Första lagutskottets utlåtande nr 62

Utlåtande 1946:L1u62 - höst

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

1

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 3 december 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i giftermålsbalken m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 september 1946 dagtecknad proposition, nr 335, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad; 3)

lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25
april 1930 (nr 104) om testamente;

4) lag angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning
och arvskifte; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Propositionen har, såvitt angår de under 1—4 angivna lagförslagen, hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet. Det under 5 omförmälda
författningsförslaget har hänvisats till behandling av bevillningsutskottet.

De av första lagutskottet behandlade lagförslagen äro intagna nedan.

I samband med propositionen har utskottet till behandliug förehaft två i
anledning av denna inom riksdagen väckta motioner, nr 376 i första kammaren
av fru Alm och fru Sjöström-Bengtsson samt nr 571 i andra kammaren
av fröken Nygren m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, göres gällande
att åtskilliga brister finnas i äktenskapslagstiftningen, vilka brister
enligt motionärernas mening vore av den beskaffenhet att en allmän översyn
av giftermålsbalken vore påkallad. Motionärerna hemställa om beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna samt yrka i anslutning till
propositionen, att utskottet måtte föreslå riksdagen, att tystnadsplikten för
medlare i äktenskapstvister blir ovillkorlig och undantagslös.

Till grund för de genom propositionen framlagda lagförslagen, vilka äro
föranledda av nya rättegångsbalken, ligga av processlagberedningen i betänkande
den 17 mars 1944 (SOU 1944:9 och 10) framlagda lagförslag i
samma ämnen. Lagrådet har den 19 juni 1946 avgivit utlåtande över sistnämnda
lagförslag. De erinringar som vid lagrådsgranskningen framställts

Bihang till riksdagens protokoll lii4G. 9 sami. 1 avd. Nr 62.

1

Utskottet.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 62.

mot vissa bestämmelser i förslagen lia i allmänhet beaktats i propositionen.
Beträffande motiveringen till Kungl. Maj:ts förslag får utskottet — utom
såvitt angår den i motionerna upptagna frågan om medlares tystnadsplikt
hänvisa till nämnda betänkande och propositionen. I fråga om vad som anföres
i motionerna får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i
utskottets yttrande, hänvisa till motionerna.

I propositionen lämnas följande redogörelse för förslaget till ändring i 14
kap. giftermålsbalken:

Under U kap. giftermålsbalken meddelas bestämmelser örn medling i äktenskapstvister.
I lagrådets utlåtande över förslaget till ny rättegångsbalk
erinrades vid 36 kap. 5 § — som avhandlar frågan örn tystnadsplikt för vissa
vittnen — att i fråga örn allmän befattningshavare blott meddelats en generell
regel att han ej finge höras som vittne angående något, varom han på
grund av sin ställning hade at! iakttaga tystnad. Frågan, i vilka avseenden
en sådan skyldighet att iakttaga tystnad förelåge, komme alltså att bero av
de särskilda författningar som reglerade befattningshavarens ställning eller
de normer som eljest kunde anses gälla därom. Lagrådet funne det önskvärt
att dessa normer bleve föremål för översyn vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Starka skäl kunde exempelvis åberopas för att stadga viss tystnadsplikt
för medlare i tvister mellan makar.

Även beredningen har funnit sådan tystnadsplikt böra införas. Med hänsyn
till vikten av att medlare i vissa fall kan höras som vittne — t. ex. om
innehållet i ekonomiska uppgörelser som makarna kunna ha träffat inför
honom — föreslås emellertid, att tystnadsplikten ej skall omfatta allt som
förekommit vid medlingen utan endast sadant som meddelats i förtroende.
Rörande innebörden härav anföres i betänkandet, att som villkor för tystnadsplikt
icke borde krävas att makarna gjort uttryckligt förbehåll att deras
uppgifter lämnades under tysthetslöfte. Det borde vara tillräckligt att det
med hänsyn till uppgifternas natur skäligen kunde antagas att de lämnats i
förtroende.

Enligt 36 kap. 5 § nya RB må i vissa fall, då tystnadsplikt föreskrivits
av hänsyn till enskilda intressen, vittnesförhör likväl äga rum, därest detta
medgives av den till vars förman tystnadsplikten gäller. Beredningen har
övervägt, huruvida ej i överensstämmelse därmed medlares tystnadsplikt
borde kunna eftergivas, om båda makarna samtyckte därtill. Bland annat av
det skäl att tystnadsplikten i förevarande fall ej blott hade betydelse för makarna
utan även tjänade ett offentligt intresse genom att underlätta medlarens
föriikningsarbete har beredningen emellertid icke ansett lämpligt att
eftergift av medlares tystnadsplikt tillåtes.

I gällande lag finnas icke några bestämmelser örn tystnadsplikt för medlare
i äktenskapstvister. På grund av att medlarna i allmänhet torde känna
det som en moralisk förpliktelse att oavsett lagstadgande hålla tyst med vad
de erfarit vid medling torde avsaknaden av bestämmelser i ämnet endast i
undantagsfall hava lett till missbruk från medlarnas sida. Det förekommer

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

3

emellertid understundom, att medlare påkallas som vittne i äktenskapsmål
för att styrka något som förekommit vid medlingen. Begäres sådant vittnesförhör,
är medlaren enligt praxis skyldig att vittna. Anledningen till att dylika
vittnesförhör förekomma jämförelsevis sällan torde vara att det i allmänhet
anses strida mot god advokatsed att begära medlarens hörande som
vittne.

I propositionen föreslås nu, alt medlare skall lia att iakttaga tystnad örn
vad makarna vid medlingen i förtroende meddelat honom; han må icke
heller höras som vittne därom. Såsom motivering för detta förslag har anförts,
att det i huvudsak skulle överensstämma med vad som gäller enligt
allmänna läkarinstruktionen i fråga om läkares tystnadsplikt och enligt nya
rättegångsbalken beträffande vittnesförhör med advokat, läkare, barnmorska
eller deras biträden. Det har vidare framhållits, att det stundom kunde vara
behövligt att höra medlaren som vittne för att kunna styrka innehållet i ekonomiska
uppgörelser som makarna träffat inför denne.

Häremot ha motionärerna gjort gällande, att medlares tystnadsplikt borde
vara total och sålunda omfatta icke endast vad som meddelats i förtroende
utan allt vad som förekommit vid medlingen. Till stöd för sitt förslag ha motionärerna
i främsta rummet åberopat samhällets intresse av att medlarinstitutionen
bleve effektivare. Medlarens möjligheter att vinna sina klienters tilllit
skulle enligt motionärernas mening ökas i och med att det bleve bekant,
att medlaren icke ägde rätt att yppa något av vad som anförtroddes honom.
En större öppenhet och förtrolighet i samspråket mellan medlaren och hans
klienter skulle kunna bidraga till att överbygga motsättningar mellan makar,
som dessa tidigare funnit oöverkomliga. I motionerna har vidare påpekats
olägenheten av att olika tolkningar kunde uppkomma angående vad som
skulle anses meddelat i förtroende.

Vid övervägande av huruvida propositionen eller motionärernas förslag beträffande
tystnadspliktens omfattning är att föredraga har utgångspunkten
för utskottet varit, att förhållandena böra ordnas på sådant sätt, att medlarinstitutionens
betydelsefulla syfte främjas. Ett steg i denna riktning är otvivelaktigt,
om det stadgas förbud mot att höra medlaren som vittne. Makarna
skulle da kunna tala fullständigt öppet inför denne örn sina äktenskapliga
svårigheter utan att behöva hysa någon fruktan för att vad som sagts skall
föras vidare eller kunna begagnas mot dem i en eventuell rättegång.

Medlarens uppgift är av helt annan natur än de uppgifter som tillkomma
exempelvis läkare och advokat. De sistnämnda anlitas för övrigt i regel endast
av den ena parten efter dennas fria val. Det torde med hänsyn härtill vara
motiverat att i fråga örn tystnadsplikten icke likställa medlare med läkare
och advokat.

Det måste också beaktas, att begränsningen av tystnadsplikten till vad
sorn meddelats i förtroende kan giva anledning till besvärliga tolkningsfrågor.
Vad som meddelats i förtroende torde i allmänhet stå i sådant samband
med det som i övrigt förekommit vid medlingen, att man icke utan stor svårighet
kan draga en gräns för tystnadsplikten på detta sätt. I första hand

4

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

torde det ankomma på medlaren att själv taga ställning till om en uppgift
lämnats i förtroende, men örn medlarens uppfattning vid ett vittnesförhör
icke skulle överensstämma med domstolens måste det tillkomma denna att
avgöra om medlaren har skyldighet att yttra sig eller ej. Det är enligt utskottets
mening icke tillfredsställande att medlaren på detta sätt skall kunna
tvingas omtala vad han anser hava meddelats i förtroende.

Det må även framhållas, att ett lagstadgande av det innehåll som föreslås
i propositionen, varav framgår att tystnadsplikten icke omfattar allt som
förekommer vid medlingen och att följaktligen vittnesförhör under vissa
omständigheter må äga rum, kan föranleda till att medlare aberopas som
vittne i flera fall än för närvarande, något som uppenbarligen icke är önskvärt.

Emellertid kan det ifrågasättas, örn vad som nu anförts till stöd för en
obegränsad tystnadsplikt för medlare har avseende å annat än medling i
äktenskapliga frågor av intim karaktär och om icke saken ligger något annorlunda
till beträffande tvister mellan makar om ekonomiska förhållanden.

Vad angår ekonomiska frågor i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad
är att märka, att sådana frågor så gott som alltid sammanhänga
med förhållanden av mera privat natur, såsom anledningen till söndringen
mellan makarna e. d., och att man därför beträffande tystnadsplikten
icke gärna kan uppställa särskilda regler för de ekonomiska frågorna i dylika
fall. Det må ock erinras, att det icke är medlarens uppgift att söka förmå
makarna att träffa ekonomiska uppgörelser, som skola äga tillämpning
för den händelse det dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Träffas
ändå en dylik uppgörelse inför medlaren, torde enligt utskottets uppfattning
i allmänhet icke någon skada vara skedd, örn medlaren icke kan
höras som vittne därom. Kan överenskommelsen icke styrkas, har rätten
nämligen att avgöra den ekonomiska frågan efter vad som med avseende
å makarnas förhållanden är skäligt.

Beträffande de fall, där tvist uppkommit mellan makar i en ekonomisk
fråga utan samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad, t. ex. beträffande
underhållsskyldighet eller beträffande frågor, som avses i 8 kap. 6 och
7 §§ giftermålsbalk en, skulle det kanske kunna förefalla som om det i och
för sig funnes skäl att begränsa medlares tystnadsplikt till vad som meddelats
i förtroende. Även i dylika fall torde emellertid den ekonomiska
frågan mestadels vara sammanvävd med förhållanden av intim natur.
Det måste vidare beaktas, att införandet av en begränsning av tystnadsplikten
på detta område skulle få skadliga psykologiska verkningar för medlingsinstitutet
överhuvud. En sådan begränsning skulle nämligen i allmänhetens
ögon lätt kunna uppfattas på sådant sätt, att man även beträffande
andra tvistefrågor icke skulle våga tala fullständigt öppet inför medlaren.

Av skäl som nu anförts föreslår utskottet, att bestämmelsen i 14 kap. 3 §
giftermålsbalken om medlares tystnadsplikt utformas så, att tystnadsplikten
kommer att omfatta allt vad han vid medlingen erfarit.

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

5

Propositionen i övrigt har — såvitt densamma behandlats av utskottet —
icke föranlett någon erinran från utskottets sida.

Beträffande slutligen den i motionerna upptagna frågan om en översyn av
giftermålsbalken finner utskottet icke sådana skäl anförda, att det finnes
anledning att i detta sammanhang ingå på en prövning av ett så vittomfattande
spörsmål, vilket ju ligger helt utanför propositionens syfte. Motionärerna
ha för övrigt själva ej funnit anledning framställa något yrkande i
saken.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen
lunnit viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken —
för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

i) Lagom
ändring i giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 12 § och 14 kap. 3 § samt 15 kap. 5,
1—9. 11) 13—15, 18, 19 och 23—29 §§ giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives och dels att 15 kap. 30—33 §§ nämnda
balk skola upphöra att gälla.

8 KAP.

12 §.

Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets
ingående, örn det ingives till rätten inom en månad, sedan äktenskapet
ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till rätten.

14 KAP.

3 §.

Medlare äger —---förlika makarna.

Örn vad makarna vid medlingen i Medlare har att iakttaga tystnad
förtroende meddelat har medlaren örn vad han vid medlingen erfarit och
att iakttaga tystnad och han må ej han må ej höras som vittne därom,
höras som vittne därom.

1 Senaste lydelse av 15 kap. 24 och 25 §§ se SFS 1944: 267.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 KAP.

5 §.

Är ansökning om hemskillnad gjord av bägge makarna och möter ej hinder
för dess upptagande, åge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga
målet till avgörande. Vad nu sagts skall ock gälla, såvida ansökning om
äktenskapsskillnad gjorts av bägge makarna och parternas inställelse ej finnes
vara behövlig för målets utredning.

7 §•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt
det ej visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

8 §•

Mål örn hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må ej upptagas, med mindre det
visas, att medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna
sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse.

9 §•

Skall mål, som avses i 8 §, upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner
rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall lämplig person av rätten
utses till medlare; och gäde örn sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs. Hörsammar
make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller bär av annan
orsak medling ej skett före utsatt tid, åge vidare anstånd för medling ej rum,
med mindre båda makarna det äska.

11 §■

I mål---besöka varandra.

Vid förordnande---5 kap. 8 § sägs.

Förordnande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling. Innan
förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas
andra maken. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres,
om åtgärden skall bestå.

Beslut, varom---rätten återkallas.

13 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda
hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten
eljest meddelade beslut, som angå boet.

14 §.

När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till
äktenskapsregistret.

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

7

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos den rätt, där mannen bör svara i tvistemål
i allmänhet eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara
vid svensk domstol, hos den rätt, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes
ej behörig domstol, enligt vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms
rådstuvurätt.

18 §.

Är ansökning örn boskillnad gjord allenast av endera maken, skall föreläggande
meddelas andra maken att inom viss tid inkomma med skriftligt
svaromål. Föreläggandet skall jämte ansökningen delgivas andra maken på
sätt om stämning är stadgat.

Medgiver andra maken ansökningen eller är hans bo avträtt till konkurs,
skall, såvida ej anstånd enligt 20 § skall äga rum, beslut genast meddelas om
boskillnaden. I annat fall skall förberedelsen fortsättas eller, om fortsatt
förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas till huvudförhandling.

19 §.

Angående föreläggande för part och parts utevaro i boskillnadsmål åge vad
i rättegångsbalken är stadgat om mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande
tillämpning.

23 §.

Vad i 8 och 9 §§ är stadgat örn mål angående hemskillnad enligt 11 kap.
2 § skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående
underhållsskyldigheten, såvida de ej på grund av söndring leva åtskilda, så
ock beträffande mål dem emellan angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller

7 §•

24 §.

Har make---skäligt finnes.

25 §.

Ilar make —--dom föreligger.

26 §.

Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande---över ansökningen.

Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres, örn åtgärden
skall bestå.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

27 §.

Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga
kraft ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård
och förvaltning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17 eller 23 §
eller 12 kap. 5 §, söke han hos rätten förordnande därom. Sådant förordnande
må, örn sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av
rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra
maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge---från hovrätten.

29 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24 eller
25 §, skall talan föras särskilt

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

2) Lag

angående .ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) örn boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—8, 25, 26 och 28 §§ lagen den 1 juli 1898 örn
boskillnad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §■

Ansökning örn---i allmänhet.

Ansökning, som göres allenast av endera maken, skall med därvid fogade
handlingar ingivas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje
konkursdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift.

5 §•

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att taga befattning
med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning av annan orsak

1 Senaste lydelse av 4—7, 26 och 28 §§ se SFS 1921:233 samt av 25 § se 1901:38 s. 30,11 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

9

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i överensstämmelse därmed
och teckne det å ena exemplaret av ansökningen.

Upptages ansökningen — — — inom orten.

6 §•

Har ej---redligen uppgiva.

Sedan boet blivit i laga ordning upptecknat, meddele konkursdomaren
genast beslut om boskillnaden.

7 §•

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne konkursdomaren
å ena exemplaret av ansökningen föreläggande för andra maken
att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Det exemplar av ansökningshandlingarna,
varå föreläggandet tecknats, skall delgivas andra maken.
I fråga om delgivning åge vad om delgivning av stämning i tvistemål är
stadgat motsvarande tillämpning.

Medgives ansökningen, gälle vad i 6 § är stadgat.

8 §•

Varder ansökning, som gjorts allenast av endera maken, ej av andra maken
medgiven, skall förberedelse i målet äga rum eller, om förberedelse ej erfordras,
målet omedelbart utsättas till huvudförhandling. Angående föreläggande
för part och parts utevaro åge vad i rättegångsbalken är stadgat om
mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande tillämpning.

Är bouppteckning ej ingiven och visas skälig anledning till boskillnaden,
meddele rätten förordnande för lämplig person att uppteckningen förrätta,
såsom i 6 § sägs. Ej må till boskillnad dömas, innan boet blivit i laga ordning
upptecknat.

Rätten åge under förberedelsen meddela beslut i fråga, som avses i 12 §
andra stycket eller 14 eller 20 §. Meddelas sådant förordnande, pröve rätten,
när målet avgöres, örn åtgärden skall bestå. Förordnandet kan även eljest när
som helst återkallas.

25 §.

I fråga om fullföljd av talan mot rättens avgörande i mål angående boskillnad
gälle, där ej nedan i denna lag annat föreskrives, vad i rättegångsbalken
är stadgat om fullföljd i tvistemål, som väckts vid underrätt.

Har underrätt annorledes än i sammanhang med prövning av boskillnadsansökning
meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i 12 § andra
stycket eller 14 eller 20 §, skall, i händelse av missnöje med det beslut, särskild
talan däremot föras.

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § avses, gånge utan hinder av förd
klagan i verkställighet, där ej förbud däremot från hovrätten kommer.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

26 §.

I fråga örn inlaga eller annan handling, som på grund av stadgande i denna
lag skall ingivas till konkursdomaren, åge vad i 33 kap. 3 § rättegångsbalken
är stadgat motsvarande tillämpning.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för varje boskillnadsärende
antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla av rätten eller konkursdomaren
i ärendet vidtagna åtgärder.

28 §.

Ansökning, som — — — är gjort.

Göres jäv---omförmälda borgenärssammanträde.

Om handläggning vid rätten av mål, som i denna paragraf avses, och talans
fullföljande i högre rätt gäde i tillämpliga delar vad i 211 § konkurslagen
är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april

1930 (nr 104) om testamente.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april 1930
örn testamente1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 KAP.

4 §•

Tid testamentsvittne må ej tagas den, som är under femton år eder på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt örn betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heder testators
make eder den, som med honom är i rätt upp- eder nedstigande skyldskap
eder svågerlag, eder hans syskon.

Ej må---vara vittne.

Åberopas testamentsvittne tid bevis i rättegång, gäde vad i rättegångsbalken
är stadgat om sådant bevis.

7 KAP.

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren
fått kännedom örn testators död och det tid hans förmån gjorda
förordnandet.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 4 § se SFS 1933: 319.

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

11

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Skall någon---rätt upphört.

Bevakning gälle---till ända.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

4) Lag

angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning

och arvskifte.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 9 och 10 §§ samt 3 kap.
1 och 8 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 2 kap. 21 § nämnda lag
skall upphöra att gälla.

1 KAP.

2 §.

Till dess---i boet.

Är ej någon, som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk,
husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt
tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndigheten
vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas eller
eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det tarvas,
god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

2 KAP.

9 §•

Har den, som gjort ansökan enligt 1 §, ej fullgjort vad i 2 § är stadgat, skall
rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är
tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall
vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut, som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna
genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt
det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall
delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför
rätten.

Ej må---yttra sig.

1 Senaste lydelse av 1 kap. 2 § se SFS 1937: 82.

12

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 §, slutligt beslut ej omedelbart meddelas,
åge rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt
beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i
fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så utan märklig
tidsutdräkt kan ske.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.

3 KAP.

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader från dödsfallet, såframt ej,
på ansökan inom samma tid, rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller
av annan särskild orsak förlänger tiden.

8§.

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift
för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svara
i tvistemål i allmänhet, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms
rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas;
och varde tiden härför räknad från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bestyrkt avskrift---bekostnad tagas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

B) att de i ämnet väckta motionerna, 1:376 och 11:571,
i vad de icke blivit besvarade genom utskottets hemställan
under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 december 1946.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande nr 62.

13

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Westman, Ewerlöf, Kringel* och Löthner,
fru Sjöström-Bengtsson samt herrar William Ohlsson och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Werner, fru Gustafson, herrar
Landgren, Rylander, Andersson i Mölndal och Jonsson i Skutskär.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Lindqvist.

Reservation