 1:846 av herr Wikström och 11:990 av herr Romanus
hemställs »att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om medborgarvittnen
samt förslag om åtgärder för ökad offentlig insyn i verksamheten på polisstationerna
i enlighet med vad i motionen anförts».

Inledning

Bestämmelser i RB, m. m.

Under förundersökning i brottmål skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot honom. Vidare
skall under förundersökning målet så beredas att bevisningen kan förebringas i ett
sammanhang vid huvudförhandlingen.

I 23 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att vid förhör skall såvitt
möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara.

Processlagberedningen uttalade i motiven till denna bestämmelse följande (SOU
1938: 44, s. 289).

I allmänhet skulle offentlighet vid förhör under förundersökningen motverka
utredningen och även sta i strid med den misstänktes egna intressen. Stora praktiska
svårigheter skulle också möta mot att lämna allmänheten tillträde till sådant
förhör. Ur rättssäkerhetens synpunkt och med hänsyn till angelägenheten att vid
behov kunna styrka vad vid förhöret framkommit bör dock om möjligt ett av undersökningsledaren
anmodat trovärdigt vittne närvara vid förhöret. Skäl kunna
visserligen anföras för den uppfattningen, att till vittne icke bör tagas någon, som
är anställd vid polisväsendet. Å andra sidan torde det ofta erbjuda betydande svårigheter
att som förhörsvittne erhålla någon utomstående lämplig person. Det har
därför icke ansetts böra stadgas förbud mot att använda polisman som vittne.

Förundersökningskungörelsen innehåller bl. a. följande (7 §). Begär den som
skall höras att förutom vittne och försvarare jämväl viss annan person skall äga närvara
vid förhöret eller att förhöret skall äga rum utan särskilt förhörsvittne, må
framställningen bifallas, om det finnes kunna ske utan men för utredningen. Person,
som på begäran av den som skall höras tillätes närvara vid förhör, må anmodas
tjänstgöra som förhörsvittne om han prövas lämplig för uppdraget. Kan
förhörsvittne ej anträffas, må förhör likväl hållas, om det skulle vålla väsentlig
olägenhet att uppskjuta detsamma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 9

2

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

Kommunalvalda förhörsvittnen

Sedan den 1 februari 1957 har vid polisen i Göteborg tjänstgjort 60 av stadsfullmäktige
valda förhörsvittnen vid förundersökning i brottmål, s. k. medborgarvittnen.

I PM den 11 december 1969 för medborgarvittnena anförs bl. a. följande, vilket
står i överensstämmelse med vad som uttalades vid införande av systemet med
dessa vittnen.

Medborgarvittnesinstitutionen har motiverats med önskemålet att tillskapa en
partiell offentlighet under förundersökningen. Man har velat dels hos allmänheten
stärka förtroendet för de i förundersökningen verksamma polis- och åklagarmyndigheterna,
dels tillskapa en garanti för rättssäkerheten, särskilt därutinnan att
olämpliga förhörsmetoder icke må komma till användning eller kunna av någon
påstås ha förekommit och dels erhålla tillgång till opartiska vittnen, vilka vid behov
kunna styrka vad som förekommit vid förhören.

Enligt polischefens i Göteborg tjänsteföreskrifter rörande medborgarvittnena,
vilka föreskrifter gäller sedan den 15 januari 1969, inkallas medborgarvittnena till
tjänstgöring i tur och ordning, fyra personer i sänder, därav minst en kvinna, under
som regel två på varandra följande vardagar. Lördagar inkallas dock endast
två vittnen. Helgfri vardag pågår tjänstgöringen för tre av vittnena under vanlig
kontorstid och för ett vittne mellan 16.00 och 24.00. Tjänstgöringen mellan 16.00
och 24.00 fullgörs i första hand i polishusets s. k. centralvakt (personmottagningen).

Tjänsteföreskrifterna innehåller vidare bl. a. följande.

Medborgarvittne skall tillkallas vid förhör med misstänkt för utredning av brott
av mera allvarlig beskaffenhet och då någon är anhållen eller häktad. Medborgarvittne
anlitas lämpligen även vid husrannsakan. Vid förhör med barn och ungdom
bör, såvitt ej förälder eller företrädare för barnavårdsnämnd är närvarande, medborgarvittne
anlitas.

Tjänstgöringen i centralvaktens personmottagning för medborgarvittnena har
tillkommit sedan chefen för ordningsavdelningen under 1968 gjort en framställning
i saken under åberopande av att det i varje fall tidigare relativt ofta påståtts
att övergrepp från polismännens sida förekommit i personmottagningen. Enligt
vad utskottet inhämtat införs i denna personmottagning alla personer som av en
eller annan anledning berövats friheten med undantag för dem som behandlas vid
de olika vaktdistriktens stationer. Cirka 80 % av inom polisdistriktet omhändertagna
fyllerister förvaras i polishuset och slussas således genom centralvakten.

Medborgarvittnena är avlönade av kommunala medel.

I samband med förstatligandet av polisväsendet lämnade Kungl. Maj:t utan åtgärd
en framställning från Göteborgs stad, vilken framställning innefattade bl. a.,
att efter förstatligandet kostnader m. m. för medborgarvittnen i staden skulle bestridas
av statsverket.

Kommunalvalda förhörsvittnen finns inte på andra håll än i Göteborg. Förslag

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970 3

om införandet av medborgarvittnen i vissa andra storstäder har avslagits. I Stockholm
väcktes frågan 1956. Efter omfattande utredning avskrevs ärendet 1965.
Handlingarna överlämnades till Kungl. Maj:t för kännedom.

Lagen om polisnämnder

I samband med polisens förstatligande tillkom lagen den 29 maj 1964 om polisnämnder
(prop. 1964:101, 1LU 28). Lagen innehåller i huvudsak följande.

I varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för samråd med polischefen i frågor
av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende. Polisnämnd har till uppgift
att för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden
finner påkallade för att inom polisdistrikt främja ett förtroendefullt förhållande
mellan polisen och allmänheten. Polisnämnd skall avgiva av polischefen infordrade
yttranden i frågor rörande distriktets polisväsende.

Polisnämnd väljs av kommunernas fullmäktige eller av ombud utsedda av fullmäktige.

1967 års polisutredning

Enligt direktiven för 1967 års polisutredning skall utredningen göra en översyn
av indelningen i polis- och aklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen
(riksdagsberättelsen 1968: Ju 65).

Kungl. Maj:t har den 3 oktober 1969 till utredningen för beaktande överlämnat
skrivelse från Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt, vari begärts
bl. a. en översyn av polisnämndernas kompetens, arbetsformer och ekonomiska
resurser i syfte att förbättra relationerna mellan polis och allmänhet.

Utredningen beräknar slutföra sitt arbete under år 1970.

1967 års riksdagsbehandling

I motioner till 1967 års riksdag, vilka behandlades av utskottet i utlåtande nr 28,
begärdes utredning och förslag till bestämmelser om särskilt valda, av statsmedel
bekostade förhörsvittnen vid förundersökning i brottmål.

Motionärerna anförde bl. a. följande.

I praktiken torde värdet av förhörsvittne särskilt framträda, om en tilltalad vid
domstol gör gällande att obehöriga förhörsmetoder använts vid polisförhör eller
att en anteckning i en polisrapport om ett erkännande från den tilltalades sida är
oriktig. Däremot torde man i regel inte kunna räkna med att ett förhörsvittne skall
kunna mera i detalj redogöra för vad som sagts vid förhöret.

Motionerna remissbehandlades.

Riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrkte
motionerna. Föreningen Sveriges åklagare uttalade sig i avstyrkande riktning
och ansåg den föreslagna reformen i vart fall icke vara särskilt angelägen.
Polismästaren i Göteborg ansåg att systemet med medborgarvittnen med fördel
torde kunna tillämpas i de flesta polisdistrikt.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 9

4 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

Riksåklagaren anförde till en början, efter att ha konstaterat att förhör under
förundersökning i allmänhet hållits utan närvaro av förhörsvittne, följande.

Hänsynen till rättssäkerheten hänför sig som motionärerna funnit huvudsakligen
till intresset av att obehöriga förhörsmetoder inte används vid förhör med
misstänkta. Risken för att sådana metoder skall förekomma är i praktiken obetydlig.
Varje förhörsledare med någon erfarenhet av utredning vet nämligen att
oriktiga uppgifter som tillkommer genom obehöriga förhörsmetoder i händelse av
åtal vanligen tillrättaläggs vid huvudförhandlingen. Främsta garantin för att obehöriga
förhörsmetoder inte kommer till användning vid förhör under förundersökning
ligger alltså i det förhållandet att sådant förfarande framstår som meningslöst.
Riktigheten av det sagda bekräftas av att kritik mot polisens sätt att hålla
förhör förekommer ytterst sällan.

Sedan riksåklagaren på anförda skäl kommit till slutsatsen att förhörsvittnets
roll som bevismedel blivit obetydlig, fortsatte han.

På grund av det anförda och med beaktande av det skydd som den misstänkte
i övrigt åtnjuter under förundersökningen genom bl. a. föreskrifter om objektivitet,
om försvarare, om förande av protokoll och om rätt för den misstänkte att få förundersökningen
kompletterad i de hänseenden han anser den bristfällig torde det
sätt på vilket bestämmelsen i 23 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken om förhörsvittne
kommit att tillämpas i det praktiska rättslivet vara till fyllest ur de synpunkter
som motiverat stadgandet.

Något uttalat behov av särskilt valda förhörsvittnen torde alltså inte vara för
handen.

Vid införandet i Göteborg av organisationen med valda förhörsvittnen hade det
ännu inte förflutit så lång tid från rättegångsbalkens ikraftträdande att det förelåg
tillräcklig erfarenhet av det faktiska behovet av förhörsvittne vid förhör under
förundersökning. Det fanns därför 1954 i och för sig skäl att pröva en sådan organisation
som den i Göteborg införda. På grund av rättsutvecklingen gör sig dessa
skäl emellertid inte längre gällande med beaktansvärd styrka.

I Göteborgs polisdistrikt har det varit möjligt att organisatoriskt lösa frågan
med valda förhörsvittnen på godtagbart sätt på grund av att distriktet är tätbefolkat
och på grund av att det på centralorten varje arbetsdag hålls ett stort antal
förhör med misstänkta. I ett sådant polisdistrikt kan de valda förhörsvittnena indelas
till jourtjänstgöring och åläggas att under tjänstgöringen hålla sig tillgängliga
i polisens lokaler. — Den omständigheten att förhörsvittne ständigt finns tillgängligt
torde emellertid i sysselsättningssyfte medföra att sådant vittne anlitas vid
förhör där vittne på ovan anförda skäl utan olägenhet kan undvaras. — I mindre
tätbefolkade men till ytinnehållet stora distrikt där antalet förhör med misstänkta
per arbetsdag är litet och där förhören med beaktande av grunderna för 23 kap.
7 § första och andra styckena rättegångsbalken i viss omfattning sker utanför
distriktets centralort synes det inte möjligt att till rimliga kostnader organisera en
ur praktisk synpunkt tillräckligt lätthanterlig organisation med valda förhörsvittnen.

Vid sidan av de direkta kostnaderna för en organisation av valda förhörsvittnen
bör även beaktas därmed förknippade indirekta kostnader som uppkommer genom
produktionsbortfall för samhället i dess helhet.

På grund av ovan anförda skäl anser jag att kostnaderna för en organisation av
valda förhörsvittnen inte motsvaras av den därmed förenade nyttan.

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

5

Rikspolisstyrelsen hänvisade då det gällde möjligheterna att styrka vad som uttalats
vid visst förhör till den ökade användningen av bandinspelningar. Vidare
anförde styrelsen bl. a.

Anledning saknas därjämte att antaga att obehöriga förhörsmetoder förekommer
och allra minst i sådan omfattning, som motiverar ett genomförande av den
omfattande organisation, som skulle bli följden av ett bifall till motionerna.

Vidare torde det vara riktigt att förhörsvittnen i stor utsträckning inte kan närvara
främst vid en mängd rutinförhör vid brott av enkel natur. Rikspolisstyrelsen
delar inte uppfattningen att det skulle vara mindre lämpligt att anlita polismän som
förhörsvittnen. Tvärtom kan tjänsten såsom förhörsvittne för en yngre polisman
vara lämplig introduktion till tjänsten som förhörsledare, särskilt i sådana brottsutredningar,
som ställer stora krav på psykologisk insikt och förhörstaktisk erfarenhet.

Psykologiskt sett finnes också den i förhållande till motionärernas åsikt motsatta
erfarenheten, nämligen att närvaron av förhörsvittne kan kännas besvärande
för den hörde. Med tanke på dennes önskemål om anonymitet torde denna känsla
bli än mer uttalad om förhörsvittnet inte är polisman.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrkte motionerna på följande skäl.

Såsom motionärerna anfört ligger värdet av förhörsvittne mindre i ett bevismedel
om vad som sagts under förhöret än i tillgodoseendet av kravet på rättssäkerhet.
Därmed följer emellertid inte att vittne är oundgängligen påkallat vid
varje slag av förhör. Avfattningen av 23 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken
synes också i praktiken ge utrymme för undersökningsledaren att med hänsyn till
antingen beskaffenheten av det brott som är under utredning eller vad som är
känt eller som kan misstänkas om de personliga egenskaperna hos den person som
skall höras själv bedöma huruvida närvaro av förhörsvittne är påkallat. Det torde
väl exempelvis knappast förekomma att undersökningsledaren gör några större
ansträngningar — om ens några — att söka anskaffa vittne vid förhör rörande
ett bagatellartat brott med en person, mot vars inställning till polisens arbete det
inte finns anledning till misstanke. Ett införande av ett system med medborgarvittnen
i likhet med vad som gäller i Göteborg torde böra medföra en ändring
av lagrummet av innebörd att undersökningsledaren äger avgöra huruvida vittne
bör närvara vid förhör rörande i varje fall bagatellartade brott. Det förefaller
nämligen orimligt att belasta den redan nu kostnadskrävande utredningen av
ifrågavarande brott med de ytterligare kostnader som närvaron av ett medborgarvittne
skulle medföra. Enligt styrelsens uppfattning saknas anledning att i fråga
om utredningen av bagatellartade brott vid förhör med samarbetsvilliga personer
ändra den nuvarande ordningen.

Inte heller vad gäller utredningen av andra än bagatellartade brott eller förhör
med person, vars inställning till polisens arbete kan ifrågasättas, anser styrelsen
med hänsyn bl. a. till möjligheten för den misstänktes försvarare att närvara vid
förhör den nuvarande ordningen vara behäftad med sådana olägenheter med avseende
å framför allt kravet på rättssäkerhet att införande av förhållandevis kostnadskrävande
medborgarvittnen är motiverat.

Under åberopande av det nu anförda avstyrker styrelsen bifall till motionerna.

Polismästaren i Göteborg anförde bl. a. följande.

Medborgarvittnena tages i anspråk för sådana uppgifter, som omförmälts i
motionerna. Härutöver användes medborgarvittnena som vittnen vid förrättningar

6

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

angående tvångsmedel i brottmål, exempelvis vid husrannsakningar. De anlitas
vidare i avsevärd utsträckning som vittnen vid förhör i disciplinärenden.

Systemet med medborgarvittnen har varit ett stöd för såväl den misstänkte som
polispersonalen. Utan tvivel har systemet även varit ägnat att stärka allmänhetens
förtroende för polisen.

I yttrandet uttalades vidare att erfarenheterna av vittnenas medverkan i polisarbetet
varit uteslutande positiva, varjämte den fördelen vunnits genom systemet
att en insyn i utredningsverksamheten av lekmän kunnat ske till stärkande av allmänhetens
förtroende för polisen.

Sammanfattningsvis anförde polismästaren att polismyndigheten haft de bästa
erfarenheter av systemet med medborgarvittnen och att systemet med fördel torde
kunna tillämpas vid de flesta polisdistrikt.

Föreningen Sveriges åklagare anförde bl. a., att erfarenheterna hade visat, att
det knappast funnes behov av förstärkning av den enskildes rättsskydd på detta
område. De rättssäkerhetskrav, som rimligen kunde ställas, torde vara väl tillgodosedda
genom det nuvarande systemet. Behov av ytterligare åtgärder torde icke
föreligga. Vidare torde det kunna ifrågasättas, anförde föreningen, om den sansade
opinionens förtroende för polisverksamheten verkligen behövde förstärkas.

Sammanfattningsvis fann föreningen att den föreslagna reformen inte var särskilt
angelägen; i vart fall torde — med hänsyn framför allt till kostnaderna, som
kunde beräknas bli högst avsevärda — genomförandet av förslaget böra övervägas
först sedan ett flertal andra behov inom rättsväsendets område tillgodosetts.

För en utförligare framställning av remissyttrandena hänvisas till utskottsutlåtandet
(1LU 1967:28).

På hemställan av första lagutskottet föranledde motionerna inte någon riksdagens
åtgärd. Utskottet hänvisade till remissmyndigheternas avvisande inställning
till motionerna och anförde därefter följande.

Utskottet har emellertid fäst särskilt avseende vid att medborgarvittnen sedan
tio år anlitats i Göteborg samt att stadens polismästare funnit erfarenheterna av
vittnenas medverkan vara uteslutande positiva, bl. a. genom att lekmannainsynen
i polisarbetet ansetts ägnad att stärka allmänhetens förtroende för polisen. Någon
särskild utredning, som yrkats av motionärerna, finner utskottet icke vara erforderlig,
men utskottet anser att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang bör uppta
förevarande spörsmål till prövning.

I en vid remissutlåtandet fogad reservation yrkades, att riksdagen skulle anhålla
om övervägande och förslag till riksdagen om åtgärder i syfte att öka de praktiska
möjligheterna att anlita förhörsvittne vid förundersökning.

Motionerna

Som skäl för yrkandet om ökad offentlig insyn i verksamheten på polisstationerna
anför motionärerna i huvudsak följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

7

Enligt vår uppfattning bör man medverka till att allmänhetens välmotiverade
förtroende för polismyndigheterna upprätthålles och fördjupas. Representanter för
medborgarna skulle kunna få behörighet att när som helst få tillträde till de lokala
och centrala polisstationerna och därvid ha rätt att se samtliga lokaler på stationen
inklusive arrester. Härigenom skulle man öka förutsättningarna för att eventuella
övergrepp blir uppmärksammade och därigenom också förstärka den avhållande
inverkan som en sådan insynsfunktion ger upphov till. En ökad insyn av detta
slag genom särskilda representanter för allmänheten skulle säkerligen bidra till att
allmänhetens förtroende för polisens verksamhet ökade. En insyn enligt ovanstående
förslag har även den goda effekten att den i likhet med vad som måste
anses vara en av förhörsvittnenas avsedda funktioner medverkar till att ge polisen
möjligheter att med hjälp av uppgifter från utomstående personer gendriva de
många falska beskyllningar om maktmissbruk som denna för samhället så betydelsefulla
yrkesgrupp utsätts för.

Utskottet

I syfte att stärka rättsskyddet för den enskilde och förtroendet för poliskåren
yrkas i förevarande motioner att riksdagen skall begära dels förslag till bestämmelser
om s. k. medborgarvittnen — vittnen som skall närvara vid förhör under
förundersökning -— dels förslag om åtgärder för ökad offentlig insyn i verksamheten
på polisstationerna.

Enligt rättegångsbalken skall vid förhör under förundersökning i brottmål såvitt
möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara. Bestämmelsen
har motiverats av hänsyn till rättssäkerheten och till angelägenheten av att
vid behov kunna styrka vad som förekommit vid förhöret. Det har ansetts önskvärt
att till vittne inte tas någon som är anställd vid polisväsendet men, då det
ofta torde erbjuda betydande svårigheter att erhålla någon utomstående lämplig
person, har ej föreskrivits förbud att använda polisman som vittne. Det är också
vanligt förekommande att polismän anlitas som vittnen.

Motionärerna förordar ett system som sedan mer än tio år tillämpas i Göteborg
och som innebär att av kommunen valda och arvoderade medborgarvittnen står
till förfogande som förhörsvittnen. Enligt motionärernas mening bör, sedan rättsväsendet
helt förstatligats, staten engagera sig i sådan verksamhet och svara för
uppkommande kostnader.

Då motioner om införande av ett system med medborgarvittnen behandlades
vid 1967 års riksdag ställde sig flertalet av de remissinstanser som bereddes tillfälle
yttra sig över förslaget avvisande härtill. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
uttalade emellertid första lagutskottet, att utskottet fäst särskilt avseende vid
att polismästaren i Göteborg funnit erfarenheterna av vittnenas medverkan vara
uteslutande positiva, bl. a. genom att lekmannainsynen i polisarbetet ansetts ägnad
att stärka allmänhetens förtroende för polisen. Utskottet fann särskild utredning,
som yrkats av motionärerna, inte vara erforderlig men ansåg att Kungl. Maj:t i
lämpligt sammanhang borde ta upp spörsmålet till prövning.

Utskottet vidhåller nämnda ställningstagande. Någon särskild framställning med

8

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

anledning av motionerna är emellertid inte påkallad. I denna del bör motionerna
därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande frågan om ökad insyn i verksamheten på polisstationerna framhåller
motionärerna att det tid efter annan förekommer påståenden om misshandel
av misstänkta och gripna på polisstationer men att det finns skäl att ställa sig starkt
skeptisk till sådana beskyllningar. I det inledningsvis angivna syftet finns det emellertid
enligt motionärerna anledning att ge vissa medborgarrepresentanter behörighet
att utan inskränkning få tillträde till de lokaler och centrala polisstationerna
och rätt att se samtliga lokaler på stationen inklusive arrester.

Enligt lagen om polisnämnder skall i varje polisdistrikt finnas en polisnämnd
för samråd med polischefen i frågor av mer allmän betydelse för distriktets polisväsende.
Polisnämnden skall för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra
de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet främja ett
förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Till 1967 års polisutredning, som enligt sina direktiv har att utreda frågor av
rent organisatorisk art, har Kungl. Maj:t under 1969 för beaktande överlämnat en
skrivelse, vari begärts bl. a. en översyn av polisnämndernas kompetens, arbetsformer
och ekonomiska resurser i syfte att förbättra relationerna mellan polis och
allmänhet. Enligt utskottets mening kan det vara befogat att polisutredningen i
samband med de överväganden som skrivelsen kan föranleda även prövar frågan
om ökad offentlig insyn i verksamheten på polisstationerna. Motionerna bör därför
i denna del överlämnas till utredningen.

Utskottet hemställer,

A) att motionerna 1:846 och 11:990, såvitt avser frågan om
medborgarvittnen, icke föranleder någon riksdagens åtgärd; samt

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att motionerna
1:846 och 11:990, såvitt avser frågan om ökad offentlig
insyn i verksamheten på polisstationerna, överlämnas till 1967
års polisutredning.

Stockholm den 3 mars 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s)*, fröken
Mattson (s)*, herrar Schött (m), Svanström (ep), fru Lindström (s)*, herrar Sörenson
(fp) och Larfors (s);

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1970

9

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Hansson i Piteå (s), Johansson
i Växjö (ep), Oskarson (m)*, Polstam (ep), Rosqvist (s), fru Anér (fp)*
och herr Jadestig (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Alexanderson, Sörenson och fru Anér (samtliga fp), vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 7 med orden »Utskottet
vidhåller» och slutar med orden »riksdagens åtgärd» bort ersättas med text av följande
lydelse.

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande att frågan om behovet av särskilt
valda, av statsmedel bekostade förhörsvittnen vid förundersökning i brottmål
bör bli föremål för prövning. Då mer än fem år förflutit sedan polisväsendet
förstatligades och mångårig erfarenhet av medborgarvittnesinstitutionen finns i en
av våra största städer, saknas anledning att dröja härmed. I enlighet med det sagda
bör den prövning, som enligt riksdagens tidigare uttalande bör komma till
stånd i lämpligt sammanhang, nu verkställas. Vad utskottet sålunda uttalat bör
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

dels att utskottet under A) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:846 och 11:990, såvitt
avser frågan om medborgarvittnen, i skrivelse till Kungl.
Maj:t ger till känna vad utskottet ovan anfört.