Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Utlåtande 1955:L1u29

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

1

Sr 29

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag
om ändring av 5 kap. 103 § konkurslagen.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 111 i första kammaren av herr
Alexanderson och nr 73 i andra kammaren av herr Fröding. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte för sin del antaga
följande

Förslag

till

Lag om ändring av 5 kap. 103 § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 5 kap. 103 § konkurslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

103 §.

Efter bevakningstiden — — — anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall---— av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning ej
träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på landet
senast å det allmänna tingssamnranträde som infaller näst efter trettio
dagar från förlikningssammanträdet, såframt ej handläggningen efter ty i
108 § sägs skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall befinnes
nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren låte---och förvaltaren.

Finner konkursdomaren ---— särskilt underrättas.

De skäl, som motionärerna anfört till stöd för lagförslaget, återgivas i
det följande.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från 1951 års rättegångskommitté. Yttranden
över motionerna ha därjämte, efter remiss, avgivits av Föreningen Sveriges
häradshövdingar, styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 Sami. 1 avd. Nr 29

o

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Gällande bestämmelser in. in.

I 5 kap. konkurslagen meddelas bestämmelser om bevakning av fordringar
i konkurs.

Enligt 108 § konkurslagen skola de tvistefrågor, som uppkommit därigenom
att anmärkningar framställts mot bevakningar i konkursen, företagas
till handläggning vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Därvid
äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan; och böra de
borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning gjorts, ingiva skriftliga
svaromål och bifoga de handlingar som styrka deras talan. På ombudsmannen
ankommer att söka genom förhör med de närvarande utreda tvistefrågorna
och däri åstadkomma förlikning. Finnes anmärkning, varom förlikning
ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten. Framställes på
landet begäran om särskilt sammanträde för målets handläggning, åligger
det ombudsmannen att genast underrätta konkursdomaren därom. Finner
konkursdomaren skäl därtill, skall han ofördröjligen utsätta sådant sammanträde.
Efter borgenärssammanträdet skall ombudsmannen så snart ske
kan tillställa konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande
om och i vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå.
Vid protokollet skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

Rörande rättens prövning av de tvistiga fordringarna innehåller 109 §
konkurslagen följande bestämmelser. Tvistefrågor angående bevakade fordringar
skola ofördröjligen av rätten företagas till prövning och, såvitt ske
kan, på en gång avgöras. Tarva vissa fordringar längre tid för att utredas
och styrkas, skall särskilt dömas över de tvistefrågor, som kunna tidigare
avgöras; beror någon borgenärs anspråk på annan rätts prövning, må det
ej vålla uppehåll, utan har domstolen, där konkursen är anhängig, att fastställa
hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämt genom
dom i den särskilda rättegången.

I 211 § första stycket konkurslagen stadgas, att mål om tvistiga fordringar
med flera i lagrummet angivna konkursmål skola utan förberedelse företagas
till huvudförhandling. Utsättes sådant mål till fortsatt eller ny huvudförhandling,
äger rätten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna
slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga
föreskrifter därom. Uteblir part eller annan, som äger komma tillstädes vid
förhandling, utgör det ej hinder för målets handläggning, om ej annat är
stadgat.

Om bestämmande av tid för de i 108 och 109 §§ omförmälda sammanträdena
finnas, jämte annat, regler i 103 § konkurslagen, vars fyra första
stycken lyda:

Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål
efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre viss tid,
inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna,
och ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och ställe för det

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

3

borgenärssammanträde, som enligt 108 § skall hållas inför ombudsmannen,
därest anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från
bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas oundgängligen
nödigt, fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det i 108 §
omföymälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än
fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning ej
träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på landet
under först infallande allmänna ting, så framt ej handläggningen efter ty i
108 § sägs skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall befinnes
nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren låte ofördröj ligen om vad sålunda bestämts med posten
översända meddelande till gäldenären och varje borgenär, som bevakat fordran
i konkursen och vars adress är känd, ävensom särskilt underrätta ombudsmannen
och förvaltaren.

Lagrummets femte stycke innehåller regler, som möjliggöra för konkursdomaren
att redan då konkursbouppteckning eller borgenärsförleckning inkommit
träffa de avgöranden, som avses i första och tredje styckena av
lagrummet.

Enligt 1 kap. 7 § rättegångsbalken skola i tingslag för huvudförhandling
med nämnd å tingsställe årligen å bestämda tider hållas allmänna ting. Allmänt
ting skall med undantag för tiden under häradsrättens ferier hållas
varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag
eller andra omständigheter.

I kungl. kungörelsen den 10 juli 1947 om tingsordningar m. in. givas närmare
bestämmelser om vilka dagar allmänna ting skola hållas i de olika
tingslagen. I de flesta tingslagen skola enligt nämnda kungörelse sådana
ting hållas varje vecka, i allmänhet blott en dag men i vissa fall två eller tre
dagar. Åtskilliga tingslag finnas dock, dac allmänna ting skola hållas med
två eller flera veckors mellanrum. I ett tingslag (Jokkmokks) skall allmänt
ting hållas endast var sjätte vecka.

Enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken kan i häradsrätt, då det för arbetets
jämna gång eller eljest finnes erforderligt, utsättas särskilt sammanträde
för huvudförhandling med nämnd.

De ovan berörda sladgandena i konkurslagen erhöllo sin nuvarande lydelse
genom lag den 20 december 1946, sedan processlagberedningen i samband
med sitt förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken (SOU
1944: 9 och 10) även föreslagit vissa ändringar i konkurslagen. I den allmänna
motiveringen till dessa ändringar erinrade beredningen först om de bestämmelser,
som då gällde om konkursförfarandet. Beredningen anförde härom
bl. a.:

Från det allmänna rättegångsförfarandet avvikande bestämmelser äro
------[ konkurslagen meddelade bland annat angående förfarandets inledande.
Frågor av här avsett slag skola av konkursdomaren hänskjutas til!
rättens prövning eller ock inledes förfarandet genom att klagoskrift eller

4

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

framställning avlämnas till konkursdomaren. På konkursdoinaren ankommer
att utsätta dag för handläggningen vid rätten och att ombesörja erforderliga
kallelser. I vissa fall äro föreskrifter meddelade i syfte att möjliggöra
ett snabbt avgörande. Sålunda angives beträffande mål om egendomsavträde,
tvistiga fordringsanspråk eller ackord i lagen den tid, inom vilken
frågan skall upptagas av rätten; tillika äro bestämmelser givna till förebyggande
av uppskov. Prövningen vid rätten kommer i viss utsträckning alltid
att hänföra sig till det skriftliga material, som står till rättens förfogande.
Med hänsyn härtill kan parternas medverkan vid förhandlingen inför
rätten icke anses äga samma betydelse för sakens prövning som i den allmänna
processen. Rörande mål om tvistiga fordringsanspråk, klander mot
utdelningsförslag eller klagan över borgenärsbeslut ha ock meddelats bestämmelser
av innebörd, att utevaro av part eller annan, som äger komma
tillstädes, ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande.------

Beredningen yttrade härefter bl. a.:

Någon väsentlig förändring i nu antydda regler påkallas icke av nya RB:s
genomförande.---

Beträffande förhandling, som----ankommer på rätten, torde vad i

nya RB är stadgat om huvudförhandling böra lända till efterrättelse, om
annat ej framgår av konkurslagen. I likhet med vad nu får anses gälla
torde dock som en avvikelse från det allmänna rättegångsförfarandet böra
angivas, att utevaro av part eller annan, som äger komma tillstädes, i regel
ej skall utgöra hinder för målets handläggning och avgörande.

I 103 och 108 §§ genomfördes endast sådana ändringar, som föranleddes
därav, att de äldre begreppen »lagtima ting» och »urtima ting» genom nya
rättegångsbalkens införande ersatts av begreppen »allmänt ting» och »särskilt
sammanträde».

Beredningen anförde härom:

Ändringarna äro föranledda av de nya bestämmelser angående häradsrätts
sammanträden, som äro meddelade i 1 kap. 7 och 8 §§ nya RB. Vad
angår föreskrifterna i 103 § tredje stycket kan, med hänsyn till den för stad
fastställda tidsfristen, icke anses påkallat, att särskilt sammanträde med
häradsrätt utsättes, därest handläggningen kan äga rum å allmänt ting, som
infaller inom fjorton dagar från förlikningssammanträdet. Har konkursdomaren
ej funnit skäl att utsätta särskilt sammanträde, kan tydligen
den i 108 § för rättens ombudsman stadgade underrättelseplikten fullgöras
genom ett meddelande, att vad förut bestämts angående tid och ställe för
rättens förhandling alltjämt skall lända till efterrättelse.

I 109 § föreslog beredningen ingen ändring. På hemställan av lagrådet
vidtogs dock i detta lagrum en ändring av rent formell art.

I 211 § första stycket föreslog beredningen en regel, att i mål om tvistiga
fordringar och övriga i lagrummet angivna mål skulle om rättens förhandling
i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken vore stadgat om huvudförhandling.
Vidare föreslog beredningen i samma lagrum det stadgande,
som återfinnes i gällande lagtext, att utevaro av part eller annan, som äger
komma tillstädes vid förhandling, ej skall utgöra hinder för målets avgörande,
om ej annat är stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955 5

I motiveringen till de föreslagna reglerna i 211 § första stycket anförde
beredningen bl. a. följande:

Förslaget utgår från att reglerna om rättegång i tvistemål skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande handläggning, som enligt konkurslagen
ankommer på konkursdomaren eller rätten. Något allmänt stadgande
därom torde icke vara erforderligt. Tydligt är, alt konkurslagen i viss
omfattning utesluter eu direkt tillämpning av nya RB:s regler. Detta gäller
t. ex. i fråga om ordningen för målens anhängiggörande vid rätten. Konkurslagens
bestämmelser torde i allmänhet icke heller lämna utrymme för det
förberedande förfarande, som i nya RB är föreskrivet beträffande tvistemål.
Vissa särskilda föreskrifter om rättegången ha ansetts böra meddelas i första
stycket av denna paragraf. Sålunda föreslås, att om rättens förhandling i
mål, som avses i paragrafen, skall i tillämpliga delar gälla vad i nya RB är
stadgat om huvudförhandling. Denna bestämmelse är av betydelse bland
annat med hänsyn till frågan om rättens domförhet. I enlighet med vad som
anförts i den allmänna motiveringen, har vidare föreskrivits, alt utevaro i
här avsedda mål, om ej annat stadgats, icke skall utgöra hinder för målets
handläggning och avgörande. — — — En föijd av de föreslagna bestämmelserna
om verkan av utevaro är, att saklig prövning av målet kan äga
rum, ehuru parterna å ömse sidor uteblivit. Uppenbart är, att handläggningen
i sådant fall förlorar sin karaktär av huvudförhandling; prövning
och avgörande komma att äga rum på grundval av handlingarna och vad i
övrigt förekommit. Om anledning förekommer, alt part eller annan bör vid
förhandlingen komma tillstädes eller infinna sig personligen, torde rätten
eller konkursdomaren äga med stöd av 9 kap. 7 § nya RB förelägga vite.

Lagrådet yttrade vid 211 g bl. a.:

Enligt förslaget skall i mål, som angivas i paragrafen, beträffande rättens
förhandling i tillämpliga delar gälla vad i nya rättegångsbalken är
stadgat om huvudförhandling. Innebörden av denna bestämmelse är ej fullt
klar. Det framgår sålunda icke i vilken utsträckning rätten äger att frångå
de för huvudförhandling gällande reglerna. Bestämmelsen innebär emellertid
i första hand, att i de mål, varom här är fråga, förberedelse icke skall
äga rum. Såsom i motiven framhålles, torde konkurslagens bestämmelser i
allmänhet icke lämna utrymme för det förberedande förfarande, som i nya
rättegångsbalken är föreskrivet beträffande tvistemål. I allt tall gäller detta
om sådan förberedelse, som hålles innan målet törsta gången upptages till
egentlig förhandling. Emellertid torde det stundom, då målet första gången
förekommer vid rätten, visa sig, att vidlyftig utredning och bevisning erfordras.
Detta torde särskilt vara fallet i mål om tvistiga fordringar och om
klander mot utdelningsförslag, vilka mål ej sällan äro stora och invecklade.
I dylika mål kan det vara lämpligt att, innan målet upptages till fortsatt
eller ny förhandling, förberedelse hålles, vid vilken sadana åtgärder vidtagas,
att målet kan vid den uppskjutna huvudförhandlingen slutföras i ett
sammanhang. Därest å varje förhandling vid rätten skulle tillämpas de för
huvudförhandling gällande reglerna, måste, om längre uppskov än två veckor
bleve erforderligt, målet varje gång företagas till fullständig handläggning.
På grund av det anförda hemställes, att i paragrafen intages föreskrift'',
att mål, som avses i första stycket, skall utan förberedelse företagas
till huvudförhandling, ävensom att, därest målet ulsättes till fortsatt
eller ny huvudförhandling, rätten äger, om det ertordras för alt målet
vid denna skall kunna slutföras, förordna, alt förberedelse skall äga rum,
samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

Stadgandets slutliga lydelse blev den av lagrådet förordade.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

I förevarande sammanhang må erinras om att 1951 års rättegångs kommitté,
som tillkallats för verkställande av eu översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning och administrativa författningar, enligt
de erhållna direktiven har att successivt redovisa resultatet av sitt arbete.

Motionerna

Till stöd för den i motionerna föreslagna förlängningen av den tid, inom
vilken huvudförhandling för prövning av tvistiga fordringar i konkurs enligt
103 § konkurslagen skall hållas på landet, anföra motionärerna följande
motivering:

Vid huvudförhandlingens utsättande har, såvitt angår häradsrätterna,
konkursdomaren stundom ingen möjlighet att bedöma, huruvida några
tvistiga frågor över huvud taget komma att underställas rätten eller, därest
så skulle bli fallet, hur pass besvärlig och omfattande handläggningen kommer
att bli. Till följd av den nuvarande täta tingsordningen kan det inträffa,
att tiden mellan förlikningssammanträdet och nästa allmänna ting blir
ytterst knapp. Härigenom uppstå stundom svårigheter att förnuftigt planera
arbetet till tinget. Blir det endast någon obetydlig fråga att behandla i konkursen,
skulle rätten nämligen haft god plats för andra mål men har då
kanske icke utsatt några sådana med hänsyn till risken av att behandlingen
av eventuellt ej förlikta fordringar i konkursen skulle komma att dra ut
på tiden. Rätten kan nämligen först sedan förlikningssammanträdet hållits
få en klar uppfattning om arten och omfattningen av de frågor, som skola
bli föremål för prövning vid huvudförhandlingen. Detta innebär, att rätten
icke förrän efter förlikningssammanträdet får möjlighet att utsätta eventuella
fyllnadsmål till det ifrågavarande tinget, vilket är en för sen tidpunkt
med hänsyn till att kallelse till huvudförhandling i häradsrätt ä%en i smärre
mål synes böra utgå minst två veckor före huvudförhandlingen. Vidare
kan med den nuvarande ordningen ofta icke undgås att tvistefrågor i konkurs
komma att avgöras med en sådan sammansättning av häradsrätten,
att önskvärd person- och lokalkännedom saknas. De antydda olägenheterna
skulle i stor utsträckning bortfalla, därest för häradsrätternas del tvistefrågorna
i konkurs i stället finge utsättas senast å det allmänna ting, som
infaller närmast efter trettio dagar från förlikningssammanträdet.

Yttrandena

Rättegångskommittén åberopar såsom yttrande en inom kommittén upprättad
promemoria i ämnet. I denna återgives först innehållet i motionerna
samt redogöres för gällande bestämmelser och motiven till dessa i huvudsaklig
överensstämmelse med den föregående framställningen. Därefter redovisas
vissa hos kommittén väckta förslag om ändringar i konkurslagen.
Sålunda har enligt promemorian från flera håll anmärkts, att den nuva -

7

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

rande ordningen för handläggningen av tvistiga fordringar i konkurs icke kan
anses tillfredsställande. Kritiken har därvid särskilt avsett, att ifrågavarande
mål gå direkt till huvudförhandling utan möjlighet för rätten att före denna
ordna med förberedelse i målet. Även i andra, i promemorian närmare angivna
avseenden ha förslag väckts om ändring i konkurslagens bestämmelser
om handläggning av konkursmål. I promemorian anför kommittén vidare
följande:

Föreskrifterna i 103 § konkurslagen om den tid, inom vilken mål om
tvistiga fordringar i konkurs skola upptagas till behandling av rätten, ha
— liksom åtskilliga andra i konkurslagen stadgade tidsfrister — tillkommit
för att möjliggöra ett snabbt avgörande av konkursmål. Särskilt i de häradsrätter,
där allmänna ting skola hållas varje vecka, kunna emellertid
ifrågavarande föreskrifter, på sätt i motionerna utvecklats, stundom få till
följd att det blir svårt att förnuftigt planera arbetet till de ting, då enligt
huvudregeln i 103 § huvudförhandling skall hållas i mål om tvistiga fordringar.
Dessa svårigheter torde ibland kunna undvikas genom tillämpning
av den i tredje stycket sista punkten nämnda lagrum upptagna bestämmelsen,
att sådant mål må, där det i särskilt fall befinnes nödvändigt, utsättas
till senare tidpunkt. Ifrågavarande bestämmelse avser dock enligt ordalydelsen
endast rena undantagsfall och kan därför ej alltid tillämpas, då svårigheter
av här antydd art uppkomma. Fn lagändring synes därför vara påkallad.

Emellertid har kommittén — såsom framgår av det föregående — under
behandling även frågan om en omprövning av den nuvarande ordningen,
att mål om tvistiga fordringar med flera konkursmål skola utan förberedelse
företagas till huvudförhandling. Detta spörsmål och den i motionerna
behandlade frågan ha sådant samband med varandra, att lämpligen utredning
bör ske och förslag framläggas i ett sammanhang. Även övriga hos
kommittén väckta förslag om ändringar i konkurslagen torde böra behandlas
i samband därmed. Kommittén har för avsikt att upptaga dessa frågor
till behandling så snart, att eventuella förslag kunna framläggas till 1956
års riksdag.

Häradshövdingföreningen anför i huvudsak följande:

Föreningen kan vitsorda alt olägenheter av den art motionärerna anfört
icke sällan inträffa såsom en följd av den nuvarande ordningen. Det kan också
förtjäna framhållas, att det understundom måste hända att den för konkursmålets
handläggning å tinget beräknade tiden visar sig vara alltför
knappt tillmätt, vilket medför kanske långa väntetider för parter, ombud
och vittnen i mål, som utsatts till senare tidpunkt på dagen. För att ytterligare
belysa den nu stadgade tidens otillräcklighet må bringas i erinran,
att för flertalet häradsrätter gälla tingsordningar med allmänt ting en gång
i veckan och att det icke är sällsynt att allmänt ting skall hållas mera än
en dag i veckan. Under åberopande av det anförda tillstyrker föreningen
bifall till motionerna. Föreningen vill ifrågasätta om icke eu förlängning av
tiden ä,r påkallad jämväl för rådhusrätternas vidkommande.

I den av motionärerna föreslagna lagtexten synes viss jämkning böra ske
med hänsyn till att förlikningssammanträde icke eljest i konkurslagen användes
såsom beteckning på det i 108 § avsedda borgenärssainmanträdet och
till att uttrycket allmänt tingssaminanträde icke överensstämmer med den
i rättegångsbalken brukade terminologien.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Styrelsen för stadsdomarföreningen uttalar kort och gott, att det för rådhusrätternas
del icke föreligger något behov av en sådan lagändring, som
föreslås av motionärerna.

Advokatsamfundets styrelse förklarar sig icke ha något att erinra mot
motionärernas förslag.

Utskottet

Enligt 103 § konkurslagen skall mål angående tvistiga fordringar i konkurs
utsättas att förekomma vid rätten inom viss kort tid efter det s. k. förlikningssammanträdet
inför rättens ombudsman. I stad skall handläggningen
sålunda i allmänhet äga rum inom fjorton dagar från förlikningssammanträdet
och på landet under först infallande allmänna ting efter nämnda
sammanträde. Det genom motionerna framlagda lagförslaget innebär för häradsrätternas
vidkommande en avsevärd förlängning av denna tid, så att
handläggningen där icke skall behöva äga rum förrän senast vid det allmänna
ting som infaller näst efter trettio dagar från förlikningssammanträdet.

Med nu gällande tingsordning blir, såsom motionärerna framhålla, tiden
mellan förlikningssammanträdet och därnäst infallande allmänna ting i
många fall mycket kort. Då det först efter förlikningssammanträdet är möjligt
att bedöma, hur omfattande handläggningen inför rätten av kvarstående
tvistigheter kommer att bli, uppstå i dessa fall svårigheter att planera
tingssammanträdet på ett ändamålsenligt sätt. Detta kan, på sätt utredningen
i ärendet visar, medföra väsentliga praktiska olägenheter av skilda
slag. Skäl tala sålunda för en lagändring i den av motionärerna föreslagna
riktningen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har hos 1951 års rättegångskommitté
föreslagits ett flertal ändringar av reglerna om förfarandet
i konkursmål. I synnerhet som vissa av ändringsförslagen ha nära samband
med det av motionärerna väckta spörsmålet, anser utskottet i likhet med
rättegångskommittén, att detta spörsmål och de hos kommittén väckta frågorna
böra övervägas i ett sammanhang. Kommittén har även uppgivit sig
ha för avsikt att upptaga samtliga dessa spörsmål till gemensam behandling
och att framlägga resultatet därav så snart, att eventuella ändringsförslag
kunna föreläggas 1956 års riksdag. Vid sådant förhållande saknas enligt
utskottets mening anledning att nu taga ståndpunkt till motionärernas förslag.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:111 och II: 73, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1955

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

9

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herr Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson, herrar
Björnberg*, Lindgren, John Wiktor Jonsson, Erik Svedberg, Theodor Johansson
och Ollén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,
Johansson i Norrfors, Hedqvist, fru Johansson i Skövde, herr Jacobsson i
Sala och fröken Karlsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Vr 29