Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

Utlåtande 1959:L1u6

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder
för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap.

Första lagutskottet liar till behandling förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 425 av herrar Fälldin och
Svensson i Yä. I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning avseende möjligheterna
att i gällande författningar infoga bestämmelser om införlivande av trafiktekniskt
sakkunniga i domstolarna vid handläggning av vissa trafikmål.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser m.m.

Vid sidan av de allmänna domstolarna finnes specialdomstolar, som
handlägger vissa slags mål, t.ex. vattenmål, jorddelningsmål och expropriationsmål,
vilkas bedömande anses kräva särskild sakkunskap. Behovet
av fackkunskap tillgodoses i dessa fall genom en särskild organisation av
domstolen, varigenom sakkunniga bisittare deltager i målens avgörande.

För vissa fall finnes bestämmelser om att de allmänna domstolarna
skall ha en särskild sammansättning, som avviker från den i allmänhet
gällande. Genom sådana bestämmelser tillföres domstolen särskild fackkunskap
grundad på speciell utbildning eller särskild erfarenhet inom
visst verksamhetsområde. Här åsyftas reglerna rörande sammansättning
av underrätt i vissa patentmål, sjörättsmål och tryckfrihetsmål. Liksom
i specialprocessen ingår här det sakkunniga elementet i domstolen.

Trafikmålen handlägges av de allmänna domstolarna. Några bestämmelser
om att domstol vid behandlingen av trafikmål skall ha särskild
sammansättning, i ändamål att inom domstolen tillgodose behovet av trafikteknisk
sakkunskap, finnes ej. Emellertid finnes vissa stadganden i
rättegångsbalken rörande anlitande av sakkunnig, vilka bestämmelser är
tillämpliga även på trafikmål. Redan under förundersökningen kan det
visa sig erforderligt att anlita sakkunnig då det gäller frågor, för vilkas
bedömande särskild fackinsikt kräves. Enligt 23 kap. 14 § rättegångsbalken
äger undersökningsledaren inhämta yttrande av sakkunnig. Om undersökningslcdaren
finner att sakkunnig bör utses av rätten redan under förundersökningen
äger han framställa begäran därom. Även den misstänkte
290 co Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 avd. Nr G

2

Första lagutskottets utlåtande nr 6'' år 1959

kan jämlikt 23 kap. 18 och 19 §§ framställa begäran till undersökningsledaren
eller till rätten om utredning genom sakkunnig. Sedan åtal väckts
har domstolen att jämlikt bestämmelserna i 45 kap. 11 och 12 §§ kontrollera
huruvida det av åklagaren förebragta materialet är sådant att målet
kan vid huvudförhandlingen bliva slutfört i ett sammanhang samt att vid
behov förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen eller besluta
att yttrande av sakkunnig skall inhämtas.

I 40 kap. rättegångsbalken gives regler om bevisning genom sakkunnig
såväl för de fall då domstolen antingen självmant eller efter framställning
av part tillkallar sakkunnig som för sådana fall då part anlitar sakkunnig.
Enligt bestämmelserna i nämnda kapitel äger rätten befogenhet att för
prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, inhämta
yttrande över frågan av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är
satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller också uppdraga åt en
eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att
avgiva yttrande.

Historik

Frågan om domstolarnas behov av sakkunskap och formerna för tillgodoseendet
av detta behov behandlades av processkommissionen i dess betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:32). Processkommissionen
anförde i denna fråga bl.a. följande:

1 rättegångar föreligga ej sällan till domstolarnas prövning frågor,
vilkas bedömande kräver särskilda insikter i ett eller annat fack. Hos domstolarnas
ledamöter, vare sig de rättsbildade eller nämndemännen, kunna
ej förutsättas erforderliga kunskaper för att träffa ett rätt avgörande i
sådana fall. Den sakkunskap, som erfordras, måste i någon form ställas
till domstolens förfogande.

Detta kan ske så, att åt sakkunskapen beredes rum i själva domstolen,
där en eller flera sakkunniga bisittare taga plats och deltaga i målets avgörande.
För vissa grupper av mål är denna lösning den bästa. För att
anordningen skall vara lämplig, böra emellertid mål, som påkalla samma
slags sakkunskap, förekomma i så stor utsträckning, att en särskild organisation
för dem är motiverad, och den sakkunniges förmåga att göra
en värdefull insats i rättsskipningen såsom domare bör ej vara begränsad
uteslutande till en speciell sida av målet, utan han bör äga förutsättningar
att i högre grad än lekmannadomare i allmänhet bedöma målet i dess helhet.
Inträffa dessa förutsättningar, såsom fallet är beträffande handelsmålen,
har en organisation med sakkunniga bisittare i rätten sitt berättigande,
och processkommissionen har beträffande dessa mål förordat en
sådan anordning i den utsträckning, vari den för närvarande hos oss kan
praktiskt genomföras.

Men för flertalet mål låter det sig ej göra att genom organisatoriska åtgärder
sammansätta domstolarna så, att de inom sig företräda erforderlig
sakkunskap i förekommande frågor. Redan mångfalden av de frågor,
för vilkas bedömande sakkunskap är påkallad, och den fortgående specialiseringen
inom olika vetenskaper och praktiska yrken förbjuda tanken

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

3

härpå. Icke minst gäller detta inom straffprocessen. För att endast framhålla
några av de viktigaste fall, då behov av sakkunskap gör sig gällande i
brottmål, må erinras om rättspsykiatriska frågor, rättsmedicinska eller
rättskemiska frågor i misshandelsmål av olika slag, frågor om äktheten
av handlingar i förfalskningsmål, frågor av teknisk natur i mål om intrång
i patenträtt o.s.v. I dessa och liknande fall vore det varken lämpligt eller
möjligt att genomföra en organisation med sakkunniga bisittare i domstolen.
Behovet av sakkunskap lår i stället tillgodoses genom att bevisning
medelst sakkunniga förebringas i rättegången.

Genom lag den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig gjordes sakkunnigbeviset
för första gången till föremål för en mera allmän reglering
i svensk lagstiftning. Vid tillkomsten av lagen redovisade departementschefen
i huvudsak samma uppfattning som kommit till synes i processkommissionens
ovan intagna uttalande.

Nu gällande bestämmelser om sakkunnigbevisning överensstämmer
i huvudsak med innehållet i lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig.

Utskottet

Till domstolarnas prövning föreligger ej sällan frågor för vilkas rätta
bedömande kräves särskild sakkunskap. Det behov av fackinsikt, som i
vissa fall gör sig gällande, är naturligen icke alltid av sådan art, att domstolsledamöterna
besitter den för frågans rätta lösande erforderliga sakkunskapen.
I sådana fall tillföres domstolarna behövlig fackinsikt på olika
vägar. I vissa slags mål, t.ex. vattenmål, jorddelningsmål och expropriätionsinål,
har behovet tillgodosetts genom inrättande av specialdomstolar
med ledamöter som äger särskild fackkunskap. Även vid de allmänna
domstolarna förekommer den formen att det sakkunniga elementet ingår
i domstolen. Så är fallet vid handläggning i underrätt av vissa patentmål
och sjörättsmål, då domstolen skall ha en särskild sammansättning, som
avviker från den i allmänhet gällande.

För flertalet mål har emellertid metoden att organisera domstolen så,
att den erforderliga sakkunskapen företrädes av vissa domstolsledamöter,
icke ansetts lämplig. I dessa mål, däribland trafikmålen, tillgodoses i stället
uppkommande behov av särskild sakkunskap genom att sakkunniga
tillkallas för att tjäna som bevismedel vid målens utredande.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för gällande bestämmelsei
om anlitande av sakkunnig framgar bl.a., att undersökningsledarc
innan åtal anslälles äger inhämta yttrande av sakkunnig, att såväl åklagaren
som hans motpart kan påkalla att rätten utser sakkunnig samt att rätten
också äger befogenhet att självmant inhämta yttrande av sakkunnig
över fråga, vars bedömande befinnes kräva särskild fackkunskap.

I förevarande motion begäres utredning, syftande till att tillföra domstolarna
trafiktekniskt sakkunniga vid handläggning av vissa trafikmål.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

Enligt motionärerna torde det vara en bland motorfordonsförare ganska
utbredd uppfattning, att utgången av trafikmål mycket ofta är beroende
av den sakkunskap, som är företrädd inom domstolar, när det gäller vägtrafikförhållanden
och motorfordons konstruktion och egenskaper. Motionärerna
uttrycker också den uppfattningen, att behov av sakkunskap ofta
förekommer i trafikmål.

Utskottet vill till en början framhålla, att det givetvis är angeläget, att
ett visst mått av trafikerfarenhet finnes representerat inom de domstolar
som dömer i trafikmål, i lika mån som det är önskvärt, att domstolarnas
kunskaper och erfarenhet omspänner alla övriga frågor, som underställes
deras prövning. Att trafikerfarenhet otvivelaktigt är av stort värde för
domstolens ledamöter vid handläggningen av trafikmål ligger i öppen dag,
och utskottet saknar anledning att utgå från annat än att denna uppfattning
är allmänt omfattad.

När det sedan gäller att bedöma frågan huruvida behovet av sakkunskap
på detta område kan anses så framträdande, att det skulle kunna
motivera en särskild organisation av domstolarna vid handläggningen av trafikmål,
torde i första hand böra andragas något om de faktorer som föranleder
trafikolyckor. Under senare år verkställda utredningar synes utvisa,
att den dominerande olycksorsaken är den s.k. mänskliga faktorn och att
olyckorna endast i mindre utsträckning är beroende på fel hos fordonet och
vägen. Vad sålunda framkommit torde närmast giva vid handen, att behovet
av teknisk sakkunskap i trafikmål är förhållandevis begränsat. Inrättandet
av en särskild domstolsorganisation för en viss grupp av mål torde
i enlighet med hittills tillämpade grunder förutsätta att målen praktiskt
taget alltid inrymmer moment för vars bedömning särskild fackinsikt
kräves. Då denna förutsättning icke föreligger beträffande trafikmålen saknas
skäl att från denna synpunkt föranstalta om en särskild organisation
av domstolen.

Frånsett de rent organisatoriska svårigheter, som ett förverkligande
av motionärernas önskemål skulle erbjuda, talar även andra omständigheter
mot en särskild domstolsorganisation för handläggning av trafimål.
Redan nu är antalet motorfordon i vårt land mycket stort och inom
en nära framtid torde en biltäthet av en bil per hushållsenhet ha uppnåtts.
Detta förhållande synes i icke ringa grad bidraga till att kunskap och erfarenhet
rörande motorfordonstrafik blir mera allmänt utbredd. Vidare
bör i detta sammanhang beaktas, att våra domstolar genom den sedan
längre tid tillbaka höga frekvensen av trafikmål nödvändigtvis måste ha
förvärvat en icke obetydlig erfarenhet i trafiktekniska spörsmål.

Utskottet vill slutligen framhålla, att nu gällande bestämmelser i fråga
om anlitande av sakkunnig erbjuder en tillfredsställande lösning i sådana
fall, där i trafikmål uppkommer fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap.

Första lagutskottets utlåtande nr 6 är 1959

5

Såsom framgår av vad ovan sagls finner utskottet sig icke kunna tillstyrka
den av motionärerna begärda utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:425, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1959

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Branting*, Per Olofsson,
Lindgren, Per-Olof Hanson, Robert Johansson, Arvidson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Hedqvist, fru Johansson,
herrar Onsjö, östrand, Fröding och fru Lidman-Frostenson.

*)Ej närvarande vid utlåtandets justering.