Första lagutskottets utlåtande Nr 32

Utlåtande 1936:L1u32

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1936 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap.
11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken m. m.

Genom en den 6 mars 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

i) Lag

om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.
45 § rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

26 KAP.

15 §.

Finner i vädjat mål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör
eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla
förhöret. Ej må den omständigheten att svaranden i hovrätten uteblivit
Utgöra hinder för hovrätten att förordna om hans inkallande till förhör,
där sådant prövas för målets utredande erforderligt.

Avses med förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet
eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,
angive hovrätten detta i beslut om förhöret. Hovrätten förelägge
part, som skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller
att målet avgöres utan hinder av hans utevaro. Skall förhöret hållas vid
underrätt, meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

27 KAP.

11 §•

Vad parterna enligt 6 och 10 §§ hava att iakttaga, så ock äventyret örn
det försummas, skall tecknas å besvärsskriften. Därvid skall jämväl, då
fråga är örn sådan ändring i underrätts utslag som i 15 § tredje stycket avses,
tilltalad erinras örn vad han enligt nämnda lagrum har att iakttaga för att
bliva personligen hörd inför hovrätten.

Ilihany till riksdagens protokoll 1936. 9. sand. I avd. Nr 32.

1

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant
förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att
hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,
fängelse i minst ett år eller avsättning, i besvärsskriften eller, om
hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den i
10 § för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att bliva personligen
hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda
skäl däremot äro. Har klagandens vederpart underlåtit att avgiva förklaring,
varde han ändå till förhöret kallad, där så kan ske.

Avses med förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet
eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,
angive hovrätten detta i beslut om förhöret. Skall förhöret hallas vid
underrätt, meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i
underrättens utslag i fråga om straff, utan att tilltalad, som före förklaringstidens
utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten,
beretts tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt
gäde dock ej, där hovrätten bestämmer straffet till allenast böter, eller den
tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för
målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller
sig, eller det upplyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

Om förhör.

45 §.

Där i något mål Konungen finner nödigt att, till vinnande av utredning i
målet, förhör med parterna hålles, skall vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat
i fråga örn förhörs anställande i hovrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936; dock att vad i 27 kap. 15 §
första stycket andra punkten och tredje stycket är stadgat icke skall äga
tillämpning å mål däri hovrätt vid lagens ikraftträdande redan fattat slutligt
beslut.

2) L a g

örn offentlighet vid förhör inför hovrätt.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 22 april 1881 (nr 17 s. 6)
om offentlighet vid underdomstolarne samt i lagen den 29 mars 1899 (nr 18

Första lagutskottets utlåtande Nr 32. 3

s. 4), innefattande tillägg till nämnda förordning, finnes stadgat i avseende
å rättegång vid allmän underrätt jämväl skall äga tillämpning, då förhör
äger rum inför hovrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936, då lagen den 14 juni 1901
(nr 38 s. 48) örn offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt skall upphöra
att gälla.

3) Lag

om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn

fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 örn fri
rättegång skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

Har part---åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt---allmänna medel.

Har tilltalad som i hovrätt åtnjuter fri rättegång personligen inställt sig
vid muntligt förhör inför hovrätten, åge han på därom framställd begäran
erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen, där hovrätten finner
sådan ersättning böra utgå. Sådan gottgörelse må avse traktamentsersättning
med högst fem kronor för varje dag som för resan och vistandet vid
domstolen erfordras, så ock resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet. Ej må ersättning varom nu sagts utgå i annat fall än där
den tilltalades hemvist är beläget på minst fem mils avstånd från hovrättens
sammanträdesort. Saknar tilltalad varom här är fråga medel till bekostande
av sin inställelse, må han i den ordning som i 3 § lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är för där avsett
fall stadgad medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden beredas
tillfälle att inställa sig inför hovrätten.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts---ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola, med undantag av tredje stycket, äga motsvarande
tillämpning i fråga örn mål, som fullföljes hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

4) Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Äskar någon---samma talan.

Förordnande av biträde meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Finnes vid målets handläggning att biträde ej förordnats, eller har förordnat
biträde ej tillstädeskommit, meddelas dock sådant förordnande av rätten.
Ej må den omständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra
hinder mot målets handläggning. Innan biträde hörts må dock icke, mot
den häktades bestridande, slutligt utslag meddelas.

Vill den —--den förordnade.

2 §•

Är vid handläggning av mål, däri någon hålles häktad såsom misstänkt
för brott, biträde för den häktade ej tillstädes, men finner rätten med hänsyn
till bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen
biträde erforderligt för målets utredning, åge rätten, ändå att det ej påkallas
av den häktade, förordna biträde. Sålunda förordnat biträde må icke
avvisas av den häktade, med mindre han själv anskaffar annat biträde, som
av rätten godkännes.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

5) Lag

om ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular jurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 55 § lagen den 5 juni 1909 örn konsularjurisdiktion
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

55 §.

Underställt mål---i målet.

I fullföljt eller underställt mål äger hovrätten beträffande anställande av
muntligt förhör samt vederbörandes hörande i övrigt de befogenheter, som
enligt lag tillhöra hovrätt vid handläggning av dit fullföljda eller underställ -

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

5

da mål; dock att vad i 27 kap. 15 § första stycket andia punkten och tredje
stycket rättegångsbalken finnes stadgat icke skall äga tillämpning i mål som
i denna lag avses.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt 26 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken äger hovrätt till vinnande
av upplysning, som i vädjat mål prövas erforderlig, anställa muntligt förhör
med parterna eller, där förhöret ej lämpligen kan äga rum i hovrätten,
uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Svarandens uteblivande i hovrätt
utgör ej hinder för hans inkallande till förhör, där sådant prövas för målets
utredande erforderligt. Enligt 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
äger i besvärsmål hovrätt, där det finnes nödigt, att till vinnande av upplysning
rörande viss omständighet muntligt förhör med parterna hålles, anställa
sådant förhör eller, under samma förutsättning som förut angivits i fråga
örn vädjat mål, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Även om klagandens
vederpart underlåtit att avgiva förklaring, skall han kallas till förhöret,
där så kan ske. Beträffande övriga mål, varmed hovrätt tager befattning
såsom andra domstol, eller underställningsmålen, gives i 27 kap. 17 §
rättegångsbalken ett allmänt stadgande av innehåll, att där hovrätt finner part
böra höras, äger hovrätten meddela de föreskrifter, som med avseende därå
finnas erforderliga. I fråga örn parters hörande i mål eller ärende, varmed
hovrätten utan föregående stämning tager befattning såsom första domstol,
äger enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken hovrätten förordna efter ty tjänligast
finnes.

Beträffande muntligt förhör i hovrätt gäller i övrigt huvudsakligen följande.
I hovrättens beslut om muntligt förhör i fullföljt mål skall jämlikt 26 kap.
15 § andra stycket och 27 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken angivas
den omständighet, varom upplysning erfordras. Vid förhörs utsättande skall
i samtliga mål, varom här är fråga, hovrätt förelägga part, som skall vid förhöret
tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller att målet avgöres utan
hinder av hans utevaro. I brottmål, däri talan örn ansvar föres, äger hovrätten
därjämte, i stället för påföljd som nyss sagts förordna att part, som utebliver
från förhöret må hämtas till rätten. Skall i fullföljt mål förhör hållas vid underrätt,
har hovrätten att meddela de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.
Enligt vedertagen praxis kunna vid muntligt förhör inför hovrätt vittnen
eller andra personer, vilkas utsagor äga betydelse för målet, avhöras i samma
ordning som gäller vid underrätt.

Enligt lag den 14 juni 1901 örn offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt
skall vad i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna
samt i lagen den 29 mars 1899, innefattande tillägg till nämnda för -

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

ordning, finnes stadgat i avseende å rättegång vid allmän underrätt jämväl
äga tillämpning, när förhör äger rum inför hovrätten i brottmål varmed hovrätt
såsom första domstol täger befattning.

Sedan chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl. Maj:ts den 15
juni 1935 givna bemyndigande, tillkallat advokaten Eliel Löfgren och vattenrättsdomaren
Erik Säll att, under samråd med processlagberedningen och
hovrätternas presidenter, biträda inom justitiedepartementet vid utarbetandet
av lagförslag angående utsträckt användning av muntliga förhör i hovrätt,
har resultatet av denna utredning framlagts i en den 10 december 1935 dagtecknad
promemoria i ämnet jämte lagförslag.

över promemorian jämte lagförslagen ha efter remiss utlåtanden avgivits
av rikets hovrätter och processlagberedningen ävensom av justitiekanslersämbetet
i viss del. Därjämte har styrelsen för Sveriges advokatsamfund inkommit
med yttrande.

Angående de allmänna grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen anför
föredragande departementschefen bland annat följande:

»Genom anordnande av muntligt förhör äger hovrätt möjlighet att komplettera
det skriftliga materialet i ett på hovrättens prövning beroende mål. De
nuvarande bestämmelserna i ämnet upptogos i rättegångsbalken genom lagen
den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av samma balk och avsågo
att bereda hovrätterna tillfälle att i större omfattning och på ett verksammare
sätt än tidigare lagstiftning givit möjlighet till avhjälpa brister i
målens utredning. Omständigheterna hava emellertid gjort att de muntliga
förhören icke erhållit någon större användning i praktiken. Till hovrätternas
obenägenhet att anställa muntliga förhör torde särskilt hava medverkat,
att det på grund av de för många parter stora avstånden till hovrätternas
förläggningsorter ofta varit förenat med betydande kostnader för parterna
att iakttaga inställelse i hovrätterna. Med hänsyn till hovrätternas stora
arbetsbörda har det också, särskilt under tider då arbetsbalanser förefunnits,
framstått som mindre önskvärt att ytterligare öka arbetsbördan genom
anställande av tidsödande muntliga förhör, där dessa icke varit oundgängliga.
Avfattningen av lagens bestämmelser om muntliga förhör har även
kunnat giva ett visst stöd åt uppfattningen att de endast avsetts skola förekomma
i sådana undantagsfall, då hovrätten hade anledning att närmare utreda
en särskild omständighet som lämpade sig för att angivas i beslutet örn
förhörets hållande.

Att det nuvarande hovrättsförfarandet lider av alla de olägenheter som
äro en följd av avsaknaden av muntlighet, offentlighet och processledande
verksamhet från domstolens sida har vid upprepade tillfällen framhållits.
Genom anordnande av muntliga förhör av det slag varom här är fråga kunna
dessa olägenheter icke i och för sig undanröjas. En helt tillfredsställande
överrättsprocess torde icke stå att vinna annat än i samband med en allmän
reform av rättegångsväsendet. Sedan genom inrättandet av en hovrätt

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

7

för övre Norrland ett första steg tagits mot en uppdelning av de nuvarande
hovrättsområdena, torde dock lämpligen, utan avbidan på rättegångsreformen,
genom en ökad användning av de nuvarande muntliga förhören några
av de svåraste olägenheterna av det i övrigt skriftliga hovrättsförfarandet
böra undanröjas.

Det i den förut omnämnda sakkunnigpromemorian framlagda förslaget till
åtgärder i syfte att inom den nuvarande rättegångsordningens ram åstadkomma
utsträckt användning av muntliga förhör innebär i huvudsak följande.
Bestämmelserna i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken om muntliga
förhör i fullföljda mål skola ändras sålunda, att därav klart framgår
att hovrätt äger anställa förhör icke endast för erhållande av upplysning
örn viss omständighet utan även för vinnande av ytterligare utredning överhuvud
taget i målet. I samband därmed skall befogenheten för hovrätt atl
uppdraga åt underrätt att hålla ''sådant förhör begränsas. I fullföljda brottmål
skall tilltalad som dömts till visst strängare frihetsstraff eller avsättning
som regel äga påkalla muntligt förhör i hovrätten, varjämte hovrätt
i princip icke skall äga ändra underrätts utslag till tilltalads nackdel utan att
den tilltalade beretts tillfälle att komma personligen tillstädes vid muntligt
förhör inför hovrätten.

Mot en dylik begränsad reform hava hovrätterna och processlagberedningen
i princip icke haft något att erinra. Beträffande de nya bestämmelsernas
innehåll, sådant det kommit till uttryck i det remitterade sakkunnigförslaget,
hava dock gjorts vissa erinringar. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har helt avstyrkt förslaget om ändrad lagstiftning i ämnet.
Till stöd för sitt avstyrkande har styrelsen åberopat bl. a. dels den otillfredsställande
form av muntlighet som hovrättsförhören enligt styrelsens
mening innebure, dels ock att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna
verka hindrande för det fortsatta arbetet på rättegångsreformen såvitt anginge
överrättsproceduren. Emot styrelsens första invändning kan anföras
att erfarenheten givit vid handen att i de fall då muntliga förhör hittills
hållits för komplettering av utredningen i målet, förhöret visat sig kunna
giva hovrätten säkrare hållpunkter för målets bedömande än enbart aktstudium
och föredragning. Farhågan att en utvidgning av hovrättsförhören
skulle stå hindrande i vägen för rättegångsreformen kan icke heller hava
fog för sig. Det har icke från något håll ifrågasatts att den föreslagna utvidgningen
av de muntliga förhörens användning skulle innebära en reform
som tillgodosåge kraven på munllighet och omedelbarhet i hovrättsprocessen
efter en rättegångsreforms genomförande. Det föreliggande förslaget till
ökad användning av muntliga förhör står helt på den nuvarande rättegångsordningens
grund och överensstämmer med de önskemål som uttalades vid
den nuvarande lagens tillkomst, men som i praxis alltför litet tillgodosetts.
En väsentlig orsak härtill, nämligen de nuvarande hovrältsområdenas vidsträckthet,
blir nu i någon märi undanröjd genom upprättandet av den norrländska
hovrätten.»

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det genom propositionen framlagda förslaget, vilket av lagrådet lämnats
utan anmärkning, överensstämmer i stort sett med sakkunnigförslaget. Rörande
den huvudsakliga innebörden av lagstiftningen må här lämnas följande
redogörelse.

De ifrågasatta ändringarna i rättegångsbalken beröra, såvitt angår bovrättsprocessen,
allenast till hovrätt fullföljda mål och sålunda icke underställningsmål
och mål, varmed hovrätt utan föregående stämning tager befattning
såsom törsta domstol. Beträffande dessa senare slag av mål ha några
ändrade förhörsbestämmelser för närvarande icke ansetts erforderliga.

Förslaget avser att dels, genom ändring i de förefintliga allmänna bestämmelserna
om muntliga förhör, befrämja hållandet av sådana förhör och dels,
genom nya särskilda föreskrifter för brottmål, tillförsäkra den tilltalade rätt
att under vissa omständigheter få muntligen framlägga sin sak inför hovrätten.

1 det förra hänseendet innehåller propositionen förslag att bestämmelserna
i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken skola givas sådan ändrad
lydelse att därav med tydlighet framgår, att hovrätt är oförhindrad att anställa
muntligt förhör för vinnande av utredning överhuvud taget i målet
utan att hovrätten behöver åberopa någon särskild omständighet som tarvar
utredning. Vidare föreslås att den i första styckena av förenämnda två paragrafer
givna befogenheten för hovrätt att uppdraga åt underrätt att hålla förhör
i till hovrätten fullföljda mål skall undergå någon inskränkning. Medan
för närvarande förhöret får hållas vid underrätten, då det icke lämpligen
kan förekomma i hovrätten, gives sålunda enligt förslaget åt hithörande lagrum
det innehåll att hållande av muntligt förhör får uppdragas åt underrätt
endast när särskilda skäl föranleda därtill. I detta sammanhang må nämnas
att 30 kap. 45 § rättegångsbalken, som handlar om det fall att högsta domstolen
finner nödigt hålla förhör med parterna, enligt propositionen skall undergå
jämkning till vinnande av överensstämmelse med de sålunda föreslagna
allmänna stadgandena beträffande hovrättsförhören.

De särskilda bestämmelserna örn muntliga förhör i brottmål äro avsedda
att upptagas i 27 kap. 15 § rättegångsbalken. Föreskrifterna äro att hänföra
till två huvudfall, nämligen dels det fall att hovrätten ämnar ändra underrättens
utslag till den tilltalades nackdel och dels det fall att tilltalad som själv
är klagande av underrätten dömts till visst svårare straff. I båda händelserna
är det enligt förslaget i princip obligatoriskt att hovrätten håller muntligt
förhör i målet, såframt den tilltalade i viss ordning därom framställt begäran.
Från regeln att sådant förhör är en nödvändig förutsättning för ändring i underrätts
utslag till den tilltalades nackdel medgives undantag, där hovrätten
bestämmer straffet till allenast böter, eller den tilltalades närvaro vid muntligt
förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande. Regeln
gäller icke heller, där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller
det upplyses att han vistas å utrikes ort. Beträffande det andra huvudfallet,
eller att muntligt förhör påkallas av klagande som dömts till visst svårare
straff, enligt förslaget bestämt till straffarbete i minst sex månader, fängelse
i minst ett år eller avsättning, lämnas hovrätten något större prövningsrätt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

9

Hovrätten äger nämligen att i ett sådant fall avslå framställningen örn muntligt
förhör, då särskilda skäl däremot äro.

I propositionen framlägges vidare ett lagförslag, enligt vilket rättegången i
hovrätt skall vara offentlig icke allenast såsom hittills vid förhör i brottmål
varmed hovrätt tager befattning såsom första domstol utan jämväl vid andra
muntliga förhör.

1 syfte att underlätta för mindre bemedlade parter att efterkomma hovrätts
kallelse till muntligt förhör föreslås ett tillägg till lagen den 19 juni 1919 örn
fri rättegång av innehåll, att tilltalad, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång
och som personligen inställt sig vid muntligt förhör inför hovrätten, skall
kunna erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen, där hovrätten
finner sådan ersättning böra utgå. Ersättningen skall avse dels traktamentsersättning
med högst fem kronor för varje dag som erfordras för resan och
vistandet vid domstolen, dels ock resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglemente!. Ersättning skall dock icke utgå i annat fall än där
den tilltalades hemvist är beläget på minst fem mils avstånd från hovrättens
sammanträdesort. I detta sammanhang må erinras därom att i den till innevarande
års riksdag avlåtna statsverkspropositionen förslagits att till kostnader,
som enligt lagen om fri rättegång skola gäldas av allmänna medel, för
budgetåret 1936/1937 måtte anvisas ett förslagsanslag av 475,000 kronor eller
25,000 kronor mera än föregående budgetår. Vederbörande departementschef
har därvid framhållit, bland annat, att ökad belastning av anslaget torde
uppkomma därest muntliga förhör i hovrätterna komrne att hållas i större
utsträckning än nu skedde. Riksdagen har beviljat det begärda förslagsanslaget
(riksdagsskrivelse nr 2).

Förevarande proposition innehåller vidare förslag om ändring i lagen den
19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad, innebärande
att sådan person i likhet med vad som gäller vid rannsakning inför underrätt
tillförsäkras biträde jämväl vid muntligt förhör i hovrätt. Då de nya
särbestämmelserna om muntliga förhör i brottmål av lätt insedda skäl icke
skola gälla i fråga om mål som fullföljts från konsularrätt, föreslås slutligen
en formell ändring i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion.

De ifrågasatta lagändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 oktober
1936, d. v. s. den dag då hovrätten för Övre Norrland beräknas kunna
börja sin verksamhet.

Det föreliggande förslaget angående vidsträcktare användning av muntliga
förhör i hovrätt faller i huvudsaklig mån inom ramen för det nuvarande rättegångssystemet.
Genom utsträckt användning av muntlighet torde vinnas
ökad säkerhet i avgörandet, något som är av alldeles särskild betydelse i fråga
om grövre brottmål. Muntligheten och den därmed förenade offentligheten
lärer vidare medföra den fördelen att allmänhetens förtroende för rättsskipningen
stärkes. Slutligen torde den ifrågasatta anordningen kunna
tjäna såsom en förberedelse till den blivande rättegångsreformen.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 avd. Nr 32.

Utskottet.

2

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

Mot den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna i lagförslagen
har utskottet icke funnit anledning till erinran.

I fråga örn åklagarrepresentationen i hovrätten har departementschefen anfört,
bland annat, att det borde övervägas huruvida icke utom hovrättens förläggningsort
bosatt landsfiskal, som kallas till muntligt förhör i tjänstemål
i hovrätt, bör medges rätt till rese- och traktamentsersättning. Utskottet vill
i anledning av detta yttrande allenast framhålla att det synes utskottet uppenbart
att i angivna fall sådan ersättning bör utgå.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 april 1936.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Svenson i Eskhult, Löfgren, Otto
Wangson*, Ekströmer och Verner Andersson*;

från andra kammaren: herrar Linnér, Lindqvist, Nilsson i Antnäs*, Hedlund i Östersund,
Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud*, Johansson i Bro och Berg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361835