Första lagutskottets utlåtande nr 39

Utlåtande 1944:L1u39

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Kl* 39.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1944 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9
april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Genom en den 17 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 7, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om
verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa delar av
samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles häktad i målet skall ock
gälla i fråga om klagan över beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts, där
detta gått i verkställighet eller den dömde på grund av annat brott enligt
meddelat beslut är förlustig sin frihet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Beträffande verkställighet av utslag varigenom förvandlingsstraff för böter
ålagts gäller enligt 17 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff,
att vad som är stadgat i fråga örn utslag varigenom någon dömts till
frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning. Såsom undantag härifrån
stadgas dock, att domstolen må förordna att sådant utslag skall verkställas
utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft. I 20 § nämnda
lag föreskrives, att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

15

14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
ändring i vissa delar av samma balk linnes stadgat för det fall att part hålles
i målet häktad också skall gälla, där på grund av beslut i mål om förvandling
av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav
att det ej vunnit laga kraft.

Rörande innebörden av bestämmelsen i 20 § må nämnas följande. Enligt
27 kap. 1 § rättegångsbalken, som innehåller föreskrifter om ingivande till
hovrätten av besvär över underrätts utslag, står det part, som vill överklaga
utslag i mål däri han hålles häktad, öppet att intill besvärstidens utgång
avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen
vid häktet. 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901 innehåller närmare
föreskrifter om vad Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen
ha att iakttaga i fall, då häktad vill i målet anföra besvär. Har klagande,
som i målet hålles häktad, underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens
protokoll, skall jämlikt 27 kap. 4 § rättegångsbalken felande protokoll
införskaffas genom hovrättens försorg. Enligt 12 § samma kapitel
gäller, att om part i målet hålles häktad och han eller annan skall höras över
besvär, hovrätten har att genom Konungens befallningshavande infordra
förklaring på sätt tjänligast finnes.

Frågan örn utsträckt tillämpning av bestämmelserna rörande besvär av
häktad har tidigare varit föremål för övervägande. I skrivelse den 26 juni
1925 anmodade sålunda chefen för justitiedepartementet hovrätterna och
vissa andra myndigheter att inkomma med yttranden angående lämpligheten
av en lagändring, varigenom det i 27 kap. 1 § och motsvarande bestämmelse
i 30 kap. 35 § rättegångsbalken stadgade förfarandet för besvärs ingivande
av part, som i målet hölles häktad, erhölle en vidsträcktare tilllämpning,
ävensom angående innehållet av de bestämmelser vilka i sådant
hänseende kunde vara erforderliga. I skrivelsen framhölls, hurusom av
vissa avgöranden i rättspraxis framgått, att rätt att i omförmälda ordning
ingiva besvär ansetts icke tillkomma den som underginge frihetsstraff utan
sammanhang med det mål i vilket klagan fördes, eller den som underginge
tvångsarbete, och ej heller den som intagils i allmän uppfostringsanstalt.

I de med anledning av remissen avgivna yttrandena framställdes ingen erinran
mot en sådan ändring av reglerna för besvärsförfarandet, att med häktad
person i förevarande hänseende likställdes den som enligt i målet meddelat
beslut intagits i allmän uppfostringsanstalt. Mot en liknande lagändring
jämväl beträffande övriga i remisskrivelsen åsyftade personer ställde sig
Svea och Göta hovrätter avvisande, under det att yttrandena eljest gingo i
huvudsakligen tillstyrkande riktning även i denna del. Svea hovrätt utlalade
i sitt yttrande bl. a., att den i remisskrivelsen ifrågasatta utsträckningen av
tillämpningsområdet för omförmälda stadganden i 27 och 30 kapitlen rättegångsbalken
enligt hovrättens uppfattning såtillvida mötte betänklighet, som
en dylik lagändring skulle försvåra möjligheten att anskaffa sliker upplysning
örn den laga kraft, som kunde hava åkommit underrätters och hovrätters ut -

Hi Första lagutskottets utlåtande nr 39.

slag i alla rättegångsmål, som genom besvär kunde dragas under högre rätts
prövning.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 27 november 1925 framhöll föredragande
departementschefen, statsrådet Nothin, hurusom från principiell
synpunkt väl näppeligen något vore att invända mot att de lättnader i besvärsförfarandet,
vilka i vissa fall medgivits part som vore berövad friheten,
utsträcktes till andra fall i vilka för vederbörande part förelåge hinder
eller svårighet av samma slag att iakttaga de för det ordinära förfarandet
gällande föreskrifterna. Vid en lagändring i detta syfte kunde emellertid av
praktiska skäl vissa begränsningar vara påkallade, och departementschefen
hade funnit nödigt att göra skillnad mellan sådana fall där klagan avsåge
det mål, som medfört interneringsbeslutet, och de fall i vilka förekomme en
talan utan samband med nämnda mål. Vad anginge de förstnämnda fallen
syntes ett likställande med häktad kunna ifrågakomma allenast beträffande
den som jämlikt domstols förordnande skulle intagas i allmän uppfostringsanstalt.
— Beträffande åter de fall då någon, som vore förlustig sin frihet,
ville anföra besvär i mål som icke innefattade beslut om hans internerande
syntes de skäl som framhållits av Svea hovrätt tala för att icke till dessa
fall helt utsträcka de processuella förmåner, vilka enligt gällande lag vore
medgivna person som i målet hölles häktad. Den klagandes intresse i förevarande
hänseende syntes bliva i skälig mån tillgodosett, om han berättigades
att till Konungens befallningshavande eller vederbörande föreståndare
avlämna sin besvärsskrift inom sådan tid att besvären kunde med allmänna
posten inkomma till besvärsinstansen före besvärstidens utgång.

I ett den 31 maj 1926 avgivet utlåtande över enligt angivna grunder upprättade
lagförslag anförde lagrådet, att lagrådet ansåge sig icke böra avstyrka
en lagändring i syfte att med den, som i visst mål hölles häktad, beträffande
fullföljd av talan i målet likställa den som på grund av i visst mål
meddelat förordnande vore intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan
å sådant intagande hölles i förvar. Vad anginge förslagen i återstående
del fann lagrådet, under framhållande bl. a. att behovet av lagändringen
visat sig föga kännbart, desamma icke böra tillstyrkas.

De upprättade förslagen föranledde ej någon vidare åtgärd i nämnda sammanhang.
Genom lagstiftning under år 1934 genomfördes emellertid en lagändring,
åsyftande att, beträffande fullföljd av talan, med den som i målet
hålles häktad likställa den som enligt i målet meddelat beslut är intagen i
allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar.
Vid remiss till lagrådet den 29 september 1933 av lagförslaget härom
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, att tillräcklig
anledning ej syntes föreligga att i detta sammanhang företaga en rubbning av
gällande bestämmelser jämväl med avseende å de fall där klagan fördes utan
sammanhang med det mål vari den klagande berövats friheten. De skäl, som
vid framläggandet av 1925 års förslag anförts mot tanken att även till dessa
fall helt utsträcka de förmåner i fråga om besvärsförfarandet, vilka vore
medgivna part som i målet hölles häktad, syntes alltjämt äga giltighet. Och

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

17

att införa speciella regler för desamma syntes, ej minst i betraktande av den
förestående allmänna rättegångsreformen, knappast kunna anses vara av behovet
påkallat.

Enligt nya rättegångsbalken 51 kap. 1 § skall part, som vill vädja mot underrätts
dom i brottmål, inom tre veckor från den dag, då domen gavs, till
underrätten inkomma med vadeinlaga. I motiven lill denna bestämmelse
har processlagberedningen anmärkt, att med hänsyn till de ändringar som
föresloges beträffande sättet för fullföljd av talan några särskilda bestämmelser
rörande fullföljdsinlaga från häktade och med dem jämställda icke
erfordrades. Genom att inlaga finge insändas med posten underlättades fullföljande
av talan. I administrativ ordning borde stadgas skyldighet för tillsyningsman
vid häkte och föreståndare för allmän uppfostringsanstalt att
mottaga och till underrätten insända fullföljdsinlaga.

I skrivelse till Konungen den 31 december 1940 har riksdagens justitieombudsman
anfört, att i ett av honom behandlat ärende, däri länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län avgivit yttrande, länsstyrelsen framhållit, att starka
skäl syntes tala för att 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff ändrades
så, att lagrummet bleve tillämpligt jämväl i vissa andra fall än då på
grund av beslut i mål om bötesförvandling ådömt förvandlingsstraff gått i
verkställighet utan hinder därav att förvandlingsbeslutet ej vunnit laga
kraft.

Om nämnda ärende har justitieombudsmannen bl. a. meddelat följande.

Sedan en person av olika domstolar ådömts böter för åtskilliga förseelser,
ålades honom förvandlingsstraff för böterna med fängelse i 31 dagar.
Den dömde, som vid tiden för meddelandet av detta utslag undergick honom
tidigare ådömt frihetsstraff, överlämnade till direktören vid fängelset en till
hovrätten ställd skrift vari han anförde besvär över utslaget. Sedan denna
skrift från fängelset avlämnats till länsstyrelsen och därefter översänts till
hovrätten, förklarade hovrätten, att enär det enligt lag och meddelad besvärshänvisning
ålegat den dömde att till hovrätten ingiva sina besvär men
besvären blivit med posten insända till hovrätten från Konungens befallningshavande,
funne hovrätten besvären icke kunna till prövning upptagas.
I klagoskrift till justitieombudsmannen gjorde den dömde gällande att han
förlorat sin talan på grund av felaktigt förfarande av fängelsemyndigheten
eller någon tjänsteman vid länsstyrelsen. I infordrat yttrande uppgav direktören
vid fängelset, att enligt förklaring av en vid ifrågavarande tid såsom
direktör tjänstgörande assistent vederbörande tjänsteman vid länsstyrelsen
på förfrågan sagt sig kunna mottaga den till assistenten avlämnade besvärsskriften.

Justitieombudsmannen, som med hänsyn lill föreliggande omständigheter
fann berörda ärende icke föranleda något ingripande från hans sida
mot någon tjänsteman, har för egen del uttalat sig för att det undantagsstadgande,
som innefattas i bestämmelsen i 20 § lagen örn verkställighet av
bötesstraff, finge ett vidare tillämpningsområde.

över justitieombudsmannens framställning lia, efter remiss, yttranden
avgivits av hovrätterna, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Malmöhus, örebro och Jämtlands län.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. .9 sami. 1 aud. Nr 38—39. 2

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I de avgivna yttrandena har den ifrågasatta lagändringen i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig kunna bestyrka, att begränsningen av
undantagsstadgandet i 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff visat sig
vålla missförstånd och svårigheter vid tillämpningen. Styrelsen funne därför
starka skäl tala för en ändring av denna bestämmelse i enlighet med
justitieombudsmannens förslag. Styrelsen ville emellertid framhålla, att lättnader
i besvärsförfarandet vöre påkallade även i övriga fall, där en å fångvårdsanstalt
intagen person klagade över utslag i annat mål än det, vari han
berövats sin frihet. Bestämmelsen att besvären skulle »ingivas», ledde nämligen
till omständlighet och andra olägenheter i förfarandet. Enligt styrelsens
mening borde därför ånyo övervägas, huruvida icke de förmåner, som
bereus häktade i fråga om besvär i mål, däri de hålles häktade, kunde utsträckas
till att gälla de i fängelserna intagna i allmänhet.

Beträffande innehållet i övrigt i de angivna yttrandena hänvisas till s.
8—9 i propositionen.

Vid remiss till lagrådet den 1 oktober 1943 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, vilket lagförslag
intagits å s. 12 i propositionen, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Bergquist, följande:

»Ett utsträckande av de lättnader i fråga om besvärsförfarandet, som
gälla för häktade m. fl. vid klagan i det mål vari de berövats friheten, till
att omfatta iämväl fall då klagan avser utslag i annat mål är, såsom framgår
av det anförda, förenat med vissa olägenheter med hänsyn till möjligheten
att utfärda bevis örn att dylika utslag vunnit laga kraft. Vid tidigare
överväganden av denna fråga har därför tanken på en allmän utvidgning
av ifrågavarande regler i sådan riktning icke ansetts böra fullföljas.

Vad justitieombudsmannen anfört synes emellertid innefatta fullgoda skäl
att göra undantag för fall då någon som är berövad sin frihet vill klaga över
utslag varigenom han dömts till förvandlingsstraff för böter. Såsom justitieombudsmannen
framhållit inträffar det jämförelsevis ofta, att mål örn bötesförvandling
anhängiggöres mot någon som avtjänar frihetsstraff. Några
nämnvärda praktiska olägenheter av en dylik begränsad lagändring torde
icke behöva uppkomma. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna vill
jag alltså förorda, att den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om verkställighet
av bötesstraff erhåller ett vidgat tillämpningsområde.

Jämte de fall, då förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav
att det ej vunnit laga kraft, synes bestämmelsen böra avse de fall, då
någon, som vill klaga över utslag varigenom han dömts till förvandlingsstraff,
är häktad eller avtjänar honom i annat mål ådömt frihetsstraff.
Rörande den som undergår tvångsuppfostran, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering finnas i 18 § lagen den 13 mars 1937 örn tvångsuppfostran,
23 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, 12 § lagen
den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, 13 §

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

19

lagen den 22 april 1927 örn internering av återfallsförbrytare samt 17 §
lagen den 18 juni 1937 om förvaring oell internering i säkerhetsanstalt bestämmelser
som innebära, att frågan örn förvandling av den dömde ålagda
böter eller om verkställighet av ådömt förvandlingsstraff i regel förfaller.
Beträffande tvångsup pf ostra n gäller dock, att förordnande därom,
såframt ej domstolen annorlunda bestämmer, skall verkställas utan hinder
av att det ej äger laga kraft och att domstolen i sådant fall må förordna att
den dömde skall tagas i förvar i avbidan på verkställigheten. Med avseende
å sådan förtida verkställighet föreskrives i 18 § tvångsuppfostringslagen att
beslut rörande verkställighet av därmed sammanträffande botes- eller förvandlingsstraff
ej må meddelas förrän frågan om tvångsuppfostran slutligen
avgjorts. På grund härav synes det vara påkallat att — liksom skett i 27 kap.
rättegångsbalken — med häktad likställa den som är intagen i allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan på sådant intagande hållen i förvar. Även
beslut om ungdomsfängelse skall i regel gå i omedelbar verkställighet. Då
emellertid ungdomsfängelse, i motsats till tvångsuppfostran, är att anse som
ett frihetsstraff, lärer den därtill dömde omfattas av den nyss föreslagna bestämmelsen
om den som undergår honom i annat mål ådömt frihetsstraff.
Enligt 6 § i 1937 års lag kan i visst fall också beslut om förvaring verkställas
innan det vunnit laga kraft, men någon särbestämmelse i ifrågavarande hänseende
för detta fall torde icke erfordras. På grund av de särskilda regler om
bortfallande av förvandlingsstraff som finnas upptagna i 9 § lagen om verkställighet
av bötesstraff torde det slutligen ej heller vara erforderligt att i
20 § samma lag medtaga de fall då den dömde är intagen å allmän alkoholistanstalt
eller tvångsarbetsanstalt eller för skyddsuppfostran i skyddshem
eller allmän uppfostringsanstalt.

Svea hovrätt har vid tillstyrkan av förslaget förutsatt, att föreskrift meddelades
att lagakraftbevis å beslut om bötesförvandling ej finge läggas till
grund för verkställighet av utslaget, om beviset utfärdats tidigare än å tredje
dagen efter besvärstidens utgång. En dylik till verkställighetsmyndigheterna
riktad föreskrift torde emellertid knappast innebära en ändamålsenlig reglering
av spörsmålet. Det synes vara lämpligare att, såsom för närvarande torde
iakttagas vid utfärdande av lagakraftbevis i mål vari den tilltalade är
häktad, vederbörande tjänsteman i hovrätten väntar med att avgiva sådant
bevis till dess skälig tid förflutit efter besvärstidens utgång. Någon uttrycklig
bestämmelse härom torde ej vara erforderlig. Vad Göta hovrätt anfört
örn behovet för vederbörande hovrätt att veta, huruvida den dömde, när
utslag meddelas, alltjämt är berövad friheten, synes ej heller böra föranleda
någon särskild bestämmelse. I förekommande tveksamma fall lärer hovrätten
utan svårighet själv kunna inhämta upplysning därom. Det torde
slutligen ej heller vara behövligt att för sådana fåtaliga fall stadga skyldighet
för fängelsemyndighet att erinra den som frigives örn vad han har
att iakttaga vid fullföljande av sin talan mot det beslut varigenom förvandlingsstraff
ålagts.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i klätt den 1 juli 1944.»

20

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Utskottet.

I propositionen har stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff i enlighet med därom gjord hemställan från lagrådet
utvidgats till att avse de fall då förvandlingsstraff gått i verkställighet
eller den dömde på grund av annat brott enligt meddelat beslut är förlustig
sin frihet.

Jämlikt 17 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff skall
vad som är stadgat örn verkställighet av utslag varigenom någon dömts
till frihetsstraff äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvandlingsstraff
för böter ålagts. Såsom undantag härifrån stadgas dock, att domstolen
må förordna att sådant utslag skall verkställas utan hinder därav att
det ej vunnit laga kraft. I 20 § föreskrives, att vad i 27 kap. rättegångsbalken
samt 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å
införande av lagen örn ändring i vissa delar av samma balk finnes stadgat
för det fall att part hålles i målet häktad också skall gälla, där på grund
av beslut i mål örn förvandling av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet
utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft. Denna hänvisning
innebär att bötesfånge i angivna undantagsfall äger rätt att intill besvärstidens
utgång avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller
tillsyningsmannen vid häktet (27 kap. 1 § rättegångsbalken). Han behöver
sålunda icke såsom klagande parter i besvärsmål i allmänhet ingiva sina
besvär till hovrätten. Den ifrågavarande förmånen innebär jämväl att eljest
gällande besvärstid i praktiken förlänges med en eller annan dag. Konungens
befallningshavande eller tillsyningsmannen är på grund av hänvisningen till
12 § promulgationslagen den 14 juni 1801 pliktig tillse att den dömde erhåller
nödigt biträde vid anförande av besvär och har att ofördröjligen insända
besvärsskriften till hovrätten. Har den dömde underlåtit att till hovrätten
ingiva underrättens protokoll, skall felande protokoll införskaffas genom
hovrättens försorg (27 kap. 4 § rättegångsbalken). Skall den dömde eller
annan höras över anförda besvär, åligger det på grund av stadgande i 27
kap. 12 § rättegångsbalken hovrätten att genom Konungens befallningshavande
infordra förklaring på sätt tjänligast finnes.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff innebär att nu omför -mälda processuella förmåner utsträckas att gälla i alla fall av klagan över
beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts, försåvitt straffet gått i verkställighet
eller den dömde på grund av annat brott enligt meddelat beslut är
förlustig sin frihet. Av utskottets här ovan lämnade redogörelse framgår,
att propositionen närmast föranletts av ett rättsfall, däri hovrätt förklarat
sig icke kunna till prövning upptaga besvär över bötesförvandlingsutslag, vilka
insänts till hovrätten med posten. Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad
proposition, nr 200, varöver utskottet denna dag avgivit särskilt utlåtande,
nr 38, har Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag örn rätt att i mål och
ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m. Enligt sistnämnda lagförslag, som tillstyrkts av utskottet, må bland

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

21

annat besvärsinlaga inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt
brev. Genom dessa bestämmelser komma de syften som man velat uppnå
genom de föreslagna ändringarna i 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff
att i allt väsentligt bliva tillgodosedda. De olägenheter i fråga örn klagan
över bötesförvandlingsutslag som följt av gällande föreskrifter angående
besvärsförfarandet torde ha berott på förbudet mot att insända besvären
med posten. Då sådan rätt nu kommer att tillerkännas klagande i alla mål
synes tillräcklig anledning icke föreligga att vid sidan härav öppna möjlighet
för den som vill klaga över beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts att
utöver vad redan gäller avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande
eller tillsyningsmannen vid häktet. En lagändring av dylik
innebörd skulle medföra avsevärda processuella olägenheter därigenom att
lagakraftbevis icke skulle kunna utfärdas vid besvärstidens utgång. De särskilda
förmåner — något förlängd besvärstid och lagstadgad rätt att påkalla
biträde av Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid
häktet — som de föreslagna ändringarna i bötesverkställighetslagen skulle
medföra för ifrågavarande klagande synas vara av helt underordnad betydelse.
Det torde i nu ifrågavarande hänseenden icke finnas tillräcklig anledning
att ställa personer som anföra besvär över beslut varigenom förvandlingsstraff
ålagts i en bättre ställning än dem som besvära sig över utslag
i andra mål. Vad bestämmelserna i 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901
beträffar torde man för övrigt kunna utgå från att vederbörande fängelsemyndigheter
lämna fångarna erforderligt biträde även om uttrycklig skyldighet
däruiinnan icke föreskrivits i lag. I varje fall kan dylik skyldighet åläggas
dem i administrativ ordning.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande proposition, nr 7, måtte av riksdagen avslås.

Stockholm den 23 maj 1944.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schulter, Gärde, Krnl Emil Johanson, Branting*, Karl
Johan Olsson*, Siljeström, Olofsson och Lodenius;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner*, Björling, Lindberg,
Landgren, Undahl, Skoglund i Umeå och Sundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.