Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

Utlåtande 1969:L1u29

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av motioner om handläggning av narkotikamål
inom stängda dörrar.

I de likalydande motionerna /: 11 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 15 av herr Vigelsbo in. fl. föreslås »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungi. Maj :t hemställa om åtgärder i form av förordning, anvisningar eller
eventuellt erforderlig lagstiftning, varigenom domstol beredes generella möjligheter
att handlägga narkotikamål inom slutna dörrar, samt besluta att
protokollen i sådana fall icke skall offentliggöras».

Motionerna har remissbehandlats.

Motionsskälen

Till stöd för motionsförslaget anför motionärerna följande.

Myndigheterna har effektiviserat åtgärderna mot narkotikamissbruk och
aven vidtagit skärpta åtgärder mot dem som profiterar av att tillhandahålla
narkotika. Detta har också medfört en ökad frekvens beträffande rättegångar
i samband härmed.

Betydande uppmärksamhet i pressen tilldrog sig de former under vilka
handläggning av s. k. knarkmål inför domstol i Västerås ägde rum och konsekvenserna
härav. Det anges att rättegångssalen befolkades av ett sextiotal
ungdomar från knarkgängen och dem närstående. Nämndledamöter med
beprövad omdömesgillhet har ansett sig kunna konstatera att ej blott vittnen
utan även mindre hårdföra åtalade lät sig influeras av åhörarnas närvaro
och allmänna attityd. Svårigheterna att få ärendena vederbörligt belysta
under sådana förhållanden har därför framstått som betydande och
särskilt uppmärksammats. I anledning av påtalanden i pressen har även
från domarhåll angivits att sådana situationer torde förekomma ofta nog
på andra håll landet runt.

Av nämndemän inom Uppsala län har bestyrkts att likartade förhållanden
där kommit till synes. Från Västervik meddelas i pressen att därstädes
ny^gen två vittnen i narkotikamål av rädsla för repressalier icke vågade
framträda så länge en för grovt narkotikabrott åtalad person befann sig i
rättegångssalen.

Av en ung narkoman som intervjuades i radio kort före årsskiftet uppgavs
att en person i hans bekantskapskrets fått en kniv i ryggen sedan han
angett en langare. »Hellre ett halvår på Kumlafängelset än att ange den som
säljer preludinpiller», var den intervjuade narkomanens slutsats.

Rikspolischefen Carl Persson bekräftade i detta sammanhang att tagen
hårdnat i narkomankretsar allteftersom myndigheternas åtgärder skämts
och blivit effektivare. y

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 29

2

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

Rättegångsbalkens kap. 5 innehåller bestämmelser angående rättegångsförhandlingar
inom stängda dörrar och eventuellt förordnande därom. Likaså
anges däri att i sådana fall må förordnas att därvid avkunnad dom in. in.
om så befinnes skäligt icke må offentliggöras. Motsvarande gäller beträffande
rättens protokoll (kap. 6).

Lagens bestämmelser medger möjligheten att utöver vad som direkt säges
även i ett eller annat enskilt fall av ömtålig karaktär domstolen kan besluta
om rättegångsförhandlingar inom slutna dörrar. Läget när det gäller narkotikaärendena
framstår dock för närvarande som så infekterat att mera
generella förordnanden eller anvisningar framstår som påkallade. Dessa
torde därvid böra omfatta såväl rättegångsförhandlingar inom slutna dörrar
som rättegångsprotokollen. Möjligen torde även erfordras att vissa lagändringar
vidtages.

Gällande bestämmelser

Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken skall förhandling vid domstol vara
offentlig. Under vissa i balken angivna förutsättningar kan domstolen emellertid
förordna att förhandlingarna skall hållas inom stängda dörrar. Så
får ske exempelvis av hänsyn till rikets säkerhet eller yrkeshemlighet eller
av hänsyn till målsägande i mål om utpressning. Rättens ordförande kan
även, enligt 2 § i samma kapitel, då han finner skäl därtill, vägra den som
antas inte ha fyllt 21 år tillträde till offentlig förhandling. Enligt 9 § äger
han också utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt.
Åtlydes ej tillsägelse som meddelats till ordningens upprätthållande
äger rätten förordna om häktning. Rätten kan också omedelbart utdöma
böter.

Av rättegångsbalkens bestämmelser må även omnämnas ett stadgande i
36 kap. 18 § om vittnesförhör. Förekommer anledning att vittne i parts
närvaro av rädsla eller annan orsak inte fritt utsäger sanningen äger enligt
lagrummet rätten förordna att parten inte skall vara tillstädes under förhöret.
I sådant fall skall, sedan parten återkommit, vittnets berättelse uppläsas,
varefter parten äger ställa frågor till vittnet.

Handlingar rörande polismyndighets och åklagares verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott får enligt 10 § lagen den 28 ma j 1937
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen)
inte utlämnas, om det skäligen kan befaras att utlämnande skulle
motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärd till förekommande
av brott eller också vara menligt för rikets säkerhet eller för
enskild person. För bl. a. parternas del görs dock undantag i lagens 39 §,
varjämte i 23 kap. 21 § rättegångsbalken den misstänkte och hans försvarare
särskilt tillförsäkrats rätt till avskrift av protokoll och anteckningar
från förundersökningen så snart åtal beslutats. Bestämmelsen i 10 § sekretesslagen
gäller endast sådana handlingar som inte företetts vid förhandling
inför domstol. För domstolshandlingar ges i 36 § samma lag särskilda regler

3

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

som bl. a. innebär att dessa handlingar endast kan hemlighållas om förhandlingen
hållits inom stängda dörrar. Om domstolen skilt målet från sig,
förutsätter ett hemlighållande därjämte, att domstolen bestämt att sekretessen
skall bestå. Reglerna gäller inte enbart domstolsprotokollen utan samtliga
handlingar, som har företetts vid förhandling. Härutöver kan nämnas
att domstolen i avbidan på förhandling inom stängda dörrar äger besluta
att handlingar som inkommer i målet inte må utlämnas utan dess tillstånd.

För unga lagöverträdare har givits en särregel om offentligheten vid
domstol i lagen den 20 mars 196-''r med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Enligt 8 § äger rätten förordna att mål skall handläggas inom
stängda dörrar om förhandlingens offentlighet är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antas bli
föremål.

Slutligen må omnämnas bestämmelsen i 17 kap. 10 § brottsbalken om
straff för övergrepp i rättssak. Enligt lagrummet döms den, som med våld
eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet
gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör
avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, för övergrepp
i rättssak till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma
gäller om man med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet,
eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom från att avge sådan utsaga.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från riksåklagaren och rikspolisstyrelsen. Därjämte
har tillfälle att avge yttrande beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund.

Samtliga remissinstanser avstyrker bifall till motionerna.

Riksåklagaren (RÅ) uttalar till en början att huvudregeln att förhandling
vid domstol skall vara offentlig gällt sedan länge i vårt land och att
den insyn som offentligheten medger anses vara av stort värde för allmänhetens
förtroende för rättsväsendet. Denna kontrollfunktion utövas numera
främst genom pressen och andra massmedia. RÅ framhåller också att offentlighetsprincipen
numera är allmänt omfattad inom de västerländska rättssamhällena.
Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, till vilken konvention Sverige
är anslutet, stadgar i artikel 6, att envar skall vara berättigad till opartisk
och offentlig rättegång när det gäller att pröva anklagelse mot honom
för brott; konventionen tillåter endast ett fåtal undantag från denna regel.

Det kan enligt RÅ inte uteslutas att såväl åtalade som vittnen i narkotika -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

mål ofta inte vågar uttala sig av rädsla för repressalier, men det är inte känt
att förhållandena skulle vara avsevärt allvarligare när det gäller narkotikabrott
än när det gäller andra brott. Hörda personers tystlåtenhet torde i
narkotikasammanhang endast sällan bottna i rädsla för repressalier; vanligare
torde vara att den hörde inte vill riskera att själv bli avstängd från
leveranser av narkotika, vilket kunde bli fallet om hans upplysningar ledde
till att hans inköpskällor avslöjades.

Vad motionärerna anfört synes RÅ inte utgöra tillräckliga skäl för att
just på detta område göra begränsningar i den viktiga principen om offentlighet
vid domstolar. Enligt RÅ:s mening bör man i största möjliga utsträckning
söka undvika särskilda regler för narkotikabrottsligheten. Repressalier
kan befaras även vid många andra slags brott. RÅ är inte beredd att tillstyrka
en allmän regel om rätt för domstol att handlägga mål inom stängda
dörrar så snart någon form av repressalier kunde befaras för vittne eller
tilltalad.

Under hänvisning till att förundersökningen inte är offentlig uttalar RÅ
vidare att vad som sägs eller inte sägs under denna svårligen kan kontrolleras
annat än i den mån anteckning göres i förundersökningsprotokollet.
Det kan enligt RÅ sällan förväntas att den som hörs vid en huvudförhandling
därvid skall yppa vad han förtigit under förundersökningen. Åklagare
torde endast undantagsvis begära vittnesförhör med den som under förundersökningen
vägrat uttala sig eller förnekat kännedom om de förhållanden
som avsetts med förhöret.

Rikspolisstyrelsen uttalar att offentlighetsprincipen är grundläggande för
vår samhällsordning. Det är genom denna som allmänheten garanteras insyn
i vårt rättsväsende och förtroendet för detta är beroende härav. Inskränkningar
i offentlighetsprincipen bör inte ske utan mycket tungt vägande
skäl. Denna uppfattning har också klart kommit till uttryck i vår
lagstiftning, inte minst i rättegångsbalken. Endast i de fall mycket allvarliga
samhälleliga eller enskilda intressen står på spel finns skäl att frångå
denna princip.

Hot om repressalier har enligt styrelsen otvivelaktigt förekommit mot
personer, som lämnat uppgifter i narkotikamål. Den risk som ligger häri
undanröjs emellertid inte genom domstolsförhandling inom stängda dörrar.
Den tilltalade kan inte undanhållas anteckningar i förundersökningsprotokoll
eller utskrifter av vittnesförhör inför domstolen. Härigenom får den
misstänkte alltså del av allt som förevarit i målet. Även om han är häktad
eller eljest berövad friheten finns ändock ofta möjlighet för honom att på
ett eller annat sätt kommunicera med utomstående, som skulle kunna tänkas
genomföra repressalierna. Härtill kommer att då personer som hörts i
narkotikamål har motiverat tystlåtenhet med hot om repressalieåtgärder
det verkliga skälet i flera fall torde ha varit risken för att själva bli avstängda
från leverans av narkotika.

5

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

Rikspolisstyrelsen anser på dessa grunder att det inte finns tillräckligt
starka skäl för att genom ändring av gällande lagbestämmelser eller ny
lagstiftning åstadkomma särskilda regler för handläggning av narkotikamål.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare uttalar att handläggning
av mål inom stängda dörrar enligt föreningens mening endast bör
ske då mycket starka skäl påkallar det och att en ännu större restriktivitet
bör iakttas i fråga om hemligstämpling av protokoll och domar. Föreningen
erinrar om att gällande rättegångsbalk ger rättens ordförande möjligheter
att avvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt och
att den som ej fyllt 21 år kan avvisas från rättssalen. Risken för repressalier
mot vittnen elimineras enligt föreningen inte därigenom att förhandlingen
sker inom stängda dörrar eller genom att protokoll och domar hemligstämplas.
Sådan risk kan dessutom föreligga i åtskilliga andra typer av mål. I
enlighet med det anförda finner föreningen ej skäl för de av motionärerna
föreslagna åtgärderna.

Advokatsamfundet, genom sin styrelse, finner de exempel motionärerna
''andragit för att belysa behovet av bestämmelser om stängda dörrar vid
handläggning av narkotikamål inte vara övertygande. Problemet med att
vittnen och mindre hårdföra tilltalade kan låta sig påverkas av åhörarnas
närvaro och allmänna attityd torde man enligt samfundet i allmänhet komma
till rätta med genom att rättens ordförande antingen, när det gäller
ungdomar, som är åhörare, vägrar dem tillträde till förhandlingen eller i
övrigt utvisar dem som stör ordningen eller eljest uppträder otillbörligt.
Handläggning inom stängda dörrar torde inte göra vittnen, som av rädsla
för repressalier inte vågar framträda så länge en tilltalad befinner sig i
sessionssalen, mindre räddhågade, eftersom den tilltalade, oavsett om förhandlingen
är offentlig eller förs inom stängda dörrar, skall vara närvarande.
Samfundet anser nuvarande bestämmelse i 36 kap. 18 § rättegångsbalken
till fyllest för att ett vittne, som i tilltalads närvaro av rädsla eller
annan orsak inte fritt utsäger sanningen, skall få möjlighet att göra detta.

Avslutningsvis uttalas att samfundet välkomnar varje åtgärd som är
ägnad att motverka narkotikamissbruk och narkotikalangning men dock
inte anser att narkotikabrotten i jämförelse med många andra brottsliga
verksamheter är av sådan art att beträffande deras handläggning avsteg
från huvudregeln att förhandling vid domstol skall vara offentlig är motiverad.

Utskottet

I förevarande motioner hemställs om åtgärder för att bereda domstol
generella möjligheter att handlägga narkotikamål inom stängda dörrar och
besluta att protokollen i sådana mål inte skall offentliggöras. Åtgärderna

6

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

är enligt motionärerna motiverade av att hot om repressalier förekommit
mot personer som lämnat uppgifter i narkotikamål och att det förelegat betydande
svårigheter att få sådana mål vederbörligen utredda.

Principen om offentlighet vid domstol är djupt rotad i svenskt rättsmedvetande
och grundläggande för vår rättegångsordning. Den är också inskriven
som huvudregel i Europarådets konvention för de mänskliga rättigheterna,
till vilken Sverige är anslutet. Starka skäl måste därför fordras för att
införa bestämmelser som generellt medger handläggning inom stängda dörrar
och hemligstämpling av domstols domar och protokoll. Vid bedömande
av om vad motionärerna åberopat för narkotikabrottens del kan anses utgöra
sådana skäl må först framhållas att rättegångsbalken ger rättens ordförande
möjlighet att vägra den som antas inte ha fyllt 21 år tillträde till
offentlig förhandling ävensom att utvisa den som stör förhandlingen eller
eljest uppträder otillbörligt. Om det kan antas att vittne i parts närvaro
inte fritt utsäger sanningen, äger rätten förordna att parten inte skall vara
tillstädes under förhöret. Det kan även erinras om att övergrepp i rättssak
enligt brottsbalken kan föranleda fängelsestraff upp till två år.

I såväl riksåklagarens som rikspolisstyrelsens yttranden över motionerna
bekräftas att det i narkotikamål förekommer att personer inte vågar uttala
sig av rädsla för repressalier. Riksåklagaren uttalar emellertid också att det
inte är känt att förhållandena när det gäller narkotikabrott skulle vara avsevärt
allvarligare än i fråga om andra brott. Enligt bägge remissorganen
torde tystlåtenheten i narkotikasammanhang också många gånger snarare
bottna i risken att bli avstängd från inköp av narkotika än i rädsla för yttre
våld eller liknande repressalier. Risken för övergrepp av sistnämnda slag
torde enligt utskottets mening inte helt elimineras genom handläggning
inom stängda dörrar eller genom hemligstämpling av handlingar; eftersom
den tilltalade inte får undanhållas vad som förevarit i målet. Det kan tilläggas
att om den tilltalade är häktad eller eljest berövad friheten möjlighet
som regel torde finnas för utomstående att få reda på vad som förekommit
under målets handläggning.

Mot denna bakgrund anser utskottet — i likhet med samtliga hörda remissorgan
— att det för narkotikamålens del inte finns tillräckliga skäl för
inskräkning i offentlighetsprincipen på sätt motionärerna föreslagit. Motionärernas
syfte är emellertid högst beaktansvärt och utskottet vill i anledning
av motionerna understryka angelägenheten av att i den intensifierade kampen
mot narkotikabrottsligheten också skyddet för dem som gör anmälan
om narkotikabrott eller eljest lämnar uppgifter därom vid domstol eller
annan myndighet blir föremål för skärpt uppmärksamhet.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1969

7

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 11 och II: 15, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Schött (m), fru Lindström (s)*, herrar Nils Persson
(fp)*, Ernulf (fp) och Ferdinand Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Dockered (ep), Wiklund i Stockholm
(fp), Jönsson i Malmö (s)*, Larsson i Norderön (ep), Hansson i Piteå (s),
Oskarson (m), fru Bergander (s)* och fröken Åsbrink (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.