Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

Utlåtande 1970:L1u38

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av motioner angående ersättning till vittnen
m. fl. vid domstol.

I de likalydande motionerna I: 836 av herr Åke Larsson m. fl. och II: 985 av
fru Lindberg m. fl. yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
en översyn av kungörelsen den 13 maj 1966 angående ersättning av allmänna medel
till vittnen m. fl.

I de likalydande motionerna 1:844 av herr Svanström m. fl. och 11:980 av
herrar Glimnér och Polstam yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om utredning och förslag om ändrade bestämmelser för ersättning till vittnen
vid domstol i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1:109 av herr Ernulf yrkas att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära förslag till ökad rätt till ersättning vid inställelse som vittne inför domstol
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionerna har remissbehandlats.

Gällande bestämmelser

Vittnen och andra personer som hörs i rättegång är berättigade till ersättning.

Enligt 36 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken (RB) skall ersättning till
vittne, som har åberopats av enskild part, utges av parten. Har rätten självmant inkallat
vittne och är saken sådan att förlikning är tillåten eller är det fråga om ansvar
för brott som inte hör under allmänt åtal, skall ersättningen utges av parterna
en för båda och båda för en. I annat fall utgår ersättningen av allmänna medel.

I tredje stycket stadgas att ersättning, som skall utgivas av part, skall innefatta
gottgörelse för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt. Ersättning, som skall utgå av allmänna medel, fastställes av
rätten enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken äger målsägande, som hörs i brottmål i
anledning av åklagarens talan, rätt till ersättning enligt vad som gäller vittne. I 40
kap. 19 § sägs att vad som är föreskrivet om vittne skall tillämpas i fråga om sakkunnig,
som hörs muntligen på begäran av part, utan att vara förordnad av rätten.

Åtnjuter part fri rättegång, skall kostnad för bevisning — således bl. a. för vittne,
målsägande eller sakkunnig — utgå av allmänna medel, om kostnaden enligt

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 sand. I avd. Nr 38

2

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

lag skall utges av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Detta föreskrivs
i 3 § lagen om fri rättegång.

I kungörelsen den 13 maj 1966 om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.
har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser i enlighet med hänvisningen i 36 kap.
24 § RB. Ersättning av allmänna medel till vittne skall innefatta skälig gottgörelse
för nödvändiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan och bestämmes
med tillämpning av föreskrifterna i kungörelsen (1 §). Kostnad för resa ersättes
enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i lägsta reseklass vid tjänsteresa
inom landet. Vid tågresa utgår dock endast kostnaden med belopp motsvarande
avgift för en plats i 2 klass jämte ev. sovplatsavgift.

Ersättning för kostnad till uppehälle utgår, om vittnet kan antagas ha sådan kostnad.
Ersättningen får bestämmas till högst 25 kr. om dagen eller, om vittnet har
utgift för nattlogi eller andra särskilda omständigheter föreligger, till högst 50
kr. om dagen (3 §).

Ersättning för tidsspillan utgår, om det kan antagas att vittnet går miste om inkomst
eller på annat sätt lider ekonomisk förlust. Ersättningen får bestämmas till
högst 60 kr. om dagen (4 §).

Om vittne nödgas anlita bistånd av vårdare eller annan för att kunna inställa
sig, bestämmes ersättning för dennes inställelse enligt de grunder som gäller för
vittne (5 §).

Vad som sägs om vittne äger motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig
som icke utsetts av rätten och beträffande målsägande som höres i anledning av
åklagarens talan (7 §).

Reglerna om ersättning av allmänna medel har betydelse även i andra fall än
då fråga är om rättegång inför allmän domstol. Ersättning för kostnad till uppehälle
och för tidsspillan, som i vissa fall kan tillerkännas person som hörs under förundersökning
i brottmål, får sålunda inte utgå med högre belopp än den hörde skulle ha
ägt uppbära, om han hade hörts som vittne vid domstol och därvid hade varit berättigad
till ersättning av allmänna medel för inställelsen (1 § kungörelsen om ersättning
av allmänna medel till personer som höras under förundersökning i brottmål).
Reglerna äger vidare tillämpning i bl. a. ärenden enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (33 §), nykterhetsvårdslagen (30 §), barnavårdslagen
(77 §) och taxeringsförordningen (84 §).

Motionerna

Motionerna I: 836 och II: 985

Motionärerna anför i huvudsak följande.

Starka skäl talar för att gällande bestämmelser om vittnesersättning av allmänna
medel ses över. Den omständigheten att det är en medborgerlig skyldighet att avlägga
vittnesmål bör inte medföra att skyldigheten skall »tämligen slumpmässigt»
drabba vissa medborgare genom snäva ersättningsregler. Inte heller bör, såsom
skett, lågt beräknade arvoden till nämndemännen tas till intäkt för återhållsamhet

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

3

i fråga om vittnesersättningens storlek. Bedömningen av vad som är »förlorad inkomst
eller annan ekonomisk förlust» synes i praxis grundad på synsättet att t. ex.
en hemmafrus eller en studerandes arbetsinsatser inte kan värderas och läggas till
grund för ersättning. En sådan bedömning grundar sig på en förlegad uppfattning.
Ersättning bör utgå till alla vittnen. Det erinras om att arvodet för att fullgöra uppdrag
som ledamot av t. ex. kommunalfullmäktige eller landsting är enhetligt. Med
hänsyn härtill kan diskuteras om ett enhetligt belopp, t. ex. 75 kronor, bör gälla
som maximibelopp för alla, eller om detta belopp bör gälla som ett grundbelopp
och att i övrigt frågan om full täckning för förlorad arbetsinkomst och liknande
prövas särskilt. Huruvida beloppets storlek bör bestämmas med hänsyn tagen till
arvodet för nämndemän förtjänar likaså en ingående granskning. Även då det gäller
ersättning för uppehälle etc. bör inriktningen av den förordade översynen vara att
ersättningen schabloniseras. Lämpligen bör bestämmelserna i detta avseende knytas
till vad som gäller i fråga om traktamenten för statsanställda.

Motionerna 1: 844 och II: 980

Motionärerna anför, att reglerna om tidsspillan i 1966 års kungörelse i allmänhet
tolkas så att ersättning bara utgår, om vederbörande får ett bortfall i kontanta
inkomster genom att han åsamkas löneavdrag eller motsvarande; om ett vittne
utnyttjar semestertid, annan ledig tid eller är företagare torde ersättning för tidsspillan
däremot sällan beviljas. Vidare anför motionärerna.

Det är enligt vår mening olyckligt att bestämmelserna om ersättning till vittnen
är utformade så restriktivt. Förutom de orättvisor som uppenbarligen kan uppkomma
mellan olika personkategorier, finns risk för att vittnena vid vittnesmålet
påverkas av de begränsade möjligheterna att få ersättning för tid som går förlorad.
Därtill kommer att praxis med nödvändighet kommer att växla mellan olika domstolar
så länge man håller fast vid den nuvarande utformningen av bestämmelserna.

Vittnesinställelse kan i många avseenden jämföras med att delta i ett sammanträde
i en kommunal nämnd och liknande förrättningar. I sådana fall utgår numera
regelmässigt ersättning i form av ett fast arvode, som beräknas enbart efter den
använda tiden och utan hänsyn till förrättningsmannens inkomstförhållanden. Enligt
vår mening skulle det bidra till ökad rättssäkerhet och större rättvisa om vittnesersättningen
utformades på likartat sätt.

Motionen 1:109

Motionären anför, att samma begränsning, som stadgas i 1966 års kungörelse
beträffande ersättning för tidsspillan, i praxis också tillämpas när ersättning skall
erläggas av part och bestämmas enligt 36 kap. 24 § tredje stycket RB. Som regel
får därför den som avlägger vittnesmål under semestertid inte ersättning för tidsspillan.
Detsamma gäller en person utan förvärvsarbete, t. ex. en studerande, en
hemmafru eller en pensionär.

Vidare anför motionären följande.

Att på kallelse inställa sig som vittne vid domstol anses vara en medborgerlig
skyldighet, som inte utan vidare medför anspråk på ersättning för inställelsen. För
ett nutida betraktelsesätt och med de ökade ekonomiska resurser samhället numera
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 38

4

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

har till sitt förfogande synes dock en mera generös attityd i ersättningsfrågan vara
naturlig. Den som måste använda en semesterdag för vittnesinställelse borde enligt
min mening ersättas — utöver kostnad för resa och uppehälle — med det belopp
det skulle kosta honom att ta motsvarande ledighet utan lön vid ett senare tillfälle,
d. v. s. i regel med en dagsinkomst. Och för den icke förvärvsarbetande kan vittnesinställelsen
mycket väl vålla avbräck, även om det inte är fråga om en direkt ekonomisk
förlust. För sådana fall synes en schablonmässigt beräknad ersättning kunna
vara lämplig, om någon speciell beräkningsgrund inte motiveras av omständigheterna
i det enskilda fallet.

Frågan om ersättning för vittnesinställelse har väl i regel inte någon större ekonomisk
vikt för vederbörande. Betydelsen ligger främst på det psykologiska planet.
De flesta människor torde känna olust inför en inställelse som vittne. Det är önskvärt
att denna känsla inte efter inställelsen får ytterligare näring genom att domstolen
förklarar att vittnets tidsspillan inte anses värd att ersätta. Från statsfinansiell
synpunkt kan några betänkligheter knappast möta.

Reglerna om vittnesersättning i 1966 års kungörelse gäller också beträffande
sakkunnig som inte utsetts av rätten och beträffande målsägande som höres i anledning
av åklagarens talan. Ändrade regler om vittnesersättning bör naturligtvis
avse även dem.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
över motionerna från justitiekanslern (JK) och riksåklagaren (RÅ). Vidare har
utskottet berett Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges
advokatsamfund tillfälle att yttra sig över motionerna.

Samtliga remissinstanser ställer sig positiva till motionsyrkandena.

JK framhåller, att den förhållandevis restriktiva inställning som nu finns då det
gäller ersättning till vittne för tidsspillan — vittne som saknar förvärvsarbete eller
vid tidpunkten för vittnesmålet likväl är ledig från anställningen får inte ersättning
— torde ha sin grund i att det anses vara en allmän medborgerlig skyldighet att
vittna i rättegångsmål och att den som fullgör denna skyldighet inte enbart därför
skall erhålla gottgörelse. JK anför vidare.

Numera ersättes i stor utsträckning förtroendeuppdrag och andra allmänna uppdrag,
som den därtill utsedde i princip är skyldig att åtaga sig, oavsett om fullgörandet
medför ekonomiskt avbräck eller inte. Vad som utgjort grund till återhållsamheten
vid utformningen av ersättningsreglerna beträffande vittne synes därför i lika
mån kunna tagas till intäkt för en generösare inställning. Även andra skäl kan, såsom
anföres i motionerna, åberopas till stöd härför.

Med det innehåll bestämmelserna om återbetalningsskyldighet har medför å
andra sidan en utökning av ersättningsmöjligheterna i fråga om vittne och med
vittne i detta sammanhang likställda en större belastning för den återbetalningsskyldige.
Detta synes emellertid i och för sig inte böra utgöra något avgörande
hinder för att rätten till ersättning vidgas.

RÅ redogör för ersättningsreglerna i 1966 års kungörelse samt anför därefter
följande.

Detta innebär att den som kallats att vittna under sin semester inte är berättigad
till ersättning för tidsspillan och att personer utan förvärvsarbete över huvud taget

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

5

inte kan erhålla sådan ersättning. Motionärerna har — enligt min mening med fog
— framhållit de orättvisor och andra psykologiska effekter av ej önskvärt slag
som anförda bestämmelser ger upphov till. I viss utsträckning har man visserligen
neutraliserat dessa nackdelar genom att bereda polismän vilka förhållandevis ofta
tvingas inställa sig som vittne under tjänstefri tid kompensationsledighet men betydande
brister vidlåder ännu systemet. Jag delar därför motionärernas uppfattning
om önskvärdheten av ändringar i 1966 års kungörelse. Omfattningen av en sådan
reform torde i sista hand bli beroende av statsfinansiella hänsyn. Det kan möjligen
ifrågasättas att stadga en viss lägsta gräns för rätt till ersättning — beräknad antingen
efter den tidsförlust eller de kostnader som uppdraget förorsakat vittnet
—• och därigenom bespara statsverket administrationskostnader som inte står i
proportion till ersättningsbeloppets storlek. Utan en närmare utredning av frågan
synes det emellertid inte vara möjligt att kostnadsberäkna de olika alternativ som
kan komma i fråga.

Domareföreningen anför följande.

Föreningen finner i likhet med motionärerna att det är föga tillfredsställande att
enligt nu gällande bestämmelser ersättning av allmänna medel för tidsspillan utgår
endast då vittnet på grund av inställelsen tillfogas direkt ekonomiskt avbräck. För
den som i andra fall satt till tid och åsamkats besvär för att kunna komma till
rätten måste det framstå som en orättvisa att icke få ersättning härför. Reglerna
måste vidare förstärka det psykologiska motstånd mot att inställa sig vid domstol
som även eljest så ofta förefinnes. Föreningen finner starka skäl tala för att ersättning
för tidsspillan skall kunna utgå även då något direkt inkomstbortfall eller
annan ekonomisk förlust icke inträffar.

Då ersättning till vittne icke utgår av allmänna medel föreligger icke samma
begränsning i rätten till ersättning för tidsspillan. Sådan utgår då efter vad rätten
prövar skäligt. Enligt föreningens erfarenhet torde domstolarna i dessa fall tillämpa
en liberalare tolkning vid prövning av anspråk om ersättning för tidsspillan. Det
torde sålunda föreligga en skillnad i tillämpningen av reglerna om ersättning mellan
de fall då ersättningen utgår av allmänna medel och övriga fall ej blott i vad
rör maximeringen av ersättning för resa och uppehälle utan även i vad rör ersättning
för tidsspillan. Denna skillnad är särskilt påfallande i mål där en del vittnen
höres på begäran av åklagare och andra på begäran av den tilltalade.

Föreningen tillstyrker en översyn av gällande bestämmelser om ersättning vid
inställelse som vittne inför domstol. Vid denna översyn bör såsom anförts i motionerna
I: 836 och II: 985 undersökas ej endast huruvida bestämmelserna om ersättning
för tidsspillan bör ändras utan också huruvida ersättningsbestämmelserna i övrigt
bör knytas till gällande statliga regler. En fråga som därvid synes böra bli föremål
för övervägande är frågan om ersättning för resa. Enligt föreningens erfarenhet
inställer sig numera ett mycket stort antal vittnen i egen bil i stället för att anlita
allmänna samfärdsmedel; en omräkning av de verkliga kostnaderna är administrativt
besvärlig, och resultatet är ofta svårförståeligt för den ersättningsberättigade.

Styrelsen för Advokatsamfundet erinrar om att styrelsen i ett remisyttrande år
1965 över en PM rörande ändring i 36 kap. 24 § RB uttalade att bestämmelsen
angående ersättningen för tidsspillan framstod som alltför restriktiv och att styrelsen
därvid angav som exempel bl. a. att det inte var rimligt att en person utan
att erhålla ersättning för tidsspillan skulle offra en semesterdag för att vittna. Sty -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

relsen vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan, nämligen att huvudprincipen bör
vara att all tidsspillan skall ersättas. Det enda undantag som bör gälla är i sådana
fall då vittnet varken drabbas av någon inkomstminskning eller förlorar någon fritid.

Förutvarande regler m. in.

Rätt till ersättning åt vittne för tidsspillan infördes genom RB. Enligt tidigare
praxis tillerkändes dock i allmänhet vittne, som icke erhöll ersättning av allmänna
medel, på därom framställd begäran skälig gottgörelse icke blott för resekostnad
och andra utgifter utan även för tidsförlust och därigenom orsakad förlust av inkomst.
Till denna praxis torde ha bidragit den omständigheten, att i fall av överenskommelse
mellan parten och vittnet domstolen vid utdömandet av ersättningen
icke hade att pröva skäligheten av beloppet. Beträffande vittnen, som för sin inställelse
erhöll ersättning av allmänna medel, torde domstolarna ha ansett sig berättigade
att räkna förlust av inkomst till de omständigheter som enligt lagen den
4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål i särskilda
fall kunde föranleda traktamentsersättning utöver det för vanliga fall fastställda
maximibeloppet.

Processlagberedningen föreslog att 36 kap. 24 § RB skulle innehålla i första
stycket en regel om att vittne äger rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa
och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Andra stycket
skulle ha det innehåll, som ovan upptagits, medan tredje stycket skulle innehålla
att om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle vad
därom är stadgat.

Processlagberedningen framhöll att ersättning för tidsspillan skulle utgå endast
under förutsättning, att tidsförlusten för vittnet haft ekonomisk betydelse, varemot
ersättning ej skulle utgå för det besvär eller omak, som vållats vittnet. Förslaget
till 36 kap. 24 § RB antogs. I anslutning till denna paragraf tillkom lagen den 10
juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. I 1 § stadgades
att ersättning för tidsspillan ej fick utgå, med mindre anledning förekom att vittnet
gick miste om inkomst eller eljest led ekonomisk förlust. Stadgandet avsåg inte
att begränsa ersättningsrätten på annat sätt än processlagberedningen avsett.

I en promemoria den 14 oktober 1952 av 1951 års rättegångskommitté ang.
ändrade bestämmelser om vittnesersättning avvisade kommittén tanken på en uppmjukning
av den princip som gäller för ersättningsrättens omfång. Kommittén menade
att det skulle bli svårt att avgränsa de fall då vittnesersättning borde utgå.
Praktiska skäl måste föranleda att bestämmelserna var enkla och prövningen av
framställda ersättningsanspråk kunde inte föras alltför långt i detalj. Kommittén
ansåg dock att vissa skäl kunde anföras för en sådan tillämpning av nämnda princip,
att ersättning skulle kunna utgå i något större utsträckning än som dittills
varit vanligt. Spörsmålet borde lösas i rättspraxis.

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

1

1947 års lag ändrades flera gånger genom att däri angivna ersättningsbelopp
höjdes. Lagen upphävdes vid halvårsskiftet 1966, då 1966 års kungörelse om ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl. trädde i kraft. Vid samma tillfälle
fick 36 kap. 24 § sin nuvarande lydelse. Den ändring i den författningsmässiga
regleringen som skedde vid nämnda tillfälle innebar inte någon ändring i fråga
om principerna för vittnesersättningens bestämmande. Anledningen till att 1947
års lag upphävdes och ersattes av en kungörelse var att det ansågs önskvärt att en
fortlöpande anpassning till kostnads- och inkomstutvecklingen skulle kunna göras
smidigare.

I motioner till 1969 års riksdag togs frågan om ersättning till vittnen upp i två
motionsyrkanden. I ett motionspar förordades, att ersättning skulle utgå på liknande
sätt som arvoden för kommunala sammanträden m. m. och sålunda utgå med
fast belopp. I en motion begärdes en översyn av bestämmelserna med syfte att mer
differentierade ersättningar skulle bli möjliga.

Statsutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1969:2 bl. a. om
att departementschefen i den proposition som ledde till författningsändringarna
år 1966 (prop. 20, LU 5) uttalade att innebörden i ersättningsbestämmelsen är
nära förknippad med frågan hur stora belopp som statsmakterna anser sig kunna
ställa till förfogande för kostnader för vittnesbevisning vid domstolarna och sålunda
i sista hand en anslagsfråga. Utskottet fann icke skäl att påkalla någon ändring
i vittnesersättningens principiella uppbyggnad. Med hänsyn till att ersättningsbeloppet
räknats upp år 1966 ville utskottet inte förorda någon höjning av maximibeloppen
som sådana. På hemställan av statsutskottet avslogs motionerna.

Utskottet

I detta utlåtande behandlas tre motionsyrkanden som avser ersättning till vittnen
vid domstol.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall enligt 36 kap. 24 §
rättegångsbalken utges av parten. Då rätten inkallat ett vittne ex officio skall ersättning
i vissa fall utges solidariskt av parterna. I övriga fall utgår ersättningen av
allmänna medel. I fråga om ersättningsbeloppens storlek gäller olika regler beroende
på om ersättningen skall utges av part eller utgå av allmänna medel.

Ersättning, som utges av part, skall enligt nämnda lagrum innefatta gottgörelse
för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Beträffande ersättning i andra fall meddelas bestämmelser i en
kungörelse från 1966 om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. Ersättningen
skall enligt vad närmare föreskrivs i kungörelsen innefatta skälig gottgörelse
för nödvändiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan. De
olika posterna är på visst sätt begränsade. Vid tågresa utgår kostnaden för biljett
i 2 klass. Ersättningen för uppehälle är begränsad till högst 25 kr. eller undantagsvis
högst 50 kr. om dagen. För tidsspillan utgår ersättning om det kan antas att

8 Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970

vittnet går miste om inkomst eller på annat sätt lider ekonomisk förlust, dock med
högst 60 kr.

I samtliga motioner tas upp den begränsning som 1966 års kungörelse föreskriver
i fråga om ersättning för tidsspillan. Bestämmelsen har i praxis medfört att
exempelvis de som kallas att vittna under sin semester i regel icke får någon ersättning
för tidsspillan. Detsamma gäller dem som saknar förvärvsarbete, exempelvis
hemmafruar, pensionärer och studerande. I motionen I: 109 framhålls att
samma begränsning i praktiken också tillämpas vid bestämmande av vittnesersättning
som skall erläggas av part. Enligt motionärerna bör ersättning för tidsspillan
utgå efter generösare principer än för närvarande. I de båda motionsparen
I: 836 och II: 985 samt I: 844 och II: 980 hävdas att det kan vara lämpligt att,
såsom gäller beträffande kommunala uppdrag, låta ersättning för tidsspillan utgå
med ett enhetligt belopp, oberoende av den verkliga inkomstförlusten. I motionerna
I: 836 och II: 985 tilläggs att man som ett alternativ kan tänka sig ett enhetligt
grundbelopp i förening med möjlighet till full täckning för förlorad arbetsinkomst
efter särskild prövning. Motionärerna uttalar också önskemål om att ersättningen
för uppehälle bör schabloniseras efter mönster av de bestämmelser som gäller för
statstjänstemän. Även i motionen I: 109 framförs tanken på en schablonmässigt
beräknad ersättning för tidsspillan, nämligen för sådana fall där vittnet saknar förvärvsarbete.

De olika motionsyrkandena går ut på, i motionerna I: 836 och II: 985 en översyn
av 1966 års kungörelse, i motionerna I: 844 och II: 980 utredning och förslag
om ändrade bestämmelser angående vittnesersättning samt i motionen I: 109 förslag
till ökad rätt till ersättning vid inställelse som vittne.

De i motionerna framförda önskemålen om en reform av bestämmelserna angående
ersättning till vittnen har vunnit allmän anslutning hos remissinstanserna.
Även utskottet delar motionärernas uppfattning att nuvarande regler i vissa fall
leder till otillfredsställande konsekvenser för den enskilde. Nackdelarna synes framför
allt gälla reglerna om ersättning för tidsspillan. Sålunda är det enligt utskottets
mening mindre tillfredsställande att den som blir kallad till domstol för att avlägga
vittnesmål på en semester- eller fridag inte får ersättning som ger honom möjlighet
att ta motsvarande ledighet från arbetet vid ett annat tillfälle. Vidare är det
knappast förenligt med nutida uppfattning att hemmafruar och andra utan förvärvsarbete
inte får någon kompensation utöver ersättning för de direkta utgifter som inställelsen
medför.

Som framhålls i motionerna I: 109 samt I: 836 och II: 985 har återhållsamheten
vid utformningen av ersättningsreglerna för vittnen ytterst grundats på uppfattningen
att vittnesinställelse är en medborgerlig skyldighet som inte utan vidare medför
rätt till gottgörelse. Numera ersätts emellertid i stor utsträckning förtroendeuppdrag
och andra allmänna uppdrag, som den enskilde i princip är skyldig åtaga sig,
och detta oberoende av om fullgörandet medför ekonomiskt avbräck. Även detta
förhållande kan enligt utskottets mening tala för en ökad generositet i ersättningsfrågan.
Liberalare ersättningsregler skulle också kunna motverka det motstånd

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1970 9

på det psykologiska planet, som enligt flera remissinstanser inte sällan torde finnas
mot att inställa sig som vittne.

Med hänsyn till det anförda framstår det enligt utskottets mening som angeläget
att reglerna för utgivande av vittnesersättning ses över. Översynen bör avse bestämmelserna
i 36 kap. 24 § rättegångsbalken och 1966 års kungörelse. Den bör
omfatta ersättningsreglerna såväl för tidsspillan som för resa och uppehälle. De
synpunkter som utskottet anfört i det föregående bör beaktas. Även övriga uppslag
i motionerna bör övervägas. Vidare kan det som Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare anför i sitt remissyttrande firmas skäl att pröva om särskilda
regler bör införas om ersättning för resor med egen bil. Utskottet vill slutligen
understryka önskvärdheten av att bestämmelserna görs så enkla som möjligt.
Viss schablonisering av ersättningsbeloppen kan därför visa sig önskvärd. Detta gäller
även gottgörelse för annan kostnad än tidsspillan.

Översynen bör i enlighet med vad som anförs i motionen I: 109 naturligen omfatta
även reglerna om ersättning till målsägande och sakkunnig i 1966 års kungörelse.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen

a) I: 836 och II: 985,

b) I: 844 och II: 980 samt

c) I: 109,

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av reglerna
om ersättning till vittnen m. fl. i enlighet med vad utskottet ovan
anfört.

Stockholm den 21 april 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s), herrar
Schött (m)*, Svanström (ep), fru Lindström (s), fru Lilly Ohlsson (s) och herr Ernulf
(fp)*;

från andra kammaren: fru Löfqvist (s)*, herrar Martinsson (s)*, Dockered
(ep)*, Jönsson i Malmö (s), Hansson i Piteå (s), Oskarson (m)*, Polstam (ep)
och fru Anér (fp).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.