Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

Utlåtande 1970:L1u36

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av motioner angående förutsättningarna för
överlämnande till särskild vård enligt brottsbalken.

1 de likalydande motionerna 1:837 av herr Lidgard m. fl. och 11:579 av
herr Fridolfsson i Stockholm anförs att det finns anledning överväga huruvida
inte sådan ändring av 46 kap. 15 § rättegångsbalken är motiverad, att
rätten då det av särskilda skäl kan befinnas lämpligt får besluta om överlämnande
till sådan vård som avses i 31 kap. brottsbalken även då den
tilltalade icke inställt sig personligen. I motionerna yrkas »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag i överensstämmelse
med vad som anförts i motionen».

Motionerna har remissbehandlats.

Gällande bestämmelser

Överlämnande till särskild vård

Med påföljd för brott förstås i 1 kap. 3 § brottsbalken (BrB) bl. a. »överlämnande
till särskild vård». Under detta samlande begrepp ryms numera
fem särskilda brottspåföljder, nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård,
överlämnande till sluten psykiatrisk vård, överlämnande till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda och överlämnande till öppen psykiatrisk
vård. Förutsättningarna för överlämnande till särskild vård regleras
i 31 kap. BrB, som i sin tur beträffande vårdförutsättningarna hänvisar till
barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen, lagen om sluten psykiatrisk vård i
vissa fall samt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.
För vård enligt dessa fyra lagar förutsätts icke att den vårdade frivilligt
underkastar sig vården, och enligt dem kan vård i anstalt anordnas
med kvarhållningsrätt. öppen psykiatrisk vård förutsätter däremot den
vårdades frivilliga medverkan.

Domstol äger enligt BrB i sin dom överlämna åt organ för vård av någon
av de i kapitlet nämnda fem typerna att föranstalta om vård. Fn första förutsättning
är självfallet, att den tilltalade prövas ha begått den brottsliga
gärningen för vilken han är åtalad. Det krävs vidare, att förutsättningarna
för den ifrågavarande vården är uppfyllda. Ytterligare krävs för förordnande
om överlämnande viss medverkan av organ för vården. För över1—0103200
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 36

2

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

lämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjlikhus för psykiskt
utvecklingsstörda fordras i regel, att rättspsykiatrisk undersökning
företagits i målet. För överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller
nykterhetsvårdslagen fordras att barnavårdsnämnden resp. nykterhetsnämnden
eller i vissa fall styrelsen för ungdomsvårdsskola resp. styrelsen
för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare har hörts. För överlämnande
till öppen psykiatrisk vård förutsätts att läkarintyg inhämtas från
psykiater.

Systemet innebär, att vårdformer, som är anordnade för att bereda vård åt
ett icke brottsligt klientel, används såsom brottspåföljder. I första hand
åligger det vårdorganen att pröva, huruvida förutsättningarna enligt vårdlagen
i fråga är uppfyllda. Domstolen har emellertid också i princip att bedöma
om så är fallet. Öppen psykiatrisk vård intager så till vida en särställning
som för densamma icke gäller några noga bestämda förutsättningar.

Att den tilltalade överlämnats till särskild vård innebär att straffrättskipningens
övriga brottspåföljder får träda tillbaka för sådan vård. Domstolen
har att pröva om så lämpligen bör ske.

Personlig inställelse vid domstol

I 21 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) stadgas bl. a. att den misstänkte i
mål om allmänt åtal är skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling
i underrätt, dock ej om anledning saknas ådöma annan brottspåföljd
än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen.
Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och
finner rätten, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej att han
infinner sig personligen. År den misstänkte skyldig att infinna sig personligen,
skall rätten meddela förordnande därom.

Gentemot nu nämnda regler korresponderar bestämmelser i 46 kap. 15 §
RB, som innehåller bestämmelser om möjligheten att avgöra brottmål i
underrätt om den tilltalade inte inställer sig i enlighet med utfärdad kallelse.
Till en början stadgas, att om den tilltalade uteblir från rättegångstillfälle
för huvudförhandling eller kommer tillstädes genom ombud, då föreläggande
meddelats honom att infinna sig personligen, rätten skall förelägga nytt
vite eller förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller
till senare dag. Om det inte förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd
än böter, får, om saken finnes nöjaktigt kunna utredas, målet avgöras
utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom
ombud eller uteblivit. Ilar den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits
honom, och finnes saken kunna nöjaktigt utredas, får också målet avgöras
utan hinder av att den tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits
honom.

3

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970
Överflyttning av brottmål

Laga domstol i brottmål är enligt huvudregeln i brottsbalken rätten i den
ort, där brottet förövades. Vid sidan härav finnes en regel om att mål i vissa
fall får upptagas vid den rätt, där den misstänkte skall svara i brottmål i
allmänhet, d. v. s. rätten i manlalsskrivningsorten, eller rätten i den ort där
den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. En förutsättning är att rätten
med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt (19 kap. 1 § RB).

Som framgår av det sagda kan i vissa fall mer än en domstol vara behörig.
Om målet upptagits vid en domstol, kan det sedan visa sig lämpligare,
att handläggningen i stället sker vid en annan. Den förstnämnda domstolen
kan då besluta om överflyttning av målet till den andra domstolen. Åklagaren
måste göra framställning därom. Det krävs att synnerliga skäl föreligger
för överflyttningen (19 kap. 7 § RB).

Beslut att ej tala å brott

I vissa av remissyttrandena erinras om möjligheterna för åklagare att
underlåta att tala å brott m. in. I korthet må beträffande vissa av dessa regler
anföras följande.

Enligt 20 kap. 7 § 4 får åklagare besluta att icke tala å brottet om
brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § BrB (sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom). Det krävs att sluten psykiatrisk vård eller vård i
vårdhem eller special sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till
stånd utan lagföring samt att åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Enligt lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
må åklagare beträffande den som vid tiden för visst brott ej
fyllt 18 år besluta att ej tala å brottet även i vissa andra fall än dem som
avses i de allmänna bestämmelserna i ämnet i 20 kap. 7 § RB. Sålunda får
åklagaren besluta att ej tala å brottet bl. a. om den underårige ställes under
övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård
enligt 29 § sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig
åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är
lämpligast för hans tillrättaförande. Åtal skall dock väckas om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

Enligt 69 § barnavårdslagen skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen
bör ske om någon som är eller har varit inskriven vid ungdomsvårdsskola
misstänkes för att han innan utskrivningen därifrån begått brott som
hör under allmänt åtal.

En liknande regel finns i nykterlietsvårdslagen. I 57 § stadgas, att om den,
2—0103200 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 36

4

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

som tvångsintagits på allmän vårdanstalt eller frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, begått
brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader,
skall åklagaren pröva, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts
innan den intagne fyllt 18 år, skall sådan prövning ske ändå att svårare
straff är stadgat för brottet.

Motionerna

Efter en redogörelse för innehållet i 46 kap. 15 § RB och 31 kap. BrB anförs
i motionerna följande.

Även om rättegångsbalkens bestämmelser är motiverade av rättssäkerhetssynpunkter
kan de i vissa sammanhang leda till icke lämpliga konsekvenser.
Så har det t. ex. förekommit att en person, som redan är omhändertagen
för vård enligt lagen om nykterhetsvård, dömts till böter i stället för
att rätten förordnat om överlämnande till nykterhetsnämnden, detta helt
enkelt av den anledningen att den omhändertagne vistats på vårdhem i
annan del av landet och icke kunnat eller velat inställa sig därför att han
måste åtföljas av vårdare.

Det har också förekommit att läkare avrått en tilltalad från personlig
inställelse, varför böter utdömts i stället för att rätten förordnat om omhändertagande
för psykiatrisk vård.

Det här anförda ger anledning överväga huruvida inte sådan ändring av
46 kap. 15 § RB skulle vara motiverad, att rätten då det av särskilda skäl kan
befinnas lämpligt må besluta om överlämnande till sådan vård som avses
i 31 kap. BrB även då han icke inställt sig personligen.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ)
och hovrätten för Övre Norrland. Vidare har Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle
yttra sig över motionerna.

JK, RÅ och Sveriges advokatsamfund avstyrker bifall till motionerna.
Hovrätten för Övre Norrland tillstyrker bifall till motionerna. Även Domareföreningen
ställer sig positiv till motionernas syfte. Föreningen tillägger att
möjligheten att dispensera från personlig inställelse hör omgärdas med
mycket starka restriktioner och icke öppnas i den vida utsträckning, som
motionerna förutsätter.

RÅ anför bl. a. följande.

Det är i vårt land liksom i andra rättsstater en allmänt omfattad mening
att ingen skall dömas ohörd för ett påstått brott. Från rättssäkerhetssynpunkt
är denna regel, som också är inskriven i den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna, av väsentlig betydelse. Regeln innebär atl
den tilltalade skall vara personligen närvarande när rätten prövar ett mot

5

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

honom riktat åtal. Av praktiska skäl har det ansetts motiverat att göra
vissa undantag från denna grundläggande regel.

Efter viss redogörelse för gällande rätt anför RÅ vidare.

Av det anförda framgår att möjligheterna att döma en tilltalad för brott
utan att han är personligen närvarande är starkt begränsade. Enligt min
mening bör dessa möjligheter inte vidgas. Den tilltalades personliga närvaro
inför domstolen är av stor betydelse för att brottet skall kunna utredas tillförlitligt
och allsidigt. Inte minst för valet av påföljd är det väsentligt att
domstolen får ett omedelbart och personligt intryck av den tilltalade.

Jag vill inte bestrida att det någon gång kan te sig meningslöst att kräva
personlig inställelse av den tilltalade. Det är emellertid ytterst vanskligt att
på förhand bedöma när så är fallet. Erfarenheten visar att den tilltalades
personliga närvaro inte sällan föranleder en annan utgång i målet än som
kunnat förutses vid genomgång av handlingarna. Det är inte heller lätt att
se hur man skulle kunna i lagtext avgränsa de av motionärerna avsedda
undantagsfallen på ett sätt som utesluter missbruk.

Det av motionärerna väckta spörsmålet torde inte ha någon större räckvidd.
Även om den tilltalades personliga närvaro i det särskilda fallet kan
förefalla meningslös, är det inte sagt att den behöver innebära någon påfrestning
på den tilltalade. I detta sammanhang kan erinras om att förhör
med den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten enligt 5 kap. 1 § fjärde stycket RB kan hållas inom
stängda dörrar. Det torde också i övrigt finnas möjligheter att anordna domstolsförhandlingen
så att den tilltalade inte utsätts för alltför stort obehag.

RÅ framhåller slutligen, att i fråga om uppenbart vårdbehövande personer
kan lagföring i stor utsträckning undvikas. Han upplyser att bestämmelsen
i RB 20 kap. 7 § 4 tillämpas i omkring 600 fall om året samt hänvisar till
de möjligheter att underlåta åtal som finns enligt nykterhetsvårdslagen,
barnavårdslagen och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

JK framför synpunkter, som i allt väsentligt överensstämmer med dem
som uttalas av RÅ. JK anför att det torde vara fråga om enstaka undantagsfall,
när det formella kravet på personlig inställelse framstår som
oberättigat.

Styrelsen för Advokatsamfundet anser att den ordning som numera gäller
beträffande personlig inställelse vid huvudförhandling i brottmål är tillfredsställande.
Skulle undantagsvis de av motionärerna påtalade olägenheterna
uppstå vid tillämpningen måste enligt styrelsens mening dessa
vägas mot de betydligt allvarligare konsekvenser som skulle kunna uppstå
för den enskilde därest domstol i hans frånvaro skulle kunna överlämna
honom till särskild vård enligt brottsbalken, vilken i många fall innebär ett
med frihetsberövande likställt ingripande.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970
Hovrätten för Övre Norrland anför följande.

Rättens förordnande om överlämnande till särskild vård innebär att från
samhällets sida vidtages åtgärder av mer eller mindre ingripande art mot
den tilltalade. Förordnandet kan medföra ett frihetsberövande, exempelvis
vid beredande av sluten psykiatrisk vård eller tvångsintagning i allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare, men påföljden kan även begränsa sig
till att vederbörande samhällsorgan anordnar övervakning av den dömde
eller vidtager vissa stödåtgärder. Till ledning för domstolens bedömning av
påföljden i det särskilda fallet föreligger alltid skriftlig utredning om den
tilltalades person. Vid förhandling, där den tilltalade är närvarande, vinnes
i allmänhet ytterligare upplysningar om hans aktuella situation, och vidare
beredes domstolens ledamöter möjlighet att bilda sig en egen uppfattning
om den tilltalade. Bortsett från den betydelse som den tilltalades uppgifter
har för avgörandet av sakfrågan, är således hans närvaro merendels påkallad
även ur den synpunkten, att domstolen skall få en så allsidig belysning som
möjligt av påföljdsfrågan. I särskilt hög grad gäller detta när påföljden
innebär frihetsberövande. Men även i andra fall är den tilltalades närvaro
betydelsefull. Detta gäller icke minst av hänsyn till det berättigade intresse
den tilltalade har att själv få tillfälle att framlägga de omständigheter han
anser vara av vikt för påföljdsvalet.

Även om kravet på personlig närvaro således bör bibehållas som princip,
kan det emellertid övervägas om det är nödvändigt att upprätthålla kravet
så strängt som enligt gällande regler i rättegångsbalken, där undantag endast
medges för det fall att den tilltalade lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
och rätten finner att hans hörande skulle vara utan gagn.

Visserligen torde de av motionärerna påpekade olägenheterna i en del
fall kunna undvikas, om målet med stöd av 19 kap. 1 § tredje stycket och
7 § andra stycket överflyttas till domstol i den ort där den tilltalade varaktigt
uppehåller sig.

Under förutsättning atl sakfrågan kan tillförlitligen utredas i den tilltalades
frånvaro får det dock enligt hovrättens mening anses motiverat
alt i vissa, i praktiken rätt sällsynta fall, på vilka de av motionärerna anförda
fallen utgör exempel, kunna medge undantag från personlig inställelse.
Någon gång kan omständigheterna vara sådana att av läkarutlåtande
framgår, att personlig inställelse vid rättegången skulle vara till skada för
den tilltalade. Även andra undantagsfall är tänkbara. Måhända bör emellertid
som ytterligare förutsättning anges att den tilltalade icke motsätter sig,
att målet avgöres i hans frånvaro.

Domareföreningen yttrar i huvudsak följande.

Föreningen anser det välmotiverat att en så ingripande åtgärd som överlämnande
till särskild vård i princip icke får ske utan att den tilltalade blivit
hörd inför domstolen. Emellertid kan det förekomma undantagsfall där
omsorgen om den tilltalade kan leda till en annan bedömning. Fråga kan
exempelvis uppkomma om överlämnande till öppen psykiatrisk vård av tilltalad
som efter mentalvård återställts till ett åtminstone någotsånär normalt
liv. Anser då vederbörande läkare med skäl att den tilltalades närvaro vid
en huvudförhandling kan medföra risk för återfall i allvarligare psykisk
störning bör domstolen ha möjlighet att avgöra målet och döma till vård
även utan den tilltalades personliga närvaro.

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

7

Tillkomsten av RB :s instälielseregler

Samtidigt med brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 ändrades
bl. a. 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § RB (prop. 1964: 10, 1LU 3).

Även tidigare gällde att kravet på den tilltalades personliga närvaro vid
huvudförhandling i underrätt i mål, vari allmänt åtal fördes, sträckte sig
olika långt allteftersom åtalet rörde svårare eller lindrigare brott. Gränsdragningen
hade skett med ledning av straffskalans höjd. Mål om brott med
straffarbete som straffmaximum bildade sålunda en särskild grupp av
mål, i vilka den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen var
en nära nog nödvändig förutsättning för sakens handläggning och avgörande,
medan mål med lägre straffmaximum än straffarbete sammanförts till
en annan grupp, inom vilken kravet på personlig inställelse visserligen gällde
som huvudregel men möjligheter förelåg att göra avsteg därifrån beroende
bl. a. på hur utredningen i målet var beskaffad.

IHöredragande departementschefen uttalade i samband med att han föreslog
de inledningsvis nämnda ändringarna i RB att det var naturligt att
gradera inställelsekravet efter det åtalade brottets svårighetsgrad. Vad som
däremot kunde diskuteras var hur skiljelinjen mellan mål om grövre brott
och mål om ringare brott borde dragas. Att som skett i RB göra gränsdragningen
mellan de båda målkategorierna med ledning av brottets abstrakta
svårighetsgrad är förenat med vissa olägenheter anförde han. Han pekade
bl. a. på att i den målgrupp, som omfattade åtal för brott med fängelse som
straffmaximum, kunde fängelsestraff ådömas i den tilltalades utevaro så
snart utredningen kunde betecknas såsom nöjaktig, ehuru krav på i princip
obligatorisk inställelseplikt i betraktande av påföljdens ingripande natur
syntes ligga närmast till hands. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen
i likhet med 1951 års rättegångskommitté, som framlagt förslag i
ämnet, och flertalet remissorgan en jämkning påkallad av gränslinjen mellan
brottmål med principiellt obligatorisk inställelseplikt och övriga brottmål.
Departementschefen uttalade — i likhet med rättegångskommittén och
många av remissorganen — att det ville förefalla som om en ändamålsenlig
ordning skulle uppnås, om skiljelinjen mellan svårare och ringare brott på
förevarande område drogs upp efter mer konkreta bedömningsgrunder än
straffskalans höjd. Vidare anförde departementschefen följande.

Vid övergång till en indelningsgrund, som tager sikte på den in concreto
tänkbara reaktionen, kommer, såsom antytts under remissbehandlingen,
icke blott påföljder, som sinsemellan är graderade efter sin svårighetsgrad,
utan även övriga påföljder in i bilden. Härtill bör hänsyn tagas, när det
gäller att med den in concreto tänkbara påföljden som riktmärke uppdraga
gränsen mellan brottmål med i princip obligatorisk inställelseplikt samt
brottmål i vilka möjlighet bör förefinnas att med hänsyn till utredningens
beskaffenhet göra avsteg från grundsatsen om personlig inställelse. I överensstämmelse
med grundtanken i rättegångskommitténs förslag bör denna

8

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

gräns anknyta till den i praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje,
som vid påföljdssystemets tillämpning förefinnes mellan böter och annan
påföljd. Gränsen synes mig också böra ntlormas så, att därav tydligare än
som skett i rättegångskommitténs förslag framgår att, när tvekan undantagsvis
råder, huruvida annan påföljd än böter kan tänkas komma till användning,
målet är att hänföra till den kategori, inom vilken den personliga
inställelsen är i princip obligatorisk.

21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § andra stycket RB utformades med utgångspunkt
från de synpunkter departementschefen sålunda anfört.

Utskottet

Bland de påföljder för brott som kan utdömas enligt brottsbalken ingår
överlämnande till särskild vård. De vårdformer som kan komma i fråga är
vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård, sluten psykiatrisk
vård, vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda samt
öppen psykiatrisk vård.

I de motioner som behandlas i detta utlåtande tas upp frågor om de
processuella förutsättningarna för överlämnande till särskild vård. Enligt
rättegångsbalken gäller som huvudregel att den misstänkte i mål om allmänt
åtal är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i
underrätt. De undantag som föreskrivits avser fall då anledning saknas att
ådöma annan påföljd än böter och hans närvaro kan antagas vara utan
betydelse för utredningen. Vidare gäller kravet på personlig inställelse inte
om den misstänkte lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten
finner, att hans hörande skulle vara utan gagn. Mot dessa regler, som domstolen
har att iakttaga vid kallelse till huvudförhandling, korresponderar
regler om domstolens möjlighet att avgöra målet då den tilltalade inte
inställt sig i enlighet med kallelsen. Om det inte förekommer anledning att
ådöma annan brottspåföljd än böter, får, om saken finnes nöjaktigt kunna
utredas, målet avgöras utan hinder att den tilltalade kommit tillstädes
allenast genom ombud eller uteblivit. Har den tilltalade avvikit kan målet
avgöras även i andra fall, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas.

Enligt motionärernas mening kan de regler, som sålunda gäller i fråga
om skyldigheten för den tilltalade att inställa sig personligen vid huvudförhandling,
i vissa fall leda till olämpliga konsekvenser. Det har förekommit,
anför motionärerna, att rätten dömt en person som vid tiden för
domen är omhändertagen för vård enligt lagen om nykterhetsvård till
böter i stället för att överlämna honom till fortsatt vård enligt nämnda lag.
Anledningen härtill har då varit att den tilltalade vistats på vårdhem i
annan del av landet och icke kunnat eller velat inställa sig därför att han
måste åtföljas av vårdare. Det har enligt motionärerna också förekommit
att läkare avrått en tilltalad från personlig inställelse, vilket haft till följd
att påföljden blivit böter i stället för överlämnande till sluten psykiatrisk

9

Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

vård. Exemplen ger enligt motionärernas mening anledning överväga en
lagändring av innebörd att rätten, då det av särskilda skäl kan befinnas
lämpligt, får besluta om överlämnande till särskild vård även då den tilltalade
inte inställt sig personligen. Motionsyrkandet innehåller att riksdagen
hos Kungi. Maj :t skall hemställa om förslag i överensstämmelse
härmed.

Det är, som riksåklagaren framhåller i sitt remissyttrande till utskottet,
i vårt land liksom i andra rättsstater en allmänt omfattad mening att
ingen skall dömas ohörd för ett påstått brott. Även då det är fullt klart
att den tilltalade begått det brott som åtalet avser är det ofta av stor betydelse
att den misstänkte är personligen närvarande vid domstolen. Sålunda
är det för valet av påföljd väsentligt att domstolens ledamöter får
ett omedelbart och personligt intryck av den tilltalade. Det är också ofta
av betydelse att denne själv lämnar upplysningar om sina personliga förhållanden
och bereds möjlighet att yttra sig över vad som i detta hänseende
genom personundersökning eller eljest är tillgängligt för domstolen.
Med hänsyn till bl. a. sådana omständigheter har stor restriktivitet iakttagits
då det gällt att utforma de undantagsregler beträffande den personliga
inställelseskyldigheten som är nödvändiga av praktiska skäl. Gällande
rätt innebär en klar gränsdragning mellan brottmål med i princip obligatorisk
inställelseplikt samt brottmål i vilka möjlighet finns att göra avsteg
fi an grundsatsen om personlig inställelse. Som ovan anförts går gränsen
mellan böter och annan påföljd som kan följa på brottet. En uppmjukning
av kravet på personlig inställelse för den tilltalade bör enligt utskottets
mening icke komma till stånd utan tungt vägande skäl, eftersom undantagsregler
lätt kan komma att medföra att även i tveksamma fall, där
mer ingripande påföljder än böter är aktuella, målen kan bli handlagda
utan att den tilltalade inställt sig personligen. Såsom motionärerna framhåller
och som bekräftats under remissbehandlingen kan det dock finnas
mål, där anledning förekommer att överlämna den tilltalade till särskild
vård men personlig inställelse inför domstolen kan vara till visst men för
den tilltalade. Enligt utskottets mening bör man emellertid genom andra
åtgärder söka begränsa de nackdelar som sålunda undantagsvis kan uppkomma.
Under remissbehandlingen har pekats på olika åtgärder i detta
avseende. Förhållandevis vida möjligheter finns sålunda för åklagare att
underlata att väcka talan för brott, da den tilltalade är eller varit omhändertagen
för sådan vård som avses i motionerna. Vidare finns då den tilltalade
vistas på vårdanstalt i annan del av landet än där åtalet väckts,
ofta möjlighet att få målet överflyttat till domstolen på vistelseorten. Beträffande
handläggningen inför domstolen kan också erinras om att förhör
med den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten kan hållas inom stängda dörrar. Även i andra fall
föreligger möjligheter för domstolen att handlägga målet så att detta inte

10 Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1970

väcker uppmärksamhet eller eljest medför mera betydande obehag för den
tilltalade.

I enlighet med det anförda är utskottet inte berett tillstyrka motionerna.
Utskottet hemställer,

att motionerna I: 837 och II: 579 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 21 april 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Schött (in)*, Svanström (ep), fru Lindström (s), herr Sörenson
(fp), fru Lilly Ohlsson (s) och herr Ernulf (fp)*;

från andra kammaren: fru Löfqvist (s)*, herrar Martinsson (s)*,
Dockered (ep)*, Jönsson i Malmö (s), Hansson i Piteå (s), Oskarson (m)*,
Polstam (ep) och fru Anér (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB* Stockholm