Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1964

Utlåtande 1964:L1u5

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1964

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vigselrätten för
vigselförrättare vid kyrklig vigsel.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 104, av herr Källstad. I motionen hemställes ”att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande av förslag om en
sådan ändring av 4 kap. 2 § giftermålsbalken att den innefattar bestämmelse
om full vigselrätt för behörig vigselförrättare vid kyrklig vigsel inom svenska
kyrkan och inom annat trossamfund”.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om vigsel återfinnes i 4 kap. giftermålsbalken. Äktenskap
kan ingås antingen med kyrklig eller borgerlig vigsel. Valfrihet mellan de
båda formerna föreligger så till vida, att kontrahenterna alltid äger erhålla
borgerlig vigsel, så snart de över huvud taget är berättigade att ingå äktenskap.

Kyrklig vigsel äger rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund.
Vigsel inom svenska kyrkan må äga rum, om de trolovade eller en av dem
tillhör svenska kyrkan. Kyrklig vigsel inom annat trossamfund än svenska
kyrkan kan ske, om Kungl. Maj:t medgivit att vigsel må förrättas inom samfundet
och de trolovade eller en av dem tillhör samfundet. Sådan vigselrätt
har tillerkänts flertalet av de i Sverige förekommande trossamfunden. Vidare
gäller att Kungl. Maj:t äger förordna att medlem av utländskt evangelisktlutherskt
trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av
svenska kyrkan. Sådant förordnande har meddelats i fråga om medlemmar av
danska folkkyrkan, norska statskyrkan, Finlands evangelisk-lutherska kyrka
och evangelisk-lutherska Augustanasynoden i Amerika

Beträffande förrättare av kyrklig vigsel gäller att till vigsel inom svenska
kyrkan äger de ''trolovade. välja vilken präst inom kyrkan de önskar men att
endast präst i församling,'' av viiken endera är medlem, är skyldig att viga.
Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt
Kungl. Maj:ts förordnande. Har Kungl. Maj:t medgivit att vigsel må förrättas
inom visst trossamfund av dess prästerskap eller eljest av befattningshavare i
samfundet, må sådan präst eller befattningshavare ej utöva sin behörighet att
viga, innan länsstyrelsen i det läfi där samfundets styrelse har sitt säte, på
framställning av samfundet meddelat intyg om att han är behörig att förrätta
liihang till riksdagens protokoll VJC/i. S samt. t avd. Nr S

2

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1964

vigsel inom samfundet. Nu sist berörda bestämmelse återfinnes i kungl. kungörelse
den 26 oktober 1951.

Beträffande själva vigselceremonien föreskrives i nämnda kapitel i giftermålsbalken,
att de trolovade, som skall vara samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
skall inför denne avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet
samt att kontrahenterna därpå skall av vigselförrättaren förklaras för äkta
makar. I övrigt skall lända till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan
föreskrifterna i kyrkohandboken och vid vigsel inom annat trossamfund dess
kyrkobruk samt vid borgerlig vigsel de bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.

Genom lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa
fall, vilken trädde i kraft den 1 januari 1949, är stadgat, att vigselförrättare,
som åsidosätter vad honom i sådan egenskap åligger beträffande annat än
rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning av befattning
varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt straff som i 25 kap.
4 § strafflagen sägs, d. v. s. i första hand till böter. Om felet är grovt kan
dömas till fängelse. Enligt förarbetena till lagen avser densamma bl. a. att om
präst i främmande trossamfund viger, då laga hinder mot äktenskapet möter
eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad ordning föregått, eller
eljest beträffande annat än rent kyrklig ordning åsidosätter vad honom i egenskap
av vigselförrättare åligger, det skall anses som tjänstefel enligt 25 kap.
strafflagen.

Motionen

Efter redogörelse för bl. a. innehållet i 4 kap. 2 § giftermålsbalken samt
förarbetena till nämnda stadgande anföres i motionen:

Rent principiellt sett torde det vara en naturlig följd av att vederbörande
prästerskap erhållit vigselbehörighet, att denna behörighet innebär full rätt att
förrätta kyrklig vigsel oberoende av vilket trossamfund de trolovade tillhör.
Är samhällets legitimation en gång given, bör den gälla i alla de fall det uttalas
önskan om kyrklig vigsel, förutsatt att de trolovade eller en av dem tillhör
något trossamfund.

Det kan i detta sammanhang anföras, att i det förslag till ”Lov om Trossamfunn”,
som avgivits av 1957 års Dissenterlovskomité i Norge och som framlagts
till Justis- og politidepartementet den 4 juni 1962, föreslås äktenskapslagens
§ 21 få en ändrad lydelse enligt, vilken "vigsel på kirkelig måte kan skje: 1. i
statskirken, 2. i et registrert. trossamfunn når Kongen har godkjent den form
for ekteskapsstiftelse som det nyter”. Enligt § 22 heter det att "kirkelig vigsel
företas av en dertil berettiget prest i statskirken eller i et registrert trossamfunn”.
Enligt det norska förslaget skall såväl präst i statskyrkan som präst i
registrerat trossamfund kunna neka att förrätta vigsel under vissa förutsättningar.
Det norska förslaget innebär i princip icke någon inskränkning i fråga
om möjligheten att viga den som önskar aft bli vigd.

Sådan generösare hållning borde kunna få bli gällande i vårt land. Gudstjänsterna
i de frikyrkliga samfunden besöks av ett ganska stort antal männi -

Första lagutskottets utlåtande nr 5 är 1964

3

skor som inte är medlemmar men som skulle kunna rubriceras som anhängaie,
sympatisörer och understödjare och som önskar få sina kyrkliga förrättningai
utförda inom ifrågavarande samfund, trots att de icke är matrikulerade medlemmar
i samfundet. För denna kategori kan den behörige vigselforrattaren icke
förrätta vigsel, även om de trolovade skulle önska det. Dessa fall okar alltmer
på grund av den öppna ungdomsverksamhet, som i allt större utsträckning
bedrivs inom samfunden.

Frågan har också en samkristen, ekumenisk räckvidd i en tid av allt storre
samverkan och förståelse samfunden emellan. Sålunda har en frikyrklig studentpastor,
som arbetar i en ekumenisk situation i en universitetsstad, nekats
dispens att förrätta vigsel av ett par kontrahenter som icke tillhörde hans eget
trossamfund men som tillhörde hans ekumeniskt sammansatta studentfor Både

i det allmänna församlingslivet och i den nyss antydda ekumeniska
situationen kan förhållanden föreligga som talar för en förändring av nu gällande
lagstiftning. På grund av en av mig väckt motion 1962 uttalade forsta
lagutskottet att det syntes föreligga vissa skäl för en ändring, och att det förekommer
fall, då begränsningarna i vigselförrattarens behörighet verkligen
synes medföra olägenheter. Utskottet hävdade, att frågan borde mljas med

uppmärksamhet. a ... , ^

Då detta är en fråga, som berör svenska kyrkan saval som Övriga trossamfund,
bör den nu kunna lösas oberoende av pågående utredning rörande forhållandet
mellan staten och svenska kyrkan.

Historik

Bestämmelserna i giftermålsbalken om kyrklig vigsel erhöll sin nuvarande
lydelse genom lagstiftning år 1951 i samband med religionsfrihetslagens tillkomst.
Även enligt de förut gällande reglerna innebar giftermålsbalkens bestämmelser,
att äktenskap kunde ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel. I
regel förelåg möjlighet att välja mellan dessa former. Borgerlig vigsel kunde
alltid erhållas, så snart kontrahenterna över huvud taget var berättigade att
ingå äktenskap. Kyrklig vigsel kunde förekomma antingen inom svenska
kyrkan eller inom främmande trossamfund, om Kungl. Maj:t förklarat dess
prästerskap äga att förrätta vigsel. En förutsättning för erhållande av kyrklig
vigsel var, att de trolovade tillhörde det samfund, inom vilket vigseln skulle
ske. Vigseln inom svenska kyrkan eller inom främmande trossamfund, som var
kristet, kunde dock förekomma även i det fall. då den ene var medlem därav
och den andre tillhörde annat kristet tiossamfund 1951

års lagändringar gick i huvudsak ut på att Kungl Maj:t erhöll en vidgad
befogenhet att medgiva vigsel inom andra religiösa samfund än svenska
kyrkan Vidare genomfördes den förenklingen, att kyrklig vigsel skall kunna
förekomma, så snart den ene av de trolovade tillhör det samfund inom vilket
vigseln sker; den andres samfundstillhörighet tillmätes alltså icke längre någon
betydelse.

I proposition till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag m. m.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 5 är lVöi

(nr 100) anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl. a.
följande:

De begi änsningar i rätten till kyrklig vigsel som nu gälla grunda sig på ett
uttalande av lagberedningen under förarbetena till 1915 års lagstiftning om
äktenskaps ingående och upplösning. Lagberedningen anförde nämligen att det
av hänsyn till god ordning är påkallat att vigsel ej må ske vare sig inom
svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene av kontrahenterna
tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tillåtes om den ene
av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet samfund. Det kan ifrågasättas,
om det är nödvändigt att bibehålla en dylik bestämmelse; det skulle
kunna överlämnas åt de trolovade själva att avgöra, vilken vigselförrättare
de önska anlita. Man kan dock icke helt bortse från att en så vidsträckt behörighet
skulle kunna utnyttjas på ett sätt som verkade stötande. Därför synes
det motiverat att kräva att åtminstone den ene av de trolovade skall tillhöra
vigselförrättarens samfund för att denne skall vara behörig. Å andra sidan
synes det icke behövligt att uppställa några särskilda krav i fråga om den
andre av de trolovade. Vad den nuvarande lagbestämmelsen innehåller om att
denne, då vigsel sker inom kristet trossamfund, åtminstone skall tillhöra annat
kristet samfund synes vara en kvarleva från en tid, då de religiösa motsättningarna
voro betydligt starkare än vad de numera äro i vårt land. Ej heller
då den andre av de trolovade icke tillhör något trossamfund finnes anledning
att föreskriva några särskilda regler.

Särskilda utskottet avvisade motionsvis framställda yrkanden om införande
av obligatoriskt civiläktenskap samt yttrade i anslutning härtill:

Vad som i detta sammanhang bör komma i fråga är däremot att, med utgångspunkt
från nu gällande regler, söka tillgodose de från vissa religiösa
samfund framkomna önskemålen att fa en rätt att utföra vigsel, motsvarande
den som vissa främmande trossamfund redan erhållit. Utskottet biträder vad
propositionen i detta hänseende innehåller.

Beträffande förutsättningarna för att vigsel i det enskilda fallet skall få äga
rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund, som erhållit vigselrätt,
innefattar Kung], Maj:ts förslag en förenkling i jämförelse med gällande
rätt. Det har vid utskottets behandling av detta spörsmål ifrågasatts om det
är behövligt att bibehålla några begränsningar; det skulle kunna medgivas
varje behörig vigselförrättare att utan inskränkningar viga alla som begära
vigsel och äro behöriga att ingå äktenskap. I varje fall skulle vissa ytterligare
utvidgningar av möjligheterna till fritt val mellan förekommande vigselformer
vara tänkbara. Utskottet har icke ansett sig berett att nu taga ståndpunkt till
dessa spörsmål, vilka kräva närmare utredning. Därför anser utskottet sig böra
tillstyrka Kung). Maj:ts förslag oförändrat, men utskottet uttalar önskvärdheten
av att. Kungl, Maj;t ägnar uppmärksamhet åt de angivna önskemålen
om en ökad frihet att välja vigselformen.

vad särskilt angår de i motionerna 1:375 och II 490 uttalade önskemålen,
nämligen dels att vigselförrättare inom trossamfund, som erhållit Kungl, Maj:ts
medgivande att förrätta kyrklig vigsel, skall äga möjlighet att viga även då de
trolovade eller en av dem tillhör annat evangeliskt samfund, som närmare
angives i motionerna, och dels att medlemmarna i vissa till trossamfund anknutna
ungdomsorganisationer skola få samma rätt till vigsel av samfundets

Första lagutskottets utlåtande nr 5 År 1964

5

pastorer som samfundets egentliga medlemmar, må framhållas att Kungi.
Maj:ts förslag torde lämna tillräckliga möjligheter att tillgodose dessa önskemål.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna innebära icke ovillkorligen
att, i sådana fall då annat trossamfund än svenska kyrkan erhållit vigselrätt,
vigselförrättaren och de trolovade, resp. en av dem ovillkorligen måste tillhöra
samma samfund. Departementschefen anför sålunda (propositionen s. 161) att
det icke bör vara något hinder för Kungl. Maj:t att till vigselförrättare förordna
även annan än den som är präst i det samfund som erhåller vigselrätt.
Sålunda torde, anför departementschefen vidare, t. ex. på begäran av en frikyrkoförsamling,
som icke själv har någon predikant som är lämplig, vigselförrättare
i en likartad grannförsamling, som har vigselrätt, kunna förordnas
att förrätta vigsel inom den förstnämnda församlingen. Utskottet förordar att
det överlämnas till Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som erfordras för att
tillgodose de nu avsedda i motionerna I: 375 och II: 490 framförda önskemålen.

Efter 1951 års lagändringar har rätt att förrätta vigsel medgivits prästerskap
hos Frälsningsarmén i Sverige, Svenska baptistsamfundet, Svenska missionsförbundet,
Örebro missionsförening, Svenska alliansmissionen, Svenska frälsningsarmén,
Pingströrelsen, Missionssällskapet Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet
(1952), Estniska Evangeliska Lutherska kyrkan i Sverige och
Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga (1953), Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
och Grekisk-katolska Ortodoxa Kristi Förklarings kyrka (1954), Sjundedagsadventistförbundet
(1955) samt Vännernas samfund i Sverige och Estniska
Apostoliska Ortodoxa Kyrkans Synod i Sverige (1960).

Såsom anmärkts i förevarande motion, framställdes vid 1962 års riksdag
likaledes av herr Källstad motionsvis enahanda yrkande om förslag till ändring
av bestämmelserna i 4 kap. 2 § giftermålsbalken. Vad motionären därvid androg
överensstämmer i allt väsentligt med den nu anförda motiveringen. Motionen
blev föremål för remissbehandling, varvid yttrande inhämtades från
domkapitlen i Uppsala och Luleå. Därjämte bereddes Frikyrkliga samarbetskommittén
(numera Sveriges frikyrkoråd), Frälsningsarmén i Sverige och
Svenska prästförbundet tillfälle att yttra sig. Domkapitlet i Uppsala hade vid
sitt yttrande fogat ett utlåtande från kyrkobokföringsinspektören i ärkestiftets
södra inspektionsområde, kyrkoherden Arvid Wannerdt.

De båda domkapitlen och prästförbundet avstyrkte bifall till motionen. Därvid
anförde domkapitlet i Luleå:

Motionären syftar till ett borttagande av den begränsning, som i giftermålsbalken
stadgas för erhållande av kyrklig vigsel, nämligen att minst en av
kontrahenterna skall tillhöra Svenska kyrkan. Han önskar vidare sådana bestämmelser,
att vigselförrättare inom annat trossamfund än Svenska kyrkan
skall medgivas rätt att förrätta vigsel, oberoende av om någon av kontrahenterna
tillhör ifrågavarande samfund. Med hänsyn till att flertalet svenska
medborgare ännu tillhöra Svenska kyrkan är det självfallet, att motionens
väsentliga betydelse ligger i sistnämnda yrkande.

Domkapitlet vill då först erinra om den åtskillnad, som nu ifrågakommer
mellan vigsel, förrättad av präst i Svenska kyrkan, och vigsel, förrättad av

6

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1964

vigselförrättare inom annat trossamfund, och som motionären icke påpekat.
När det gäller medlem av församling inom Svenska kyrkan föreligger för församlingspräst
icke endast vigselrätt utan också skyldighet att förrätta vigsel,
medan sådan vigselskyldighet icke föreligger för vigselförrättare inom annat
trossamfund. Detta förhållande har tidigare uppmärksammats under den
stundom livliga debatt som förts beträffande prästs möjlighet att neka vigsel
av frånskild. Domkapitlet håller med bestämdhet före, att någon förändring av
nu gällande bestämmelser om vigselrätten icke bör ske, utan att också detta
spörsmål finner en tillfredsställande lösning.

Motionären håller vidare före, att den av honom väckta frågan bör kunna
lösas oberoende av pågående utredning rörande förhållandet mellan staten
och Svenska kyrkan. Domkapitlet kan icke dela denna mening. En sådan utredning
synes nämligen med nödvändighet också komma att ompröva frågan
om vigselrätten i allmänhet, då onekligen vad som gäller om präst inom
Svenska kyrkan i detta avseende ur samhällets synpunkt också tar sikte på
hans ställning såsom ämbetsman, en ställning som en ny relation mellan stat
och kyrka kan komma att förändra.

Över huvud synes det domkapitlet uppenbart, att åtgärder i av motionären
antydd riktning skulle innebära en nivellering av innebörden i samfundstillhörigheten,
och detta såväl för Svenska kyrkan som för de trossamfund, vilkas
pastorer eller predikanter nu erhållit en personligt betingad vigselrätt. Domkapitlet
kan icke finna en sådan utveckling ägnad att befrämja relationerna
trossamfunden emellan, då ekumeniskt samarbete synes förutsätta respekt för
varje samfunds egenart och samfundsordning.

I stort sett samma synpunkter framfördes av prästförbundet i dess yttrande.

Domkapitlet i Uppsala ansåg, att motionären icke anfört bärande skäl för
den föreslagna utvidgningen av vigselrätten. — I det vid yttrandet fogade
utlåtandet från kyrkobokföringsinspektören i ärkestiftets södra inspektionsområde
uppgav denne sig icke ha bekant mer än ett fall efter 1951 års lagändringar,
där problem uppstått beträffande vigselförrättare. Ifrågavarande
kontrahenter hade tillhört annat trossamfund än svenska kyrkan men önskat
präst inom detta samfund som vigselförrättare.

Av de båda övriga remissinstanserna erinrade samarbetskommittén i sitt
yttrande om att den rätt att förrätta vigsel, som av Kungl. Maj:t medgivits
vissa trossamfund, inte innebar något tvång att viga, även om de formella
förutsättningarna för en vigsel förelåg. Kommittén framhöll, att sådan ändring
i gällande lagstiftning, som skulle rubba detta utgångsläge, inte var önskvärd.
Vad av motionären föreslagits behövde emellertid troligen inte medföra ett
sådant resultat. Kommittén bekräftade motionärens uppgift, att det fanns olika
kategorier av människor, som utan att vara matrikulerade medlemmar i ett
trossamfund likväl önskade få sina kyrkliga förrättningar utförda i ifrågavarande
samfund. Det kunde vara av värde, att möjlighet förelåge att tillmötesgå
sådana önskemål. Med hänsyn därtill hade kommittén inte något att
erinra mot motionärens hemställan.

Frälsningsarmén slutligen förklarade sig oreserverat stödja motionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1964

7

Första lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 23,
bifall till motionen. Utskottet anförde därvid bl. a. följande:

Genom 1951 års lagstiftning erhöll Kungl. Maj:t en utökad befogenhet att
giva vigselbehörighet åt religiösa samfund. Kungl. Maj:t har därefter i stor
omfattning bifallit ansökningar om vigselbehörighet för olika trossamfund.
Denna generösa praxis måste ha medfört, att önskemålet om en vidgad vigselbehörighet
nu har en något mindre räckvidd än vid tiden för lagstiftningens
genomförande. Det måste nämligen antagas, att då någon av de trolovade tillhör
ett samfund med vigselberättigad präst det ter sig mest närliggande för
kontrahenterna att vända sig till denne, därest de önskar kyrklig vigsel. Alltjämt
kan det emellertid förekomma fall, då begränsningarna i vigselförrättarnas
behörighet synes medföra olägenheter. Utskottet avser här främst det av
motionären angivna förhållandet, att vigsel mellan s. k. anhängare ej kan förrättas
inom vederbörande samfund. Det synes därför föreligga vissa skäl för
en ändring i gällande lagstiftning.

Motionären har framhållit, att en naturlig följd av att vederbörande prästerskap
erhållit vigselbehörighet rent principiellt skulle vara, att denna behörighet
innebure full rätt att förrätta vigsel, oberoende av vilket trossamfund de
trolovade tillhör. Utskottet kan inte dela denna uppfattning. Härvidlag vill
utskottet erinra om att den rätt att förrätta vigsel, som prästerskapet inom
svenska kyrkan har, är förenad med viss skyldighet att viga, medan motsvarande
vigselplikt icke föreligger för prästerskap inom andra trossamfund.
Starka skäl synes tala för att en utvidgning av vigselrätten icke genomföres
annat än i samband med att problemet rörande omfattningen av vigselplikten
för prästerskapet inom svenska kyrkan bringas till sin lösning. Detta spörsmål
torde emellertid — såvitt nu kan bedömas — icke kunna lösas oberoende av
den pågående utredningen rörande förhållandet mellan staten och kyrkan.
Det av motionären aktualiserade önskemålet bör emellertid alltjämt följas med
uppmärksamhet.

Slutligen må här anmärkas att beträffande vigselskyldighet för präst inom
svenska kyrkan har efter framställning av 1953 och 1957 års kyrkomöten inom
justitiedepartementet av hovrättspresidenten Björn Kjellin utarbetats en promemoria
med förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken. Enligt
förslaget skall berörda lagrum få följande lydelse: ”Till vigsel inom svenska
kyrkan kunna de trolovade anlita den präst inom kyrkan som de själva åstunda
och som är villig därtill. De äga erhålla vigsel i församlingen endera tillhör av
präst som därtill förordnas.” Det sålunda framlagda förslaget innebär alltså att
vigselskyldigheten lyftes bort från den enskilde prästen och i stället lägges på
den prästerliga organisationen. 1963 års kyrkomöte har i anledning av motion
i ämnet antagit det i promemorian upptagna förslaget till lagändring.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser må kyrklig vigsel äga rum inom svenska kyrkan
samt inom annat trossamfund, om Kungl. Maj:t medgivit att vigsel må
förrättas inom samfundet. Som gemensam förutsättning för kyrklig vigsel

8

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år W64

gäller vidare att de trolovade eller en av dem skall tillhöra det samfund, inom
vilket vigseln är avsedd att förrättas. Präst inom svenska kyrkan är under
vissa förutsättningar skyldig viga, medan sådan skyldighet ej åvilar vigselförrättare
inom annat samfund.

I förevarande motion hemställes nu att riksdagen måtte begära förslag till
sådan ändring av berörda bestämmelser i giftermålsbalken, att förrättare av
kyrklig vigsel erhåller behörighet att viga oberoende av vilket trossamfund
de trolovade tillhör; dock förutsatt att en av de trolovade tillhör något samfund.

Enahanda yrkande framställdes av samma motionär vid 1962 års riksdag.
Till stöd därför åberopades i huvudsak samma skäl som för det nu framförda
yrkandet. Vid sin behandling av 1962 års motion uttalade första lagutskottet
bl. a., att den rådande begränsningen i kyrklig vigselförrättares behörighet i
något fall kunde medföra olägenheter och att det därför förelåg vissa skäl för
en ändring i den av motionären angivna riktningen. Emellertid fann utskottet
starka skäl tala för att en utvidgning av vigselrätten icke genomfördes annat
än i samband med att frågan om vigselplikten för präst inom svenska kyrkan
fick sin lösning. Detta senare spörsmål torde dock enligt utskottet icke kunna
lösas oberoende av pågående utredning rörande förhållandet mellan staten
och kyrkan. Den i motionen upptagna frågan borde dock, framhöll utskottet,
följas med uppmärksamhet.

Sedan utskottet gjorde förenämnda uttalande, har, såsom erinras i den nu
aktuella motionen, i Norge framlagts kommittéförslag till ändring av där gällande
äktenskapslag, innefattande vidgad behörighet för kyrklig vigselförrättare.
Enligt vad utskottet inhämtat är nämnda förslag alltjämt under remissbehandling.
Vidare har, såsom ovan anmärkts, 1963 års kyrkomöte för sin del
antagit viss ändring av bestämmelserna i giftermålsbalken, av innebörd att nu
rådande vigselskyldighet för präst inom svenska kyrkan lyftes bort från den
enskilde prästen och i stället lägges på den prästerliga organisationen. Denna
fråga är f. n. under övervägande inom justitiedepartementet.

Utskottet vill ej bestrida att, såsom utskottet ock tidigare framhållit, ett
visst, om ock begränsat behov av en utvidgning av behörigheten att förrätta
kyrklig vigsel kan föreligga. Emellertid är å andra sidan uppenbart att gällande
bestämmelser ej medför sådana olägenheter, att den i motionen väckta
frågan fordrar en omedelbar lösning. Vad utskottet tidigare uttalat angående
frågans samband med problemet om vigselskyldighet för präst inom svenska
kyrkan äger alltjämt sin giltighet. En ändring i den av motionären angivna
riktningen i nuvarande läge synes jämväl kunna ytterligare komplicera frågan
om prästs vigselskyldighet. Vid angivna förhållanden och då det — såvitt nu
kan bedömas — ännu är ovisst huruvida frågan om prästs vigselskyldighet
kan erhålla någon form av lösning, innan klarhet vinnes i hur förhållandet
mellan svenska kyrkan och staten i framtiden kommer att gestalta sig, bör

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1964 9

enligt utskottets uppfattning det nu aktualiserade spörsmålet om behörighet
att förrätta kyrklig vigsel i dagens läge ej tagas under närmare övervägande.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 104, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Per-OIof Hanson,
fröken Mattson*, herrar Wikner, Ferdinand Nilsson, Hilding och Gösta Jacobsson*; från

andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman*,
herrar Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herrar Johansson
i Dockered och Zetterberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Gustafsson i Borås.