Första lagutskottets utlåtande Nr 46

Utlåtande 1942:L1u46

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1942 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni
1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion
örn viss ändring i sistnämnda lag.

Genom en den 1 april 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 205, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat, här nedan
intaget förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr
44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
före propositionens avlämnande inom första kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 24, i vilken herr Siljeström hemställt, att »riksdagen
för sin del ville besluta sådan ändring i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål att domstol äger rätt att
tillerkänna vittne förutom gottgörelse för resekostnader ersättning för inställelse
dels för dag högst åtta kronor för uppehälle dels ock i särskilt fall för
tidsspillan». Beträffande motiveringen till motionärens hemställan hänvisas
till motionen.

Avgivande av vittnesmål vid domstol har för den, som därtill kallats, av
ålder ansetts såsom en medborgerlig plikt, vars fullgörande kunnat utkrävas
genom lagliga tvångsmedel. Det allmänna stadgandet härom återfinnes i 17
kap. 5 § rättegångsbalken. I samma lagrum föreskrives vidare, att den, som
påkallat vittne, skall betala dess resekostnad och täring efter dess värdighet.
Denna bestämmelse har ansetts tillämplig allenast då vittnet inkallats
av enskild part. I de fall åter, då i brottmål vittnes hörande påkallats av åklagare,
ansågs ursprungligen någon skyldighet icke åvila det allmänna att
ersätta vittnet för dess inställelse. Genom kungörelse den 20 november 1845
förklarades emellertid, med tillämpning av nyssnämnda stadgande, att den,
som allmän åklagare å tjänstens vägnar åberopat till vittne i grövre brottmål,
under vissa förutsättningar vore berättigad att av allmänna medel undfå
ersättning för resekostnad och uppehälle.

Genom lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål regleras numera grunderna för beräkning av

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 samt. 1 avd. Nr 46. 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

ersättning av allmänna medel åt dem, som i brottmål, där allmän åklagare å
tjänstens vägnar för talan, av åklagaren åberopats eller efter domstols förordnande
inkallats såsom vittnen eller för att upplysningsvis höras. Dylik
ersättning utgår enligt 1 § i lagen dels för uppehälle med högst fem kronor
eller — där domstolen i särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter
så prövar skäligt — med högst åtta kronor för varje dag, som
erfordras för resan och vistelsen vid domstolen, dels ock för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!. Rätt till reseersättning
medgives emellertid endast under förutsättning, att vittnets hemvist är beläget
på minst fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.
I slutliga utslaget skall domstolen pröva, huruvida ifrågavarande kostnad
skall till statsverket återgäldas av part i målet. Åklagaren må ej därtill
förpliktas i annat fall än då åtalet blivit anställt utan skäl.

1 § i 1886 års lag har erhållit sin nuvarande lydelse genom lagar den 28
juni 1918 (nr 476) och den 13 maj 1932 (nr 128). Före ikraftträdandet av
1918 års ändring ägde vittne erhålla ersättning för sin inställelse med högst
tre kronor (före lagändring år 1900 med högst en krona 50 öre) för varje
dag jämte reseersättning enligt vissa grunder. Genom lagen den 13 maj 1932
gjordes i lagrummet allenast den ändringen, att ersättningen för resekostnad
bestämdes att utgå enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet.

Bestämmelserna i 1886 års lag ha genom stadganden i åtskilliga lagar erhållit
utsträckt tillämpningsområde. Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken,
6 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag om
adoption, 25 § lagen samma dag örn barn utom äktenskap, 19 § lagen den
11 juni 1920 om barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924
örn förmynderskap skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga
delar gälla beträffande ersättning av allmänna medel åt den, som enligt
rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis höras
i äktenskapsmål, mål om äktenskaplig börd, ärenden örn adoption, mål örn
fastställande av faderskap och underhållsskyldighet beträffande barn utom
äktenskap, mål, som avses i 8, 9 och 11 §§ lagen örn barn i äktenskap, samt
mål och ärenden angående förmynderskap, i sistnämnda fall jämväl då inkallandet
skett på begäran av överförmyndaren. Samma grunder i fråga
om rätt till ersättning tillämpas vidare jämlikt lag den 4 juni 1913 i mål,
som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning, beträffande den, som blivit av tullfiskalen
åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Kungl. Maj:ts förordnande
inkallad såsom vittne, jämlikt 23 § lagen den 12 juni 1931 örn behandling
av alkoholister i fråga om den, som enligt förordnande av länsstyrelse
inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras i ärende rörande någons
intagande å allmän alkoholistanstalt, samt jämlikt lagar den 14 juni 1918
och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 § lagen om fattigvården och i
26 § lagen om samhällets barnavård, beträffande den, som efter förordnande
av länsstyrelse inkallats för att inför domstol höras såsom vittne eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

3

upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden alltid stanna å statsverket.
Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuk!agen den 19 september 1929,
att i fråga om ersättning Ull den, som enligt 5 kap. nämnda lag inkallats till
förhör i ärende angående någons behov av sinnessjukvård, skall gälla vad
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat;
även i detta fall skall dock ersättningen alltid stanna å statsverket. Jämlikt
6 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet
skall ersättning av allmänna medel, som tillerkännes den som på kallelse
inställt sig vid sammanträde enligt nämnda lagrum, utgå enligt de för
vittnen i brottmål gällande grunderna. Slutligen föreskrives i 14 § lagen den
19 juni 1919 om fri rättegång, att vittnesersättning, som enligt denna lag
skall gäldas av allmänna medel, skall utgå efter enahanda grunder och i
samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till
vittnen i brottmål.

Höjning av dagersättningen till vittne i brottmål har vid flera tillfällen
ifrågasatts.

I anledning av det av Kungl. Maj:t för 1932 års riksdag framlagda förslaget
(proposition nr 9) om ändring i 1886 års lag i vad angår reseersättning
hemställdes i en motion (I: 275) om sådan ändring i lagen, att dagersättningen
till vittne bestämdes till högst tio kronor eller, där domstolen
med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövade skäligt, till högst
femton kronor.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 4) över propositionen och
motionen avstyrkte första lagutskottet motionen.

I skrivelse till Konungen den 29 november 1941 har riksdagens justitieombudsman
ifrågasatt höjning av den i 1886 års lag stadgade vittnesersättningen
och därvid anfört bland annat:

Vid inspektioner och andra tillfällen under de senaste åren, då jag med
domare berört frågan om ersättning av allmänna medel till vittnen, har
framhållits, att det högsta traktamente, som för närvarande kan tillerkännas
vittne, d. v. s. åtta kronor, under nu rådande förhållanden är för knappt
tillmätt. Denna uppfattning synes mig hava fog för sig.

Bestämmelsen i 17 kap. 5 § rättegångsbalken, att den som påkallat vittne
skall betala vittnet dess »resekostnad och täring, efter dess värdighet», giver
visserligen vid handen, att lagstiftaren avsett att tillerkänna vittne ersättning
allenast med belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter
för inställelsen vid rätten. Enligt rådande praxis tillerkännes dock i allmänhet
vittne, som icke får ersättning av allmänna medel, på därom framställd
begäran skälig gottgörelse icke blott för resekostnad och andra utgifter utan
även för tidsförlust och därigenom orsakad förlust av inkomst. Billighetsskäl
synas mig tala för att vittnen, även då ersättningen skall utgå av allmänna
medel, erhålla åtminstone någon gottgörelse för mistad inkomst.
Domstolarna torde också anse sig berättigade att räkna förlust av inkomst
till de omständigheter, som enligt 1886 års lag i särskilda fall kunna föranleda
traktamentsersättning utöver det för vanliga fall fastställda maximibeloppet.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Därest en person för att vittna nödgas uppehålla sig å främmande ort en
hel dag, torde med nuvarande höga levnadsomkostnader ett belopp av åtta
kronor mången gång knappast förslå till täckande av annat än skäliga
utgifter för föda och logi. I sådana fall erhåller vittnet, även om traktamentet
bestämmes till det högsta som kan ifrågakomma, alltså icke någon ersättning
för förlorad inkomst, ett förhållande som giver anledning till berättigat
missnöje. För att den med vittnespliktens fullgörande förbundna ekonomiska
uppoffringen icke skall för många mindre bemedlade verka alltför
betungande, torde en höjning av traktamentets maximibelopp snarast
böra företagas. Av statsfinansiella skäl synes dock endast en varsam höjning
vara att förorda. Jag vill ifrågasätta, huruvida icke det för särskilda fall
bestämda maximibeloppet bör höjas från åtta till tio kronor.. De ökade levnadsomkostnaderna
synas motivera även en mindre höjning, förslagsvis
med en krona, av det för andra fall fastställda maximibeloppet, för närvarande
fem kronor.

I det genom proposition (nr 5) för innevarande års riksdag framlagda förslaget
till rättegångsbalk ha i 36 kap. 24 § upptagits bestämmelser om ersättning
åt vittnen. Enligt detta stadgande skall vittne äga rätt till ersättning
för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt. Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av
allmänna medel, skall emellertid gälla vad därom är stadgat.

Processlagberedningen, som föreslagit detta stadgande, har i sin motivering
härtill uttalat, att det torde vara allmänt erkänt, att den vittne enligt
17 kap. 5 § i gällande rättegångsbalk tillerkända ersättningen vöre alltför
begränsad och att vittne borde erhålla gottgörelse för, utöver nödiga kostnader
till resa och uppehälle, även tidsspillan. Härmed avsåges, att vittne skulle
kunna erhålla ersättning ej blott för mistad arbetsförtjänst utan även för
anskaffande av vikarie eller för värdet av arbete, som vittnet måst eftersätta.
Det förutsattes emellertid, att tidsförlusten för vittnet haft ekonomisk betydelse.
Enligt processlagberedningens mening borde särskilda bestämmelser
utfärdas rörande de grunder, efter vilka ersättning till vittne av allmänna
medel skulle utgå. Härvid syntes böra fastställas taxa efter vilken ersättningen
skulle beräknas. Modifikation kunde därvid göras i den nyss angivna regeln
rörande ersättningens omfattning.

Vid remiss till lagrådet den 13 mars 1942 av det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Westman — efter att ha redogjort för den i ärendet föreliggande
utredningen — följande:

»Såsom justitieombudsmannen framhållit avse gällande regler om vittnesersättning
enligt sin ordalydelse blott gottgörelse för utgifter för resa och
uppehälle. Praxis har emellertid — särskilt för fall då ersättningen icke skall
utgå av allmänna medel — i viss mån övergivit denna ståndpunkt så att vid
bestämmandet av ersättningens belopp hänsyn tages även till mistad arbetsförtjänst.
I det för årets riksdag framlagda förslaget till rättegångsbalk har —
såsom förut framhållits — en dylik utvidgad ersättningsrätt i princip godkänts.
Emellertid har förutsatts, att, såvitt angår vittnesersättning som skall

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

5

utgå av allmänna medel, vissa modifikationer kunna göras i den allmänna
regeln rörande ersättningens omfattning.

Frågan om rätt för vittne att av allmänna medel erhålla gottgörelse även
för tidsspillan synes lämpligen böra upptagas till övervägande i samband
med utarbetandet av följdförfattningar till den nya rättegångsbalken.

Erfarenheten ger emellertid vid handen, att den högsta nu medgivna dagersättningen,
åtta kronor, åt vittne i brottmål och i förevarande hänseende
jämställda mål ej sällan framstår såsom otillräcklig även örn hänsyn tages
allenast till vittnets utgifter för mat och logi. Det synes därför vara påkallat
att höja den för särskilda fall bestämda maximiersättningen, förslagsvis till
det av justitieombudsmannen ifrågasatta beloppet, tio kronor.

I och för sig kunde det även anses motiverat att höja den för normalfallen
angivna högsta gränsen för vittnesersättning, nämligen fem kronor. Både
statsfinansiella skäl och andra överväganden mana emellertid till varsamhet
på denna punkt. Örn det inkallade vittnet är bosatt på rättens sammanträdesort
— och så är mestadels fallet i mål vid rådhusrätterna — torde sålunda
fem kronor vanligen utgöra en fullt tillräcklig ersättning. Sedan i kungörelse
den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid underdomstolarna föreskrivits,
att mål och ärenden skola, då den sammanlagda handläggningstiden
kan beräknas bliva mer än tre timmar, indelas i grupper i uppropslistan,
med angivande av visst klockslag före vilket de till varje grupp hörande
målen och ärendena ej komma att uppropas, torde längre väntetid förekomma
i väsentligt mindre utsträckning än vad tidigare varit fallet. Den ofta
gjorda iakttagelsen, att den högsta ersättningen i stor omfattning också blir
den faktiskt utgående, är dessutom ägnad att öka tveksamheten även i fråga
om en blygsam höjning av den nuvarande övre gränsen för de normala fallen.
Denna torde därför tills vidare böra bibehållas.»

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Förevarande proposition och motion avse höjning av den maximiersättning,
som enligt gällande lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål kan utgå. I propositionen föreslås med hänsyn till den inträdda ökningen
av levnadsomkostnaderna en höjning av den högsta nu medgivna
dagersättningen från åtta till tio kronor, medan motionen åsyftar en ändring
i nuvarande bestämmelser av den innebörd, att vittne skulle kunna tillerkännas
ersättning icke blott för uppehälle enligt gällande grunder utan även i
särskilt fall för tidsspillan.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att frågan örn rätt tor
vittne att av allmänna medel erhålla särskild gottgörelse för tidsspillan bör
upptagas till övervägande i samband med utarbetande av följdförfattningar till
den nya rättegångsbalken, och att för närvarande annan lagändring ej bör
vidtagas än att dagersättningens maximibelopp höjes. Med hänsyn till att
fall kunna förekomma, då vittne skäligen bör tillerkännas högre ersättning
än det i propositionen föreslagna maximibeloppet tio kronor för dag, vill
emellertid utskottet förorda den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att dagersättning
ål vittne i särskilt fall må kunna bestämmas till tolv kronor.

Utskottet.

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, under förklarande att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget, för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

1 §•

Var som i brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar för talan,
av åklagaren åberopas såsom vittne
och inställer sig vid domstol, äger att,
så framt vittnet äskar ersättning för
inställelsen och domaren finner sådan
böra utgå, av allmänna medel
njuta ersättning till vittnets uppehälle,
vilken ersättning må för varje dag,
som för resan och vistandet vid
domstolen erfordras, beräknas till
högst fem kronor eller, där domstolen
i särskilt fall med hänsyn till
föreliggande omständigheter så prövar
skäligt, till högst tio kronor.
Vittnet må dessutom, därest dess hemvist
är beläget på minst fem kilome4ers
avstånd från det ställe, där domstolen
sammanträder, av allmänna
medel erhålla ersättning för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet.

Enahanda rätt ----upplysning

1 §•

Var som i brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar för talan,
av åklagaren åberopas såsom vittne
och inställer sig vid domstol, äger att,
så framt vittnet äskar ersättning för
inställelsen och domaren finner sådan
böra utgå, av allmänna medel
njuta ersättning till vittnets uppehälle,
vilken ersättning må för varje dag,
som för resan och vistandet vid
domstolen erfordras, beräknas till
högst fem kronor eller, där domstolen
i särskilt fall med hänsyn till
föreliggande omständigheter så prövar
skäligt, till högst tolv kronor.
Vittnet må dessutom, därest dess hemvist
är beläget på minst fem kilometers
avstånd från det ställe, där domstolen
sammanträder, av allmänna
medel erhålla ersättning för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet.
vis höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1932: 128.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

7

B) att den i ämnet väckta motionen 1: 24 måtte anses besvarad
genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 19 maj 1942.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Karl Johan Olsson*,
Theodor Magnusson, Brandt, Caap, Lindblom och Siljeström*;

från andra kammaren: herrar Lindgvist, Olsson i Mellerud och Larsson i Hede, fru
Gustafson samt herrar Werner*, Lindahl, Nilson i Eskilstuna* och Andersson i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.